måndag 5 april 2021

Alla är vi barn i början

På påskafton sprang jag några kilometer ihop med en kompis som normalt inte gör det. Han bestämde tempot vilket blev c:a 20 procent saktare än det långsammaste jag någonsin springer. Begripligt och inte förvånande, men för varje minut gick det lite långsammare samtidigt som hans andning blev flåsigare. När den nått nivån ”lungsjuk flodhäst” började jag tänka att hjärt-lungräddning borde man nog lära sig.

Det var en bra verklighetsuppdatering för mig som den senaste tiden gnällt på min dåliga form, och detta går att överföra till ekonomi. Jag har alltid varit intresserad av pengar och ekonomi, men ibland får jag en påminnelse om att inte alla befinner sig i den bubblan.

Det här inlägget hittade jag på Twitter mellan andra i mitt flöde som går kort DAX och flippar SPAC:s. Det är lätt för oss som snackar börs och sparande varenda dag att glömma hur nollställda många är. Vi har såklart våra egna kunskapsluckor där vi är lika borta.

Jag tycker att det är fint när människor börjar intressera sig för privatekonomi i vuxen ålder. Bättre sent än aldrig. Samtidigt kan jag inte låta bli att förvånas över hur man kunnat ducka hela detta ämne så länge. Man kan utmärkt klara att leva ett helt liv utan löpning och utan att veta hur schackpjäserna rör sig, men det går ju inte att komma undan pengar.

Inlägget resulterade i diverse tips. Allt från indexfonder och bitcoins till böcker och poddar, och kurser där jag personligen skulle tro att det vore bättre att spara tiden och pengarna. Samtidigt undrar jag om det är tips på lärande som efterfrågas.

För privatekonomi är ju lite som att lära sig ett språk eller att bli hälsosam. Det går inte att köpa ett diplom. Jobbet måste göras och även om man kan ta hjälp av goda lärare eller tränare finns det ingen annan som kan göra det än du själv. Förslag på ”exakt i VILKEN jävla fond” man ska spara räcker inte, man måste först varför.

söndag 4 april 2021

Bok utanför boxen

Läste om en bok som väckte mitt intresse, Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras av Erik Lidström.

Jag har svårt för boktitlar längre än noveller, men innehållet verkar intressant. Här ifrågasätts statens storlek, enkammarriksdagen, valsystemet, parti- och presstöd och huruvida offentliganställda och personer under 35 ska ha rösträtt.

Jag gillar inte allt det där och det vore förmätet att såga idéerna utan att ha läst boken, men jag tycker att det är befriande att frågorna väcks. Tyvärr (?) lär det väl stanna som just idéer eftersom ingenting av detta kommer att få politisk majoritet under min livstid, men kul tankar.

Rösträttsåldern har jag pratat om tidigare. Myndighetsåldern sänktes senast 1974. Jag vet inte varför och om det fanns fog, men jag tänker så här. Mina föräldrar, som blev myndiga på 50-talet var mognare än mig som blev myndig 1989, och dagens unga är ännu senare i sin utveckling. Därför är det inte självklart att myndighets- och rösträttsåldern ska gå åt motsatt håll, men 35 är drastiskt.

Att offentliganställda inte ska få rösta känns fel även om jag förstår tanken. De bidrar inte till skatteintäkten mer än indirekt, och politik handlar ju i mångt och mycket om att fördela pengar. Dessutom är de jäviga eftersom deras liv bygger på en stark stat.

Bidragstagare då? Om man inte bidrar till samhället och lever helt och hållet på andras pengar, ska man då få välja hur skattepengarna ska fördelas? Bjuder jag hela puben på Tuborg och någon föredrar Heineken kan de förvisso ha önskemål, men om det är min plånbok som betalar är det jag som bestämmer.

Parti- och presstöd då? Ta bort, rakt av! Det finns relevanta argument för partistöd, men motargumenten är fler. Som läget är nu har bägge dessa bidrag blivit ett sätt för makten att köpa folkets lydnad.

Som sagt, inget av detta kommer att hända, men det faktum att frågorna väcks tycker jag är befriande. Möjligen är det i sig ett bevis för hur kuvad jag är.

lördag 3 april 2021

Skräptips

Att sopor har ett värde har jag skrivit om flera gånger. ”One man's garbage is another man's treasure”, sägs det, och det stämmer. Folk samlar på all möjligt skit.

