Möbelprioriteringar

Personen med den fantastiska pseudonymen ”Älskar deg” tipsade mig i kommentarsfältet om en nyhet värd att uppmärksamma. En anställd på Försäkringskassan i Växjö fick lite tid över och kom på att han kunde förbereda myndighetens flytt genom att åka och kasta lite möbler.

Nu råkade det slumpa sig så att de möbler han slängde var fyra Bruno Mathsson-stolar som antagligen kostade en del. Den anställde borde ha kollat med sin chef först, och då hade det antagligen blivit nej eftersom det enligt Försäkringskassans regler inte är tillåtet att göra sig av med designmöbler, dessa ska alltid behållas.

Några frågor är ofrånkomliga (för alla utom Sveriges Radios reporter som naturligtvis missar straffsparken):

1. Hur har Försäkringskassan i Växjö kommit över fyra Bruno Mathsson-stolar? En snabb titt på nätet visar att de lär ha kostat några tusenlappar per styck. Jag tänker att Försäkringskassan kanske kan använda skattebetalarnas pengar vettigare än så.

2. Försäkringskassan har alltså regler för hur deras designermöbler ska hanteras? Det betyder att det inte enbart är i extrema undantagsfall dessa införskaffats, för då hade det aldrig funnits ett regelverk kring fenomenet.

3. Hur många pratar vi då om? I Växjö fanns åtminstone fyra designstolar, men Försäkringskassan har 14000 medarbetare och finns över hela landet. Kanske hade formgivare som Bruno Mathsson, Carl Malmsten och Arne Jacobsen inte varit någonting utan svenska Försäkringskassan.

En fjärde fråga skulle kunna vara om inte Försäkringskassan har etiska regler att förhålla sig till, men det har de. På verkets hemsida står att läsa följande:

”Vi har också en etisk kod som beskriver hur vi som anställda förväntas uppträda i kontakterna med medborgare, med varandra och med vår omvärld i övrigt. Den etiska koden utgår från den statliga värdegrunden.”

Men tydligen hindrar varken den etiska koden eller den statliga värdegrunden myndigheten från att strössla runt sina uppdragsgivares pengar på designade möbler. För att sätta det i perspektiv är det alltså samma organisation som utförsäkrar dödssjuka cancerpatienter.

Jo, det går att spara

Många verkar tro att det är sagoberättelser varje gång någon med normala inkomster sparar ihop ett kapital stort nog för att köpa ett boende eller gå ner i arbetstid. Jag anar t ex en viss ironi när Nationalteatern skaldar:

”Men är man hederlig istället
och jobbar på i tjyvsamhället,
och bara är tillräckligt gniden
så blir man miljonär med tiden.”

Men det är ju så! Jag har ett abnormt intresse för sparande. Jag fattar att alla inte har det, men även de som inte har försökt sig på det själva måste väl ändå känna någon eller åtminstone ha läst eller hört talas om någon som sparat ihop en lite större summa pengar. Man stoppar undan det man kan och sparar dem där man får mest avkastning i förhållande till risken, alltså på börsen.

Jag tror inte att det var lättare att spara förr, om man inte med ”förr” menar typ 2020. Mina farföräldrar sparade ihop pengar till en butiksrörelse och mina föräldrar levde under lång tid på en inkomst eftersom de inte tyckte att barn skulle växa upp på dagis. Jag är helt med på att alla inte gör deras val, men det är något helt annat än att möjligheterna inte skulle finnas.

Kan det vara så att färre och färre klarar av att leva sig in i andras verklighet? Rimligtvis borde det vara tvärtom. För hundra år sedan träffade man färre människor under sin livstid än vad vi träffar under ett år. Eller kanske en vecka på internet. T ex kommer ett antal människor motsvarande en mindre stad att läsa detta blogginlägg. Därför borde väl den moderna människan vara mer öppen för att se att det egna sättet att leva sitt liv inte är det enda?

