Lyxfällan och diverse sparexperter
brukar föreslå att man även vid privata inköp ska bokföra sina
utgifter genom att skriva upp alla inköp i en kassabok eller en app
för att på så vis åskådliggöra vart pengarna tar vägen. Jag
har själv slängt ur mig det tipset här på bloggen vid åtminstone
något tillfälle.
Det här har två möjliga vinster. Den
första och mest uppenbara är att man inte kan analysera sitt
köpbeteende om man inte först skaffar sig en översikt över det.
Man behöver inte ha ett problem, det finns ändå alltid
förbättringspotential och det är först när man vet vart pengarna
tar vägen som man kan börja ifrågasätta flödena.
Den andra vinsten är att man undviker
spontaninköp. Det är så lätt att dra kortet eller kasta iväg en
sedel som ändå redan fanns i plånboken, men om man är tvungen att
bokföra kostnaden (ju krångligare system, desto bättre) är det
inte längre lika enkelt och då inträffar ett nytt fenomen – man
börjar undvika inköp.
Jag har i två omgångar sparat alla
mina kvitton, kategoriserat utgifterna och matat in dem i ett
kalkylblad för att ta reda på hur mycket pengar jag lägger på
mat, bil, boende osv. Det har ändå känts hanterbart, men nu
lyckats jag krångla till det ytterligare. Jag ville kolla vad mitt
husletande skulle kosta och då fick jag dessutom merparten av kvittona i en annan valuta
(norska istället för svenska kronor), så då matchade inte ens
verifikationen med transaktionen på kontot, vilket gjorde det minst
dubbelt så krångligt.
Jag kan bara konstatera att rådet fungerar, det blev skitjobbigt att reda ut exakt vad som kostat vad, och så var kvittona på utrikiska och det var inte heller alltid glasklart vad jag köpt. Nu är jag ändå inte killen som låter betalkortet glöda, men aldrig har utgifter tagit emot mer så det här borde jag kanske permanentera.