42 månader mellan butiksbesöken

Mattias, som tipsade mig om killen som gjorde 500 matlådor åt gången, har nu uppmärksammat mig på Johan som nästan är nere på mina matkostnader genom att syra grönsaker och äta frön. Han har ingen kyl, men klarar sig ändå i flera år utan att handla.

Varje shoppingfri dag är en seger!

Jag har själv ändrat mina konsumtionsvanor genom att köpa mjölk från en bondgård. Tidigare var det ofta just mjölkbehovet som fick mig till affären, ungefär en gång i veckan. Men nu har jag alltid mjölk i frysen eftersom jag köper tio liter åt gången och då kan det gå både två och tre veckor mellan handlingarna, vilket jag enbart ser som positivt.

Men här har jag helt klart mött min överman som säger sig klara tre och ett halvt år, och jag blir inte ett dugg stött av det utan enbart inspirerad. Jag måste verkligen ta tag i detta med att syra grönsaker. När det gäller groddning kom lusten av sig lite när jag groddade mungbönor och troligen blev arsenikförgiftad. Eller ja, vet inte om det räknas som förgiftning om giftet inte ens hinner ner i magen innan det kommer upp igen.

Pga den upplevelsen är jag nog hur som helst färdig med den den grejen. Att syra grönsaker ska däremot testas. Någon gång.

Väntar med pumpen

Det första jag gjorde när jag flyttade in i mitt hus förra hösten var att sänka temperaturen på luftvärmepumpen. När elen senare brakade i höjden slog jag av den när det var som dyrast.

Men förra vintern hade jag också ont om ved eftersom jag hade dålig koll på det mesta. Nu har jag haft tid på mig och vedboden är fullproppad, så då tänker jag att jag ska försöka klara mig utan luftvärmepump så länge som möjligt.

Jag är ju så lyckligt lottad att jag ofta kan vara hemma på dagarna och då är det inga problem att hålla värmen med ved. Nätterna går också bra. Så länge jag ligger under ett täcke håller jag värmen. Behövs det kan jag slänga på en filt och har jag tur kommer det en varm katt som håller mig sällskap. Men så är det morgnarna.

Så här såg termometern ut i morse. ”Ute”-temperaturen till höger mäter inte utomhustempen utan ett intilliggande rum med stängd dörr och ingen värmekälla. Men som ni ser är det i stort sett lika varmt (eller kallt) där när jag inte eldat på natten och luftvärmepumpen är av.

Jag har aldrig varit en morgonmänniska, och inte blir det lättare av att man ska häva sig upp i +12 grader. Om jag inte var av naturen nödd och tvungen att gå ut i badrummet och pudra näsan hade jag väntat till lunch. För även om jag fyller kaminen tämligen omgående tar det en bra stund innan termometern återigen visar rimliga inomhussiffror.

Så då skriver jag så länge.

Men ström spar jag, och jag tänker att det finns värre öden i livet än att frysa lite en stund varje morgon. Det börjar kännas helt naturligt att klä sig som en eskimå. Jag menar, vad gör man inte för att hålla nere kostnaderna?

Snökaos

Varje höst/vinter är det samma visa. ”Snöstorm”, ”extremväder” och ”trafikkaos”. Så vad har egentligen hänt? Det har kommit några centimeter snö i storstäderna. Till och med Skåne har fått en skvätt.

”Snökaos!!!”

Hur kommer det sig att så många får en chock av att vintersäsongen också innebär vinterväder? Trots att väderprognoserna visar när det ska bli minusgrader i kombination med nederbörd har de inte tänkt tanken att sätta på vinterdäck. Och det är ju tydligen många som glömt eller överhuvudtaget inte lärt sig hur man gör det, så då är man beroende av däckfirmor, som självfallet har lite ont om tid nu när ”alla” kommer samtidigt.

Ont om tid har också bilpendlarna. Hur skulle det vara att starta en kvart tidigare på morgonen när det rapporteras om sämre vägförhållanden? För det är ju egentligen bara det som krävs, att vara ute i god tid så att man slipper stressa, samtidigt som man ger bilen de bästa förutsättningarna genom att sätta på bra vinterdäck.

