Gratispassagerare

Alla som åkt lokalbuss i en större stad har upplevt detta. Ett ungdomsgäng kliver på bussen utan att betala, och kommer undan med det.

Jag förstår busschauffören. Tar han upp diskussionen får han i bästa fall en spottloska i ansiktet. Troligare är att de slår ner honom och stjäl bussen. I bägge lägena får han antagligen sparken för att han ”kränkt passagerarnas integritet” eller något annat dumt.

”Ursäkta, får jag se på biljetten?”

Jag förstår också trafikchefen som svarat på insändaren. Han kan inte säga som det är, att de instruerat sina chaufförer att till varje pris undvika konflikter. Det skulle bara öka antalet framtida fripassagerare.

Men nog tusan blev det ändå en kränkning. Chauffören blev kränkt eftersom han inte tilläts göra sitt jobb, och alla betalande passagerare kränktes eftersom de indirekt betalar även för gratisåkarna. Jag skulle vilja spinna vidare på resenärens fråga – var går gränsen? Detta gäller inte bara en bussresa utan hela samhället. En del jobbar och sliter, andra åker snålskjuts. Jag pratar inte om gamla och sjuka utan om de som kan bidra, men ger fan i det.

En kompis åkte buss i Köpenhamn när samma scenario utspelade sig. Fyra ungdomar kliver på, går förbi chauffören och sätter sig. Busschauffören la då bussen i parkeringsläge, uppmanade i mikrofonen de fyra att komma fram och betala alternativt kliva av bussen, för innan något av dessa alternativ anammades skulle bussen inte åka vidare. Ingen reaktion. Efter en halvminut reste sig fyra män från olika delar av bussen, gick fram till fripassagerarna och slet upp varsin ur stolen. Chauffören öppnade dörrarna, gratispassagerna slängdes ut och resan fortsatte.

Jag var ju inte med själv, men litar på beskrivningen av händelseförloppet. Hade det hänt i Stockholm hade jag utgått ifrån att det varit en flashmob anordnad av bussbolaget, men danskar är danskar.

Jag är inte modigare än någon annan. Det är lätt att sitta på nätet och kräva att andra ska betala för sig, men jag hade inte rest mig upp i bussen och är inte förste man att kliva fram till ett gäng som sparkar sönder en busskur eller soptunna. Men kanske måste vi alla ”steppa upp” och göra klart för omgivningen att det inte är okej att inte betala för sig, på bussen och i andra sammanhang. 

Nordens lägsta matbudget?

Två gånger tidigare har jag gjort en klassisk Lyxfällanbudget och tagit reda på vart mina pengar tar vägen och hur mycket jag behöver få in för att överleva. Matkostnaden har jag sammanställt genom att samla alla kvitton under sex månader. 2010 stannade månadskostnaden på 572 kr och 2015 hade den gått upp till 663 kr.

2022-2023 är det nu dags igen. Två stora skillnader är att mat blivit mycket dyrare och att jag flyttat till Norge som anses vara ett dyrare land än Sverige. Inte bara av privatpersoner utan även av staterna själva. I ”existensminimum” beräknas maten till 3980 kr i Norge och 3420 kr i Sverige för en ensamstående man i min ålder.

Jag hade på känn att min matkostnad skulle ha ökat sedan 2015, men det fanns även motverkande faktorer. Efter flytten till norsk landsbygd köper jag mjölk och ägg direkt från producent, billigare än i butik. Sedan 2020 har jag inte köpt något mjukt bröd. Jag bakar allt själv till en betydligt lägre kostnad, och även om jag aldrig köpt särskilt mycket hel- och halvfabrikat har jag nog blivit ännu mer benägen att laga mat från grunden. Dessutom äter jag mer ”billig” mat än förr, som baljväxter och kål.

Mina mejeriproducenter.

Här kommer facit! Från september 2022 till och med februari 2023 har jag handlat mat (inklusive allt som köps i matbutik, som hygien- och förbrukningsprodukter, dock inte kattmat) för 5181,47 kr, vilket ger ett månadssnitt på 864 kr. Förvisso 30 procent dyrare än för sju år sedan, men jämfört med svenskar och norrmän i allmänhet antagligen billigare än någonsin, runt en fjärdedel av ”existensminimum”?

Men – och detta är viktigt! – jag ser inget egenvärde i att äta så billigt som möjligt. Jag försöker äta billigt, men också gott och nyttigt. Balanserat, helt enkelt. Det blir mycket billigare att laga mat från grunden än att beställa hem skräpmat, men jag hade gjort det oavsett. Att sedan bra mat är billigare än dålig är inte mitt fel, men jag är glad att det är så.

