Unga tvingas spara

Unga oroar sig för ekonomin och försöker därför med varierande resultat dra åt svångremmen. Det är lätt att dra lite på munnen åt unga människor som inte bara har svårt att spara, de vet knappt hur man gör. Samtidigt är det kanske en bra illustration av hur viktigt det är med sunda vanor eftersom de ger oss så mycket gratis.

När jag hör tjejen i reportaget vilja sluta äta godis tänker jag att det är väl bara att göra. Jag fattar att hon har ett sötsug, men hur svårt kan det vara att som tänkande individ gå in i en butik utan att köpa med sig något man på förhand bestämt sig för att inte köpa? Kanske är det lika lätt för henne att stoppa skräp i kundkorgen som det är för mig att låta bli – svindlande tanke!

Annat exempel. På några marknader där jag har sålt honung har jag träffat en säljare med kanske 50 kilos övervikt. Trevlig, smart kille, men jag kan inte sätta mig in i hur det ens är möjligt att bli så tjock. Jag har sett honom i 6-7 timmar åt gången. Först plockar man upp sina bord och sina varor, sedan säljer man och så plockar man ihop. Under den tiden dricker jag två koppar kaffe och äter lika många medhavda smörgåsar.

Min säljarkollega äter konstant. Dels säljer han mat och bjuder kunderna att provsmaka, och däremellan smakar han själv. Han har också med sig ”matpakke”, men passar även på att köpa våfflor, popcorn och annat ätbart som säljs på marknader. Under en marknadsdag har han antagligen tuggat lika många gånger som jag gör på en hel vecka.

Varken jag eller han är väl dummare än att vi inser att våra respektive konsumtionsmönster är anledningen till att han väger 130 kilo och jag 71, men även om jag hade velat hade jag inte kunnat byta och kanske känner han likadant. Vanor sitter djupt rotade efter decennier av liv.

Men med det sagt måste det vara möjligt att utvecklas. Om det inte vore det skulle livet kännas rätt meningslöst, oavsett vanor.

Klantiga rånare

Nu verkar det kanske som att jag snöat in på bankrån efter att nyligen ha skrivit om en äldre bankrånare och nu är på ämnet igen. Så är inte fallet, vilket är särskilt viktigt att betona med tanke på dagens text. Jag har inte gjort något medvetet olagligt på så lång tid att jag knappt kan minnas när det skedde. Så det så, men nu kör vi:

Expressen skriver om bankrånaren Anders Adali som nu dömts till fem år för ekonomisk brottslighet. Att just detta uppmärksammats är för att Adali skrivit böcker och lett tv-program i egenskap av ex-rånare, men nu verkar det som att han kört det kriminella spåret parallellt.

Det jag inte fattar är hur klantiga kriminella är med pengar. Att planera ett avancerat bankrån måste kräva god planering som ingen dumskalle skulle klara av. Men så riktar de strålkastarna emot sig genom att bada i pengar, Joakim von Anka-style. En krognota i utredningen mot Adali är på 15696 kr och då innefattar den ändå ingen mat utan bara starksprit.

Så varför skylta med att man kan lägga sådana pengar på sprit?! Jag kommer att tänka på min favoritfilm Dubbelsvindlarna där två gubbar från övre medelklass rånar en bank och istället väljer att ligga lågt.

Frej Lindqvists karaktär dr Stensson förklarar strategin för sin rånarkollega, studierektor Bertilsson spelad av Björn Gustafson:

”Men du, tänk efter! Vi är inga dumskallar, som vanliga bankrånare. De är desperata, behöver pengarna omedelbart. Knarket är slut, värden hotar med vräkning, pengarna måste fram. Vad gör han? Köper en leksakspistol, snor en bil, rånar banken, köper champagne och ett guldarmband till bruden, och innan champagnen är slut blir han insydd.”

Beskrivningen låter som en klichéartad stereotyp, men Adalis restaurangkvitto är inte enda exemplet på detta. Halva idén med att begå rån eller på annat sätt stjäla pengar tycks vara att få skryta om sin rikedom helt ohämmat efteråt. För börsmäklare eller artister kan det bygga upp ens image. För yrkeskriminella ger det istället fängelse.

”Ut på tur – aldri sur”

Rubriken är ett klämkäckt norskt talesätt, men det ligger något i det. Jag är sällan på dåligt humör efter att ha varit ute i naturen, vare sig jag sprungit eller gått. Och det är inget myt att norrmän går på tur. En del gör det inte så ofta, men snudd på alla gör det.