Jag har själv varit ung och dum, snålat på vinterdäcken, kört fortare än jag klarat av och, inte minst, startat lite för sent så att jag får ligga och pressa på gränsen istället för att kunna ta det lugnt (idiotiskt, för skillnaden är ju oftast bara några minuter på en vanlig jobbresa). Mitt försvar är att jag har växt upp. Det kommer naturligtvis nya generationer bilförare som måste få göra samma misstag, men det känns som rena dumhetsepidemin den här tiden på året.

”Men jag hade ju bråttom!”

Så kan vi inte bara lova varandra att sätta väckarklockan lite tidigare så att vi hinner skrapa rutan och hålla rimligt avstånd till bilen framför? Resor är allra bäst när de avslutas på resmålet.

Matbud med extra allt...

Jag läser på Sveriges Radios hemsida att kvinnor som beställt hem mat ofta utsätts för sexuella trakasserier av matbuden. Tre av de största budfirmorna har byggt telefonväxlar som hindrar buden från att få kundernas telefonnummer, för annars tycks det nästan som en naturlag att deras anställda telefontrakasserar gamla matkunder.

Helt sjukt givetvis, annonserar företagen efter arbetskraft i Sexmissbrukarförbundets tidning?! Att det här är ett vidrigt beteende är så självklart att det väl knappast ska behöva sägas. Skaffa en dejtingapp eller gå på krogen som vanliga människor!

Men med det sagt har jag en annan vinkel på nyheten. Artikeln inleds med konstaterandet: ”Att beställa hämtmat och få den levererad till dörren har blivit allt mer populärt under senare år.” Varför det? Har människor allt sämre kök så att de helt enkelt måste beställa hem mat för att kunna äta sig mätta?

Knappast. Varenda människa tycks renovera köket vid varje bostadsbyte, men även däremellan. Många tycks tro att kök som har några år på nacken måste rivas ner och bytas ut. Bänkar, skåp, luckor och vitvaror. Allt ska moderniseras, hela tiden.

”Men öh... det här är ju förra årets färg!”

Kokböcker säljer fortfarande som smör i solsken, så om människor saknar kunskaper att laga mat kan de läsa innantill. Åtminstone för några år sedan gavs det ut mer än en kokbok per dag bara på svenska. Annars finns det matrecept över hela internet.

Så hur kommer det sig att det finns en växande marknad för matbud? För några år sedan orkade folk åtminstone hämta maten själva även de dagar de inte orkade laga mat (som nog ändå var det vanliga), men nu ska den alltså köras ut, av bud som inte kan anförtros med kundernas telefonnummer eftersom de då kommer att ringa och flåsa i luren, skicka sms ”med oönskade sexuella inviter” eller dyka upp och försöka våldföra sig. Men vad gör man inte för att slippa använda sitt svindyra, nyrenoverade kök?!

Belysningen släcks i Laholm

Jag skrev ett blogginlägg för en månad sedan om nedsläckning av Faluns hoppbackar. I det exemplet sparades ett par hundralappar om dagen. I Laholm sparar man 15000-25000 kr per dag genom att släcka gatubelysningen. Men inte kommer de undan kritik för det.

Kritikern Karolina Borg hänvisar till sina barn. Barnen är inte trygga, deras frihet och möjlighet att cykla till skolan inskränks. Samtidigt berättar hon att på hennes gata finns tre gatlyktor varav den mellersta fortfarande lyser på nätterna. För mig låter det inte som någon större katastrof.

Utan att veta något om Karolinas barn kan jag konstatera att när jag var liten cyklade jag efter att det blivit mörkt. Jag hade något som heter cykellyse. Sådana finns fortfarande och de har till och med blivit bättre. På min tid var de små och drevs ofta av en dynamo som krävde att cykeln skulle vara i rörelse. Nu finns ljusvästar för ett par hundralappar som lyser upp en hel stadsdel med vitt ljus framåt och rött bakåt.

När det kommer till säkerhet kan jag också konstatera att på landsbygden (och i stora delar av världen utanför Sverige) är det ingen självklarhet att det ska lysa överallt hela natten. Jag skulle inte hitta till min brevlåda kvällstid utan att ta med en lampa och ska jag ut på vägen gör jag klokt i att använda både pannlampa och reflexväst. Det gör alla som ska över till grannen eller ta en promenad med hunden, barn som vuxna. Är säkerheten sämre här på kvällarna än där jag bodde i en Stockholmsförort fram till förra sommaren? Inte en chans!

