Skadestånd på rymmen

Jag tillhör inte dem som brukar skrika efter högre straff eller protestera mot domar. Juridik är knepiga saker och med mindre än att man läst hela domen och gärna också förundersökningen är det omöjligt att veta säkert vad som är rätt och fel, även när det låter galet.

Skadestånd är också knepigt. Det är svårbegripligt att man får betala mer för att slå någon på käften än om man slår ihjäl vederbörande, och visst sticker det i ögonen när en dokumenterat kriminell får skadestånd för att ha suttit för länge i fängelse när anledningen är att han tidigare ljugit om sin ålder. Men jag kan ändå förstå det på ett intellektuellt plan.

Det kan jag däremot inte när en 20-åring med ett brottsregister tjockt som en telefonkatalog kräver skadestånd för att tidigare ha suttit frihetsberövad för ett brott han blivit frikänd för. Jo, så måste det vara, men han ansöker om pengarna samtidigt som han är på rymmen från ett fängelsestraff!

I Sverige är det inte kriminellt att rymma. Det förlänger inte straffet och behöver inte ens påverka framtida möjligheter att få permission. Men är man på rymmen borde det väl för i hela Hälsingland omöjliggöra att samtidigt ansöka och att få pengar från staten?! Nej då.

”JK har inte fattat beslut om mannens ansökan, men om han skulle beviljas ersättning enligt standardbelopp kan han få runt 160 000 kronor. Att han ska avtjäna ett straff i ett annat mål påverkar inte hans möjlighet att få ersättning för det ärende han sedan tidigare frikänts för.”

Välkommen till den uppochnedvända världen!

Vad hade hänt om han vore pensionär? Hade pensionen betalats ut till mannens bankkonto under rymningstiden? Om han saknat konto, hade Försäkringskassan betalat ut pensionen på en check till en Poste Restante-adress eller utländsk postbox? Snart kan ingenting förvåna mig.

Ett jävla tjat om pengar

Ämnet för en Expressen-artikel: ”Vad den svenska skidstjärnan [Frida Karlsson] ska göra med de 2,4 miljoner (!) kronor hon åkt in den här vintern.”

Jag är till att börja med förvånad att det inte är mer. Trots att jag bor i Norge där längdåkning är snudd på religion, har jag inte riktigt hängt med i år, men jag fick med mig att hon vann Tour de Ski och tog ett gäng medaljer i VM. 2,4 miljoner är väl inte mer än vad Johannes Høsflot Klæbo bränner på hårgelé.

Nu är ju detta en sportartikel, men när den ändå handlar om pengar tycker jag att man borde försöka redovisa en helhet. Av de 2,4 miljonerna åker gissningsvis drygt hälften iväg till stat och kommun och nu väntar ett drygt halvår med väldigt låga inkomster för skidåkare. Hon hade några miljoner i sitt bolag innan årets säsong och nu blev det kanske en till, men om mindre än tio år är karriären över. Lyckas hon hålla sig i världseliten och har hälsan kan det bli bra pengar, men under tiden tränar hon sju dagar i veckan, tvingas anpassa hela sitt liv efter det och offrar snudd på allt av socialt umgänge, möjlighet att skaffa barn osv.

Det är inte så att jag tycker synd om Frida Karlsson. Hon har haft möjlighet att göra sin hobby till ett jobb och tjänar pengar på det. Bra pengar! Hoppar vi ner ett par hack i landslaget är det inga miljoninkomster och de sliter lika många timmar i spåret och på gymmet.

Men det känns som att artikeln är utformad för att man ska förstå vilket lyxliv det är.

”Framgångarna syns också på Frida Karlssons bankkonto.”
”Dessutom tillkommer de - hemliga - bonusbeloppen som Frida Karlsson får från sina personliga sponsorer.”
”Det ska Frida göra med pengarna”
”Du, det här är mycket pengar?”
”Så vad ska du göra med pengarna?”

Hade jag varit Frida Karlsson, den rika skidstjärnan, hade jag velat svara att målet är att köpa din tidning och lägga ner den. Då hade antagligen de där ”hemliga bonusbeloppen” från personliga sponsorer brunnit inne, men vad är det för vits med dra-åt-helvete-pengar om man inte någon gång får be någon att göra just det?

Fyra år går fort

Frågan om gårdsförsäljning av öl och vin har stötts och blötts i många år. Förespråkarna vill ge bönder möjligheten att sälja egenproducerade alkoholhaltiga drycker på hemmaplan precis som de säljer ägg och morötter. Motståndarna är rädda för utbredd alkoholism om inte Systembolagets monopol värnas. Jag tänkte inte gå in i den diskussionen mer än att påpeka att Systembolagets monopol rent praktiskt föll med EG-inträdet 1995, så det blir nog svårt att upprätthålla det.

