Återanvänd plastförpackningar

Ett år har gått sedan plastpåseskatten infördes. Jag vägrar att betala miljöskatt för plastkassar. Inte bara för att jag är snål utan också för att det inte finns några bevis för att plast skulle vara sämre än något annat material i påsar och att regeringen gärna beskattar plastfria alternativ lika hårt.

Men trots att jag diskat engångspåsarna så försiktigt jag kan har alla påsar jag köpte frukt och grönsaker i 2019 och 2020 nu kasserats med hål i. Så vad gör man då? Återanvänder plastförpackningar man köpt mat i.

Olika förpackningar fyller olika syften. Påsarna som innehållit fem kilo bulgur är perfekta att dra runt en tallrik med matrester som ska in i kylen. Rispåsen kan man t ex ha grönsaker i, som squash eller paprika, som numera läggs direkt på transportbandet i butiken eller köps i papperspåse eftersom engångspåsarna i plast kostar 38 öre i skatt (30 öre i plastskatt och 8 öre i mervärdesskatt på plastskatten).

Till hushållssopor brukade jag använda brödpåsar. Sådana finns fortfarande, men jag har slutat att köpa bröd utan bakar allt själv istället. Men papperspåsar fungerar även till hushållssopor.

De stora plastbärkassarna, de som nu kostar 6-7 kr, köpte jag inte tidigare heller. Precis som för regeringen handlar det inte om miljön för mig utan om att jag föredrar tyg. Har till min glädje konstaterat att skatten blivit ett fiasko och jag tänker inte vika ner mig. Inte ett öre från mig i plastskatt, inte ett öre!

Vi är alla närmast sörjande

”Det där lönar sig inte att göra själv”, säger många. Ibland direkt till mig, ibland för att försvara att de lejt egna arbetsuppgifter. I princip har de rätt. Det är något galet med att hjärnkirurgen ska mura sin egen öppna spis istället för att låta ett proffs göra det. Muraren är bäst med murslev, hjärnkirurgen med skalpell.

Om bara alla gjorde sitt bästa hela tiden och hade lite yrkesstolthet, men jag ser ständigt och jämt tecken på motsatsen. Två exempel för att visa vad jag menar:

Sellpy heter ett företag som säljer andras skräp. Själv tar jag bilder på mina grejer, skriver annonser, annonserar, bevakar betalningen, packar, skickar och behåller hela vinsten. Den som inte orkar det kan skicka hela klabbet till Sellpy som tar ungefär hälften av vinsten för att göra det åt dig. Perfekt för den som inte orkar eller hinner, kan tyckas, men ofta blir resultatet ungefär så här.

Hade jag varit sugen på den här ljusstaken hade jag velat veta vad den väger, vad den är tillverkad i för material, hur hög den är, vem som designat den och någonting mer om skicket än ”inga tydliga defekter” som ju säger så lite det överhuvudtaget går. Jag har aldrig provat att fråga Sellpy. En del potentiella kunder gör säkert det, och kanske får de svar, men en del är förlorade pga de hopplösa annonserna.

Den senaste tiden har jag läst många bostadsannonser på nätet, en del skrivna av mäklare, en del privata. Gissa vilka som har flest och bäst bilder, mest utförliga bildtexter och tydligast annonstexter? De privata, varje gång.

Och där har jag också fått tillfälle att testa kvaliteten när jag mejlat följdfrågor. Privata annonsörer svarar snabbt, trevligt och tydligt. Några gånger har de också tagit reda på saker åt mig. Ibland genom egna kontakter på privata företag, ibland har de för min räkning kontaktat myndigheter för att exempelvis kolla coronarestriktioner. Det har jag inte ens bett dem om, de har gjort det ändå, som kundservice.

Okej, jag har också stött på hjälpsamma mäklare, men en del har inte ens bemödat sig att svara. För dem är det bara ett objekt i mängden, precis som för Sellpy, medan en privat annonsör har större egen vinning och därför eget engagemang. Det är orsaken till att jag säljer mina egna grejer och mer eller mindre skrivit mina egna bostadsannonser när jag tröttnat på ordblinda mäklare, och när den dagen kommer tror jag banne mig att jag ska skriva min egen dödsannons. Så att det blir rätt.