Många vill införa privatekonomi som ett eget skolämne, men kanske vore inlevelse ett lämpligare ämnesval. För det hjälper ju inte att lära sig att spara och investera pengar om man inte tror att det är möjligt. Inte förrän man gjort det själv och då är utbildningen helt överflödig.

Norska blåbär

”Utan vildhallon, ingen norsk biodling”, sa min biodlarlärare tre minuter in på kursen, och det stämmer säkert. De finns verkligen överallt. På en skogspromenad tycks närmaste hallonbuske aldrig vara längre än fem meter bort.

Men blåbär var jag lite orolig för när jag flyttade hit. Jag visste att de fanns i Norge för jag hade plockat blåbär när jag bodde i husvagn på jakt efter hus förra sommaren. Jag hade dem i havregrynsgröten på morgnarna. Men när jag började göra upptäcktsfärder i skogen runt det nyinköpta huset fann jag knappt blåbärsris.

Jag frågade grannarna och fick veta att de finns några kilometer bort. I Stockholm var jag bortskämd med blåbär ett par minuter hemifrån, men en halvtimmes promenad kan jag leva med. Det har dock sett mörkt ut eftersom det varit så torrt, så det var med låga förväntningar jag i veckan tog en bärplockare i vardera handen och gav mig ut i skogen. Men tamejtusan om det inte fanns blåbär en bit in i terrängen!

Nu hade jag bara två plockare med mig, så när två liter var bärgade vände jag hemåt för att rensa skörden. I Sverige strävade jag efter att ha 25 liter i frysen och det som var kvar av lagret gavs bort, så helst skulle jag plocka 25 liter i år. Det tror jag inte skulle vara några problem om det inte vore för tiden, jag tror helt enkelt inte att jag hinner. I så fall får jag fylla på med hallon för det har jag på tomten och borde kunna plocka några liter i veckan.

Men jag ska göra ett ärligt försök i blåbärsskogen mellan textproduktion, byggnation och biodling. Kan jag göra ett par ordentliga raider innan säsongen är över borde jag åtminstone komma halvvägs. Jag gillar hallon, men blåbär ger en mer användbar sylt.

Rensbrädan fick följa med i flytten.

Och syltpriset har ju inte precis skonats i den allmänna inflationen. 1,5 kilo lingonsylt kostar över 40 kr och då är det en tredjedel lingon, en tredjedel socker och en tredjedel dynga i form av förtjockningsmedel, konserveringsmedel, färgämnen och annat jag helst vill slippa.

Ännu ett par förråd

Jag har ett gäng med större byggprojekt framför mig, och ett par på gång. Jag har inget emot det, men föredrar projekt man ser slutet på redan när man börjar och här är två sådana.

I samma hus som vedboden där jag tidigare la ett golv av pallvirke har jag ett rum jag tänkt på som ett framtida hönshus. Kanske blir det så, men jag har ett par andra tänkbara lokaler för det ändamålet och vet dessutom inte om jag någonsin kommer att ta mig tid att skaffa höns.

Det finns många golvmaterial. Parkett, vinyl, klinkers... I det här rummet skulle jag säga att underlaget var morän. Eller kanske snarare lerjord. Tidigare ägare hade kastat ner stockar och plankor som ett slags plockepinn som de sedan lagt lösa golv på.

”Är det detta som är cc60?”

Det fick bli pallar här med. Först markduk.

Den hade jag liggande och har inte betalt en spänn för. Men nästa steg fick jag betala för – grus. Närmare bestämt två kubikmeter.

Och så pallar då. Inte heller dessa har jag betalt för, mer än att jag släpat hem dem från företag som velat bli av med dem. De betingar ett värde, men har man inget avtal med en pallcentral är de tydligen mest i vägen. Det man, åtminstone i Sverige, då kan göra är att köra ut dem utanför sin inhägnad så kommer de att vara borta dagen därpå. Om det inte kommer en galen svensk och frågar, för då blir man av med dem direkt.