Samtidigt vill jag ge Karolina lite rätt. Det kostar en slant att sätta upp gatlyktor och det känns meningslöst om man sedan ändå inte har råd att använda dem. Det är väl en sak om man tänker sig att nuvarande elpriser är på tillfälligt höga nivåer, men det tror jag inte på.

Fyra ronder mot skattemyndigheten

I somras fick jag mitt första ”skatteoppgjør” från Skatteetaten, den norska skattemyndigheten. Jag tänkte att det inte kunde bli ett problem för jag hann ju knappt bo i landet under 2021.

Det var faktiskt den första möjliga dispyten, om jag hade gjort det. Jag ansökte om norsk folkbokföring i september -21. Enligt Skatteetaten skulle processen ta ett par veckor, men pga att jag inte hade ett anställningskontrakt att visa upp utan istället kontoutdrag från tre banker som visade att jag har råd att bo här gick ärendet över ytterligare en myndighet och tog till slut sexton veckor, en bit in i januari. Så hade jag då bott här under 2021? Ja, för folkbokföringsdatumet hamnade innan årsskiftet trots att beslutet kom efter.

Norsk.

Detta var vi nog överens om, men jag tror ändå att det var en felkälla för skattebeskedet. Trots att jag inte tjänat en krona i Norge under året kom de fram till att jag skulle betala skatt. Det var förmögenhetsskatt på huset. Eftersom jag inte hade fått norskt personnummer kunde jag inte skaffa bankkonto, så huset var allt jag ägde här.

Två fel. Huset räknades som sekundärbostad istället för primärbostad, och jag bedömdes tillhöra skatteklass 0 istället för 1. Det första felet gör att bostaden räknas till 90 procent av värdet istället för 25 procent. Lagstiftarna tycker nämligen att det ska vara billigare att bo än att ha en fritidsbostad, och det är ju det jag gör. Det andra felet, skatteklassen, gjorde att jag felaktigt fick betala förmögenhetsskatt från första kronan istället för att först ha ett fribelopp på 1,5 Mkr.

Det är inte så himla lätt för mig som inte kan regler och turer att veta hur jag ska kunna ta mig an en hel myndighet, men en bit in i processen berättade min ”biodlarmentor” att han jobbat på Skatteetaten. Fast för 35 år sedan och på den tiden kunde man gå dit och om så behövdes boka ett möte. Det går inte längre. Det är en miljard formulär på hemsidan som gäller, eller telefon, och det enda man vet säkert om de som svarar där är att de inte har del i beslutsprocessen. Deras jobb är bara att guida skattebetalare rätt i formulärsdjungeln.

Först gick jag i alla fall in på Skatteetatens hemsida och ändrade manuellt husstatusen från sekundär till primär. Det ignorerades. Efter ett par veckor fick jag meddelande om att skatten stod fast trots den nya informationen. Då fick jag istället använda ett formulär för att det skulle ändras och när myndigheten då tänkte igenom saken insåg även de att detta var min primära bostad. Såklart, för vid årsskiftet ägde jag ingen annan bostad, inte i Sverige heller. Logiken säger att man inte kan ha en sekundär bostad om man inte också har en primär.

Så då gick skatten ner, men inte tillräckligt. I rätt skatteklass skulle jag betala förmögenhetsskatt på 25 procent av bostadsvärdet, men med start på 1,5 miljoner. Alltså skulle skatten bli noll om värdet på huset vore under sex miljoner, och det är det.

Men nej, Skatteetaten hade satt mig i en specialskatteklass för utlandsboende och dödsbon. Vid det här laget var vi ju överens om att jag bor i Norge och jag känner mig ganska frisk. Min biodlarguru/skatteexpert sa att jag skulle undvika att överklaga för den processen tar många månader. Bättre då att begära rättelse, det tar veckor.

Ny telefonkö till myndigheten för att ta reda på hur jag gör det. Jo, det var bara att skicka ett digitalt meddelande på webbsidan. Bra, sa jag, ”Jag är inloggad nu så kan du guida mig till hur jag gör det?” Nej, efter en stunds letande gav hon upp, så det slutade med att hon själv fick skicka meddelandet till sina kollegor.

