måndag 27 februari 2023

Bör man lämna ett arv efter sig?

Vi snackade ju för ett par veckor sedan om ifall föräldrar ska spara pengar till sina barn. Det tyckte jag. När det gäller arv är jag mer tveksam.

Det är väl fint om man kan ge sina barn eller någon annan man tycker om en rejäl klumpsumma när man själv inte längre kan göra av med pengarna. Men är det något man förväntar sig som arvinge kan det bli väldigt fel.

Eller som den gamla vitsen när advokaten läser upp den dödes sista vilja:

Och till dig Nils, som så gärna önskat att bli omnämnd i mitt testamente, vill jag säga: Tjena Nisse!

Om man bortser från dem som har grundat ett stort möbelföretag eller krängt iväg ett dataspel för någon miljard har de flesta av oss inte mer pengar än att det faktiskt skulle gå att göra av med själv. Borde då inte idealet vara att spendera sina pengar på sig själv medan man fortfarande kan det?
 

Jag ärvde mina föräldrar och är tacksam för det. Jag hade dock inte haft något emot om de förärats med bättre hälsa som gjort det möjligt för dem att leva och konsumera i många år till. Och kunskapsarvet, att de lärde mig att ta ansvar för mitt liv och mina handlingar och att handskas med pengar, var värt betydligt mer än det ekonomiska arvet.

69 kommentarer:

  1. Nu har jag inga barn, men skulle kunna tänka mig att koppla arvet till någon form av prestation över tid, innan allt till slut betalas ut. Kanske att allt sätts in på en stabil indexfond som ätteläggen kommer åt först när de fyllt 60.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har hört om folk som inte vill ge sina barn pengar förrän de fyllt 25, men 60 var nog den högsta siffran jag sett hittills. Hade du haft barn tycker jag att det sagt något mindre bra om din förmåga att uppfostra dem ;-)

      Radera
  2. Det där med kunskapsarvet är så sant. Fler borde inse den grejen! Har tack och lov fått samma arv. Och ja, det är värt många gånger mer än ett visst antal kronor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är lite som att lära någon att fiska istället för att ge dem fisk.

      Radera
  3. Helt enig. Min pappa sa alltid att det ska inte finnas en spänn kvar när jag dör. Synd att det inte blev sa. Bade mamma och pappa försvann för tidigt. Dessbättre var min bror och jag helt överens, vi delade lika pa mitten utan tjafs. Jag förstar verkligen inte de som brakar om ett arv. Nagon som inte brytt sig om en förälder eller en annan släkting blir som förbytt när ett arv ska fördelas. Vad har de gjort för att förtjäna det?

    Själv skrev jag testamente när jag fyllde 50, det mesta ska ga till välgörenhet och jag besökte alla organisationer som jag tänker donera till. Det är registrerat (notarius publicus) hos kommunen där jag bor.

    Nej, jag tycker som du. Pengar ska man tjäna ihop själv och inte förvänta sig att nagon annan bidrar.
    /Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är väldigt tråkigt med bråk om arv. Det behöver inte alla gånger gälla pengar utan kan lika gärna vara en tavla av ekonomiskt ringa värde som två eller fler anser sig ha rätt till. Och så förstörs gemenskapen i familjen.

      Radera
    2. Det går att anordna en inbördes auktion mellan arvtagarna när det gäller lösöret. De får då bjuda på det de vill ha och pengarna läggs till det övriga pekuniära tillgångarna. Dessa delas sedan som vanligt. Förhoppningsvis så uppstår ingen osämja mellan arvtagarna.

      Radera
    3. Visst går det och visst kan det kanske lösa sig, men det bästa tycker jag är om man kan ta det i dialog innan det blir ett arv. Alla vi vuxna vet ju att rätt som det är trillar vi av pinn även om vi egentligen inte har åldern inne. Bra om man kan planera för det och snacka med de som ska ta över.

      Radera
  4. Det är ju inte alla som lyckas förutse när man ska dö. Så att det blir lite kvar är ju ganska naturligt.

    Men att medvetet spara pengar så att någon ska få ärva känns lite underligt. Och att förväna sig att ens föräldrar ska snåla så att man ska få ärva känns rent oförskämt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det, men får man ett långt liv inser man nog i ett visst skede att nu kan det rimligtvis inte vara mer än säg tio år kvar.