Det gick nästan jämnt ut, men fick sågas lite på slutet, som ses på högra sidan, där ni också kan se ”chefen” inspektera golvet. Hon verkade försiktigt positiv även om det antagligen var lättare att hitta möss här när det var jord och plockepinn istället för grus och pallar.

I år kommer rummet användas till att härbärgera byggmaterial. Sedan kanske det blir vedbod av detta också. Det vore inte fel att ha dubbla vedbodar där jag varje år kan använda den äldsta veden och låta den nya ligga till sig ett år till i rummet bredvid.

Men så fick jag en kubikmeter grus över och den hamnade i ett timrat rum inne i ladan. Först markduk.

Sedan grus.

Jag jämnade till med hjälp av kratta och vattenpass. Skulle andan falla på och tiden finnas kan jag gjuta ett betonggolv här. Jag ska gjuta golv med hjälp av betongbil på en annan yta i ladan där det blir garage och kanske blir det en skvätt över då. Annars är inte det här rummet större än att jag kan blanda själv med betongblandare. I vilket fall som helst kommer jag, precis som med gruset, bli tvungen att köra in materialet med skottkärra och tippa in det. Det är mest det som tar emot. Grusgolv har ju också sin charm. Eller nåt.

Stannar jag här blev totalkostnaden för dessa bägge rum 1100 kr, vilket känns helt okej, för att inte säga billigt.

Går som tåget

Tåg kan vara tjugo gånger dyrare än flyg på inrikessträckorna Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö och SJ konstaterar att de inte kan konkurrera. Det har de förvisso rätt i, men mest för att de inte ens försöker.

För det finns helt klart fördelar med tåget, eller borde åtminstone göra det. Det är bekvämt att åka tåg, särskilt om man ska från stad till stad. Ta Stockholm-Göteborg som exempel. Det tar tre timmar med tåget och en knapp timme med flyg. Men då ska man först ta sig ut till Arlanda, checka in bagaget och klara av säkerhetskontrollen, boarda planet och vänta på avgång. Väl framme ska man ta sig från Landvetter till Göteborg och innan dess ska man leta rätt på bagaget och kolla att inget är borttappat eller sönderslaget. När man nått centrala Göteborg finns det inte en chans att det gått mindre tid än tre timmar.

Från Stockholm kan man åka hyfsat billigt till Arlanda med buss och pendeltåg, men till både Landvetter och Sturup får man lägga till flygbuss eller taxi som inte verkar ha prispressats ett dugg.

På tåget går det dessutom att jobba i en vettig arbetsställning, eller prata med sina medresenärer, även om de inte bokat sittplatsen bredvid. Men det är här SJ:s ovilja till service märks. För det är ju mer regel än undantag att wifi är ur funktion. Har man bokat tyst avdelning kan man ge sig fan på att platsen bredvid är bokad av en förälder med två barn, ett spädbarn som skriker från Södertälje till Alingsås och en fyraåring som inte kan företa sig någonting utan att mamma eller pappa och helst hela vagnen tittar på. Så då ger man upp jobbandet och går till kafévagnen bara för att konstatera att en kopp kaffe och en torr ostfralla kostar en hundring.

Men den största anledningen till att jag valt flyget från Stockholm till Göteborg eller Malmö är för att jag haft en tid att passa, och om flyget ska landa klockan 16 landar det klockan 16. Tåget som ska komma in samtidigt kan lika gärna glida in vid 19-tiden pga vagnsfel, signalfel, personalbrist, löv eller snö på spåren (kort sagt: väder), eller något helt annat. Måste man vara framme klockan 18 gör man därför klokast i att välja ett tåg som ska komma fram vid lunch.

I slutändan handlar det också om vad konsumenterna väljer. Flera personer i inslaget säger att de helst skulle vilja välja tåg, men det är bara en av dem som verkar leva som hon lär. Övriga knyter näven i fickan medan de gynnar flyget och det lär inte pressa tågpriserna.

