Sommartecken nr 1: Bluffakturor

Som företagare betyder sommar främst att det är snudd på omöjligt att få tag i folk, men det har det ju varit i över ett år nu ”på grund av rådande omständigheter”. Vari dessa omständigheter består framgår inte, men vanligtvis att företag tar chansen att skylla varenda försening och kompetensbrist på något j-vla virus.

Och så att man ständigt blir utsatt för försök till blåsningar och svindlerier. Det kan i och för sig hända hela året, men på sommaren kraftsamlar drägget i hopp om att en ointresserad och orutinerad receptionistvikarie ska släppa igenom bluffakturan eller ladda ner trojanen.

Säkert en god idé för den skrupellöse. Sommarjobbare saknar kunskaper och vill inte besvära chefen på semestern, och den ordinarie personalen har fullt upp med att räkna ner dagarna till semestern. Om bluffarna upptäcks anmäls de oftast inte, och anmäls de så lägger polisen ner eftersom de precis som vanligt har fullt upp med att fika, spela innebandy och gå ner på knä för terrorister, så det är helt riskfritt.

Fast på mitt företag hugger de i sten för här sitter det som vanligt ett folkilsket skäggmiffo som ser alla räkningar mer eller mindre som bluffakturor och som gör vad han kan för att undvika att ladda ner till och med de helt legitima uppdateringarna av befintliga program eftersom han sett igenom även den bluffen och insett att nya versioner bara är lite sämre, långsammare och mer utrymmeskrävande. Skit ner er, bluffgubbar!

Demokratins pris

”Notan för ett extraval: 400 miljoner kronor” basunerar SVT ut. Gissningsvis är det en ganska vild uppskattning, men hur man kommit fram till siffran får läsarna inte reda på. Vi ska bara tycka att det är dyrt. 400 miljoner räcker till jättemånga höftledsoperationer eller nya lärare.

Det här är ett beprövat sätt att styra opinionen. ”Skjutningar” (nyspråk för gänguppgörelse med skottlossning) kostar i snitt 75 miljoner, men hur ofta nämns siffran då? Politiska fenomen makten ogillar döms däremot ut som dyra för skattebetalarna. Samma skattebetalare man skiter i när man köper in kommunala tänkarhattar eller betalar socialbidrag till Afghanistans rikspolischef månar man plötsligt väldigt mycket om.

Fast nu var ju detta inte den politiska makten utan SVT, kanske någon invänder. Vad är skillnaden? Sedan public service-avgiften infördes, vilket bara i år ger SVT, SR och Utbildningsradion en sammanlagd budget på 8,7 miljarder (=ett extraval varannan vecka hela året) har de ju praktiskt taget varit en lika självklar del av det socialdemokratiska partiet som LO eller kvinnoförbundet.

”Vi frågar en oberoende expert...”

Jag talar inte i egen sak. Jag skiter i om statsministern heter Löfven eller Kristersson och vilka partier som ingår i regeringen. Jag kommer med all säkerhet ändå inte rösta i ett eventuellt extraval, men om detta evenemang eventuellt gynnar demokratin betalar jag glatt min andel av kostnaden, alltså 40 kronor.

150 kr hyreshöjning sprängde smärtgränsen

Det fick bli ännu ett dyk ner i det journalistiskt svarta hål som kallas Sveriges Radio. Denna gång är det 70-åriga Yvonne som inte har råd med hyran av sin tvårummare i Falun pga en hyreshöjning på 150 kr!

Det är ungefär det vi får veta i Charlotta Rådman Frans reportage. Vi får däremot inte veta hur hög hyran är eller vad Yvonne får ut i pension (bara att hyran sväljer halva inkomsten). Inte heller får vi reda på hur länge Yvonne bott i lägenheten, vad hon tjänade när hon flyttade in eller hur hon hade tänkt klara detta. Vi ska bara tycka synd om Yvonne.

Och visst tycker jag synd om Yvonne, men mest av allt undrar jag hur hon kan ha levt 70 år utan att ha sparat en enda krona. För att klara sitt uppehälle måste hon låna pengar av sin 90-åriga mor. Oklart om mamman har sparkapital eller om hon varje månad lägger undan av sin pension för att betala för dotterns liv.

Som jag ser det finns två huvudsakliga alternativ. Ett är att det finns rimliga skäl till Yvonnes fattigdom, bortom hennes egen kontroll. Hon kanske lidit av psykisk ohälsa, oavlönat tagit hand om en sjuk anhörig eller av annan orsak fått sin privatekonomi raserad.

En annan möjlighet är att hon levt för dagen helt ansvarslöst och plötsligt upptäckt att klockan slagit pension varpå hon fått nästa överraskning, att pensionen blev lägre än lönen och att hon överhuvudtaget inte tagit höjd för det utan saknade marginaler. Nu, fem år senare, har hon fortfarande inte försökt göra något åt det, sänkt sina kostnader eller försökt få hyra en etta av det kommunala bostadsbolaget.

