Kreditvärdiga tankar

Jag har ett fåtal vänner jag kan ringa när som helst och de ställer upp. En del litar jag på att de gör vad jag ber dem om, eller hör av sig om det spricker. En del litar jag inte på alls. Några litar jag så pass mycket på att jag skulle betro dem med mina pengar. Inte unikt, tror jag. Kräver man att alla vänskap ska vara helt förutsättningslös får man nog inte så många vänner och det är helt okej att det bara är extrema undantag jag skulle vilja låna ut pengar till.

Jag funderar på om inte banker borde tänka lite likadant. Vissa borde de aldrig låna ut pengar till. Det gör de inte heller, men har de rätt kriterier? Borde inte banker göra individuella bedömningar baserat på ekonomiskt beteende? Nu går de ju på inkomst och kollar såklart betalningsanmärkningar, men är det rätt gallringsmetod?

De i min bekantskapskrets jag helst skulle låna ut pengar till är inte de med högst inkomster och i dagens tekniska kontrollsamhälle där nästan alla företag vet allting om oss borde det vara lätt att ta reda på om jag bränner min lön första veckan och sedan lever på nudlar eller rättar munnen efter matsäcken med god marginal.

Jag vill inte ta något lån, men det stör mig att om jag skulle vilja det kommer banken förutsätta att mina utgifter är fyra gånger högre än de egentligen är. I min omgivning finns nästan ingen koppling alls mellan inkomst och kreditvärdighet, men min bankerfarenhet sträcker sig till några veckors sommarjobb på 80-talet så jag ska inte försöka lära bankerna deras jobb.

Lotterijobb

Tänk att Bingolotto tagit ett så starkt grepp kring Göteborg att staden nu beslutat att förvandla även arbetsmarknaden till ett enda stort lotteri. Arbetslösa mellan 18 och 20 kan ”vinna” ett statligt finansierat jobb när Göteborgs stad lottar ut några hundra arbetstillfällen.

Jag fattar att det är smidigt att slippa gallra bland sökande i en utgallringsprocess och gissningsvis handlar det inte om så avancerade jobb att det spelar så stor roll vilka de får. Blir det fel är det ändå den där Någon Annan som betalar, och eftersom det handlar om arbetslösa utan a-kassa så är det ungefär samma pengar som ändå skulle ha betalats ut.

Men vilka signaler sänder det ut att man låter slumpen avgöra?

• Som arbetssökande behöver du inte anstränga dig. Gapa bara stort och vänta på stekta sparvar.
• Får du jobbet kan du fortsätta att inte anstränga dig. Arbetsgivaren bryr sig uppenbarligen inte.
• Det spelar ingen roll vem du är och vad du har för utbildning, jobb är något som bara kommer. Eller inte kommer.

Det finns ett gammalt skämt där arbetsgivaren delar upp bunten med ansökningar i två likadana högar där ena högen går direkt i papperskorgen. På frågan varför förklarar han: ”De som fanns i den där högen är människor med otur och några sådana vill vi inte ha.” Det är som sagt ett skämt, men som med så många skämt har det blivit verklighet. Eller också är det verkligheten som blivit ett skämt.

Tobii + Google = sant

Det är flera år sedan jag skrev om Tobii, men nu har det gått så bra att jag tänkte ta bladet från munnen igen.

Lodrätt 2 = storhetsvansinne.

Det finns ett uttryck som går ut på att den säkraste investeringen under en guldrush är att köpa spadar för satsar man på guldgrävarna kan man ha otur och plöja ner pengarna i en värdelös sådan, men både dåliga och bra guldgrävare kommer behöva spadar.

Det här kanske verkar som en långsökt koppling, men det är anledningen till att jag under flera år ägt eyetracking-utvecklaren Tobii. Jag vet inte om det är deras satsning på handikapphjälpmedel som kommer att bära frukt, att hjälpa förlamade att kommunicera med hjälp av sina ögon, eller om det är när vi kör bil vi kommer ha mest nytta av Tobiis lösningar för att läsa av våra ögonrörelser, eller om det är dataspelen och VR som till slut blir den stora grejen. Men jag tror mycket på tekniken och blir den framgångsrik kommer den stora aktören Tobii tjäna pengar på det.

Till slut kanske någon med samma idé som jag om spadar och guldgrävande (men med större plånbok) köper upp hela klabbet, men hittills har det handlat om samarbetsavtal med andra företag. För tre år sedan integrerade Microsoft Tobiis ögonstyrning i Windows 10 varpå aktien drog iväg runt 20 procent.

I förra veckan kom ett pressmeddelande om att Tobii Dynavox (företagets hjälpmedelsdivision) integrerar Google Assistant (Google är också ett ganska stort företag) i sina hjälpmedel, och aktien steg direkt 17 procent. Då ska sägas att det hade gått väldigt bra hela hösten.