En som bokstavligen samlade på all möjlig skit gick och dog förra året och nu försöker ett par släktingar ta reda på hans kvarlåtenskap. Det är ett styvt jobb att rensa ett hus där någon bott i 50 år även om det inte är en skrotsamlare, men detta var något i hästväg. Det har jag själv bevittnat eftersom det är bekantas bekanta som städar huset.

Så kom det sig att jag blev tillfrågad om jag kunde köra iväg metallskrot från en hög utanför huset till en metallåtervinning. Sagt och gjort, jag åkte dit, fyllde min gamla bil så att fjädringen gick i botten (nej då, jag är säker på att jag lastade precis tio kilo mindre än högsta tillåtna maxlast), rullade iväg till återvinningen och lastade av.

Det funkar ungefär som en soptipp med den väsentliga skillnaden att man får betalt. Vid ankomst väger man sin bil, lastar ur, väger på nytt och får pengarna direkt in på kontot. Själv åkte jag till Allåtervinning i Stockholm AB, och vet inte om de är bättre eller sämre än konkurrenterna, men de var smidiga att ha att göra med. Just den här dagen betalade de 1,30 kr/kilo, men det varierar med metallpriserna.

Största vitsen med att göra sig av med sopor är den plats det frigör, men även om jag inte fick någon nytta av det den här gången eftersom det inte var min plats så var det ett fruktbart jobb med god timlön. Så har du metallsopor, släng dem inte på tippen, ta betalt för dem. Kanske ett lämpligt påskpyssel för någon?

fredag 2 april 2021

Äg inget, för då jävlar!

Om inte ett högeralternativ vinner valet kanske S kan regera ihop med C, med passivt stöd från V och MP (jag utgår ifrån att L åker ur riksdagen vilket block de än väljer att stödja), men om den här konstellationen får fortsätta har de den senaste tiden gett några indikationer på vad vi har att vänta.

Det började med att Socialdemokraterna krattade för ”en progressiv fastighetsskatt, höjd skatt på kapital och slopat rutavdrag”. Anders Ygeman, energi- och diverseminister, säger att de ”vill göra det lite rättvisare” och tydligen är det detta som avses. Först sparar man ihop kapital genom att tjäna pengar som man får skatta på. När man väl har kapital ska man skatta ännu mer.


Slå er själva i ansiktet så att ni vänjer er!

Regeringskollegan MP vill inte vara bättre. ”Någonting behöver göras med kapitalbeskattningen i stort, inklusive skatten på fastigheter”, säger Karolina Skog, ekonomiskpolitisk talesperson. Nästan så att man anar en samordnad attack bakom uttalandena.

När en budget inte går ihop måste man antingen öka intäkterna eller minska utgifterna. Eftersom de inte tycks vilja dra in på något måste de således hitta nya skatteoffer, och även om finansministern vad jag vet aldrig erkänt Lafferkurvan inser nog regeringen att de inte kan slå mycket hårdare på arbetarna, så då går turen till spararna.

Signalen är tydlig. Spendera – inte investera! – det du tjänar. Blir det pengar över kommer regeringen att jaga dig till världens ände och putta dig över kanten om du inte genast lämnar ifrån dig ditt överskott.

torsdag 1 april 2021

Köpa sig fritid

Alexandra tipsade mig om familjen Falk som prenumererar på fönsterputsning fyra gånger om året.

Jag kan fatta att man inte tycker att det är kul att putsa fönster, men vem tusan behöver putsa sina fönster fyra gånger om året?! Möjligen om man bor på nedre botten vid Sergels Torg. Själv skulle jag aldrig putsa mer än en gång per år.

Den största kundvolymen utgörs av människor som saknar tid. Man köper sig fritid och lejer bort sådant man tycker är tråkigt. Jag tror att vi kommer se allt mer av det, i likhet med hemleveranser av mat eller robotdammsugare och robotgräsklippare.

Så säger fönsterputsföretagets vd och han har säkert rätt. Men hur jobbigt är det egentligen? Att putsa ett fönster tar kanske en halvtimme. Då hinner man även våttorka de målade ytorna mellan rutorna, det tror jag inte proffsputsarna gör. Man behöver inte putsa alla på en gång utan kan ta ett i taget, när vädret är fint och man har en stund över.

