Dina pengar = statens uteblivna skatt

Andreas Cervenka håller jag inte alltid med, men han är en skribent som både fattar ekonomi och kan skriva, vilket är ovanligt. I den här krönikan känner jag dock att det gick överstyr. Lyssna bara på den här inledningen:

”90 000 miljoner kronor. Så mycket kostade sparformen investeringssparkonto ISK förra året i form av utebliven skatt.”

Så alla pengar som inte går direkt och oavkortat till staten är förlorade skattepengar? Jag lyckas inte hitta någon annan innebörd av citatet. Om skribenten hetat Göran Greider hade jag inte lyft på ögonbrynet. Greider som tillsynes helt oironiskt skrivit ”Varje krona som går förlorad i en skattesänkning är en stöld från det gemensamma”. Men jag har inte uppfattat Cervenka som fullblodssocialist.

Det hade jag för övrigt inte gjort om Ivar Arpi heller. Ledarskribenten vars enda avstickare från det dukade, skattefinansierade smörgåsbordet gick till Bulletin och det slutade inte helt lyckat. Han har en podd som heter ”Rak höger”. Jag har aldrig hört den, men trodde i min enfald att titeln hade med politisk inriktning att göra, tills jag såg detta:

En okritisk kopiering av Cervenkas trolleriberäkningar ihop med epitetet ”en vanlig löntagare”. Jag är nästan förvånad att han inte löpte hela linan och valde begreppet ”arbetare”.

Cervenkas siffror må till stora delar stämma, men här kommer några påpekanden det är ohederligt att inte nämna i sammanhanget:

1. En person med hundra miljoner i sparkapital har oftast betalat väldigt många fler miljoner i skatt. Om personen inte är yrkespolitiker eller journalist har den kanske också skapat bra saker och arbetstillfällen som i sin tur genererat skatt.

2. I år går börsen än så länge ned. Det lyckas Cervenka få till att en person med 100 miljoner i sin ISK kan få betala 14,7 procent i skatt. På vadå, den uteblivna vinsten? I det gamla systemet hade man vid minskande kapital inte bara sluppit skatt. Man hade också fått kvitta reaförluster mot andra inkomster. Investeringssparkontot beskattas lik förbannat.

3. Avslutningsvis den mest uppenbara invändningen mot Cervenkas och Arpis skattevurm. När man jobbar och tjänar pengar blir man beskattad, Sverige har en av världens högsta inkomstskatter. Sätter man återstoden av pengarna på ett sparkonto och får ränta blir man beskattad igen, och när pengarna så småningom används till konsumtion blir man beskattad en tredje gång.

När är det nog? Jag tror att det är en tidsfråga innan svenskarna även beskattas när de lämnar pengarna vidare till sina barn, oavsett om det händer före döden (gåvoskatt) eller efter döden (arvsskatt). Hur i all världen kan Cervenka och Arpi kalla den spillra av en människas inkomst som blir sparkapital för en statlig kostnad i form av utebliven skatt?!

Vad var det egentligen som hände?

En del nyhetsreportage ger fler frågor än svar. P4 Göteborgs intervju med ”Samir” är ett sådant. Samir (som av någon anledning uppträder under pseudonym – fråga 1) har fått ett brev från socialtjänsten.

Vad det stod i brevet vet han inte, men valde att pga brevet skicka sin fru och sina fyra barn till Mellanöstern. Varför inte först läsa brevet eller få det översatt (fråga 2)? Samirs familj är enligt uppgift etablerad i Sverige sedan många, men verkar inte läsa svenska, och när han intervjuas görs det på ett annat språk, så på vilket sätt är de etablerade (fråga 3)? Och om familjen kommit hit som flyktingar, hur kan frun och barnen åka till hemlandet, om det nu är dit de åkt (fråga 4+5)?

Nu slår Samir näven i bordet! Under dessa förutsättningar tänker han minsann inte vara kvar i Sverige. Nej, varför är han det (fråga 6)? Det hade varit mycket mer logiskt att följa med sin familj, till hemlandet eller någon annanstans.

