Vettig bisyssla?

För två och ett halvt år sedan avslöjade jag att jag ville bli biodlare. Att det skulle ta tid visste jag, har haft mycket att pyssla med sedan dess. En månad efter inlägget dog min mamma, försäljningen av hennes lägenhet tog långt mer tid än jag hade räknat med. Efter det har jag köpt hus, emigrerat och sålt min egen lägenhet. Bland annat.

Men nu drar det ihop sig. Jag är nu med i Norges Birøkterlag, har köpt skyddskläder, beställt bisamhällen och börjat en biodlarkurs. Det är fortfarande långt kvar innan det här blir mer än en hobby, men resan har börjat.

Drottning i mitten på vänstra sidan.

Att den skulle börja i Norge visste jag redan när jag bloggade senast, men det är onekligen ännu en barriär. Min norska är allmänt bedrövlig såväl i tal som skrift, men som alla vet som försökt prata om något specialämne på ett annat språk är det särskilt svårt med fackuttryck. Vet du inte vad bitömmarbotten heter på norska är det svårgissat. Eller som Mona Sahlins klassiker ”What we in Sweden call budgetunderskott”.

Apropå underskott är det än så länge – som vanligt med nya hobbies – bara minusposter. Medlemskapet i biodlarförbundet kostar mig 1100 kr om året, kursen gick på 3400 kr och kläderna 1100 kr. Så redan där var jag uppe i 5600 kr. Bisamhällen, en slunga och diverse verktyg har kostat mig ytterligare 20000 kr.

”One giant leap for mankind...”

Jag är alltså högt uppe på femsiffriga utgifter utan att ha skördat en enda droppe honung, än mindre sålt den. Jag visste ju att det skulle bli så. Ändå är det ofrånkomligt att tänka att jag hade fått rätt mycket honung för de pengarna.

Förhoppningsvis skrattar jag åt detta om ett par år, när jag badar i honung och beställningar. På en biodlarpodd jag hörde nyligen drog de en sportreferens till någon idrottare som sagt att ”antingen vinner jag eller också lär jag mig en massa”. Jag försöker att se det så. 

Där blåste ryggraden av

Jag vill känna sympati med gamla människor som gjort virriga husaffärer, men precis som i fallet med Esbjörn som sålde hus till Ebba Busch och sedan glömde/ångrade det kommer här ett exempel på gamling jag tycker får skylla sig själv.

Det är Gunilla, 78, som sålde sitt hus till ett företag för 650000 kr, men vägrade att låta 100000 kr av köpeskillingen stå som betalning av möbler. När sedan företagarna (vars ursprungliga namn är Malek och Abd Elrahman Fakhro, men som bytt namn till Magnus Fakhro och Jörgen Johansson – verkar ju förtroendeingivande) dök upp med ett kontrakt på 550000 kr protesterade hon, men skrev ändå på.

Trots det tycks Gunilla hoppas att de ska betala hundratusen till eftersom de lovat det, men det är klart att de inte gör när hon skrivit på ett avtal på ett lägre belopp! Gunilla ”känner sig blåst”. Gunilla, du är blåst. Frågan är bara vem som blåst dig, Malek/Magnus och Abd Elrahman/Jörgen eller du själv.

Nu till det märkligaste av allt. Gunilla sitter i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna. Det skulle i och för sig förklara varför hon först förhandlar fram ett pris och sedan skriver på ett kontrakt med ett annat, för SD har ju en historik av att säga en sak och sedan gå med på något helt annat för att inte stöta sig med någon.

Men hur kan man sitta i kommunfullmäktige med så grundläggande brister i hur affärer fungerar? Hon måste ju ha skrivit på hundratals avtal och protokoll. Var hon lika obrydd över vad som stod i de dokumenten som i sitt eget huskontrakt?

Nej, jag är ledsen. Frågan var nog aldrig om Gunilla skulle bli lurad utan när och av vem. Med facit i hand (för detta är facit, mer pengar får hon inte) ska hon nog vara glad att de bara sänkte priset med hundratusen. Eller kan det ha funnits en gräns, ett belopp Gunilla inte glatt hade godkänt för att inte behöva känna sig ”obehaglig till mods”?

