En dag som Sparo

För länge sedan föreslog någon i kommentarsfältet att jag skulle beskriva en vanlig dag i mitt liv. Jag har dragit mig för det. Det verkar en aning självgott och jag tror inte att en dag i mitt liv är särskilt intressant. Men okej, kan Ozzy Osbourne och Pernilla Wahlgren göra tv-serier om sina vardagar kan väl jag skriva ett blogginlägg om mina.

Nästa problem är att jag inte har en standarddag. Mina dagar börjar kl 6-9 och slutar 21-2 och kan däremellan vara fyllda med lite vad som helst. Jag tänker inte göra en hel dagboksserie av detta, så det här får bli en så typisk beskrivning som det går.

08.00. Uppstigning.

”Så var den dagen förstörd.”

Helst kliver jag upp utan väckarklocka och slår igång telefonerna och datorn för att se om någon vill mig något. För det mesta gör någon det, så jag agerar på några bloggkommentarer, mejl och Twittersvar. Eventuellt skummar jag igenom nyheter också, men vanligtvis inte. Efter morgontoalett kliver jag ner i köket för att fixa mat åt mig och mina katter.

08.30. Frukost.

Högst rörlig siffra. De där akuta mejlen kan ta två timmar också, men i det läget fixar jag åtminstone kattmat först. En tallrik gröt kokas i mikron. Under tiden fyller jag på mat och vatten åt katterna, laddar kaffebryggaren och slår i mig en mugg chaga-te.

09.00. Datortid.

Klockan nio öppnar börsen (om det är vardag) och samma tid publicerar jag ett blogginlägg (som jag valt ut redan kvällen innan). Kanske ägnar jag nu en tid åt börsen, det beror på hur intressant den för närvarande är. I annat fall jobbar jag. Jag har oftast en att-göra-lista för det jag absolut vill hinna med under dagen, men det brukar tillkomma punkter på den och den blir sällan helt färdig.

Har jag något administrativt att ta tag i får det förtur. Inte för att det är roligare utan för att min hjärna inte är särskilt kreativ på förmiddagarna och då passar det perfekt att bokföra, betala räkningar eller sortera papper.

I annat fall skriver jag. Kanske ett blogginlägg, kanske en kundtext. Det finns alltid något att skriva. Har jag ingen nära förestående deadline har jag något jag kan förbereda. Även om jag vanligtvis tjänar mer pengar på börsen är skrivandet min profession.

12.00. Lunch.

Ner till köket för att fixa mat. Sällan före 12, ibland efter 14. Det beror på om jag har flyt i det jag gör och om jag är hungrig. Har jag tänkt ta en löprunda är det också en parameter. Jag vill gärna vänta ett par timmar med att springa efter att jag ätit. Går solen ner tidigt vill jag helst göra det innan. Eventuellt springer jag innan lunch, då blir det senare mat.

13.00. Jobb.

Jag äter vanligtvis vid datorn, men då vill jag se, höra eller läsa något under tiden. Att skriva och äta samtidigt resulterar i kall mat och kladdiga tangenter, men när maten är undanplockad skriver jag igen.

15.00. Löpning.

Jag försöker springa tre gånger i veckan, varierande distans och tempo, nästan alltid med en podd i öronen (en löpfri dag tar jag gärna en promenad nu istället). Oftast mitt på dagen, ibland på kvällen, aldrig på morgonen.  Efter minst en halvtimme och sällan mer än två timmar kommer jag hem, duschar, sköljer mina träningskläder och tankar ner träningspasset från klockan till datorn.

17.00. Datorn igen.

Är det jobb-punkter kvar på att-göra-listan är det dags att prioritera upp dem. Är den väldigt renskrapad kan jag dega bort en timme här. Nu riskerar telefonen att ringa också eftersom vanligt folk börjar lämna sina jobb (jobbrelaterade grejer sköts oftast på e-post).

