Det här gillar jag, en gubbe på 50+ sa upp sig för att brodera på heltid.
Jag ska banne mig göra reklam för det genom att länka till hans hemsida. För världen behöver detta.
Kanske inte mer korsstygnsbroderi, även om det kan vara skojigt
ibland.
Inte heller menar jag könsaspekten för
jag börjar bli less på att det höjs upp till något fantastiskt så
fort killar syr eller tjejer kör timmerbil. Det fantastiska här är
att en person med merparten av yrkeslivet bakom sig vågar bryta sig
loss och starta eget, och det i en bransch där det inte är
självklart att det ska bära sig ekonomiskt.
Ändå märkligt
att det inte händer oftare. Krister Persson var 53 när han sa upp
sitt fasta jobb för att brodera. Då har man troligen minst femton
års yrkesliv kvar. Kanske ännu mer! Man jobbar nog inte som
dörrvakt eller personlig tränare när man är över 70, men
brodera kan man göra så länge huvudet och händerna är med. På
det sättet är det lite som att skriva.
Samtidigt känner jag människor som
redan innan 50 ser det som otänkbart att byta bana. De är beredda att sitta kvar i en anställning där de inte trivs
särskilt bra för att på så vis få en pension som är så pass
okej att de kan göra vad de vill om femton år. Kanske om tio år,
om de har tur.
För det första tycker jag att det är
skit att behöva vänta tio år med att förverkliga sig själv. För
det andra vet du inte hur mycket liv du har kvar då. Varken livet
eller orken är oändliga resurser. Ser jag tillbaka på den första
halvan (förhoppningsvis!) av mitt liv är några av mina bästa
beslut när jag sagt upp mig från jobb jag inte velat ha. Några
gånger var de aldrig rätt för mig. Några gånger hade de varit
rätt, men var det inte längre, och man kan inte leva sitt liv i en
reprisutgåva. Vill du brodera – gör det! Vill du något annat – gör
det istället!