Tacka vet jag e-post.

Några veckor senare fick jag ett nytt skatteoppgjør – med samma siffror. Dags för den tidsödande överklagan. För att slippa alla idiotiska formulär skickade jag på biguruns inrådan ett vanligt postbrev. Jag hoppades att jag skulle få besked när överklagan var inne i systemet, men efter två veckor ringde jag och frågade. Nej, den hade inte kommit än, men det kan ta lite längre tid så pröva igen om en vecka. Sagt och gjort, och samma svar.

Men då fick jag tag i en medarbetare som visste hur man skickade digitala meddelanden. Fast det får vara max tusen tecken, sa hon. Inga problem, sa jag. Det här är nämligen ett superenkelt fall som kan sammanfattas med att ni har fel och jag har rätt. Några meningar till blev det, men inte många. Och så en ny väntan. Vid det här laget hade jag redan fått betala in den skatt jag inte tyckte att jag skulle betala. Annars hade jag blivit straffad för det.

Några veckor senare kom så beskedet. Nu hade Skatteetaten äntligen fattat vad de borde ha greppat redan från start. Att jag bor i mitt hus och således ska betala förmögenhetsskatt på en fjärdedel av värdet, men med ett fribelopp på 1,5 Mkr. Den inbetalda skatten satt på mitt konto samma dag, med ränta.

Reflektioner:

1. Det hade inte gjort något om myndigheten berättat hur de kom fram till sina siffror. Jag fick bara en klumpsumma på förmögenheten och en klumpsumma på skatten och så fick jag själv komma på detta med skatteklasser och sekundär/primär bostad genom att räkna baklänges. Den biten tror jag faktiskt funkar bättre i Sverige.
   
   
2. Om jag ändå ska sitta i telefonkö och sedan uppta tid för en anställd, varför kan jag inte få komma till rätt avdelning, som vet vad jag pratar om? Då hade det kanske räckt med ett samtal istället för 5-6.
   
   
3. Och avslutningsvis, varför har man en hemsida som är så krånglig att navigera att knappt ens de själva (de anställda som har just detta till uppgift) klarar av att hitta rätt?

Men jag fick rätt till slut och längs vägen fick jag en kurs motsvarande två högskolepoäng i myndighetsnorska.

Vegetariskt skräp

Som vegetarian får jag en och annan gliring. Hade jag haft anlag för att bry mig om vad andra tycker om vad jag äter skulle jag kanske se det som hot och hat (i alla fall hat, men tydligen hör dessa ord ihop numera), känna mig kränkt och gråta ut om personangrepp, men en åsikt jag inte känner mig ett dugg träffad av är att vegetarianer äter konstgjord skräpmat.

Det mest processade livsmedel jag äter är antagligen vetemjöl, och med undantag för glutenallergiker gör de flesta svenskar det. Eftersom jag undviker hel- och halvfabrikat är det nog få som får i sig så lite konserveringsmedel och färgämnen som jag.

Det här är lite tillspetsat, för den som köper en färdig köttfärsbiff i tron att den innehåller 100 procent kött skulle bli grymt besviken av att läsa innehållsförteckningen, men lite ligger det ändå i bilden. Därför köper jag inte ”fejkon” eller ens quorn.

Jag lagar nästan all mat helt från grunden. Vill jag ha någon form av vegobiff gör jag den själv, av ärtor, bönor, spenat, rödbetor, morötter eller andra rena råvaror. Inte sällan äter jag kokta eller stekta grönsaker/rotfrukter och inget annat. Det blir billigast, godast och nyttigast, så varför krångla till det?

Det här var min middag igår kväll. Vitkål, lök och ägg, stekt i en skvätt olja och kryddat med salt och peppar. Varför köpa en färdigrätt bestående av en massa koncentrat och extrakt när det finns riktiga råvaror?

Är vegetarianer och veganer mer benägna än köttätare att köpa konstgjort skräp? Det vet jag inte. Kanske de yngsta, men ärligt talat är det nog även många köttätare som äter skräp i tonåren och när de precis flyttat hemifrån. Men tråkigt är det för det är gott med riktig mat.