Slöhögar i alla läger, förenen eder

En hbtqi+-mötesplats har blivit av med sitt ekonomiska stöd och riskerar nedläggning. Jag vet inte ens vad alla de där bokstäverna står för och är inte särskilt intresserad heller.

Men låt oss släppa den diskussionen och istället prata om ungdomars oförmåga att göra något själva utan att samhället öser skattepengar över dem. När jag var ung fanns inget internet, men på något vis lyckades vi träffa likasinnade ändå, oavsett om vi samlade frimärken eller spelade fotboll.

Idag finns sociala medier, forum och sajter som Meetup.com vars själva idé är att sammanföra människor. Jag har själv åkt och träffat andra som har mina intressen och t ex picknickat med börs- och finansintresserade och sprungit långpass med för mig helt okända människor. Förslaget har kläckts på nätet och oftast inte kostat en krona utöver resan till mötesplatsen.

Det sägs att unga människor är sociala varelser. Det verkar inte så. För jag tror inte att reaktionen är unik för hbtqi+ även om det finns fler sådana exempel, som Södertälje där man sökt bidrag för att ”starta inkluderande platser för unga hbtq-personer”.

Kan de inte bara starta en Facebookgrupp eller annonsera på någon RFSL-sida? Politikerna gör inget, gnäller de. Gör något själva då! Behöver de ett eget hus får de väl gå ihop och köpa eller hyra ett. Sånt har ideella föreningar gjort i alla tider.

Protestera eller betala

Ingen med investeringssparkonto har väl missat att en arbetsgrupp inom socialdemokraterna sagt sig vilja höja skatten på sparande. Man började leka med tanken på att införa ett tak för ISK-sparande så lågt som 100000 kr. Nu pratar man istället om tre miljoner och vid sidan av detta en ”miljonärsskatt” som inte kan tolkas som annat än ett vänsterpopulistiskt namn på förmögenhetsskatt.

Jag har varnat för återinförande av förmögenhetsskatten så länge jag har bloggat (och innan dess också). Jag är ingen Nostradamus, det är bara vanlig enkel logik. Om färre ska finansiera fler och mer måste statens intäkt öka, och man kan inte höja inkomstskatten hur mycket som helst innan det resulterar i en mindre pengahög att beskatta. Punktskatter i all ära, men även om så bensin, plastpåsar och annat chockhöjs till himlen kommer det aldrig täcka regeringens behov av mer pengar att leka med.

Då återstår beskattning av tillgångar. Fastigheter, förmögenhet och transaktioner i form av arv och gåvor. Det enda som hindrar regeringen att gå all-in socialism är väljarnas eventuella vrede. Att ISK-taket inte landar på hundratusen nu beror inte på Magdalena Anderssons barmhärtighet utan att hon inte tror sig komma undan med det, vilket i sin tur beror på vilka samarbetspartier som ställer upp.

Och det, mina vänner, beror på väljarna. Så ni som tycker att världens högsta skattetryck är för högt när det uppenbarligen ändå inte ger oss världens bästa skola, sjukvård, polis, försvar osv bör göra motstånd. Skriv under Frida Bratts upprop, mejla din riksdagsledamot och uppmana andra att göra detsamma.

I det långa loppet är jag övertygad om att det är kört oavsett. När halva befolkningen är arbetslösa kravmaskiner kommer inga skatter i världen täcka ens grundläggande samhällsservice, men viker vi ner oss redan nu kommer snart ISK och KF förbjudas samtidigt som det blir förmögenhetsskatt från första kronan. Upp till kamp!

”Skräpmat”

Inte undra på att folk tycker att mat har blivit dyr när de ser nyttig, ekologisk gratismat som skräp. Bara den senaste veckan har jag hört tre personer berätta om sin kamp för att utrota kirskål. Varför då, det är ju bra mat!