Jobb med hög timlön

Man kan välja att köpa sig fri från arbetsuppgifter man inte gillar. Jag har full förståelse för att den som har trasiga axlar eller bara hatar fönsterputsning köper tjänsten av en professionell fönsterputsare. Ibland gör jag nog lite för mycket saker själv, i lägen där det inte är ekonomiskt försvarbart.

Andra gånger är det inget snack om att det är lönsamt och vettigt att jobba själv. Jag är nöjd med att jag inte bara putsar mina egna fönster utan också städar, tvättar, bakar mitt eget bröd och en massa annat som känns lika naturligt för mig som att betala räkningar eller sköta min personliga hygien.

Alla får dra sina egna gränser, men ibland förstår jag dem inte. Det är när vi snackar rejäl timlön på eget arbete. När jag bloggade om att byta däck (som är en arbetsuppgift som bör sitta i ryggmärgen hos alla bilförare) fick jag nettotimlönen till 400 kr, vilket motsvarar en månadslön på nästan 100000 kr. Då räknade jag ändå ytterst generöst, utan att ta hänsyn till varken tidsbokning eller kötid om man lämnar bort jobbet.

Annat arbete kan ge ännu mer avkastning. Ska man köpa en kapitalvara och väljer att lägga en kvart på att först ta reda på var den är billigast kan man tjäna tusenlappar. Ändå är det bevisligen många som handlar i första bästa butik.

Första sämsta butik.

Ett ännu tydligare exempel är tankning. Här i Norge kan det lätt skilja 3 kr/liter mellan två bensinmackar i samma samhälle. Ibland ligger de så tätt att man ser priset från grannmacken och ändå väljer en del den dyrare macken och kastar bort flera hundralappar på en enda tankning. Med en app hittar man billigaste soppan i närområdet och kan enkelt räkna ut om en omväg lönar sig.

Det finns en gammal historia om att Bill Gates (eller någon annan mångmiljardär) förlorar pengar på att böja sig ner på gatan och plocka upp en slant eftersom han tjänar så mycket mer på sitt jobb. Nu ska jag berätta en sak som kan chockera någon. Du är inte Bill Gates! Att plocka upp en krona från gatan tar två sekunder. Det ger en timlön på 1800 kr, efter skatt. Förutom att det är nyttig gymnastik som troligen förlänger ditt liv med mer än två sekunder.

Det är som att det finns folk som ogillar pengar. Eller sitter det så djupt rotat hos en del människor att i möjligaste mån undvika alla former av arbete, så att man inte ens reflekterar över att man betalar ett oförsvarligt högt pris för att komma undan?

Bör man lämna ett arv efter sig?

Vi snackade ju för ett par veckor sedan om ifall föräldrar ska spara pengar till sina barn. Det tyckte jag. När det gäller arv är jag mer tveksam.

Det är väl fint om man kan ge sina barn eller någon annan man tycker om en rejäl klumpsumma när man själv inte längre kan göra av med pengarna. Men är det något man förväntar sig som arvinge kan det bli väldigt fel.

Eller som den gamla vitsen när advokaten läser upp den dödes sista vilja:

”Och till dig Nils, som så gärna önskat att bli omnämnd i mitt testamente, vill jag säga: Tjena Nisse!”

Om man bortser från dem som har grundat ett stort möbelföretag eller krängt iväg ett dataspel för någon miljard har de flesta av oss inte mer pengar än att det faktiskt skulle gå att göra av med själv. Borde då inte idealet vara att spendera sina pengar på sig själv medan man fortfarande kan det?
 

Jag ärvde mina föräldrar och är tacksam för det. Jag hade dock inte haft något emot om de förärats med bättre hälsa som gjort det möjligt för dem att leva och konsumera i många år till. Och kunskapsarvet, att de lärde mig att ta ansvar för mitt liv och mina handlingar och att handskas med pengar, var värt betydligt mer än det ekonomiska arvet.

Elstöd till skuldsatta

Det finns gränsfall när det gäller elstödet från svenska staten och några riktigt skrämmande exempel där änkan till den som stått för elräkningen fått bråka för att räknas som ägare. Men så finns det riktigt solklara fall också. Som det faktum att människor med kronofogdeskulder och skuldsanering inte får ut pengarna utan istället får se dem gå till att betala deras skulder.

Det är väl fullständigt självklart att man som skuldsatt inte ska kunna välja att lägga pengarna på konsumtion? Är det ens en nyhet? Ja, i Bulletins värld och jag har redan sett människor ondgöra sig över att det dumma, hårda samhället tar pengar av folk som har det svårt. Va?! De skuldsatta borde istället glädjas åt att deras elräkning minskar så att differensen kan användas för att göra rätt för sig.

