Får det lov att vara en curlingbil?

För två år sedan bloggade jag om mopedbilar, de där förkrympta bilarna som nästan är lika dyra som riktiga bilar, men som går långsammare och därför får framföras av minderåriga.

Då hade jag ännu hopp om unga med de lite mer folkliga epa- och a-traktorerna. Det är ombyggda bilar, vanligen med flak, som får framföras i 30 km/h och därför är utrustade med en trekantig LGF-skylt bak.

Men det hoppet har dött nu när jag läser om unge Milton som rattar en a-traktor av märket Hummer och Elsa som fick en Porsche Cayenne på 15-årsdagen.

”Den här är lite äldre från 2007 och då blir de inte så dyra som de nya.”

Nej, de stämmer ju. En Cayenne från 2007 kostar ”bara” runt hundratusen, och även om en a-traktor troligen är lite dyrare (fråga mig inte varför, men det funkar så) är den mycket riktigt billigare än en ny som ligger en bra bit över miljonen. Hennes formulering ger en tydlig vink om att hon inte har en aning om dessa prislappar. Pappa betalar och eftersom pappas första bil var en Porsche inköptes en sådan även åt dottern, ”det bara blev så”.

När jag var i hennes ålder åkte jag moped. Jag hann med två faktiskt, inte för att jag hade ett brinnande mopedintresse utan för att den ena var sämre än den andra. Det betalade jag själv med pengar från eget arbete, sommar- och kvällsjobb, och jag är inte ett dugg avundsjuk på Milton och Elsa.

Tvärtom faktiskt! Om mina föräldrar hade curlat mig hela min barndom och gett mig en epa-traktor värd hundratusen eller ännu mer när jag var 15-16 hade det kanske tagit decennier innan jag förstått pengars värde. Nu hade jag rätt bra kläm på ekonomi och pengar väldigt tidigt. Jag är otroligt tacksam för den vetskapen för den går inte att översätta till varken Porschar eller Humrar.

Arbetsmoral

Apropå CUF:s utspel om LAS där de hänger ut ”Britt-Marie, 45” som parkerat i fikarummet och som pga gällande lagstiftning håller tillbaka arbetsamma unga vill jag påstå att jag oftare sett motsatsen. Det tydligaste exemplet var när chefen, en ganska snäll och försynt kille i 30-årsåldern, kom fram till två unga säsongsanställda och frågade om inte fikarasten var över. Den ena tittade på sin klocka, svarade ”Nej, det är två minuter kvar” och fikade vidare. Ridå!

I likhet med CUF är jag dock tveksam till lagen om anställningsskydd (även om det såklart känns lite jobbigt att vara överens med dem om någonting alls överhuvudtaget). Oavsett om det är Britt-Marie, 45, eller Liam, 19, som drar ut på fikarasterna ska deras arbetsinsats inte bedömas efter hur lång anställning de haft.

Jag snubblade över två videos med olika aspekter av arbetsmoral. Först ut, en kille som gick över en och en halv mil i snöstorm till en anställningsintervju för ett pissjobb med förhoppningen att få gå dit varje dag, åtminstone till första löning varefter han skulle ha råd att åka buss. En krögare som såg honom och hörde hans historia bestämde sig för att anställa honom eftersom han ”inte hade råd att låta bli”.

Jag är inte dummare än att jag förstår att det här blev väldigt bra PR för hans restaurang, men jag tror faktiskt också att han såg poängen med att anställa en kille som bevisligen kan kavla upp ärmarna och göra det jobb som krävs av honom. För vi har väl alla träffat den här typen:

Jag fattar att det är en spelfilm och aningen tillspetsat när hon säger att hon skulle orka jobba 3-4 procent av en heltid (1,5 timme i veckan), men en del människor lyckas på något kusligt sätt alltid understiga förväntningarna, hur låga de än är.

Hur kommer det sig? Uppfostran? Samhällets förfall? Som bitter gammal moralgubbe skulle jag kunna hävda att arbetsmoral är på väg att försvinna till förmån för curling, men så enkelt tror jag inte att det är, för det finns definitivt unga som gör det de ska och gamla som inte gör det.

”Ja, det är bankernas fel...”