Nu då? Förra kvartalsrapporten var ”utmanande” och pga Tech-delen (konsumentprodukter för vanligt folk) har företaget aldrig gått med vinst. I år är aktien upp över 70 procent. Dags att ta hem vinsten och leta efter nya investeringar? Jag tror inte det.

Jag är själv ingen tekniknörd och kommer antagligen beställa datormöss från någon obskyr nätsajt när alla andra övergått till att styra alla sina maskiner med eyetracking, men jag ser potentialen och tror att Tobii kommer att leda utvecklingen under lång tid framöver. Dessutom växte jag upp med en handikappad far (det hette så då, inte rörelsevarierad eller funktionsutmanad) och har på nära håll sett hur handikapphjälpmedel kan chockhöja livskvalitet.

Sadist-Ebba lurar senil?

Nu ska jag göra något jag kanske aldrig tidigare gjort, försvara en kristdemokrat. Vem som skjutsade vem efter ”Ebbas vilda festnatt” är knappt ens värt att kommentera. Säpo körde hem en full tjej. Jag tycker att det låter som en bra grej, men var det inte det var det åtminstone inte Ebba Buschs fel. Hon kan inte beordra Säpo som en annan taxitjänst.

Skyddsobjekt, inte taxichef.

Men nu gäller det ”Ebbas omdiskuterade fastighetsaffär” som jag inte tror ”omdiskuterats” ett dugg mer än i drevande artiklar i slaskpressen. Det som hänt – enligt den länkade artikeln – är att Busch sökt upp en husägare och erbjudit sig att köpa hans hus. Man kom överens om ett pris, han skrev på avtalet och fick in handpenning på sitt konto.

Senare ska den 83-årige säljaren Esbjörn (han har tydligen inget efternamn) ha ångrat sig, han betalade tillbaka handpenningen, dök inte upp för att slutföra affären på tillträdesdagen varpå Busch försökte få tag i Esbjörn och när inte det gick skrev hon till honom att de antingen måste prata eller också lämnar hon över ärendet till sin jurist. Ja, vad skulle hon annars göra?!

Expressens artikel är emellertid full av formuleringar för att få detta till något skumt. ”Mäklaren har juridiskt friskrivit sig från allt ansvar i 'Ebba Busch-affären'” (det betyder på svenska att affären är mellan köpare och säljare), ”Ebba Busch hotar att driva process mot Esbjörn i domstol” (ja, de har ju ett avtal som han brutit) och Esbjörn har ”minnesproblem” (vilket läsaren ska förstå betyder att han inte är en myndig man utan en senil gubbe som lurats till en dålig affär). Han minns inte att han skrivit på avtalet, men däremot mycket väl att han blev pressad att göra det (jag är inte läkare, men för mig låter det märkligt).

Så här _tror_ jag att det gått till. Esbjörn blev impad när Ebba ”känd från tv” bjöd på kaffe. Det slutade med att han sålde den gård han är för gammal för att sköta. Senare har Esbjörn tillsammans med släktingar kommit på att det hade gått att få mer pengar för stället. Möjligen har de redan fått ett erbjudande om ett högre pris. Och eftersom köparen är partiledare kände de att media kunde hjälpa dem att häva köpet om inte Busch backar självmant. Expressen jublar och skriver artikel på artikel om Elaka Ebba som lurat ”stackars hjälplöse, demente Esbjörn som ingenting begriper”.

Hur det slutar vet jag inte, nu handlar det ju inte längre om lagtexter utan om politik. Men vi kan inte ha ett samhälle där äldre människor (var går gränsen, 80, 65?) inte kan hållas ansvariga för sina handlingar utan kan backa och ändra sig närhelst de vill. I så fall måste de omyndigförklaras och utrustas med en förmyndare, annars är alla andra rättslösa vid affärer och kontakter med äldre.

Läsa eller leva

Jag har läst några ekonomiböcker, både konkreta råd om börshandel och mer allmänna. Inget fel i det, men ibland får jag en känsla av att folk läser böcker istället för att ta tag i sin ekonomi. Lite som att det ett tag var poppis med självhjälpsböcker. Man kan läsa om hur man ska leva för att döva sitt dåliga samvete över att man inte lever som man lär, eller ens som man läser. Och tänker att man ska skärpa sig när boken är slut. Eller läsa en till.

Det är bra att läsa. Det kan göra att man slipper göra samma misstag andra redan har gjort. Men till slut måste man ändå agera. Det går inte att lära sig hur man ska hantera sin ekonomi utan att testa. Det är lite som att simma, det går inte heller att läsa sig till.

Så mitt tips till den som vill lära sig att handla med aktier är att börja. Spara ihop en slant du har råd att förlora, gör små inköp på en sajt som erbjuder vettiga avgifter och analysera varje affär både före och efter så att du lär dig av misstagen.