      Det är vanligare än man tror. Min farmor ville inte kosta på sig själv en ny elvisp när hennes gått sönder, hon tyckte att hon "ändå snart ska dö". Då var hon c:a 80 och hon blev 102. Bra att vi lyckades övertala henne att inte leva två decennier utan elvisp :)

      Radera
    2. När vi gav farmor en present ställde hon in den i ett skåp med orden - ”det blir bra för er att ärva!”

      Radera
    3. Det är just sånt jag tycker är så synd. Är man vettig vill man ju att de gamla får goda år på slutet.

      Själv hade jag några samtal med min mamma där hon erbjöd mig att ta någon av hennes saker och jag svarade att det räcker med att jag får ärva den sedan. Men jag hoppas och tror att hon inte var extra rädd om saker av den anledningen, det gällde inga Ming-vaser.

      Radera
  5. Det finns ju heller inget som hindrar från att man delar ut arvet innan man trillat av heller, i alla fall delar av det. Visst, man kan ju inte veta när man skall dö (för det mesta).

    Tycker nog ändå att Warren Buffet sagt det bäst: “You should leave your children enough so they can do anything, but not enough so they can do nothing.”

    SvaraRadera
    Svar
    1. När min mamma dog hade hon sedan länge lämnat ifrån sig nästan allt ägande eftersom vi var rädda för arvsskatt. Men i praktiken var det ändå hennes pengar, värdepapper och bostad.

      Buffett är en klurig gubbe!

      Radera
  6. Hur många barn har du Sparo?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Med andra ord svårt för dig att sätta dig in i en förälders situation.

      Radera
    2. Precis som det är svårt för mig att sätta mig in i narkomaners, kvinnors och folkdansares situation, men jag tycker mig ha rätt att både ha åsikter och ställa frågor ändå. Jag har dessutom haft föräldrar och känner väldigt många som är föräldrar, så helt utan kunskaper är jag inte.

      Radera
    3. Jag skulle nog bestämd hävda att det inte är barn eller icke barn som avgör om man kan sätta sig in i någons situation, det har mer att göra med hur folk tänker. Jag har barn, men förstår inte andra med barn bättre ändå :-)
      /Christoffer S

      Radera
    4. Nej, bara för att man har fortplantat sig behöver man inte resonera på samma sätt som alla andra som fortplantat sig.

      Radera
    5. Nej, men det är klart att det är lättare att sätta sig in i en situation man delar.

      Samtidigt stör jag mig lite på att det just i detta sammanhang är ett vanligt argument (jag säger inte att det användes fullt ut nu), att bara föräldrar ska kunna uttala sig om hur föräldrar bör agera. Jag har aldrig hört människor som tycker till om självmord bli avkrävda att "först får du ta livet av dig, annars kan vi inte tal dina åsikter i ämnet på allvar" ;-)

      Radera
  7. Otroligt svår fråga. Mitt mål är att ha skaffat mig en hyfsad förmögenhet när jag väl ska dö, ett lågt niosiffrigt belopp kan jag tänka mig att det blir. Det skulle vara nobelt att skänka bort allt till välgörenhet, men tror nog att barnen (och de framtida barnbarnen hoppas jag) får ärva det mesta ändå. Kanske placera allt i någon form av stiftelse som skulle omöjliggöra att allt slösas bort på en gång. Anledningen till att jag skaffat mig pengarna från första början är för att ha om allt går åt helvete (med hälsan, den offentliga vården, klimatet, etc). Jag skulle gärna se att man efter mig hade "shit happens"-pengar i flera generationer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du verkar ha tänkt igenom saken.

      Fast det där med slöseri tänker jag inte att man ska behöva förhindra. Ger ni arvingarna verktyg borde de kunna låta bli att slösa bort pengarna på nolltid. Och gör de ändå det, då är det deras val.

      Radera
    2. LarsSvenArne: 100 mille, det är inte kattskit. Har du tjänat ihop det alldeles själv och isf hur?
      /Annika

      Radera
    3. Annika: Det är bara åttasiffrigt än så länge, men å andra sidan så tänkte jag inte dö än heller. Jobbar hårt som konsult i eget företag. Tar ut liten lön (som jag klarar mig på), investerar resten och håller i slantarna generellt. När snöbollen är tillräckligt stor så rullar den av sig själv.

      Radera
  8. Jag är 18 år och har så jag klarar mig livet ut. Behöver inte tänka på varken studier eller jobb. Ska nog shoppa och resa för det mesta. Om jag vill göra något annat så kan jag göra det när jag känner för det. Jag fattar att alla inte har det som jag, men vad ska jag göra åt det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej 18-aringen, du kunde göra nagot som far dig att känna att du astadkommit nagot och inte bara leva pa det som nagon annan gjort. Det förvanar mig att du läser en blogg som denna när ditt tänkesätt inte överensstämmer med de övriga här.
      /Annika

      Radera
    2. Kalla mig synsk, men jag tror inte på dig :)

      Radera
    3. Är jantelagen även spridd på det här forumet? Det finns mycket som jag tycker är bra på det här forumet, men avundsjuka är inte en av dom sakerna.

      Radera
    4. Jantelagen finns nog lite överallt. Och även om den är lätt att vifta bort som orättfärdig finns det logiska komponenter att hitta även där.

      Radera
    5. @Sparo "anonym" kanske är den mest frugala personen o världshistorien. Klarar hen sig på 5000kr per månad via socialtjänsten så behövs varken studier eller jobb.

      Eller så är hen bara en jävligt stor lögnare.

      Radera
    6. Svårt att veta. Jag har som sagt mina aningar, men lögn skulle i detta fall också kunna ses som satir eller provokation.

      Radera
    7. Jag tror verkligen inte att man blir lyckligare för att man presterar eller åstadkommer något. Lycka finns i nuet och i rofylldheten. /Marie-Louise

      Radera
    8. Jag tror att folk är olika på den punkten som i mycket annat.

      Radera
  9. Jag har 3 barn och önskar kunna ge dom ett arv, helst både förtida och ett när tiden är inne. Jag tror detta också har att göra med vilka ekonomiska förutsättningar man har. Mina är betydligt bättre än gemene mans. Tycker det är fel om man snålar eller gör egna inskränkningar för att ens barn ska ärva, men tycker samtidigt det omvända, har man mer pengar än normalt så är det väl fint om även ens barn kan få ta del av det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du menar att om man har mindre möjlighet att ge sina barn pengar är man emot möjligheten (för dem som har pengar)? Kanske.

      Jag tror på en slags balans. Fel att snåla för att man "förväntas" ge bort ett arv, men inte heller bra att ösa pengar över sina barn.

      Radera
  10. En sak jag märkt i omgivningen är att många skulle självfallet aldrig medge det. Men det syns mycket väl utåt hur de tänker, för den observante. Dvs de ser föräldrarnas pengar så som något de "har rätt till, och helst innan föräldern ifråga trillar av pinnen". Finns något bättre än anras pengar liksom? Osmakligt så det förslår.
    Mvh investera-pengar.blogspot.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner mig lite träffad här. Jag visste att jag skulle ärva pengar och en obelånad bostad. Hade det dykt upp ett testamente som sa att pengarna skulle skänkas till Småfåglarnas Vänner hade jag blivit besviken, trots att jag såklart inte hade rätt till några pengar. Men som sagt, vi fixade det innan, helt i samråd, så då kunde jag inte bli lurad.

      Radera
    2. Även hört talas om vuxna barn som missunnar en förälder att gifta om sig eftersom deras framtida arv riskerar att minska.

      Radera
    3. Fast ibland tror jag att det är mer komplicerat. T ex att man är rädd för att den nya partnern är ute efter pengarna eller att mamman/pappan ska fara illa och bli sårad. Jag säger inte att det är rätt, men begripliga känslor. Handlar det däremot om arvet är det såklart helt förkastligt.

      Radera
  11. Och på samma tema så torde pengar utan motprestation vara ett av de allra bästa sätten att skapa odågor. Vare sig det är färäldrar eller staten som ger.
    Mvh investera-pengar.blogspot.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju det som är risken, att man ska lära barnen att pengar är något som vissa har, de bara kommer liksom. Det är varken bra för barn som får pengar och de som inte får pengar och sedan går ut i media och säger att de anser sig ha rätt till Ingvar Kamprads arv eftersom de sommarjobbade på Ikea två sommar i början av 90-talet.

      Radera
  12. Det går numera utmärkt att tjäna pengar på begravningar, om man åtminstone har något som liknar en avlägsen koppling till den som gått bort. Hej, Ann Söderlund och Malin Berghagen. Söderlund behövde inte ens göra reklam för den begravningsbyrå som gjorde jobbet, det gick bra att sälja sitt samvete till högst betalande.

    https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/8JOlrQ/ann-soderlund-och-berghagen-far-kritik-for-betalt-samarbete-med-begravningsbyra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant! Är man tydlig med samarbetet får man göra reklam för vem man vill, men jag förstår att det anses som stötande och det borde de också fatta.