Åtminstone, säger han, kommer de att byta kommun för att komma ifrån den rasistiska socialsekreteraren. Fast hur kan man fastslå rasism utan att ha läst brevet (fråga 7)? Och hur kommer det sig att han känner sig vara i position att ställa ultimatum? Om familjen inte pratar svenska, är de verkligen nettobetalare till statskassan (fråga 8)? Jag menar inte att de saknar människovärde om så inte skulle vara fallet, men det tar ju liksom lite hårdare när Ingvar Kamprad eller något idrottsproffs med mångmiljonlön hotar att sluta betala skatt än en familj som ändå inte gör det.

Men de kanske mest uppenbara frågorna är (fråga 9) varför reportern inte ställer någon av dessa frågor, och (fråga 10) varför man envisas med att låta reportern Noor Bolad göra radiointervjuer? Han må vara en kanonsnubbe (det vet jag inget om) och han pratar mycket bättre svenska nu än 2020 när en av hans intervjuer blev viral just för det faktum att det nästan var omöjligt att förstå honom, men han låter fortfarande som en buggig Google Translate-röst. Äldre människor med dålig hörsel (alltså P4:s stamlyssnare) har antagligen ännu svårare att förstå honom än vad jag har.

Jag betvivlar inte att någon kommer att dra rasistkortet åt några av dessa tio frågor, men fundera då först på om det verkligen är rasistiskt att vilja veta vad som hänt. Det är väl ändå det nyhetsreportage är till för? Här får vi höra mer eller mindre irrationella reaktioner på ett brev vars innehåll är okänt, istället för det som väl skulle vara nyheten – huruvida svensk socialtjänst håller på med något fuffens. Lite underligt är det ändå.

Utan elektriker stannar Sverige

Sverige har vid sidan av den höga arbetslösheten stor brist på elektriker och elinstallatörer, och nu finns helt enkelt inga att anställa. Problemen beskylls att alla gymnasieprogram inte gett behörighet till högskole- och universitetsstudier.

Jag tror att det snarare är tvärtom. När jag gick på gymnasiet var yrkesutbildningar generellt tvååriga medan teoretiska program var treåriga. Sedan la man till ett år på de praktiska programmen. Jag vet inte om de lärde sig mer på det eller om det ens var tanken. Som jag minns det var det viktigast att ”byggarna” inte skulle känna sig underlägsna.

Och varför skulle de göra det?! Elektriker, snickare, betongarbetare osv är hedervärda yrken som krävs för att samhället ska fungera, precis som barnskötare, städare och hemtjänstpersonal. Ta bort landets samtliga genusvetare, jämställdhetssamordnare och mångfaldsanalytiker och testa vad som händer. Troligen inte mer än att det blev lite skattepengar över till annat. Gör sedan samma experiment med målare och rörmokare, och samhället går på knäna inom en kvart.

Yngst på firman.

Sluta låtsas som att alla är lika med likadana behov. En del är bra på att jobba praktiskt med sina händer, en del på att analysera siffror, en del är konstnärliga och en del är fantastiska på att jobba med människor.

Börja nu skapa utbildningar för landets framtida behov och fyll dem med duktiga lärare. Inse att det inte är allas dröm att plugga tills de fyllt 25 och att det heller inte finns någon anledning att de ska göra det. Annars kommer företag efter företag, bransch efter bransch att tappa sin internationella konkurrenskraft tills Stockholmsbörsen är nere på noll. Och hela vägen ner blir det ännu mindre skattepengar att lägga på bra utbildningar.

Jag går och fiskar

Jag har inte fiskat på säkert 30 år. Jag ser inte vitsen att fiska för att slänga i fisken och jag äter inte fisk. Men när jag nu fått katter att försörja med mat (de gånger de inte smaskar i sig traktens möss och fåglar) tänkte jag att fisk väl är populär kattföda. Det har jag läst i Pelle Svanslös.