Eftersom jag både gillar naturen och försöker ta seden dit jag kommit gör jag det också. I påskas var jag ute med ett större gäng. Inga avancerade grejer, vi hade både pensionärer och barn med oss. Några kilometer uppåt, med eller utan stavar. Mat och fika på toppen, sedan ner igen. Hela äventyret var över på några timmar.

Det här tycker jag att nästan alla skulle överväga. Dra med era barn, svärföräldrar och kompisar ni inte ser så ofta. Det går att vara social, men det är inte nödvändigt. Går man fort orkar man inte prata hela tiden, det är helt okej att vara tyst ute i naturen och är man tillräckligt många är det alltid någon annan som håller låda även under rasterna.

Det är dessutom ett nöje som i princip är gratis. Ta med en ryggsäck som du fyller med mat och annat som går åt under turen, t ex en extra tröja och ett par strumpor utifall att du kliver i något blött. Har du inga vandringskängor kommer du långt med ett par promenadskor eller vanliga gympaskor.

Naturen är på plats året runt, har inga speciella öppettider och det behövs ingen entrébiljett. Har du ett par timmar eller ett par dagar över är det bara att stolpa ut. Ofta finns iordningställda vindskydd och grillplatser som går att hitta med ett par knapptryck på nätet. Använder man huvudet brukar annars både det ena och andra finnas där ordnat av naturen själv. En stubbe som sittplats för att äta medhavd matsäck kräver inte kommunens fritidsnämnds medverkan. Du behöver bara bestämma dig och se till att det blir av.

”Njuter av medelklassens ekonomiska kris”

Idag vill jag uppmärksamma en krönika i Vänsterpublikation Dagens Arena med rubriken ”Jag njuter av medelklassens ekonomiska kris” författad av Selma Brodrej, som vanligtvis skriver i ETC som ”oberoende SVT” nyligen beskrev som en ”vänster- och miljöorienterad dagstidning”.

En miljöengagerad kille bland andra.

Varför jag tjatar om politiska inriktningar är för att det har viss betydelse när man behandlar privatekonomi. Den skadeglädje Brodrej beskriver har vi nog lite till mans (och kvinns!), men det finns en galen självbild i Brodrejs läger som jag inte uppfattar lika tydligt på den andra sidan. När hon föraktfullt beskriver medelklassen från kön till delikatessdisken i Östermalmshallen tycker hon sig blicka uppåt, från ett arbetarklassperspektiv, trots att hon antagligen har högre lön, bättre ekonomi och dyrare vanor än nästan alla andra svenskar.

Men med det sagt vill jag ge henne rätt i mycket av det hon skriver. Exempelvis:

”Självklart går det att drabbas av inflation och räntechocker utan att göra avkall på fredagsmyset. För många hushåll gör ett par ostron varken till eller från, de behöver dra in på betydligt större utgifter än så för att inte gå i personlig konkurs. Men det är ändå förvirrande att se nyheter om den krisande ekonomin samtidigt som man ser alla dessa människor konsumera besinningslöst.”

Ja, var är den där krisen egentligen? Att överklassen (eller ”de riktigt rika”, eftersom klasstänk känns väldigt mossigt) fortsätter att köpa champagne, smycken och dyra väskor är en sak, men jag delar Brodrejs syn att många med mer normal ekonomi fortsätter att leva som tidigare, köper i stort sett allt de vill, äter utelunch fem dagar i veckan osv.

Är det då ett problem att folk har det bra? Nej, inte om de har det för egna pengar, men så är sällan fallet. De flesta har långt högre lån än årslön. De går visserligen inte under av att handla sin mat i en dyr butik och ösa ner vad de vill i korgen, åtminstone inte på kort sikt. Går de under på lite längre sikt kommer även jag att höra Selma Brodrejs djävul på axeln väsa: ”Haha, äntligen kommer verkligheten ikapp er.”

Nu brinner det?

Jag förstår inte varför EU-kommissionen ska lägga sig i svenska arbetstidsregler, men det är många (och allt fler) saker jag inte begriper med EU. Sverige rättar såklart in sig i ledet, vilket nu retat gallfeber på landets brandmän.

Idag jobbar många brandmän 24-timmarspass där de får sova på arbetstid, men i framtiden ska de istället få rullande scheman med olika arbetstider i kortare arbetspass. Jag har ingen aning om ifall brandmännen har skäl att ”rasa”, om det är ett bra jobb med arbetsbörda och utbildningskrav som motsvarar lönen osv. Det spelar heller ingen roll vad jag tycker, eller om det är okej att just den kåren sover på jobbet.