Samma för dig som lära dig att leva. Hitta en bra plats att göra det på, sätt igång och glöm inte att analysera dina handlingar både före och efter. Och håll kostnaderna nere! De som tror att livet blir bättre av höga utgifter är ofta osäkra människor som inte vågar lite till sitt eget omdöme.

Sådär! Nu har ni sparat in kostnaden för minst en självhjälpsbok.

”Behåll din världsbild, jag bygger en egen”

För att förstå sin omvärld, vare sig det gäller börsen, tant Beata eller den knäppa lönekontoristen, är det oerhört viktigt att lyssna in meningsmotståndare. Jag har två exempel som visar hur fel det kan bli annars.

Det första var en paneldebatt i TV4. Eftersom TV4Play är en usel tjänst och jag inte har tv tittar jag i stort sett aldrig på dem, men min känsla av alla paneldebatter i tv är att man samlar tre personer som tycker nästan likadant. Påfallande ofta är en av dem Göran Greider.

Denna gång var det den gamla SVT-chefen Eva Hamilton, Anna Herdy, politisk redaktör på Flamman, och liberalen Jasenko Selimovic, som diskuterade den amerikanska presidentvalsdebatten och Trumps Covid-diagnos. Ställer du 100 frågor om amerikansk politik är de antagligen ense om 97, det gäller även programledarna.

Den enda som visade lite empati med Trump var Selimovic. De övriga i studion skulle jubla om Trump dog idag, det var helt uppenbart. Hamilton t ex var inte ett dugg rädd om presidentens liv. Däremot rädd att smittan skulle kunna gynna honom. Anna Herdy var istället rädd att Biden skulle ha smittats av Trump vid deras debatt (tänk om det var tvärtom då?). Avslutningsvis fastslår Hamilton att ”ingen gillar ju Trump i Sverige”. Att ingen Hamilton umgås med gör det betvivlar jag inte, vilket säger mer om henne. Det bor 10-11 miljoner här. Skulle ingen av dem gilla den president som ungefär hälften av väljarna röstade på senast?

Hamilton vann för övrigt dumskallepokalen (imponerande i ett samtal med Steffo Törnqvist) när hon recenserade debattens moderator Chris Wallace, som är uttalad demokrat och har fått skit från precis hela världen för sin urusla insats att försöka leda debatten någorlunda opartiskt. Hamilton konstaterar ”Jag kan inte se hur han kunnat göra det bättre” och får givetvis inget mothugg. För i deras värld är deras egna åsikter normen, allt annat extremism.

Över till nästa exempel som jag fick tips om från den aktive kommentatorn ”Surgubben”. Det rör sig inte oväntat om Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson som aldrig upphör att förvåna när hon målar upp en alldeles egen bild av världen där alla som inte håller med henne är jättejättedumma rika svin som bär monokel, hög hatt och aldrig missar en chans att trycka till fattiga arbetare.

Hennes budget går som vanligt ut på högre skatter som kommer att resultera i ”färre Porschar i Saltsjöbaden”. För det är såklart (i hennes värld) vad kapital- och fastighetsägare använder de pengar de får kvar när skatten dragits, att köpa Porschebilar i Saltis.

Vad enkelt det vore om de enda som någonsin tyckte annorlunda än jag vore idioter jag slapp lyssna på. På minussidan skulle det innebära att jag aldrig skulle utvecklas eller lära mig något nytt, men det får man ta.

Jag pantar inte

Läser om människors pantvanor. En del pantar varje gång de handlar, andra samlar ihop till en säck i källaren. Jag har en tredje variant – jag köper varken burkar eller flaskor som ska pantas. Inte som princip, det bara blir så. Det verkar finnas en falsk föreställning att man tjänar pengar på att panta, på samma sätt som folk tror att skatteåterbäringen är ”gratispengar”. Har man köpt flaskorna har man lånat ut pengarna, gratis.

Jag köper varken läsk eller saft, jag dricker citronvatten jag blandar till själv. Jag kan dricka läsk eller mineralvatten, men jag köper det inte, det är decennier sedan. Läsk med socker är onyttig, läsk med sötningsmedel är inte god. Energidryck har jag aldrig ens smakat, det kommer inte hända.

Om jag någon gång kommer över en pantburk lämnar jag in den. Jag skulle inte kunna leva med mig själv annars, men det blir ju inga pengar. Vi snackar några kronor om året. Varje gång är automaterna trasiga så att det bara finns en, och varje gång står det minst en person före mig i kön med tvåtusen burkar. Jag har övervägt att skänka mina två spänn till honom/henne (givetvis efter att först kollat att de inte tänker använda sosseknappen).

Men det skulle nog få mig att framstå som en idiot, så istället står jag där och väntar i fem minuter för att kvittera ut mina två kronor. Som om det skulle lyfta idiotstämpeln.