Istället tänkte jag fokusera på politikens skrattretande långsamhet. Med 3,5 år till nästa val och trots att både hans egen partiledare och statsministern gett grönt ljus säger socialminister Forssmed (kd) att han inte kan garantera att förslaget hinner läggas under denna mandatperiod.

Tacka tusan för att man tappar tron på både politiken och politikerna med sådana ledtider. Det betyder ju att till och med i frågor där riksdagsmajoriteten är överens krävs att majoriteten hålls i minst två val. Då handlar detta alltså inte om att överge neutraliteten eller upphäva den fria rörligheten i Norden utan om en relativt obetydlig skitfråga.

Fast för berörda bönder är det såklart ingen skitfråga. De har fått höjda el- och dieselkostnader och många av dem kämpar för sin existens. Att kunna sälja mer av sina produkter direkt till konsument utan att dela med sig till giriga grossister kan göra stor skillnad. Men tydligen inte så stor skillnad att socialministern har tänkt öka arbetstakten.

Storhandla eller inte?

Att storhandla, exempelvis två gånger i månaden, nämns ofta som ett spartips för folk som vill få ner sina matkostnader. Företagarnas avgående vd och Nordnets gamle sparekonom Günther Mårder säger tvärtom när han får frågan:

”Jag vill snarare hävda att det är förenat med väldigt stora risker. När vi storhandlar så köper vi stora paket och då ökar sannolikheten att vi faktiskt ska tvingas slänga saker som vi inte gör av med.”

Ja, om stora paket betyder att man handlar mer än man gör av med innan maten ruttnar är det såklart dumt, men man får väl förutsätta att konsumenter har frys och/eller hjärna. I annat fall hjälper inga förslag. Ska vi ner på den nivån kan jag nämna fler ”problem” med storhandling. Det gäller att kolla att det man köper är prisvärt, inköpet blir inte automatiskt bra bara för att man handlar mycket. Och ligger butiken längre bort (vilket vanligtvis gäller för stormarknader) måste du ta in reskostnaden i ekvationen.

Att köpa mindre förpackningar för att spara pengar låter visserligen idiotiskt, men jag vill ändå ge Günther ett halvt rätt. Det är inte automatiskt sämre att handla ofta så länge man inte köper en massa skit. Då är det viktigare att göra en inköpslista.

Att återanvända gamla kuvert ger pluspoäng.

Har du inte ett fotografiskt minne av kylskåpet kommer du annars missa något, vilket kan göra att mat du redan har hinner bli för gammal i väntan på tillbehöret som du glömmer köpa hem. Inköpslistan hjälper dig också att undvika sånt du egentligen inte gör av med eller ens vill ha om du tänker efter. Så tänk efter före. Håll dig till inköpslistan med mindre än att det dyker upp en rabattvara som (och det är ett viktigt tillägg!) är prisvärd för dig.

Och då kommer vi till fördelen med många inköpstillfällen. Veckans reavaror kommer i många fall vara slut redan på onsdag förmiddag, eller också kommer de inte in förrän på torsdagen eftersom det varit slut hos leverantören. Dessutom dyker det upp andra extrapriser i form av tillfälliga partier och korta datum. Fler köptillfällen ökar din chans till dessa.

Det är nog med handling som med mycket annat, att flera strategier funkar. Det viktigaste är att tänka smart och ta kontroll. Om du handlar en gång om dagen eller en gång i månaden spelar mindre roll.

Självhushållningsliv på landet

En läsare tipsade mig om att Aftonbladet skriver om en familj utanför Sollefteå som valt att stänga av strömmen från elbolaget. Tidigare har SVT skrivit om samma familj som inte bara vill leva utan elräkning utan också utan jobb genom att leva självhushållningsliv på gården.

Från boken Självhushållning av John Seymour.

Jag har roat mig med att läsa kommentarer på Twitter där familjen kallas ”låtsashippies”. Man gör sig också lustig över att familjen har ett bensindrivet elverk när de nu säger sig vilja leva strömlöst, och så uppmanas det till orosanmälningar eftersom deras barn ju måste fara illa av att inte leva som alla andra.

Jag är lite kluven. Inte kring familjen, jag tror att det livet är helt rätt för dem, och kommer de till en annan slutsats längre fram är det väl inte värre än att de får koppla in strömmen och/eller skaffa jobb. Det som skaver lite är istället medias förutsättningslösa hyllning. Att denna familj och andra ens börjat tänka i de här banorna beror ju på att elen blivit snordyr och som någon lite mer balanserad skrev på Twitter kan inte alla backa sig in i framtiden genom att vrida klockan hundra år tillbaka.