Det intressanta är vad brandmännen själva säger och om svansföringen kommer att matchas av hur de sedan agerar. Där har jag mina tvivel. Jag har sett så många exempel genom åren, både i min egen bekantskapskrets och i uppmärksammade fall i media, på när yrkesgrupper sagt sig beredda att sluta eller gå ut i vild strejk om försämringar drivs igenom. Några månader senare står de på arbetsgivarens kontor med mössan i hand. Ibland har de fått ett köttben för att inte helt tappa ansiktet, ibland inte. Vikt sig har de gjort oavsett.

Till viss del förstår jag det också. Pengarna måste in, lånen betalas, ungarnas ishockeyutrustning köpas och maten på bordet. Detta är bara ett av många skäl till att det är viktigt att samla på sig dra-åt-helvete-pengar.

Med en lite större buffert på kontot (och/eller lägre utgifter) är det så mycket lättare att med trovärdighet spela ut uppsägningskortet i förhandlingen. Jag har gjort det själv och varje gång har det varit värt alla minskningar av konsumtion, bekvämlighet och lättja.

Vårens första byggprojekt

Mellan vedboden och ladan stod ett utedass när jag köpte fastigheten. Jag har faktiskt bott med utedass en gång tidigare, men eftersom jag har innetoa nu känns det onödigt. Jag brukar hinna in när nöden tränger på.

Jag såg istället potential för en carport. Jag hade lite grus över och när jag ändå skulle få en grävare på besök i somras slog jag ikull dasset för att kunna jämna till marken.

Så småningom blir det tak här, det kräver inte ens bygglov, men mer akut är att rivningen gjorde ett hål i väggen till vedboden.

Jag köpte virke till detta i höstas. Tiden eller orken räckte inte då, men nu var det dags. Första steget blev att riva lite mer.

Sedan skarvade jag det undre brädlagret. När jag får tak över carporten hamnar detta mitt under taket, så jag tyckte inte att ett par skarvar skulle göra något.

Så återstod det bara att sätta dit de nya brädorna.

Jag kunde ha målat väggen också, men i sommar ska vedboden få nytt tak och efter det målar jag om hela huset, så jag lever med de grisrosa inslagen till dess. Nu fick det istället bli en snabb och nästan gratis start på byggåret 2023. Eftersom jag målade brädorna jag satte upp blev det ett tvådagarsprojekt, men den effektiva tiden var bara 2-3 timmar. Det är förresten ungefär så lång tid jag tycker att ett bygg- eller måleriprojekt är uthärdligt utan att se ett slutresultat.

Tantrånare

Jag sa upp mig från jobbet som kontorschef för att bli ståuppkomiker. Det kändes ganska radikalt, men jag fick egentligen mer användning av ekonomistudierna i rollen som företagare än jag hade haft som kontorsanställd, så det var kanske inte så vilt som jag själv tyckte då. Och jag är inte ensam. Jag ser och hör talas om människor som ska byta yrkesbana, men efter några år är de tillbaka där de började eller åtminstone så nära att man undrar varför de överhuvudtaget försökte.

”Skomakare? Nej, nu är jag skodonstekniker.”

Då är det bra om man håller på med något intressant, lönsamt eller i alla fall lagligt, och inte som Bonnie Gooch, 78-årig bankrånare. Första gången hon dömdes för bankrån var 1977, så här snackar vi om lång och trogen tjänst.

Jag vet inte vad hon fick för straff den gången, men senast hon åkte dit, 2020, fick hon villkorlig dom och övervakning. Med ett mer rimligt straff då hade hon väl knappast varit ute nu, men tydligen är inte USA alltid de hårda domarnas land. Kanske hjälper det att vara en tant på 75+.

Låt oss alla dra nytta av Bonnies karriär, även om inte hon har gjort det. Det är smart att då och då utvärdera om man är på väg åt rätt håll jobbmässigt. Jag tror att det är alldeles för få som gör det. T ex de som vantrivs med sitt jobb och ändå inte försöker byta, som får en klump i magen varje söndagskväll för att det snart är dags för en ny själsdödande arbetsvecka, eller människor med förslitningsskador som funderar över hur de ska kunna fortsätta med exakt det jobb som gett dem problemen istället för att släppa taget och leta nytt.

Bli inte som Bonnie! Tänk nytt, gör annorlunda. Livet är för kort för att råna banker, men också för att råna sig själv på en meningsfull tillvaro.