      Och som motvikt vill jag framhålla att jag till skillnad från Söderlund och Berghagen inte skulle rekommendera någon att anlita Ignis begravningsbyrå. Vi gjorde det när min pappa gick bort och förutom att de visade sig vara ganska dyra försökte de hota sig till att få göra bouppteckningen på ett riktigt ruttet sätt. Jag mejlade någon hög chef (vd:n?) efteråt för att jag blev så förbannad, och fick inget svar så det var tydligen inget de tyckte de var upprörande eller ens beklagligt.

      Radera
  13. Det känns ju fel att bränna pengar bara för att man har dem, om man skulle ha dragit ihop ett hyfsat sparkapital. Har man inte behov av lyxkonsumtion kan ju en rejäl buffert mer tjäna som en personlig trygghet - man vet aldrig vad som kan hända och det "sociala skyddsnätet" är som vi många gånger sett inte fullt så finmaskigt som man skulle önska i varje läge. Idealet vore förstås att kontot ska nå 0 samma dag man lägger näsan i vädret men eftersom man inte vet vare sig när det kommer att inträffa eller om behov av dyra egenfinansierade åtgärder kan uppstå kommer man som trygghetsinriktad invidid snarare att ha en slant kvar den dag jordelivet slutar.
    Har man bröstarvingar kommer de ju att ärva minst hälften av ens tillgångar medan man fritt kan testamentera bort den andra halvan. Så man får väl tänka till - särskilt om man saknar lagliga arvingar - om man inte vill att det man lämnar efter sig ska gå till slukhålet Allmänna Arvsfonden...

    SvaraRadera
    Svar
    1. I ordet bränna tolkar jag in att man skickar iväg dem på mindre bra grejer utan att tänka efter, mest för att man kan. Det är såklart inget bra.

      Och ja, det kan inte nog varnas för Allmänna arvsfonden, det har jag också gjort:
      https://sparosverige.blogspot.com/2017/04/en-fond-man-vill-slippa.html

      Radera
  14. I mitt fall går fastighet, aktier och det mesta av övrig egendom vidare till min fru och/eller hennes barn. Undantaget är mitt bibliotek. Detta består i princip av tre delar. En skönlitterär del. En andra del med historia och biografier. Den tredje och mest värdefulla bestående av litteratur som behandlar mitt vetenskapliga område. Denna senare litteratur blir aldrig föråldrad.
    Jag har testamenterat denna litteratur till lämpligt universitet eller bibliotek i Ukraina. Likaså del två av mitt bibliotek.
    Mitt bibliotek upptar två relativt stora rum.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Själv har jag kanske 20-30 böcker som jag inte gjort mig av med, och jag blir lite stressad av att det fortfarande är så många.

      Radera
    2. Det jag ibland kan känna mig stressad över är att jag skulle vilja läsa om en hel del av dessa böcker men inser att det kommer jag inte att hinna. Dessa tittar på mig från bokhyllan med förebrående titlar.

      Radera
    3. Det förstår jag helt och fullt.

      Radera
  15. Barnen kommer ärva, om dom kan visa bra ekonomiska värderingar och att de levt ett bra liv. Men likväl som jag är beredd att låta dom ärva så är jag beredd att skänka eller festa upp pengarna.. 🫣

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om de visar bra ekonomiska värderingar känns också lite som vårdnadshavarnas ansvar.

      Radera
    2. Japp, att förvänta sig sån kunskap från skolan är hopplöst. Tur att mina barn bara är 11 och 12 år än så länge. Vi har tid på oss att visa vad som är vad.. Och varför de inte ska vara avundsjuka på alla i skolan som har föräldrar som lånar till allt varje gång barnen vill ha något.

      Radera
    3. Jag är väldigt tacksam att jag inte har barn i svensk skola.

      Radera
  16. Har saft till mina föräldrar att dom ska ha det så bra dom kan för pengarna dom sparat (från små inkomster). Dom vet att vi barn klarar oss bra och inte behöver något arv, vilket kanske ökar chansen att dom faktiskt tänker på sig själva. Och håller med om att bästa arvet är den ekonomiska uppfostran jag fått, inte pengar i sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra! Även om föräldrar säger att de gör som de själva vill tror jag inte att det är fel att barnen/arvingarna betonar att de ska tänka på sig själva.