Så häromdagen var det dags. Med gammal utrustning som jag fått gratis gav jag mig iväg till närmaste fiskesjö. Och plötsligt hände det.

Väl hemma igen ställdes jag inför nästa problem. Hur tusan rensar man fisk? Det har jag förmodligen aldrig gjort, men jag har sett det göras och hur svårt kan det vara? Först huvudet.

Sedan sprättade jag upp den och tog ur inälvorna. Bort med fenor och ryggrad så började man kunna ana en slags filé. När ämnet kommit upp här på bloggen, men även i samtal med IRL-kattägarkompisar, har jag uppmanats att koka fisken innan jag serverar den till katterna, så det gjorde jag.

Jag inser att det hade gått att göra ett seriösare rensningsjobb, men när de ätit andra djur har de inte fått hjälp alls och de brukar ändå slinka ner, så jag kände att det borde duga. Upp till bevis.

”Vafan, äter du den där skiten när det finns våtfoder?!”

Nej, det kan jag inte påstå att hon gjorde. Min mest matglada pälsboll tog ett par tuggor medan den andra fnös. Då testade jag att mosa hela anrättningen med en gaffel. Det fick henne att prova en tugga till innan tallriken lämnades åt sitt öde.

I ett sista desperat försök att blidka mina fyrfota vänner stekte jag fisken. Någon bloggläsare berättade att hans/hennes katt älskade stekt ägg (det gör inte mina), så kanske var det stekyta som saknades? Nej, den här gången var intresset noll, nu fnös bägge.

Vad tror ni, gillar de bara inte abborre eller är det kört med fisk? Jag har fått hela min barndom förstörd nu. För mig är det uppenbart att Gösta Knutsson ljög i Pelle Svanslös. Lögnare, sa Bill. Mytoman, sa Bull.

”Så spenderar du mindre”

SVT vill säkert väl när de gör ett inslag om att spara in på sina matkostnader, men de är bara så himla dåliga! Det börjar med att reportern pratar inflation. Det blir pinsamt uppenbart att hon inte har en aning om vad hon pratar om. Om inte förr så när hon låter genuint förvånad över att hög inflation ger högre priser.

”Det är rekordnivåer, men inte på något bra sätt för nästan allt blir dyrare.”

Istället över till sparexperten Frank. Han må vara en kanonkille som reflekterat mycket över sin hushållsekonomi och trots att han är 23 år och bor hemma hos mamma och pappa kanske han har stenkoll.

Problemet är att det inte framgår. Under det två minuter långa inslaget hinner Frank berätta att han inte dricker kaffe hemma på vardagar eftersom han har gratis kaffe på jobbet och att han inte äter ost på sina smörgåsar. För att inte tala om den prisvinnande slutsatsen att man får mindre för pengarna om man köper färdiglagat och att ”det kan sticka iväg” om man äter ute varje dag en hel månad.

Det enda rimliga tipset Frank presterar i inslaget är att ”en ekonomisk budget kan vara en bra grej”, men jag vill inte rikta min kritik mot Frank. Han träffade säkert reportern i minst en halvtimme och sa nog en massa smarta grejer som gick en kilometer över huvudet på reportern som bevisligen kämpar med att förstå inflation.

All skuld till SVT. Ingen skugga på Frank, som mycket väl kan vara ”Sveriges sparsammaste person” som det står i artikeln. Jag har ju flyttat.

Nationaldag!

Sjuttonde maj! Jag behöver knappast säga vad det är för dag för även om man som svensk inte vet något annat nationaldagsdatum så har man koll på det norska. Äntligen ska jag få fira en nationaldag, för i ärlighetens namn gör man ju inte det i Sverige.

Jag gillar det norska firandet, men konstaterar att det också är big business. Det tydligaste exemplet är användandet av folkdräkt, eller ”bunad”. Ofta ärvs den från generation till generation, men familjen är ju ett pyramidspel. Den kvinna som får tre döttrar och sju barnbarn kan inte ge bunaden till allihop, och den som vill köpa in sig i systemet får vara beredd att lägga runt 50000 kr, där tyg och skräddarjobb kostar hälften och silverpyntet resten.