Detta får mig att minnas när mina föräldrar hyrde ut en lägenhet till en kvinna som ständigt låg efter med hyran. Pappa lyckades då få till det så att hennes bostadsbidrag skickades direkt till honom som hyresvärd, eftersom pengarna var avsedda för just hyra. Hyresgästen blev skogstokig, för detta bidrag hade hon tänkt använda till att köpa nya glasögon.

Men det är faktiskt inte bara ett uttryck att den som är satt i skuld inte är fri. En väsentlig skillnad mellan att finansiera sitt liv med egna pengar och att göra det med någon annans är att man i det första fallet är fri att göra egna val. Om pengarna kommer från banken, maken, kommunen, mamma eller Aktiebolaget Ockerränta är man beroende av andras välvilja, vare sig man gillar det eller inte.

Biodlingsabstinens

På väg in i mitt andra år som biodlare har jag aldrig tidigare upplevt ett säsongsuppehåll. I höstas, när jag invintrade mina bin genom att ge varje samhälle femton kilo socker, kändes det bra och välbehövligt med en paus, men nu ser jag fram emot ännu en säsong av biodling som möjligen blir lönsam, men tveklöst lärorik.

Det jag gjort under vintern är att flytta kuporna 30 meter för att förhoppningsvis slippa bli attackerad utan skyddsutrustning. Jag har byggt ett nytt birum i ladan, smält vax, köpt och målat tio nya lådor, smält in vax i ramar och förkovrat mig genom att bl a läsa alla förra årets nummer av tidskriften Birøkteren samt denna bok från pärm till pärm.

För att försöka vara ute i ännu bättre tid har jag också förberett höstens honungsproduktion. Glas till ännu ett år hade jag sedan tidigare, men nu i vinter har jag köpt syltetiketter för printning så att jag har allt material för att sälja en ny honungsskörd.

Då återstår bara en slags plan för årets säsong. Jag vill helst utöka mina fyra kupor med minst ett par till, men risken är att jag börjar med att backa ett par steg. När samhällena oxalsyrabehandlades i december var aktiviteten väldigt låg i två av kuporna. Har de dött nu har jag bara två kvar. För allt jag vet kanske de andra också dött, sånt vet man aldrig. Säg att jag bara har ett bisamhälle, då känns en utökning till sex i stöddigaste laget. Vi får se, helt enkelt.

Inom en månad lär det bli en tillräckligt varm dag för att bina ska ge sig ut på en flygtur. Årets första tur har för övrigt ett väldigt specifikt syfte, nämligen det första toalettbesöket på ett halvår, den så kallade rensningsflykten. Har man hängt ut vit tvätt eller (som jag) har en vit bil på gården kan man se spår av denna premiärtur i form av bruna prickar, och det är inte precis honung.

Livet är gratis

Kanske inte riktigt, men mycket är gratis om man tar emot gratispengar. Häromdagen plockade jag ihop sju pantburkar med en total pant på 14 kr under en kort löprunda.

Det kan tyckas fjuttigt, men håller jag den takten får jag ihop över 2000 kr på ett år, vilket t ex skulle räcka till 2-3 par löparskor. Nästa löprunda sprang jag till matbutiken. Jag behövde köpa lite lök och tänkte att jag lika gärna kunde springa och handla, så slapp jag ut med bilen. Så jag stoppade en femtiolapp i fickan och gav mig iväg. Nu hade jag ryggsäck, vilket underlättar om man hittar mycket pant för fickor är inte första prioritet när man tillverkar löparkläder och jag tycker själv att det ser rätt illa ut att springa med en ölburk i handen.

Och turen höll i sig. På vägen till affären fick jag ihop fyra burkar, pantade dem, fick ett tillgodokvitto på 8 kr (ingen sosseknapp här) och plockade sedan ihop en påse lök. Den gick på 7 kr, så jag fick min lök och en krona att lägga till min oanvända femtiolapp.

På vägen hem hittade jag ännu mera pant än jag gjorde till butiken, så jag har redan ett startkapital till nästa gång jag behöver handla. Plus ett par svenska burkar jag kan använda nästa gång jag åker till Sverige och handlar.

Okej, jag inser att timlönen på att panta burkar inte precis imponerar, men i år har jag slaviskt följt mitt upplägg med tre löppass i veckan och det gör jag oavsett om jag får betalt för dem eller inte. Men betalt får jag. Fortsätter detta får jag ta med ryggsäck på alla rundor.