Men okej, det kommer ju ändå inte hända, så jag väljer att se det positiva här. Familjen har valt att försöka leva i samklang med djur och natur på ett sätt som berikar deras liv. Kostnaden för livet är 6000 kr/månad. Och så att barnen inte får se Melodifestivalen på storbilds-tv, men jag och många med mig ser inte det som en kostnad utan som en ren vinst.

Rättighet att slå dank?

Nu slås Frankrike i spillror av demonstranter som vill kunna gå i betald pension vid 62 år som allra senast. Demonstranterna i reportaget nämner också 55 och att ”alla i Europa borde arbeta betydligt mindre”. En kvinna som studerar vid en konstskola (hon har alltså inte ens hunnit ut på arbetsmarknaden och redan skriker hon om att lämna den) pratar om hur samhället dragit in konstnärers ”rättigheter”.

Norsk konst.

För det är väl det detta kokar ned till, ”rättigheten” att leva på andras bekostnad. För vem ska betala en allt tidigare pension för en befolkning som pluggar allt senare och lever allt längre, och finansiera hittepåjobb för människor som hellre vill producera konst som saknar betalande köpare än att försörja sig själva?

Jag är den förste att hålla med om att politiker slösar bort skattepengar, men vi kan inte leva på luft heller. Alla kan inte försörja sig själva, men alla måste försörjas, och inte av staten för den har inga egna pengar. Alltså måste vi tjäna våra pengar själva, det är väldigt enkel matematik.

Det fina är att den som vill sluta jobba två år tidigare redan idag kan göra det. Frankrike har ingen arbetsplikt till 62 eller 64, lika lite som Sverige har det till 67. Du kan sluta vid 40 om du vill, men då måste du betala för ditt eget uppehälle. Det finns ingen allmän pengamaskin (även om Riksbankens sedeltryckeri ibland uppfattas som det), den måste du bygga själv. Lev på heltidsjobb, extraknäck eller avkastningen av en aktieportfölj, men lev inte på andra!

Offer för egna beslut

Lokaltidningen Mitti har en artikel jag inte blir klok på. Det är familjen Wessberg/Björk i Brottby norr om Stockholm som har väldigt höga kostnader. De har ett lån på 4 miljoner och betalar varje månad 22000 kr i ränta. Det blir över 6 procent om det stämmer att amorteringarna inte är inräknade. Det låter extremt högt med tanke på att de bott där i fem år. Har de bolån på Bluestep?

Sedan har familjen med två vuxna och två döttrar på 5 och 7 år ett matkonto på 14000 kr/månad. Även om jag tycker att det är en väldigt hög siffra kan man absolut ha det om man har råd. Och det verkar de ha, vilket gör mig ännu mer konfunderad kring artikeln. ”Än så länge lever vi inte så tajt att vi är nära att behöva sälja eller jobba ännu mer”. Men här blir det ändå lite intressant:

”Min pappa förstår inte hur kan vi ha ett matkonto på 14 000 i månaden. Men det är ju inte så svårt. Han säger att vi inte måste ha pålägg på mackorna. Man kan ju bara ha smör. Jag fattar ju det, men samtidigt känns det ovant, säger Roger Wessberg.”

Jag känner varken Roger eller hans pappa, men för 14000 kr behöver man knappast stryka smörgåspåläggen. Jag gissar att pappa Wessberg haft tio relevanta funderingar kring familjens matkostnad och i samband med en diskussion om huruvida det är rimligt att köpa enrisrökt serranoskinka från NK:s delikatessdisk när ungarna antagligen lika gärna äter Pärsons rökta skinka för en bråkdel av priset har pappan slängt ur sig att det går utmärkt att skippa pålägg, och vips gör man detta till en diskussion om huruvida två heltidsarbetande föräldrar borde ha råd med pålägg till sina växande barns mackor.

Så ja, familjen kan fortsätta som tidigare tills skiten träffar fläkten, men eftersom de låter oroliga, familjefadern är företagare i en osäker bransch och de bedömer att huslånet är ungefär lika högt som värdet på huset vore det kanske inte fel med större marginaler. Eftersom de antagligen redan nu jobbar mer än heltid är möjligheten till det främst att minska kostnaderna.

På plussidan är sparpotentialen hög. Matkostnaden kan med lätthet halveras, de säger själva att det finns ”spelrum” i elförbrukningen och även om monstertrucken som står utanför familjens hus på Google Maps ägs via företaget betalar man rimligtvis förmånsvärde och diesel för privatresor själv, så det går att spara. Om man vill! Vill man hellre gnälla över hårda tider kan man göra det, men det sparar man inte en enda krona på.