Om det är alternativ två som gäller finns det ungefär en miljon svenskar jag tycker mer synd om. Tyvärr räckte inte public service-budgeten på 8,7 miljarder för att ta reda på hela historien.

Midsommarköer

Midsommar ger en bra bild av allt som är fel med samhället. Igår måste miljoner svenskar ha vaknat upp och tänkt att ”Ojdå, det är visst midsommarafton imorgon”. Sedan fyllde de matbutikerna där de köpte sill, färskpotatis och mängder av ”fredagsmys”, alltså skräp. Tur ändå att sillen är färdig att servera. Att laga till den på något vis skulle de flesta varken hinna eller orka.

Men viktigast idag är ändå spriten. Snaps (som ingen jävel dricker övriga året med undantag för a-lagare som halsar direkt ur flaskan under benämningen ”sprit”) och något jävla bubbel. Kön till Systembolaget ringlar sig kilometerlång. Att hålla 1,5, 1,8 eller 2 meter (viruset sprider sig som bekant olika bra i olika butiker) är som bortblåst, här gäller det att komma fram, och det går tydligen snabbast om man står nära personen framför.

Skäms de då för sin dåliga framförhållning? Inte ett dugg. Istället riktas alla kritiska blickar mot Systembolaget som haft samma öppettider i över tjugo år! Borde de haft nattöppet mellan onsdag och torsdag? Jag vet inte, orkade inte sätta mig in i kritiken. Det enda jag såg i sociala medier var att alla som antydde att midsommar inte var en oförutsedd händelse fick höra att ”Du är säkert rolig på fest”. Mm, du med, om du hinner dit innan jag gått hem.

Torsdagen avslutades med att köerna till Stockholms skärgård, Roslagen, Dalarna och andra klassiska midsommartillhåll ringlade sig makliga eftersom ingen tänkt tanken att försöka åka en tid då inte alla andra gör det.

När jag som liten parvel spelade fotboll skrek tränaren ”Inte alla på bollen!” matcherna igenom. Föga anade jag att jag 40 år senare skulle bli likadan. Glad midsommar, ungjävlar! Själv ska jag jobba.

Sparboken – recension

I år har tre författare frågat mig om jag kan recensera deras böcker. Jag har sagt nej alla gångerna. Inte för att jag inte velat utan av prioriteringsskäl. FruEfficientBadass kände kanske på sig det och skickade sin bok ändå, det Percy Nilegård skulle kalla ”Marketing by not asking any questions”.

Men okej, eftersom ingen testat det tidigare (jag tänker inte gå på det igen!) föll jag för den lätta, även om hon skrev: ”Du behöver inte skriva om den, jag skickade ett ex som tack för brödmedverkan. Du kan tända lägerbrasor med den, torrt ekologiskt papper.” Så här följer en recension av Sparboken, av FruEfficient Badass.

Jag börjar med att haka upp mig redan där (och detta har jag även framfört direkt till Fru EB). Boktiteln är suverän, men varför denna anonymitet?! ”Fru Efficient Badass”, ”Miljonär innan 30”, ”Fantastiska Farbror Fri”... Vafan, är det Bolibompa?! En blogg kan man väl skriva anonymt, även om jag inte riktigt förstår poängen, men en bok skriver man under. Jag kan förstå att ”Bo Balderson” eller Salman Rushdie tänker ett par gånger innan de outar sig, men ingen av ovannämnda bloggares böcker kommer att ta livet av dem.

Så till innehållet. ”En konkret guide till ekonomiskt oberoende”, skriver hon själv, och det är det. En mängd spartips inom olika områden, som mat & dryck, resor & fritid, pengar och aktier. Hela tiden visas hur mycket pengar varje spartips kan ge till ”frihetsfonden” om tio år, alltså inklusive ränta. Det gör att man ständigt påminns om att även små förändringar kan ge stora pengar, inte minst på sikt.

Boken är välskriven på ett korrekt språk, vilket uppskattas av mig som språkfascist. Det är lite mycket engelska uttryck för min smak, capsule wardrobes, business continuity plans och inte minst consumer suckers som används genom hela boken och därför gärna hade fått en svensk formulering, men det går att fördra eftersom hon skriver bra. Alla som kan få in ordet ”ohemult” är värda en guldstjärna i min bok. Det är dessutom en rolig bok med formuleringar som ”Däck har vi lärt oss att skifta själva och det gör han med bravur”.

Vem är då Sparboken till för? Även om jag lärde mig ett och annat i den är jag nog ändå inte målgruppen. Det här är en perfekt bok för den som inte lyckas spara, som tappar sugen innan han/hon börjat eller som behöver hjälp att komma igång. Det är ingen dålig målgrupp, gissningsvis 80 procent av alla människor i I-världen.

