För många år sedan tittade jag på
möjligheten av att köpa en kaffemaskin. Det här var innan
kapslarnas tid. Maskinerna fylldes med bönor, eventuellt malda, och
bryggde en kopp i taget. Priset låg på några tusen. Mycket pengar
jämfört med en vanlig bryggare, men överkomligt för min
ekonomi.
Fast inte så överkomligt att jag var på väg att
spontanköpa en maskin. Jag jämförde märken, maskiner och butiker
för att göra den bästa affären. Längs vägen kom jag dock på
att även om jag älskar kaffe är jag helt okänslig för smaken.
Jag köper de märken som för stunden är billigast (förutom
Zoegas, det kan man möjligen olja in båten med, inte dricka). Jag
kan dricka Eldorado snabbkaffe om det är så.
Och kokkaffe, perkulator eller – som
nu – en vanlig bryggare. För några tusen kan man
fortfarande köpa en sån där maskin som maler och brygger på en
gång. Eller en kapselmaskin för under tusenlappen, men då
tillkommer en kapsel på 4 kr eller mer för varje kopp, mot under
50-öringen för vanligt bryggkaffe.
Det kan dessutom bli ännu värre. Jag
kände en som skaffade en värstingmaskin där han kunde ställa in
malningsgrad och en massa annat. Det slutade med att han i princip
inte kunde dricka kaffe hos andra eftersom hans eget kaffe blev så
mycket bättre. Och börjar man tacka nej till gratiskaffe är det
sannerligen ingen vinst. Det påminner mig om stilikonen Rune
Bergström från Lenhovda: