De flesta jag känner som satsat (eller
fortfarande satsar) på ekonomisk frihet har gått in för en tidig
pensionsålder. Inte 62 utan snarare 40. Då har de heller inte haft
för avsikt att aldrig mer jobba. De vill bara ha möjligheten att
välja, kanske jobba ideellt ett tag eller ta ett långt sommarlov.
Att inte jobba alls kanske också
passar någon, men då tror jag att man helst ska det stegvis. Vi har
väl alla träffat den där 65-åringen som plötsligt upplevt sitt
liv som helt meningslöst efter att ha gått från fyrtiotimmarsvecka
till nolltimmarsvecka. Finns det statistik på hur många som fått
hjärtinfarkt första tiden efter pensionering tror jag siffran är
hög.
Man kan tycka att en person som levt
över sex decennier borde haft tid att skaffa sig hobbies, men många
vet inte hur de ska fylla tiden när de plötsligt själva styr den.
Av den anledningen tror jag att FIRE kan vara rena hälsokuren. Även
om man aldrig skulle nå målet (eller ens vilja ta klivet när man kan)
bör man tänka över möjligheterna.
Min åsikt är enkel. Jobba gärna till 67, 70 eller 85, men gör det för att du vill, inte för att du inte vågar låta bli. Och från andra sidan, alla som tar sig rätten att peka finger åt den som slutar jobba vid 40 (eller för den delen 85), har de inte egna liv att hantera? Så länge människor försörjer sig med egna medel tycker jag inte vi andra ska döma. Av nyfikenhet kan vi ställa frågor, men mitt liv är mitt, ditt liv är ditt osv.