Har inte alla det? Så mycket skit som man ser och hör folk göra är jag övertygad om att de skulle hinna putsa sina fönster. Det de flesta kallar tidsbrist tror jag allt som oftast borde kallas lathet. Antagligen är fönsterputsning hyfsad motion också och det behöver vi alla.


Förr kunde en hel familj leva på en lön. Nu har många svårt att leva på två. Samtidigt har de inte tid att städa, laga mat, handla, byta däck... Kanske finns det ett samband här, och en möjlig omprioritering.

onsdag 31 mars 2021

Värmeslag på börsen?

Det sägs att börsen är nära toppen när taxichaufförer snackar aktier. Jag har inte fattat varför den yrkeskategorin skulle vara markör för någonting annat än trafik, men poängen är att när ”alla” är på börsen, eller på väg in, brukar det vara tid att kliva ur.

Jag ser helt andra indikatorer för börskrasch. En av dem är när ”alla” tror att det bara kan fortsätta upp och ser allt annat än branta uppförsbackar av innehavens utveckling som galet, när sanningen snarare är tvärtom.

Häromdagen öppnade LeoVegas aktie upp 6,5 procent för att aktien skulle börja handlas på en amerikansk lista. Det var dessutom en sur börsdag då Stockholmsbörsen gick ner någon procent. Jag antar att glädjeskuttet bottnar i att bettingaktier generellt är högre värderade i USA, så med amerikansk draghjälp kan det fortsätta uppåt. Jag hoppas det, jag äger själv aktien, om än med fingret på avtryckaren.

Men åter till kraschteorierna. I Avanzas forum kommenterades uppgången med följande replik:

Snacka om ljummen reaktion på en sådan fantastisk nyhet.

Vad som är ljummet är förstås en subjektiv bedömning, men 6,5 procent är inte kattskit i min värld. Till råga på allt hade Leo redan stigit nästan 50 procent på ett kvartal, så vi pratar inte om en nedtryckt aktie som studsar tillbaka lite när det efter år av väntan kommer en positiv nyhet.

Om det är där vi är nu, att till och med uppgångar i den storleksordningen möts av otåliga gäspningar, tror jag att man ska iaktta viss försiktighet. Eller springa i vild panik.

tisdag 30 mars 2021

Kidnappning som PR

Musikbranschen är tydligen något helt annat än den var för bara några år sedan. Hårdrockare tatuerade upp till hakan kunde säkert få människor att gå över till andra sidan gatan, men vann de priser kom de och hämtade dem, de satt inte häktade för mord eller människorov. Det är inte utan att jag förstår bitterheten från äldre artister.

Rapparen Haval Khalil, som sitter häktad ihop med den mer framgångsrike Yasin Mahamoud, är kanske den artist som jobbar hårdast med sin image. Jag tror inte att han vunnit några statsmediala priser, men han kunde få ett diplom för ”Mest aggressiva marknadsföring” efter sin idé att kidnappa en P3-medarbetare om de inte spelar hans musik minst var tredje timme.

Förundersökningen är givetvis redan nedlagd. Möjligen för att poliserna trots upprepade genomläsningar inte lyckades utröna vad fan karln egentligen menar. Åtminstone hade jag det problemet.

Ännu svårare har jag att förstår hur Haval Khalil tänker. När en låt spelas i P3 får artisten 52,67 kr/minut förutsatt att han också är upphovsman. Om vi räknar med tre minuter långa musikstycken gör det 1264,08 kr/dygn om de spelar hans låtar enligt önskemål. Med skatt och egenavgift får han kanske loss en femhundring.


Artisten med ett av sina instrument.

Jag vet väldigt lite om kidnappningsbranschen, men med ej avdragsgilla kostnader för hyra av en lämplig lokal, lön till vakter och till dem som utför själva kidnappningen kan jag inte tänka mig att man kommer så långt med 500 kr per dag. Det blir nog till att lägga till minst två nollor.

Dessutom bygger min matematik på att han inte redan spelas i P3, fast det gör han. Sveriges Radios områdeschef Anna-Karin Larsson låter meddela att Haval redan finns på rotation i kanalen P3 Din gata och att man inte kommer att ändra på det bara för att artisten vill kidnappa deras medarbetare. Kurden har alltid rätt?