Slungning

Året som biodlare har många och långa perioder av kostnader, men också en period av vinst och den drar det ihop sig till nu.

Det första steget är slungning, alltså den process då man tömmer ramarna på honung i en slunga som helt enkelt är en stor centrifug. De minsta klarar två ramar och vevas för hand, i de största slungar man över hundra ramar på en gång. Jag har en halvautomatisk som klarar fyra ramar åt gången.

Det halvautomatiska med den är att jag tvingas vända ramarna för hand, vilket dessutom måste göras flera gånger. Först kör man långsamt på ena sidan för att sedan vända och successivt öka farten, för om man gasar för fullt med fulla och tunga ramar kommer hela vaxkakan krossas mot väggen, och den ska helst återanvändas flera gånger.

Men vi backar bandet lite. Först måste honungen hålla rätt vattenhalt. För blöt honung kommer att jäsa. När bina samlar in nektar är det ungefär 80-20 vatten respektive socker. När de torkat den genom att flaxa bort fukten med vingarna är förhållandet omvänt och då förseglar de cellerna med ett vaxlock.

Alltså bara att slunga täckta ramar? Nja, de varken fyller eller torkar en hel ram på en gång, än mindre en hel skattlåda. Vanligtvis slungar man en eller max två gånger per år och väntar man för länge kommer bina själva sätta i sig honungen när naturen sviker. Så det blir en avvägning där man gör stickprov med en honungsrefraktometer.

Gränsfallen skickas tillbaka till kupan eller torkas inomhus. Eventuellt med en avfuktare, men i min lilla produktion kommer man långt genom att bara se till att det är luftgenomströmning i ramarna. Här har jag både luft mellan lådorna och mellan ramarna i respektive låda.

Till slut har jag en samling ramar att slunga och den processen tog mig i stort sett två hela dagar. Först ska vaxlocken skalas bort med en avtäckningsgaffel. (Gemensamt för alla biodlingens fackord är att jag översätter dem från norska och försöker utröna om det är så de används, för på detta område är jag inte svensktalande, och här skulle jag själv ha använt ordet skrellegaffel.) När man gjort det börjar honungen rinna, så man kan inte börja med att göra så med alla ramar för då ligger honungen från de sista ramarna på golvet, bordet och lite överallt.

Parallellt med detta är det själva slungningen. Fyra ramar och totalt c:a en kvart. Sedan fyra nya, tills lagret är tomt. Honungen slungas ut på ytterväggarna och rinner sedan ner till en kran. Två silar, en grovmaskig och en finmaskig, rensar strålen från vaxrester. Dessa smälts sedan ner och blir till nya vaxramar.

Insidan av slungan.

Till slut har man en tunna flytande honung. Men förr eller senare kristalliseras den, stelnar. Den flytande akaciahonung man hittar i affären produceras längre söderut. Norsk (eller för den delens svensk) honung kommer obönhörligen att stelna. Bäst blir det om man styr den processen själv så att kristallerna blir många och små, vilket ger honungen en krämig konsistens. Det gör man genom att röra honungen med en större visp. Själv använder jag en borrmaskin avsedd för betong eftersom klenare maskiner tydligen tar slut.

Jag tillsatte dessutom lite äldre finkristalliserad honung som påskyndar processen. Det kan man låta bli, men då får man röra längre tid. Och det kostar ju inget att ”ympa” (många märkliga fackuttryck som sagt), tillför man X kilo ökar ju produktionen med lika mycket. I detta fall lånade jag några kilo från en biodlarkollega som sedan får tillbaka samma mängd.

Nu var det rätt varmt i luften vilket gör processen segare, så trots ”fusket” fick jag röra honungen morgon och kväll i en hel vecka innan den hade tjocknat tillräckligt (får ju inte bli för mycket heller för då har du en tunna honung som du enbart kan sleva ur med sked). Här är hela processen:

Sedan dags att tappa honungen i burkar, men det får bli ett eget inlägg längre fram. När det är klart. 

Tankar från en statistiktrotsande nylantis

Malin Siwe skriver i Expressen att hon inte tror att vi ska räkna med någon ny grön våg. Eller ”nylantisar” som hon uttrycket det. Det har hon nog rätt i, men jag vill nyansera bilden lite.

Att ”covidden” fick till följd att människor började söka sig till landsbygden var möjligen oväntat för en del politiker, men jag tror att ganska många lämnat sommarstället på söndagseftermiddagen och tänkt att de skulle vilja stanna kvar om det inte vore för att arbetsgivaren tjatade hem dem. När sedan arbetsgivarna istället uppmanade folk att jobba på distans var det många som la om livspusslet, och kanske är de inte villiga att göra det igen nu. Men de flesta hamnar nog i städer igen, det är en trend som hållit i sig i hundratals år. Dock tycker jag, som själv är ”nylantis”, att Siwes argument haltar.