Leva livet eller sitta av tiden

Jag har alltid umgåtts med människor i olika åldrar. Det viktiga för mig är vad de gör. Eller rättare sagt att de gör något. Det gör inte mig rik, men det berikar mig. Och ingenting tråkar ut mig mer än de som bara nöter på i gamla fotspår – jobb måndag-fredag, kvällarna framför tv:n, film och fem öl på fredagskvällen, krogen på lördagen och på söndag ännu mera film (de har alla tänkbara filmkanaler och tre hårddiskar sprängfyllda). Det är såklart inget fel med att se på tv, som avbrott i livet. Men om det sker istället för liv.

Här kommer ännu en fördom om skillnad mellan stad och landsbygd. Jag har träffat många med ovannämnda schema och alla bor i städer. Jag bodde på landsbygden ungefär mellan 20-30, och nu sedan i höstas. I övrigt har jag bott i Stockholmsområdet. Det finns vettiga och ovettiga människor överallt, men det har varit slående att folk på landet alltid gör något.

En del driver företag och/eller har kreativa hobbies, men det kan vara vad som helst. De jagar, fiskar, plockar svamp, bränner hemma, väver mattor, spelar fotboll, bygger bilar eller vad som helst. Det finns såklart driftiga människor även i stan, men i mindre utsträckning, och uppblandade med sådana där tv-zombier jag aldrig sett på landet.

Jag har t ex hälsat på hos mina tre närmaste grannar. Tillsammans driver de 3-4 näringsverksamheter och jag har inte sett att någon av dem ens har tv. De lever istället. Om de tjänar mycket pengar vet jag inte, men det är heller inte poängen. De verkar klara sig och skulle skiten träffa fläkten skulle de med all säkerhet klara det med.

Golv i vedbod

Det ingick en trevlig vedbod i mitt husköp. Vi snackar inte om ett upprest tak för att hålla snön och regnet borta, detta är ett riktigt hus. Just nu (som de flesta av mina hus) behöver taket läggas om, men det regnar inte in.

Däremot var det stampat (fast ganska ojämnt stampat) jordgolv och det är inte optimalt för vedförvaring. Dessutom finns det ingen belysning och när det är mörkt och man balanserar en vedkorg i famnen samtidigt som man försöker låta bli att snubbla på vedklabbar insåg jag att här finns rum för förbättring.

Så jag la ett golv med världens billigaste byggmaterial – lastpallar. De finns i två storlekar, helpallar på 120x80 cm och halvpallar på 60x80 cm. Faktum är att de är ganska tåliga och slitstarka, och även om de har lite olika utseende är storleken exakt eftersom de används i industrin. Det får bara diffa 3 mm på längd och bredd och så noga var det definitivt inte här.

För att slippa släpa runt på pallar (de är tunga också) började jag med att göra en skalenlig skiss och kom fram till att jag behövde använda både hel- och halvpall. Halvpallar tror jag faktiskt folk slänger efter en oavsett. Riktiga europapallar i fullstorlek, stämplade med ”EPAL”, ”EUR” eller liknande, betingar ett värde, men har man känselspröten ute kommer man att hitta gratispallar mot bortforsling.

Det här är inte första gången jag bygger med pallar, i Stockholm gjorde jag möbler av dem. Och jag tycker ärligt talat att det är ett underskattat byggmaterial. Internet är fullt av fiffiga människor som byggt både golv, bord och hela hus av lastpallar.

Nu är vedboden fylld av pallar som jag spikat ihop för stabilitetens skull. Över förväntan, om jag får säga det själv. En extra bonus att man får luftgenomströmning under vedtravarna. Mm, uppmärksamma läsare märker att de där travarna lyser med sin frånvaro just nu. Ännu en sak att ta tag i.

Sjuk eller bilpendla?

2022 får man dra av 18,50 kr/mil för jobbresor med egen bil, men först efter att man kommit upp i 11000 kr. Innan dess får man stå för hela kostnaden själv, vilket t ex lär gälla nästan alla säsongsarbetare.

”Vi får springa till jobbet!”