Jag skulle nästan vilja köpa tio exemplar att ge bort till bekanta som behöver den. Men nu har jag insett att jag då skulle gå miste om 5191 kr i frihetsfonden år 2031.

Vill ingen bli gängkriminell?

CUF:s nya ordförande, Réka Tolnai, kvinnan bakom kampanjen mot ”Britt-Marie, 45”, är den senaste i raden att fastslå att ingen vill bli gängkriminell. I något SVT-program sa hon närmare bestämt:

”Ingen vill bli gängkriminell när de är tolv år gamla. De blir de för att de inte har något annat val.”

Jag tror att hon har fel i bägge sina antaganden. Tyvärr tror jag att gängkriminell finns på topplistan med fotbollsproffs och artist hos obehagligt många tolvåringar. Och inte för att de inte har något annat val utan för att de ser människor i den branschen och uppfattar att de har ett ganska bra liv, gott om pengar, en fin bil, en lika fin flickvän och respekt från sin omgivning.

Och så en grammis på det.

Att de inte skulle ha andra möjligheter är rent nonsens. Vi bor i ett land där alla har rätt till kostnadsfri utbildning. Ingen är tvingad till ett liv i kriminalitet, det är ett val man gör, och det värsta med att människor som Réka Tolnai påstår motsatsen är inte att de gängkriminella görs till offer utan att de som gjort klokare val osynliggörs och kränks. Ensamstående, fattiga föräldrar som släpar sig till ett lågbetalt jobb för att försörja sin familj, barn som sliter med läxorna trots föräldrar som varken kan eller vill hjälpa till, människor som kämpar med läs- och skrivsvårigheter eller missbruksproblem.

Så kommer lilla fröken CUF och berättar att den rimliga lösningen på svåra problem är att ge upp och leva på andra, vare sig det är ett liv på bidrag, råna gamlingar eller sälja knark. Jag tror att Tolnai trots ett tillsynes klent intellekt förstår att hon är fel ute, men jag är inte säker på att hon förstår vilka signaler hon skickar till dem som sliter för att inte passa in i hennes mall för misslyckade förortskids.

Det gäller inte bara karriär utan det mesta i livet – pengar, hälsa, lycka. Den som tror sig vara på väg att misslyckas kommer troligen göra det, och när politiker och etablissemang står vid sidlinjen och jublar varje gång någon trillar i diket blir det ännu lättare.

”Måste räkna varje krona”

Både Benjamin och Lars M uppmärksammade mig på Aftonbladets artikel om Tina, 34, som inte har råd att semestra med sonen, 10.

”Allt kostar pengar, även när du ska till stranden.”

Det här förvånade mig eftersom jag aldrig sett en svensk badstrand som tar inträde. Men vi tar det från början. Tina, som är kock, har blivit arbetslös och har det enligt Aftonbladet ”väldigt tufft ekonomiskt”. Hur tufft då, undrar vän av ordning. Hennes inkomst är 16632 kr per månad, vilket Aftonbladet översätter till ”drygt 16000”. Jag är förvånad över att de inte säger ”drygt 10000” när de ändå börjat slira på sanningen. I summan finns aktivitetsstöd och olika typer av bidrag.

På utgiftssidan toppar hyran på 10766 kr. Resten av utgifterna redovisas enbart på ett suddigt papper och egentligen inte alls av tidningen, men jag kisar mig till att det är 4988 kr kvar när de fasta utgifterna är dragna. Sedan återstår sonens fritidsaktiviteter.

Inte den roligaste privatekonomin, men med 0 kr i sammanlagd arbetsinkomst är det ju inte annat att vänta. Men ”väldigt tufft” och ”måste räkna varje krona” får det att låta svårt att gå runt. Förklaringen till att det kostar att gå till stranden är att ”då vill han [sonen] precis som sina kompisar kunna köpa glass eller hamburgare”. Det förstår jag, men att sonen inte kan få allt han pekar på är inte detsamma som att de inte kan gå till stranden. Jag tycker att det låter som att sonen har ett mognare förhållande till pengar än mamman, så det fattar han säkert. Hon är dessutom kock så nog kan hon dra ihop något som är både godare och nyttigare än en flottig burgare från en skitig grillkiosk.

För det ska jag ge henne, hon har pratat med sonen och förklarat läget. Men faktum är att en hundring om dagen för mat och nöjen borde räcka gott. Det framgår inte var de bor, men det verkar vara en större stad. Gissningsvis Stockholm eller Göteborg, städer med mängder av gratisaktiviteter, särskilt på sommaren. Skippa glassen på stranden och ta istället med mat, fika och hembakta bullar, gå på museer, gratiskonserter, grilla, tälta i skogen... Jag hade fått över ett par tusenlappar i månaden.