Själv har jag plockat istället. Enligt Skogsskafferiet finns kirskål under perioden mars-september. Man bör i första hand ta späda blad, men jag vet inte om det är så himla noga. Den har ett par giftiga släktingar, men jag tror att man måste vara bra närsynt för att ta fel.

Kirskål går att använda ungefär som spenat. Rå smakar den lite som ruccola, men jag vet inte om jag skulle vilja sätta i mig stora mängder rå kirskål. Jag är å andra sidan inte så förtjust i ruccola heller. I ett första test finhackade jag den som bas i en pastasås och till det var den bra.

Jag kan tänka mig att stuva den på en varm macka eller göra en paj ihop med andra grönsaker och ost. Kirskål ska gå att frysa in också. Har inte provat det, men skulle nog hacka den innan så att man kan ta den direkt från frysen till en stekpanna.

För den stora och växande grupp människor som tycks hata pengar finns det säkert något vakuumförpackat alternativ på Ica till det facila priset av 150 kr/kg.

Rikast i kommunen

Det är kanske tur att man inte tjänar bäst eller är rikast i sin kommun för då hamnar man på bild i skvallerpressen. Vi har alla sett dem, även om vi inte läser tidningarna, för detta hamnar inte sällan på löpsedlarna.

Det är visserligen offentliga uppgifter, men även om potentiella inbrottstjuvar och kidnappare kan ta fram dem själva behöver man väl inte göra jobbet åt dem? Fattar inte chefredaktörerna (som nog ofta bara är en hårsmån för att själva hamna i sina egna listor) att det kan vara farligt? Fråga Fabian Bengtsson eller Ulrika Bidegård om ni inte tror mig.

Dessutom låtsas ju dessa tidningar (Expressen i just detta fall) att de är journalistiska publikationer, och vad tusan är det för journalistiskt med att outa ”Männen med högst lön i din kommun” eller ”Stockholms rikaste par”? Det liknar listorna i 1980-talets ungdomstidningar Okej, Frida och Ultra med artiklar som ”Sveriges snyggaste tjejer”. Skillnaden var att de stod för att de skapade underhållning för omyndiga, de låtsades inte vara grävande journalister.

Vad är nästa steg - ”Dyraste tavlorna i stan” eller ”Familjerna med sämst inbrottsskydd – vi har hela listan”? Mitt förslag är ”Tidningscheferna med sämst omdöme”. Det vore bara så himla svårt att gradera dem.

Det är vattenpumpen, Gerd...

Varför ha en gammal bil istället för en ny? En viktig faktor är inköpspriset, en annan är priset på reservdelar och en tredje är möjligheten att laga själv. När vattenpumpen i min gamla Volvo 745 tröttnade kunde jag ha ringt en verkstad som hade bytt ut den för några tusenlappar. Men just tack vare att bilen är drygt 30 år gammal kunde jag istället köpa en ny på Biltema för 439 kr och byta den själv på en förmiddag.

Ju äldre, desto enklare. Jag har haft bilar där man kunnat sitta på framskärmen med fötterna ner i motorrummet, men då får man gå tillbaka ytterligare några decennier vid valet av bilmodell.

Pumpen vid pilen.

Som synes är det trångt, men inte helt hopplöst. Allt som behövdes var några fasta nycklar, en stjärnmejsel och tålamod. Fläkten längst ner i bild demonteras, liksom fläktremmar och kåpor. Jag är teknisk idiot, men med en kompis som kunde peka på plats och en annan på telefon var det bara att skrida till verket.

Efter åtta ”Satan i gatan!” och femton ”Jävla bilhelvete!” hade jag jobbat mig fram till pumpen och tagit bort den.

Gamla till höger, nya till vänster.

Dags att trycka dit den nya och sätta fast den med sex bultar, den ena otillgängligare än den andra.

”Bara” att sätta dit allt igen, som demontering fast tvärtom. Slangar, fläkt, kåpor och remmar. Sedan i med ny kylarvätska – vatten och glykol.

Ny vattenpump och spända fläktremmar – ännu ett mirakel! Eller egentligen inte, men vattenpumpar har tidigare skapat stora bekymmer. Och låtar.