18.00. Middag.

Framför datorn igen, men hellre med en intressant podd än något jobbrelaterat.

19.00. Ledig tid?

Nu hänger mycket på att-göra-listan. Ibland är den knappt påbörjad eftersom det dyker upp mer akuta saker hela tiden. Vanligtvis börjar den tömmas. Har jag någon social aktivitet inbokad lär det vara nu, annars blir det ofta någon form av jobb. Helst av det lite mer kreativa slaget eller åtminstone friare än rent kundjobb. Den senaste tiden har jag påtat med en hemsida för mitt nya företag, och så pluggar jag biodling, norska och lite annat.

21.00. Ledigare tid?

Nu vill jag se en tom att-göra-lista eller åtminstone med gott samvete kunna peta över resterande punkter till morgondagen. Som företagare är man ju aldrig riktigt ledig, lite grann som när man pluggade och alltid kunna läsa läxan en gång till. Det finns alltid jobb. Om inte kan man lägga tid på att skaffa jobb.

Samtidigt gäller det att sätta ner foten. En viktig drivkraft hos alla företagare och frilansare jag pratat med är att kunna styra sin tid. Då bör inte sättet man gör det på vara att jobba jämt. Just nu vill jag odla, planera årets byggande, en biodling och en massa framtida projekt som kanske aldrig ger pengar eller ens blir av.

Dessutom har jag precis flyttat till ett nytt land. Jag har ett språk att lära mig och ett socialt nätverk att bygga. De dagar jag överhuvudtaget inte hinner jobba på detta känns misslyckade.

23.00. Sängdags.

Jag är avundsjuk på de människor som kan lägga sig, blunda och somna inom ett par minuter. Själv kan jag behöva timmar för att varva ner. När jag lagt mig läser jag gärna en stund, 30-60 minuter, och lyssnar på en podd (både läsandet och lyssnandet helst på norska).

Så kan en dag i mitt liv se ut, men även om jag alltid har en plan spricker den allt som oftast och trots att det kan vara nog så irriterande tror jag att även det egentligen kan vara en bra grej.

Kul med krig?

När jag lyssnar på bekanta och läser vad folk skriver på Twitter får jag en känsla av att en del tycker att det är lite roligt med kriget i Ukraina. De bunkrar livsmedel och gnuggar sina händer över att andra drabbas på olika sätt, tappar pengar på börsen, får svårt att tanka monstertrucken osv.

Samma sak var det med Covid. Bekanta i Sverige ringde och berättade olika saker de hört om restriktionerna för mig i Norge. ”Nu blir du snart tvångsvaccinerad”, skrockade de skadeglatt. Kanske ligger det inte så mycket allvar bakom, men ibland känns det som att problem i världen är livsluft för de redan problemtyngda, så slipper de känna sig ensamma.

Förstår ni alls vad jag pratar om eller är jag ensam om att uppleva detta? På ett sätt hoppas jag det, men det tror jag inte. Och kanske är jag till del skyldig själv. Jag har bloggat om bunkrandet och försökt att hitta ljusglimtar där, och nog har jag med viss skadeglädje mejlat artiklar till svenska vänner där Sverige framstår som ett dårhus.

Men det finns ändå gradskillnader i helvetet. Det är en sak att de som tvingas jobba helg kan piggas upp lite av att det blir regnoväder när de ändå inte skulle haft glädje av solsken, men här snackar vi om ond, bråd död. Krig är ingen jävla fotbollsmatch.

Det är mänskligt att vara mänsklig, men låt oss sända en tanke till dem med riktiga problem nästa gång vi surar över bensinpriset eller utvecklingen av Rysslandsfonderna. Samtidigt, i en annan del av världen, dör människor och någon förlorar sin pappa, make eller dotter.

Bostadsstyling

När jag sålde min lägenhet anlitade jag en stylistfirma och det tror jag var en väldigt god idé. För 17000 kr fick jag dels en extern, kritisk syn på bostaden, dels möbler, tavlor, mattor, lampor och blommor i syfte att göra den mer attraktiv.