Biodlingskostnader

Jag har ju tidigare berättat att jag nästan alltid försöker tjäna pengar på mina hobbies. Går det riktigt bra blir det ett jobb och då är det inte längre en hobby. Ofta skyndar jag långsamt. Allt jag kan göra vid datorn är i princip gratis eftersom utrustningen redan finns, då är tid enda investeringen. När jag började spela nätpoker satsade jag en femhundring. Efter några veckor tog jag till och med ut insatsen för att garantera mig om att aldrig kunna gå back.

När det kommer till biodling har det gått lite över styr. Även här var planen att tjäna pengar, men taktiken att göra det riskfritt gick inte att upprätthålla. Jag började med att köpa bidräkt, bli medlem i Norges Birøkterlag och gå en kurs. Redan där var jag back över 5000 kr.

”Här ser jag inga pengar.”

Då hade jag alltså inte skaffat bin, men det gjorde jag redan i början av kursen. Fyra samhällen som totalt gick på 20000 kr. Ett bra pris eftersom jag fick med en hel del utrustning, en honungsslunga, lådor, ramar, verktyg och litteratur.

Eftersom bina visade sig tämligen folkilskna kände jag mig dock tvungen att investera i nya drottningar. Ett bisamhälle är ingen demokrati, drottningen bestämmer allt, ända ner till stämningen i kupan. Så i avdelningen ”utgifter jag inte trodde att jag skulle få” har jag köpt fyra bidrottningar för sammanlagt 4250 kr. Jag har alltså betalat över fyratusen spänn för fyra jävla insekter!

Men det slutar inte där. Jag har köpt lådor, ramar, vax och ännu mer utrustning. En honungsrefraktometer hade jag ingen aning om att jag behövde, men det gjorde jag. För det ska ju bli honung av detta och till den behövs burkar. De går att köpa i plast, men jag tror att det lönar sig att investera i snygga glasburkar så det har jag gjort. En hel pall faktiskt, för en total kostnad på 14000 kr.

Fram till nu har verksamheten kostat 55000 kr, vilket är mångdubbelt mer än vad den honung jag hoppas sälja i år betingar. Jag har fortfarande god förhoppning om att till slut tjäna bra pengar på detta, men en snabb avstämning just nu, med en sammanlagd intäkt på exakt noll kronor, skulle kunna tyda på motsatsen. Det är inte ett dugg synd om mig, men lite galet känns det.

Enklare jobbare till enklare jobb?

Jag såg en jobbannons i mitt flöde. Eller snarare en efterlysning:

Nu är efterlysningen borttagen. Om det berodde på att de fick tag i folk eller att hon som skrev inte gillade vart kommentarsfältet tog diskussionen (ni vet hur det brukar låta), men innan dess fick hon många svar. Bl a från en 66-årig pensionär som frågade om han fick söka och det uppmanades. Jag får inte ihop det med att det ibland låter som att ingen över 55 kan få jobb idag.

Några ungdomar kommenterade mycket riktigt att lönen inte dög, medan andra sa att de gärna skulle ha tagit jobbet om de haft körkort eller om de inte redan haft jobb de trivs med. En kvinna bekräftade bilden:

”Min man är också stängselmontör med egen firma, fast i en helt annan del av landet. Trodde först att det va han som skrivit inlägget, han har exakt samma problem! Ingen som vill jobba med kroppen idag. Men betala för att gå på gym, det går bra det!”

Jag tvivlar inte på att det är hårt jobb. Att jobba utomhus är ingen lek när det spöregnar eller blåser storm samtidigt som det är mer än tio minusgrader. Men 27000 kr i ingångslön är det många jobb som inte når upp till även om de kräver högskolekompetens.

Politiker pratar ofta om att det behövs fler enkla jobb. Här krävs B-kort, armar och ben, och företaget har inte lyckats hitta två personer på över ett halvår! Så frågan är, var finns de enkla jobbarna till de enkla jobben?