Att vi inte skulle palla ”att idyllen luktar och bräker” tror jag t ex föga på. Jag har bott i en stad större delen av livet och den luktar inte precis hallon, den heller. Och visst har jag störande ljud här på landet. Bonden kör traktor på åkrarna och grannens kor råmar. Jag väljer det alla dagar i veckan framför efterfest i grannlägenheten, skräniga ungdomar på gatan och ljudet av krossat glas. Och när det pangar i skogen under älgjakten vet jag vad det beror på och att jag inte behöver söka skydd undan ett gängkrig. Så långt har inte konkurrensen mellan jaktlagen gått.

Skogsavverkning som fördärvar landskapet samt buller från arbetsfordon, klagar Siwe. Det får mig att undra om hon någonsin lämnat Stockholms innerstad, för visst kan det vara surt när kalhyggen fördärvar utsikten, men inte lika surt som ett höghus som dessutom inte växer bort om några år. Och buller från arbetsfordon – kom igen! Var det verkligen det bästa du kunde hitta på?

Till ljudet av fågelkvitter?

”Ett annat skäl att ge upp livet på landet är att det har varit allt för svårt att hitta vänner när de flesta andra i byn har känt varandra sedan barnsben. Om de inte är släkt.”

Jag har flyttat från en stad och bor nu en knapp mil ifrån en by, dessutom i ett nytt land. Norge är inte som att flytta till Sydamerika, men det är trots allt en annan kultur. Inte den värsta språkbarriären, men hur jag än försöker klättra över den gör den sig påmind varenda dag.

Men nog tusan har jag vänner! Jag skulle vilja påstå att jag oftare har fysiska möten med vänner här än jag någonsin hade i Stockholm efter internets intåg. Det finns dagar när jag nästan känner att jag inte får något gjort eftersom det hela tiden dyker upp vänner för en fika och lite skitsnack.

Annars snackar jag med kvarterets mjölkproducenter.

Å andra sidan, när jag började hälla honung i en hundraliterstunna och upptäckte att den läckte i bottenkranen ringde jag två samtal i panik, vilket resulterade i att en person kom hit med allt hon hade av stora plastkärl godkända för livsmedelshantering samtidigt som en annan person kom för att hjälpa mig med läckaget. Det sker också på landet. Jag skulle nästan vilja säga att det bara sker på landet. För mig spelar det ingen roll om Malin Siwe och andra stadsbor får uppleva det, men jag är glad att jag får det.

Spara eller leva

Jag börjar tröttna på alla som vill få sin bild bekräftad i sociala medier, få höra att andra säger att de inte missat något tåg utan lugnt kan somna om. Och de som säger något annat avfärdas som ”hatare” som bara vill vara elaka. Tänk så praktiskt. Dagens exempel:

Här slog min fördomsmätare i taket. Till att börja med kan ju människan aldrig ha köpt riskakor. På Willys är det bara kvalitetsmärket Eldorado som har ett kilopris under hundringen, så som sparmetod är det väl i stort sett bara oxfilé som känns sämre. Med tanke på näringsvärdet är nog ändå oxfilé att föredra.

Men det jag reagerar mest på är den påstådda motsättningen mellan att spara och att leva. Är det verkligen de som har lägst utgifter här och nu som gnäller mest på livet? Min uppfattning är den rakt motsatta. Denna icke-sparande twittrande verkar t ex inte jättenöjd med sitt liv trots ett lågt sparande, och av människor jag följer och känner är det snarare de som vänder på slantarna och sparar som är mest tillfreds. Troligen för att det inte går att spendera sig lycklig.

”Jävlar vad lyckliga vi är, hörni!”

Men jag behöver inte gå längre än till mig själv. Jag lever och sparar varenda dag, det går alldeles utmärkt. Den här veckan har jag exempelvis jobbat med mina bin, snickrat och plockat blåbär. Samtliga exempel att betrakta som såväl sparaktiviteter och det jag kallar liv. Säkert inte favoritaktiviteter för alla andra, men det fina är att de inte behöver vara det heller. Var och en väljer sitt liv, med eller utan ängsliga tweets om att inte ha hittat rätt.

Möbelprioriteringar

Personen med den fantastiska pseudonymen ”Älskar deg” tipsade mig i kommentarsfältet om en nyhet värd att uppmärksamma. En anställd på Försäkringskassan i Växjö fick lite tid över och kom på att han kunde förbereda myndighetens flytt genom att åka och kasta lite möbler.

Nu råkade det slumpa sig så att de möbler han slängde var fyra Bruno Mathsson-stolar som antagligen kostade en del. Den anställde borde ha kollat med sin chef först, och då hade det antagligen blivit nej eftersom det enligt Försäkringskassans regler inte är tillåtet att göra sig av med designmöbler, dessa ska alltid behållas.

Några frågor är ofrånkomliga (för alla utom Sveriges Radios reporter som naturligtvis missar straffsparken):

1. Hur har Försäkringskassan i Växjö kommit över fyra Bruno Mathsson-stolar? En snabb titt på nätet visar att de lär ha kostat några tusenlappar per styck. Jag tänker att Försäkringskassan kanske kan använda skattebetalarnas pengar vettigare än så.

2. Försäkringskassan har alltså regler för hur deras designermöbler ska hanteras? Det betyder att det inte enbart är i extrema undantagsfall dessa införskaffats, för då hade det aldrig funnits ett regelverk kring fenomenet.

3. Hur många pratar vi då om? I Växjö fanns åtminstone fyra designstolar, men Försäkringskassan har 14000 medarbetare och finns över hela landet. Kanske hade formgivare som Bruno Mathsson, Carl Malmsten och Arne Jacobsen inte varit någonting utan svenska Försäkringskassan.

En fjärde fråga skulle kunna vara om inte Försäkringskassan har etiska regler att förhålla sig till, men det har de. På verkets hemsida står att läsa följande:

”Vi har också en etisk kod som beskriver hur vi som anställda förväntas uppträda i kontakterna med medborgare, med varandra och med vår omvärld i övrigt. Den etiska koden utgår från den statliga värdegrunden.”

Men tydligen hindrar varken den etiska koden eller den statliga värdegrunden myndigheten från att strössla runt sina uppdragsgivares pengar på designade möbler. För att sätta det i perspektiv är det alltså samma organisation som utförsäkrar dödssjuka cancerpatienter.

Jo, det går att spara

Många verkar tro att det är sagoberättelser varje gång någon med normala inkomster sparar ihop ett kapital stort nog för att köpa ett boende eller gå ner i arbetstid. Jag anar t ex en viss ironi när Nationalteatern skaldar:

”Men är man hederlig istället
och jobbar på i tjyvsamhället,
och bara är tillräckligt gniden
så blir man miljonär med tiden.”

Men det är ju så! Jag har ett abnormt intresse för sparande. Jag fattar att alla inte har det, men även de som inte har försökt sig på det själva måste väl ändå känna någon eller åtminstone ha läst eller hört talas om någon som sparat ihop en lite större summa pengar. Man stoppar undan det man kan och sparar dem där man får mest avkastning i förhållande till risken, alltså på börsen.

Jag tror inte att det var lättare att spara förr, om man inte med ”förr” menar typ 2020. Mina farföräldrar sparade ihop pengar till en butiksrörelse och mina föräldrar levde under lång tid på en inkomst eftersom de inte tyckte att barn skulle växa upp på dagis. Jag är helt med på att alla inte gör deras val, men det är något helt annat än att möjligheterna inte skulle finnas.

Kan det vara så att färre och färre klarar av att leva sig in i andras verklighet? Rimligtvis borde det vara tvärtom. För hundra år sedan träffade man färre människor under sin livstid än vad vi träffar under ett år. Eller kanske en vecka på internet. T ex kommer ett antal människor motsvarande en mindre stad att läsa detta blogginlägg. Därför borde väl den moderna människan vara mer öppen för att se att det egna sättet att leva sitt liv inte är det enda?

Många vill införa privatekonomi som ett eget skolämne, men kanske vore inlevelse ett lämpligare ämnesval. För det hjälper ju inte att lära sig att spara och investera pengar om man inte tror att det är möjligt. Inte förrän man gjort det själv och då är utbildningen helt överflödig.

Norska blåbär

”Utan vildhallon, ingen norsk biodling”, sa min biodlarlärare tre minuter in på kursen, och det stämmer säkert. De finns verkligen överallt. På en skogspromenad tycks närmaste hallonbuske aldrig vara längre än fem meter bort.

Men blåbär var jag lite orolig för när jag flyttade hit. Jag visste att de fanns i Norge för jag hade plockat blåbär när jag bodde i husvagn på jakt efter hus förra sommaren. Jag hade dem i havregrynsgröten på morgnarna. Men när jag började göra upptäcktsfärder i skogen runt det nyinköpta huset fann jag knappt blåbärsris.

Jag frågade grannarna och fick veta att de finns några kilometer bort. I Stockholm var jag bortskämd med blåbär ett par minuter hemifrån, men en halvtimmes promenad kan jag leva med. Det har dock sett mörkt ut eftersom det varit så torrt, så det var med låga förväntningar jag i veckan tog en bärplockare i vardera handen och gav mig ut i skogen. Men tamejtusan om det inte fanns blåbär en bit in i terrängen!

Nu hade jag bara två plockare med mig, så när två liter var bärgade vände jag hemåt för att rensa skörden. I Sverige strävade jag efter att ha 25 liter i frysen och det som var kvar av lagret gavs bort, så helst skulle jag plocka 25 liter i år. Det tror jag inte skulle vara några problem om det inte vore för tiden, jag tror helt enkelt inte att jag hinner. I så fall får jag fylla på med hallon för det har jag på tomten och borde kunna plocka några liter i veckan.

Men jag ska göra ett ärligt försök i blåbärsskogen mellan textproduktion, byggnation och biodling. Kan jag göra ett par ordentliga raider innan säsongen är över borde jag åtminstone komma halvvägs. Jag gillar hallon, men blåbär ger en mer användbar sylt.

Rensbrädan fick följa med i flytten.

Och syltpriset har ju inte precis skonats i den allmänna inflationen. 1,5 kilo lingonsylt kostar över 40 kr och då är det en tredjedel lingon, en tredjedel socker och en tredjedel dynga i form av förtjockningsmedel, konserveringsmedel, färgämnen och annat jag helst vill slippa.

Ännu ett par förråd

Jag har ett gäng med större byggprojekt framför mig, och ett par på gång. Jag har inget emot det, men föredrar projekt man ser slutet på redan när man börjar och här är två sådana.

I samma hus som vedboden där jag tidigare la ett golv av pallvirke har jag ett rum jag tänkt på som ett framtida hönshus. Kanske blir det så, men jag har ett par andra tänkbara lokaler för det ändamålet och vet dessutom inte om jag någonsin kommer att ta mig tid att skaffa höns.

Det finns många golvmaterial. Parkett, vinyl, klinkers... I det här rummet skulle jag säga att underlaget var morän. Eller kanske snarare lerjord. Tidigare ägare hade kastat ner stockar och plankor som ett slags plockepinn som de sedan lagt lösa golv på.

”Är det detta som är cc60?”

Det fick bli pallar här med. Först markduk.

Den hade jag liggande och har inte betalt en spänn för. Men nästa steg fick jag betala för – grus. Närmare bestämt två kubikmeter.

Och så pallar då. Inte heller dessa har jag betalt för, mer än att jag släpat hem dem från företag som velat bli av med dem. De betingar ett värde, men har man inget avtal med en pallcentral är de tydligen mest i vägen. Det man, åtminstone i Sverige, då kan göra är att köra ut dem utanför sin inhägnad så kommer de att vara borta dagen därpå. Om det inte kommer en galen svensk och frågar, för då blir man av med dem direkt.

Det gick nästan jämnt ut, men fick sågas lite på slutet, som ses på högra sidan, där ni också kan se ”chefen” inspektera golvet. Hon verkade försiktigt positiv även om det antagligen var lättare att hitta möss här när det var jord och plockepinn istället för grus och pallar.

I år kommer rummet användas till att härbärgera byggmaterial. Sedan kanske det blir vedbod av detta också. Det vore inte fel att ha dubbla vedbodar där jag varje år kan använda den äldsta veden och låta den nya ligga till sig ett år till i rummet bredvid.

Men så fick jag en kubikmeter grus över och den hamnade i ett timrat rum inne i ladan. Först markduk.

Sedan grus.

Jag jämnade till med hjälp av kratta och vattenpass. Skulle andan falla på och tiden finnas kan jag gjuta ett betonggolv här. Jag ska gjuta golv med hjälp av betongbil på en annan yta i ladan där det blir garage och kanske blir det en skvätt över då. Annars är inte det här rummet större än att jag kan blanda själv med betongblandare. I vilket fall som helst kommer jag, precis som med gruset, bli tvungen att köra in materialet med skottkärra och tippa in det. Det är mest det som tar emot. Grusgolv har ju också sin charm. Eller nåt.

Stannar jag här blev totalkostnaden för dessa bägge rum 1100 kr, vilket känns helt okej, för att inte säga billigt.