Men det slutar såklart inte där. Även bilen ska pyntas. På 17 maj räcker det inte med nummerskylten för att visa varifrån man kommer, självklart måste Teslan flaggas och pyntas. Här hade man ändå hoppat över de särskilda spegelsockar med norska flaggan som man kan dra över de utvändiga backspeglarna. 

Vidare måste man såklart äta och dricka ute en dag som denna. Det är kaffe, glass och den norska nationalrätten våfflor (den har väl inte officiell nationalrättsstatus, men borde ha det), gärna gräddade med gammaldags våffeljärn över öppen eld. Tårtor garneras med blåbär, jordgubbar och hallon för att tillsammans med grädden symbolisera den norska flaggan.

Som ni förstår är jag som legitimerad snåljåp inte helt komfortabel med alla dessa traditioner, även om jag faktiskt gillar konceptet och har sett fram emot att få uppleva den berömda nationaldagen på plats. I år ser jag mig som en utländsk observatör. Efter ett halvår i landet känns det lite fånigt att linda in mig själv och bilen i Norgeflaggor.

Men nästa år går jag all-in. Gratulerer med dagen, alle norske blogglesere (och alla andra)!

Kvoterad aktie

Jag har aldrig ägt Disney-aktier. I perioder hade det varit väldigt bra att göra det. Dock inte det senaste året då aktien tappat ungefär en tredjedel av sitt värde medan index gått svagt uppåt. Jag har inte följt aktien och tänker inte spekulera i orsakerna.

Jag kan däremot berätta varför jag inte kan tänka mig att köpa aktien idag. En av de viktigaste sakerna med kultur är att den är fri. Att den ska spegla alla grupper och i alla lägen attrahera alla är såklart en omöjlighet, men närmast tror jag att man kommer genom att ge så många filmskapare som möjligt förutsättningar att berätta vad de vill.

Walt Disney gör tvärtom. Disney ser nu som sin främsta uppgift att kvotera in underrepresenterade grupper. Innan året är slut ska 50 procent av rollkaraktärerna bestå av HBTQIA(ber om ursäkt till alla bokstäver jag eventuellt missat)-personer och etniska minoriteter.

Disneychefen Karen Burke berättar också att man i Disneys nöjesparker inte längre använder uttryck som ”damer och herrar, pojkar och flickor”. Det är tydligen alldeles för exkluderande för alla de horder av människor och andra individer som inte anser sig tillhöra någon av dessa grupper.

”Vadå kaktusar? Vi är faktiskt pansexuella pistiller!”

Gynnas publiken? Knappast, den konsumerar inte kultur för att bli en del av ett integrationspolitiskt projekt utan för att ta del av intressanta berättelser. Det ena behöver inte utesluta det andra, åtminstone så länge inte Disneychefer försöker detaljstyra detta. Minoriteterna då, gynnas inte de? Möjligen enstaka skådespelare, men troligen vill de flesta utsatta grupper inte behandlas som utsatta utan som vanligt folk med lika rättigheter. Det var ju liksom det som var problemet.

Dessutom går det aldrig att vinna den leken. Så fort du kvoterat in en grupp kommer en annan att känna sig förfördelad. Till slut kommer gruppen ”enbenta kvinnor som identifierar sig som en traktor vid namn Kjell” (med en enda medlem) kräva en egen film för att åskådliggöra deras vedermödor. Problemet är bara att ingen vill se den filmen.

”Vi har bildat en egen förening, underavdelning till ...”

Vi får se, kanske får jag fel. Kanske blir detta tvärtom starten på Disneys verkligt stora framgångar som får Kalle Anka och Musse Pigg att framstå som kulturella parenteser, men själv skulle jag inte satsa pengar i ett företag som inte kan använda uttryck som ”mina damer och herrar” av rädsla för att inte vara tillräckligt inkluderande. Inte bara för att det är dumt utan främst för att jag tror att det är dålig ekonomi.