Jag tycker att det är jättebra när tidigare börsointresserade människor börjar spara och investera, men hur kommer det sig att människor i den gruppen inte sällan hoppar över de första tio stegen för att exempelvis börja handla med afrikanska indexoptioner via brevlådeföretag på Isle of Man? Jag har handlat på börsen i över 30 år, men tycker att sådana affärer är alldeles för avancerade för mig. Det verkar de även vara för dessa nybörjare, med enda skillnaden att de inte fattar det själva.

Det senaste exemplet är Inger, 62, som ”blev lurad” när hon bestämde sig för att börja handla med bitcoin, men istället för att skaffa en kryptoplånbok hos någon välrenommerad svensk firma gjorde hon affärer med en mystisk man som ringde upp och föreslog att hon skulle slänga över miljonbelopp på ett utländskt konto.

Hur kan man vid 62 års ålder sakna varje fragment av kritiskt tänkande? Något borde väl ändå livet ha lärt henne. I en skvallertidningsartikel (numera låst, därför länkar jag inte) beskriver hon sig som ”en misstänksam person som alltid avvisar telefonförsäljare”. Om Inger är en misstänksam person kan vi stryka orden aningslös och godtrogen ur ordböckerna för då finns de inte.

Inger brände inte bara sina egna pengar utan lånade också 3,6 miljoner ”från flera banker” och har senare tvingats sälja sitt hus för att täcka skulderna. Vems är felet i Ingers värld? Bankernas! Men herregud, har hon inget eget ansvar för sina handlingar? Och varför får hon inte en enda kritisk fråga av typen ”Hur fan tänkte du, människa?!”?!

Rostbröd

Den som följt med på min matbrödsresa som inleddes på allvar under 2020 när jag helt slutade att köpa mjukt bröd vet att jag ända sedan dess jagat det perfekta formbrödet. Jag äter mest bröd till frukost och då gärna något med tuggmotstånd, men jag saknar varma mackor och fattiga riddare som jag tycker kräver ett ganska smaklöst rostbröd.

Dags för nästa försök, detta behövs:

mjölk, 6 dl
margarin, 50 gram
sirap, 1 msk
jäst, 25 gram
ägg, 1 st
salt, 1 tsk
vetemjöl, 10 dl
rågsikt, 4 dl

Smält margarinet, häll i mjölk och sirap och värm upp till kroppstemperatur. Blanda ut jästen i degvätskan.

Tillsätt ägg, salt och mjöl. Knåda ordentligt och böka ner degen i två smorda brödformar. Låt jäsa under bakduk i en timme.

Pensla bröden med vatten och grädda i 175 grader, c:a 30 minuter (tills de ser bra ut).

Före.

Efter.

Först körde jag två matskedar sirap, men halverade till nästa sats för att jag tyckte att det blev lite för saftigt. Bättre, men fortfarande mer smak än Willys skivade formfranska. Kanske vänjer jag mig. Ska i alla fall göra detta några gånger och skruva lite på receptet.

Åtta timmar exakt lagom?

Vem tusan har bestämt att fyrtio timmars arbetsvecka uppdelat på fem åttatimmarsdagar är en idealisk arbetstid? Det har politikerna och arbetsmarknadens parter gjort. Fast bara för att det finns en arbetsnorm behöver man ju inte anamma den. Det går att jobba deltid och/eller kanske kombinera flera jobb.

Men det är inte helt lätt. Ska man gå ner i arbetstid måste man inte bara gå emot normen, man måste hitta en arbetsgivare som gillar läget. Förutom vid tjänstledighet för utbildning eller om man är berättigad till deltid enligt föräldraledighetslagen kan arbetsgivare neka dig deltid på ditt befintliga arbete, och det är ofta svårt att skaffa ett jobb man vill ha med lagom mycket deltid, eftersom hela samhället är uppbyggt kring tanken att alla ska och vill jobba just heltid.

För många tror jag att ett beting vore det bästa, en tydligt utformad tjänst och när du är klar med dina arbetsuppgifter får du gå hem. Andra skulle må bäst med långa och färre arbetspass, ytterligare en grupp hade trivts med extrem flextid där man kan känna efter från dag till dag eller vecka till vecka hur mycket man vill jobba.

Okej, jag fattar att ytterst få arbetsplatser kan vara rena fritidsgårdar där personalen går runt och känner efter hur och när de ska jobba, men det är trist om många som skulle vilja jobba deltid inte kan komma dithän. Främst för att de inte skaffar sig de marginalerna i sin privatekonomi. Fast där är jag inte säker på att alla tänker rätt. Har man mer fritid kan man pressa kostnader med en helt annan effektivitet.

Det största problemet tror jag ändå är att man tråkas av både kollegor och andra. Så fort någon frisk och arbetsför människa frivilligt vill gå ner på deltid får denne höra att de sabbar systemet. ”Hur skulle det gå” om fler jobbar mindre och därmed sänker skatteintäkten? Jag skulle vilja vända på det. Varje år kostar sjukskrivningar för psykisk ohälsa tiotals miljarder. Mycket av denna kostnad (och mänskligt lidande!) skulle garanterat försvinna om samhället slutade att försöka pressa ner människor i färdiga mallar.

”Man kan inte bli rik i Sverige”

Detta har jag hört till leda. Av vänner och politiker. På nätet, men också innan nätet ens fanns. Det blir dock inte mer sant ju fler gånger det sägs. För det kan man visst, trots höga skatter. Massor av svenskar är bevisligen rika. Man kan bli rik på företagande, lönearbete eller hobbies som spel, aktier eller bostäder. Det går till och med att bli rik på att samla burkar!

The one and only – Burk-Curt

Just det hör till ovanligheterna, men i den grupp svenskar som startat en Ica-butik får åtminstone jag uppfattningen att rikedom nästan verkar omöjlig att undvika. Samma sak med politiker och fastighetsmäklare.

Jag tror att de flesta som säger att det inte går att bli rik inte ens försökt. Det är mycket enklare att konstatera att det är omöjligt, så slipper man jobba för det, och då kan man heller inte misslyckas i sina försök.

Kämpa...

Lite beroende på var gränsen dras för begreppet rik är det däremot inte lätt att bli rik, men vad fan är det? Det är svårt att leva, att få relationer att funka, att hålla vikten, undvika sjukdomar och idioter. Det är inte detsamma som att det inte går. Nej, sätt dig ner på en stol och håll käft istället, och få nå' gjort:

Olika syn

Såg en Flashbacktråd som på ett tydligt sätt illustrerar hur olika människor är. En person (ålder och kön okänt) lever på socialbidrag och får 3800 kr i månaden efter att räkningarna är betalda. Allt frid och fröjd?

Nej, för det måste hela tiden köpas grejer för lite mer än vad pengarna räcker till. Soffan är trasig så han/hon ”måste köpa en ny”, om än begagnad. En dator, en tv, affischer på väggarna osv, i all oändlighet. För om människan köper allt detta, tror ni det räcker då? Knappast.

De som kommenterar i tråden går att dela upp i två grupper, de som skriver ”Skärp dig, jävla parasit!” och de som likt Monty Python-sketchen Four Yorkshiremen talar drömmande om den tid när de själva inte hade någonting och var glada ändå. Än så länge har ingen berättat att de växte upp i en hoprullad dagstidning i en septitank, men det kanske kommer.

Home, sweet home!

Jag har själv en fungerande soffa och dator, och mina väggar är inte tomma trots att jag den senaste tiden sålt av tavlor för glatta livet, men de flesta dagar spenderar jag noll kronor. Jag kommer sällan upp i 3800 kr utgifter på en månad utöver de fasta kostnaderna. Det ligger helt enkelt inte för mig att spendera. Varför – uppfostran, nedärvd snålhet, allmänt sjuk i huvudet? Jag vet inte, men är glad och tacksam över det.

Jag vet inget om denna bidragstagare, men jag anar att det är en person som är van att spendera. Hade jag varit i hans/hennes läge hade jag tänkt: hur kan jag laga soffan så att den håller ett tag till, vem i min bekantskapskrets har en dator de vill bli av med, i vilken Facebookgrupp skänker folk bort gamla tv-apparater osv.

Personen vantrivs uppenbarligen med sitt liv och har inte valt att leva på bidrag för skojs skull, och jag fattar att upplevelsen inte kommer att bli kul oavsett, men känner att det åtminstone finns plats för lärdomar här. För tanken att inte spendera finns inte.