Nu betalar man betydligt mer än 18,50 kr/mil redan på macken. Räknar vi in värdeminskningen är avdraget, som för övrigt legat ganska konstant i många år, ännu sämre. Redan 2009 var det 18,50 kr (men med 8000 kr i schablonavdrag). Vad kostade soppan då, en tia?

Säg att du har tre mil till jobbet, jobbar heltid och det kostar dig 50 kr/mil att köra (det priset tror jag är lågt för de flesta). Då blir den faktiska kostnaden runt 67500 kr/år (45 veckor á 30 mil). Avdraget blir 13975, vilket med 30 procents skatt gör att du får tillbaka 4192 kr. 63308 kr får du stå för själv medan politikerna betalar tillbaka ungefär en fjärdedel av den drivmedelsskatt du betalat under året.

Det var tider det!

Frågan är vid vilken brytpunkt folk väljer att sjukanmäla sig för att slippa tanka. Kanske får vi svaret vid ishockey-VM i maj, varma sommardagar i juli, älgjakten i oktober eller fotbolls-VM i november.

Dyrare mat, om man vill

SVT listar maten som blivit dyrare. Trist, men är inte detta lite av en storm i ett vattenglas? Här är några av varorna:

Kaffe

Är det någon som fortfarande köper kaffe till ordinarie pris? Dum fråga, klart det är. Men varför? Kaffe säljs vakuumförpackat och håller i flera år. Själv köper jag fyra (eller i bästa fall fem) paket för en hundring och har ett ständigt lager. Kanske kommer även extrapriserna att krypa uppåt, men bryggkaffe är en populär lockvara för butikerna. För egen del skulle jag säga att priset varit oförändrat åtminstone de senaste femton åren.

Djupfryst frukt och bär

+13,5 procent. Samtidigt råder det inga tvivel om att nästan alla människor i västvärlden rör sig för lite och allemansrätten gör det möjligt att helt gratis plocka blåbär, lingon, vildhallon, hjortron mm.

Varje år slängs tusentals ton äpplen och annan frukt i komposten för att villaägarna inte har tid och lust att ta hand om dem. Man kan med lätthet hitta någon som bara är glad att bli av med sina äpplen, päron, plommon och rabarber. När någon pallade frukt i vår familjs villaträdgård sprang vi ner med plastpåsar (de var gratis på den tiden) för det fanns inte en chans att vi skulle kunna ta hand om allt själva.

Grovt bröd

Även detta har stigit tvåsiffrigt på ett år och även om det beror på höjda spannmålspriser kan alla som köper matbröd sänka sin brödkostnad med minst två tredjedelar genom att baka själva. Det är dessutom nyttigare och godare.

Jag har visserligen träffat massor av människor som säger att de inte har tid med någonting. Samtidigt skulle de aldrig missa en delfinal i Melodifestivalen, så det är såklart bara skitsnack. Den som är frisk kan välja bort förädlad mat, och alla kan passa på när det är billigt. Man behöver inte, man kan köpa precis det man vill när man vill, men det är också ett val.

Dags för Covid

När man blir sjuk har jag alltid sett det som en fördel att jobba hemifrån. På det sättet har jag t ex kunnat jobba när jag haft ryggskott eller varit magsjuk. Till skillnad från en gemensam arbetsplats går det att tillbringa halva dagen i badrummet eller sängen om man kan ligga dubbelvikt över skrivbordet den andra halvan.

Men det bygger på att man orkar jobba. Jag åkte på den där covidden förra helgen. Normalt blir jag inte förkyld och blir jag det är det över inom ett dygn, men här bet sig skiten fast i sex dagar innan jag  igår orkade sitta och skiva någorlunda strukturerat.

Nu är det ju ingen dans på rosor att ligga sjuk med feber och hosta även om man har en arbetsgivare som betalar. På ett sätt är det ganska skönt att slippa ha någon att svara inför. Är man inte sjuk så ofta behöver man ju ändå inte känna skuld, men jag gillar att prestera för eventuella pengar och jag tänker inte försöka få ut sjukpenningar i mitt norska företag innan jag skickat en enda kundfaktura.

Nu gäller att sitta på stolen, hålla käften och få något gjort, som min mentala förebild Hans-Erik ”Geggan” Nordin hade uttryckt det: