Det var som sjutton!

Lite under radarn har Aftonbladet berättat att Annika Strandhäll fått en värdig motkandidat i tävlingen Privatekonomiskt mest omdömeslösa riksdagsledamot. Det är miljöpartisten Leila Ali Elmi som bara denna mandatperiod haft hela sjutton mål hos Kronofogden. Ett av fallen hann gå till indrivning och hon har fortfarande pågående ärenden.

Sjutton ärenden på mindre än fyra år?! Det är ju så att man undrar om hon överhuvudtaget har en brevlåda eller om hon bara kastar allt som kommer. För mig är Leila Ali Elmi mest känd för att hennes första insats i riksdagen var att delta i statsministeromröstningen, men eftersom hon inte fick upp bordsskivan eller lyckades förmedla sig till bänkgrannarna på ett för dem begripligt språk missade hon att rösta. Det är ingen djärv gissning att Ali Elmi inte ligger efter med medlemsavgiften i Mensa.

Hon verkar faktiskt väldigt kryssad...

Till saken hör att riksdagens ledamöter har över 70000 kr i grundarvode. För Leila Ali Elmi tillkommer dessutom ersättning för att hon sitter såväl i partistyrelsen som i arbetsmarknadsutskottet. Och så har riksdagsmännen goda möjligheter till externa uppdrag eftersom de bara jobbar tre dagar i veckan, c:a åtta månader om året. Många driver företag eller heltidsstudier vid sidan av.

Dessutom har de naturligtvis alla möjligheter i världen att få hjälp med sin privatekonomi. Partigrupperna får ersättning för en sekreterare per ledamot, så i princip skulle MP kunna ge Leila en personlig assistent som ser till att hon betalar sina räkningar, kommer i tid osv. Allt utom att trycka på röstknapparna, det måste hon lära sig själv.

Trots att Leila Ali Elmi sitter i partiledningen tror jag inte att hon bidrar med så mycket mer än att vara Miljöpartiets affischnamn för en av partiets stora väljargrupper, men hårdraget är samtliga riksdagsledamöter lagstiftare. Hon är alltså en av de som bestämmer vilka lagar och regler alla andra ska följa. Här tarvas nog grövre kraftuttryck än ”Det var som sjutton!”.

Löneförhöjning på egna insatser

Nu är det mycket snack om inflation och reallönesänkningar eftersom nästan ingen kommer att få en löneförhöjning som matchar den galopperande inflationen. Fast det går ju faktiskt att vända på resonemanget. När varor och tjänster är som allra dyrast är det som mest lönsamt att inte handla dem.

Jag har nyligen avslutat årets blåbärsplockning. Precis som målet alltid var när jag bodde i Stockholm har jag nu 25 liter blåbär i frysen. Det bör täcka min konsumtion det närmaste året. Kanske med marginal så att jag kan plocka lite mindre nästa år och ändå fylla upp frysen. Priset för bären blev precis som tidigare år noll kronor, så inflationen är obefintlig. Detta samtidigt som bär köpta i butik eller av en torghandlare gissningsvis är dyrare än någonsin.

Principen gäller inte bara för varor utan lika mycket för tjänster. Jag har haft fullt av byggprojekt i sommar och det ser inte ut att avta under hösten. Där är det inte allt jag kan eller ens får göra själv, men för varje arbetsuppgift jag klarar mig utan hantverkare slipper jag en skenande timpeng plus moms.

Jag drabbas såklart också av inflationen. För varor som ost och kaffe kommer jag bli tvungen att acceptera att betala ungefär dubbelt så mycket som tidigare, alternativt bli utan. Men man kan åtminstone spjärna emot och det arbetet premieras mycket högre nu än tidigare, vilket snarast motiverar mig att i ännu högre grad göra saker själv.

Honungslimpa

Som honungsproducent måste jag ju föregå med gott exempel och baka matbröd med honung. Jag letade efter recept på en honungslimpa och fann mest krångliga recept med många ingredienser. Nu var mitt skafferi rätt utfiskat. Jag hade varken mjölk, filmjölk eller ägg för att nämna tre återkommande beståndsdelar.

Men till slut hittade jag ett recept som egentligen bara hade tre ingredienser utöver vatten som jag har i kran. Inte ens matfett krävs och i min tappning ser det ut så här:

vatten, 4,5 dl
jäst, 25 gram
salt, 1 tsk
honung, 170 gram
mjöl, 900 gram (15 dl)

Samma start som vanligt när man jobbar med färskjäst. Vätskan värms upp till c:a 37 grader och så löser man upp jästen i det. Därefter salt och honung.

Genom att ställa bunken på en våg behöver jag knappt mäta någonting, bara att klicka i till rätt vikt. Mjöl väger ungefär 60 gram per deciliter, så det är bara att räkna om. Där väljer man vilken sort man vill, men själv tycker jag att det blir för tråkigt och smaklöst med bara vete. Därför blandade jag upp det med 15-20 procent rågmjöl, men det funkar även med grahamsmjöl, havregryn eller vad man har hemma.

Med alla ingredienser på plats knådas degen med maskin eller händer. Därefter 45 minuter jäsning under bakduk.

Före.

Efter.

Jag delar upp degen i två formar. Vill man rulla ihop egna limpor i en långpanna går det säkert också bra, men då bör man se till att degen inte är för lös så att den hinner rinna ut, särskilt när ugnsvärmen är låg. Just det, dags att sätta på ugnen på 175 grader. Mina formar får jäsa igen medan ugnen kommer upp i värme, det tar väl 5-10 minuter.

Sedan är det bara att slänga in brödet i ugnen och vänta tills det ser klart ur. För mig tog det 40 minuter.

Omdöme: Helt okej, men lite för sött. Trots att jag har ett par hundra kilo honung hemma tar jag nog lite mindre nästa gång. Men det är kanske bara jag, som var så pass söt redan innan.

Spartips: Ge politiker körkort!

Jag kan inte minnas senast jag tog en taxi. I mitt liv är taxiresor bevis på dålig planering. Men politiker har som bekant en annan syn på detta färdmedel, särskilt som skattebetalarna får stå för notan. Jag har nog varit inne på ämnet någon gång tidigare, som när SSU-ordförande Philip Botström tog en taxi från Dalarna till Stockholm för närmare 8000 kr för att hinna till ett möte som han sedan ändå inte gick på.

Lagom till valet har Morgonposten gjort en sammanställning som förvånade mig lite. Inte det faktum att politiker åker taxi i parti och minut, utan att sossar och sverigedemokrater var värst. Jag trodde att listan skulle toppas av de båda nedflyttningshotade vänsterpartierna C och MP.

Miljöpartiets gamla språkrörskandidat Mikaela Valtersson tog väl snudd på dagligen taxi till riksdagen trots att hon bodde 50 meter från en pendeltågsstation (”Gör som vi säger, inte som vi gör!”). Fast när centerns Fredrick Federley satt i riksdagen var det ingen som slog honom.

Nu är det istället miljöminister Annika Strandhäll som toppar listan. Och som hon gör det! Det är bara sverigedemokraternas Björn Söder som med nöd och näppe har lyckats bränna ens hälften så mycket taxipengar som miljöministern. Strandhälls topplacering är särskilt märklig med tanke på att hon tycks tillbringa all vaken tid på Twitter. Jag tänker att hon har internet i mobilen. Men det är klart, hon har väl glömt att betala räkningen.

Drivmedelsskatten drivs upp för att alla ska köpa elbil (som inte heller är gratis), men politikerna kvittar det lika. Denna räkning betalar inte de, den betalar du.

50000 i elbuffert

Varberg Energi anade nog inte att deras Facebookinlägg skulle bli en snackis i varenda tidning. Det budskap de flesta av dem plockat upp är uppmaningen till ”den genomsnittlige villaägaren” (hur tusan man nu mäter det) att sätta av 50000 kr i buffert för vinterns dyra elräkningar.

Det jag reagerar på är fortsättningen: ”Har man inte den möjligheten så är det en bra idé att börja prata med sin bank redan nu.” Och säga vad?! ”Hej, jag är kund i banken, men jag har så små marginaler att ekonomin kan gå åt skogen om elen blir för dyr.” Jag betvivlar inte att många har det så, men vad vinner man på att berätta det för banken? Behöver man låna för att klara löpande räkningar gör man nog klokt i att leta efter ett annat boende eller göra andra radikala förändringar på inkomst- eller utgiftssidan.

För det här kommer inte att gå över i första taget. Det är inget som en ny regering eller ett snabbt avslut av kriget i Ukraina (vad som nu talar för det) kommer att råda bot på. Det produceras för lite el i Europa. Tacka politikerna, Greta eller vem ni vill för det, men där står vi nu och där lär vi få fortsätta att stå.

Men jag tror att vd Björn Sjöström har rätt när han gissar att många nog inte har förstått hur illa det kan bli. Elen har ju varit skitdyr större delen av sommaren och inte lär den bli billigare i vinter. Tillgång och efterfrågan gäller elektricitet lika mycket som allt annat.

Själv är jag beredd att frysa i vinter för jag har ingen lust vare sig att betala tiotusentals kronor mer för elen eller att låta min bank göra det. Det finns ett värde i bekvämlighet, men det har sitt pris också.

Ung gör-det-självare

Jag är inget stort fan av elbilar, men det här gillar jag. 16-årige William köpte en Citroën 2CV och byggde under två år om den till en elbil.

CV2:an är en av få franska bilar jag faktiskt gillar, men för mig handlar inte detta om bilar och elektrifiering utan om att ta sitt öde i egna händer. Medan hans kompisar troligen la 800 timmar på Instagram, TikTok eller något annat meningslöst tidsfördriv har han byggt en bil! Modellnamnet CV2 kommer av att bilen ursprungligen hade två hästkrafter, men för William lär den funka som det enda CV han behöver under överskådlig tid (han har redan fått jobb hos den svenske sportbilstillverkaren Koenigsegg). Dessutom är bilen gissningsvis en brudmagnet utan like.

Redan när jag var ung fanns ett utbrett gnäll om att kommunen skulle fixa lokaler åt ungdomar, samhället sommarjobb och skolan fritidssysselsättningar. Min mamma berättade om hur hon och hennes kompisar fick skotta isen på sjön och spika ihop sina egna målburar för att spela ishockey på rasterna, och jag tänkte att det där skulle inte funka nu. Jag är rätt säker på att utvecklingen fortsatt att gå åt fel håll.

”Fan, vi har ju ingen lokal ju!”

Därför ger det hopp för framtiden att se en ung människa lägga hundratals timmar på att skapa något själv, helt utan hjälp från politiker, fritidsledare och pedagoger. Hade jag behövt anställa någon hade jag valt William alldeles oavsett arbetsuppgifter. Här har vi uppenbarligen en kille som fokuserar på ett mål och ser till att nå det.

Apropå framtiden är detta enligt kalendern sommarens sista dag. Så från och med imorgon tänkte jag börja med dagliga blogginlägg igen. Vi ses då, om ni vill.

Straffa den som straffas kan

Det kom knappast som en överraskning att MP hatar människor med pengar, men jag tyckte att det blev förvånansvärt starka reaktioner på DN:s intervju med Märta Stenevi där hon bl a säger att MP vill införa en progressiv kapitalskatt. För det har de sagt förut och kommer troligen säga igen. Har alla sparekonomer börjat följa svensk politik i förra veckan? Själv reagerar jag mest på retoriken.

”I dag har vi samma skatt oavsett om man är en undersköterska som slitit ihop 20 000 på ett ISK-konto eller om man sitter med ett aktiekapital på 200 000. Det bidrar till att öka ojämlikheten i samhället.”

För det första är det inte samma skatt. Den som har tio gånger mer pengar på sitt investeringssparkonto (att kalla ISK för ISK-konto tyder förresten på att man inte ens vet vad förkortningen står för) betalar tio gånger mer i skatt. Vad är orättvist med det?

För det andra är det inte bara undersköterskor som slitit ihop sina pengar. På frågor om brytpunkter i hennes skala säger Stenevi att hon inte kan uppge dem. Själv skulle jag vilja veta var gränsen för slitet går. Det är uppenbart att Stenevi tycker att den som har 20000 kr i sparkapital har jobbat hårt för det medan den som har 200000 kr har glidit på en räkmacka. Så var går räkmackegränsen?

”Sluta hacka på mig!”

Och så detta med ojämlikheten. Det är ett ord nästan lika innehållslöst som ”allas lika värde”. För mig är jämlikhet att alla har samma möjligheter, inte samma utfall. I Sverige är utbildning kostnadsfri. Den som vill ska kunna skaffa sig en högre utbildning, slita hund och skörda frukterna av sitt hårda slit.

Det är uppenbart att Stenevi och andra socialister (hon kallar sig säkert inte socialist, men det är helt irrelevant för det är det hon är) vill straffa den som sparar. Ju mer sparande, desto högre straff. ”Alla” ska kunna ta del av frukten från någras hårda slit. Och med ”alla” menas i praktiken i första hand politikerna. Blir det något över till ”vanligt folk” ska det användas för att muta sig till fortsatt makt. Det är socialistisk rättvisa.