17000 kr är mycket pengar för en snåljåp, och för ett par dagars arbete. När jag sålde mammas lägenhet tiggde jag istället ihop bortskänkesmöbler och ställde även dit mina egna. Nu hade jag inte den tiden (jag bodde redan utomlands) och ärligt talat inte heller kunskapen. Ett exempel:

Före & efter.

Jag hade redan slängt ut mitt bord och satt in ett mer mainstream, men även det ratades av stylisten som valde ett runt bord som fick rummet att se större ut. Notera att gardinerna (som också ratades) i stylingversionen börjar i en skena vid taket istället för på en gardinstång några decimeter längre ner. Det ger rummet mer rymd och är ytterligare en detalj jag aldrig någonsin hade sett.

I det rutiga utrymmet till vänster hade jag en walk-in-closet, men stylisten övertygade mig om att istället göra arbetsrum av det. Själv hade jag arbetsrum i det som i original är sovrum. Inför försäljningen flyttade jag arbetsrummet till ”matrummet” (där jag hade haft sovrum) för att få ett större sovrum, men stylisten tyckte att jag absolut borde ha ett matrum, så det blev till att flytta skrivbord och dator en gång till.

Så i detta matrum har jag aldrig ätit, men däremot sovit i femton år och haft arbetsrum i två veckor. Även här flyttades gardinstången upp i taket. Samtliga möbler, tavlor, växter osv är stylistens, och visst hade jag kunnat skaffa sådana här idiottavlor (skriv i kommentarsfältet om du äger en ”bon appetit”-tavla så tar jag tillbaka och ber om ursäkt), men ska allt inhandlas kommer tusenlapparna att ticka iväg.

Kontentan är att om jag skulle gå igenom försäljningsprocessen igen hade jag börjat städa tidigare och definitivt anlitat en annan mäklare, men stylistkostnaden (13260 kr efter skatteavdrag) hade jag tagit en gång till utan att tveka.

Alla anställda har trumf

Jag har en kompis som blev uppsagd och återanställd på 80 procent. Hon konstaterade själv att detta inte skulle funka om inte hon och hennes kollegor ställde upp och jobbade övertid. Utan att hänga ut någon kan jag berätta att det här var i en bransch där företaget hade fått betala miljonböter om de inte lyckades klara sina åtaganden.

Kanon, tyckte jag. Då är det ju bara att ni vägrar övertid tills arbetsgivaren åter erbjuder heltidsjobb. Men nej, sa hon, ”då kan de beordra övertid”. Visst, men då sjukanmäler ni er. Det ger antagligen arbetsgivaren rätt att begära sjukintyg från första dagen. Antingen fixar ni det (läkare jobbar också på en konkurrensutsatt marknad) eller också låter ni bli, får varsin (för det här bygger på att alla livegna arbetstagare håller ihop) muntlig och så småningom skriftlig varning. Poängen är att arbetsgivaren inte har råd att spela det spelet.

Arbetstagare kan hitta nya jobb, men inget företag kan byta ut hela arbetsstyrkan på nolltid. Det tar flera månader att lära upp en ny, förutsatt att det finns någon som kan göra det. Cheferna har oftast bara ett hum om vad undersåtarna gör och har ändå ingen lust att lägga 40 timmar i veckan utöver sitt ordinarie arbete på att bli fadder. 48 barnmorskor sa upp sig och vips så började arbetsgivaren lyssna. Ja, vad hade de att välja på? Det fattas barnmorskor i precis hela landet och utbildningen tar närmare fem år.

Jag har hotat att säga upp mig ett antal gånger. Varje gång fick jag igenom mina krav. Så här i efterhand kan jag avslöja att jag inte hade tänkt sluta för hade jag velat det hade jag gjort det. Någon gång hade jag inte ens varit beredd att göra det, men jag lät tydligen tillräckligt övertygande.

Här kommer en sexistisk fördom på Internationella kvinnodagen. Den dåliga löneutvecklingen i en del kvinnodominerade branscher tror jag har en direkt koppling till att arbetsstyrkan inte hotar att sluta hur illa de än behandlas av arbetsgivaren. Gör det och ni ska få se på utveckling!

Chattrobotar

Först tog företagen bort telefonnumret. Det var tydligen en fördel att bara kunna erbjuda sina kunder att kommunicera med dem via internet. En fördel för vem? Knappast kunden. Men okej, jag är ingen telefonmänniska, jag gillar att mejla. Dessutom är det praktiskt att få skriftligt svar så kan de inte i efterhand påstå att de inte sagt det de har sagt.

Tacka vet jag direktkontakt.

Sedan ersattes e-posten av ett webbformulär. Opraktiskt att få fråga och svar på olika ställen, plus att jag också vill komma ihåg vad jag skrivit och när jag gjort det. Så då fick jag börja kopiera mina meddelanden till det egna e-postprogrammet så att jag fortfarande hade ett underlag.

Så ersattes webbformulären med en chattfunktion. Klart sämre. Stressigt att få länkar och frågor i realtid, men utan fördelen av att ha motparten i telefon. Är man i ett samtal måste de hjälpa en för att bli av med en, i en chatt kan det gå tio minuter mellan deras meddelanden och där sitter jag fast. Dessutom är det bara ibland chattutskriften går att få på mejl och det vet man aldrig innan, så det är säkrast att kopiera den, vilket är olika krångligt på olika chattar.

Nu har vi ändå nått peak vansinne när kundtjänstchatten ersatts med en chattrobot. Gärna med något fyndigt namn som påminner om företaget. Nordeas heter Nova, Skatteverkets Skatti osv, för såväl företag som myndigheter erbjuder nu denna ”tjänst”.

Är det någon som någonsin fått hjälp av en chattrobot? De fattar ju fan ingenting! Det närmaste vettig kommunikation jag kommit med en chattrobot var när jag ställde den retoriska frågan ”Är du idiot?” och möttes av en förnärmad robot som tyckte att jag hade en tråkig ton.

Nej!!!

När man inte sitter helt i skiten kan man kanske skratta åt detta. Det är t ex viss humor att Microsofts första chattrobot visade sig vara folkmordsförespråkande nazist, men ibland behöver man verkligen hjälp och då är det synd att företagets enda kontaktbara medarbetare nätt och jämnt klarar av att berätta öppettider och andra uppgifter som helt säkert ändå är lättillgängliga på hemsidan.

Men när jag läser att psykiatrin på Sahlgrenska utvecklar chattroboten Betsy som från och med nästa år ska hjälpa människor med ångest blir jag rädd på riktigt. Jag är varken psykolog eller psykiatriker, men jag skulle bli förvånad om chattrobotar botar ångest. Jag skulle snarare tro att de skapar den. Jag fattar att chattrobotar är billiga i drift, men vi kan inte automatisera hela samhället bara för att några framtidsforskare har förläst sig på AI-teorier.

Rapport från elbilsbubblan

Jag blev lite fascinerad av en insändare skriven av en ”Teslafantast” med rubriken ”Höj priset på bränsle till 100 kronor litern”.

Jag fick ett infall att scrolla killens sociala medier och kan förutom att konstatera att om man kunde utvinna säljbar energi av hat skulle hans Trump-hat motsvara två kärnreaktorer också dra slutsatsen att han enbart följer representanter för de fyra vänsterpartierna. I övrigt mest vänsterorganisationer, fler miljöpartiavdelningar än jag visste fanns och 3-4 konton som tillhör bidragsentreprenörstidningen ETC.

Den enda personen med rimliga åsikter jag hittar i listan är pokerspelaren Liv Boeree. Min gissning är att han inte följer henne för att hon är astrofysiker och förstår sig på vetenskap, men det kanske säger mer om mina fördomar. Jag tror hur som helst inte att han läst vad hon skrivit.

Varför nämner jag detta, för att en mer neutral eller högerlutande läsekrets ska förstå att han är tokig? Nej, och det vet jag heller inte om han är. Jag tror helt enkelt att han låst fast sig i sin politiska bubbla så hårt att han inte förstår var i det politiska landskapet han befinner sig. När han kallar dagens elpris ”sjukt billigt” och skriver att ”el har vi massor av överskott av” får han kanske inte så mycket mothugg som han hade fått i min bekantskapskrets.

Ändå konstaterar han själv vad som skulle hända om han får sin vilja igenom:

”En massa åkerier och bönder får lägga ner. Höjda livsmedelspriser med mera. Samtidigt en enorm jakt på att få fram alternativ och elektrifiering. Det skulle ställas om enormt fort. Elbilsförsäljningen skulle öka med 1000% varje år istället för 300% som idag.”

Själv funderar jag på några saker i debattartikeln:

”I dag lägger svenskar endast 2,4 procent av sin inkomst på bränsle i genomsnitt.”

I genomsnitt, var det ja. I stort sett ingen på landsbygden lägger så lite på jobbresorna. Tvärtom säger folk upp sig för att det inte ens är värt att pendla. Skulle NÅGON ha råd att bo på landsbygden om dieseln kostat 100 kr/liter?

”Dessutom är det så att fossila bränslen i världen subventioneras med 3 000-6 000 miljarder kronor årligen, samtidigt som det förnybara får långt mindre än hälften.”

Källa på det ;-)? Eftersom artikeln är skriven på svenska i en svensk tidning tänker jag ändå att det främst är Sverige han vill påverka. Vilka energislag straffbeskattas och vilka subventioneras i Sverige? Hade vindkraften fått bära sina egna kostnader hade det med all säkerhet aldrig ens byggts några fågelklippare.

Men okej, tror man att världen ska gå under i död och lidande om man inte avskaffar svensk åkerinäring och svenskt jordbruk (och tänker att människor på något mirakulöst sätt ändå ska klara sig från att svälta ihjäl) blir resonemanget antagligen helt logiskt.

Tradingmiljö

När jag på allvar skulle börja handla med aktier var jag sugen på att skaffa dubbla eller tredubbla skärmar efter att ha sett börsmäklares arbetsplatser. På den här tiden var det inte tal om Infront-terminaler eller liknande. Att få kurser i realtid var hitech nog och inte ens det var kostnadsfritt.

Men nu är jag rätt ointresserad av teknik och dessutom rätt dålig på det, så innan jag hade listat ut hur jag skulle kunna koppla samman flera skärmar till en dator insåg jag att det ändå var överkurs för mig. Inte ens när jag försökte mig på någon slags daytrading handlade det om hundradelar, och den tid det hade tagit mig att få en massa teknik att funka gjorde mer nytta att läsa på om bolag och om hur börsen i stort funkar.

Det viktiga för mig är att sitta bra vid ett skrivbord som är tillräckligt stort, framför en (!) skärm som är lagom stor och att ha vettig uppkoppling. Jag vill varken kritisera den som använder fyra skärmar eller den som halvligger i soffan med en laptop på magen. Funkar det för dem är det bra.

Själv skulle jag aldrig palla att jobba med bärbar dator i någon större utsträckning. För mig är laptop en dator med för dålig skärm, för dålig mus och – framförallt – för dåligt tangentbord. Ska det funka som arbetsredskap behöver jag ha en dockningsstation så att jag, åtminstone i mitt arbetsrum, har bra verktyg.

Och katter såklart!

Fyra skärmar säger mig mina fördomar används mest av dem som tycker att själva tekniken är rolig. Inget fel med det, som sagt, men strikt arbetsmässigt tror jag att det är ytterst få som behöver det. Eller?