      Radera
  17. Intressant diskussion.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har en förmåga att bli det här, vilket jag tillskriver alla smarta och reflekterade kommentatorer.

      Radera
  18. Alla borde ha föräldrar som älskar dem så mycket att de vill ge barnen ett arv. Pengar är inte allt, men ett bevis på att man inte bara tänkte på sig själv mot slutet. Rimligen bör man försöka lämna mer än man själv fick. Om man jobbat 40 år och inte lyckats skrapa ihop något, då har man gjort en del märkliga val eller mötts av väldigt hårda motgångar. (Det är orimligt att hänvisa till att alkoholen var så väldigt god, eller knarket så väldigt kul) Den som vill ha ett bra samhälle borde vilja att föräldrar planterar de träd deras barnbarn ska sitta under.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så att älska barnen har att göra med hur mycket man skämmer bort dem, i termer av pengar? Märklig och kontraproduktiv syn! Att däremot göra sitt bästa i termer av uppfostran, kunskapsöverföring och tid, det är mer äkta kärlek. Dvs det som förbereder barnen för vuxen världen och livet som det är.

      Radera
    2. Jag tycker nog att det finns betydligt fler och bättre sätt att visa barnen att man älskar dem än att ge dem pengar. Med det sagt skulle jag nog också vilja ge barnen ett arv, men jag kan även förstå de som resonerar för motsatsen.

      Att däremot inte ge dem verktyg för att klara livet, för det finns ingen ursäkt.

      Radera
  19. Vi sparar till våra barn och det kommer ges som gåva när det behövs (körkort, bostadsköp, studier, osv)… Speciellt med tanke på att vi har ett barn med kronisk sjukdom som kanske aldrig kommer orka att jobba heltid.
    Men något aktivt sparande för att kunna ge ett arv kommer inte finnas, där ska våra pengar läggas på oss så att vi inte behöver jobba till 75 års dagen. Men då vi säkert kommer äga fastighet eller lägenhet så kommer det ju finnas arv ändå.

    SvaraRadera
  20. Min son ska självklart ärva, jag har dock inte satt upp en exakt siffra för ingen vet hur livet artar sig. Prognosen är att han får ärva skog, åkermark, hus på landet och eventuellt annat boende jag råkar äga när jag dör. Om han har tur har jag lyckats med mina utdelningsinvesteringar så då får han aktier/etfer också.

    Skulle jag misslyckas med hans uppfostran eller han visar sig vara en usling i vuxen ålder...så kan jag tänka mig att spendera upp pengarna eller skänka till välgörenhet. Han ska absolut få visa att han kan ta för sig av livet och stå på egna ben innan det blir tal om något guldregn från pappa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker att du har en hel del ansvar för huruvida han "kan ta för sig och stå på egna ben" när den dagen kommer.

      Radera
  21. "har de flesta av oss inte mer pengar än att det faktiskt skulle gå att göra av med själv."
    Ovanstående fastnade jag för .... Jag som inte har miljoner men
    ändå en rejäl slant skulle inte klara av att göra av med allt under
    den tid jag har kvar. Köpa dyr bil, resa, inreda och fixa allt det
    kunde jag göra men det är inget som roar mig. Och ska jag
    köpa eller göra åt pengar så ska det kännas bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig om att man inte ska slösa pengar på sånt man inte vill ha. Det jag menade med citatet var att om vi lägger manken till kan de flesta av oss göra det, rent praktiskt.

      Radera
  22. Jag snålar - sparar i hop så mycket som möjligt för at mina barn skal kjöpa egen bostad - som man måste i Nårjet. Mitt ena barn får i prinsip allt jag sparat til pensjon för at det möjligen kan bli barnbarn. Jag har ett bra lön men lever på socialbidragsnivå för å gje mina barn alt jag inte hadde. Åt andra sidan vet jag inte om god mat, vackra kläder och spennande semesterresor egentligen interesserar meg, her jag sitter och fryser i mörkret.
    «Allt för barnen och mera til»
    -Misan

    SvaraRadera
    Svar
    1. God mat är inte dyrare än äcklig, och vackra kläder inte dyrare än fula. Hur som helst känns det inte rimligt att sitta och frysa för att maximera arvet.

      Radera