De flesta av oss har varit med om det – långsam postgång i vården. Jag minns särskilt en gång när min vårdcentral skickade en remiss till ett sjukhus en knapp mil bort och bad mig samtidigt ligga på för att få fortsatt behandling (den är ju så nu, vården, att tjatar man sig inte blå behåller man i bästa fall sin plats i kön). Så jag frågade om jag kunde ringa så fort jag kom hem. Nej nej, svarade doktorn förvånat. Det tar minst en vecka innan de har remissen.
Detta för att de
skulle skicka den med brev. Det kunde ta ett par dagar. Sedan
ska brevet öppnas och hamna på rätt avdelning. Jag erbjöd mig att
själv leverera pappret, jag kunde ju springa dit på trekvart. Men
nej, det gick inte. Troligtvis var det sekretessen som ställde till
det. Nu var jag inte en offentlig person som fått AIDS, jag hade
rörelsebegränsningar i en axel. Vad mig anbelangade hade de kunnat
skriva hela ärendet på ett vykort.
Eller mejla, men det
gick inte heller. Vad jag vet är vården den enda branschen som
fortfarande använder telefax (för er unga läsare kan jag berätta
att det är en slags fjärrscanner som försvann från övriga
samhället på nittonhundratalet). Ett krypterat mejl är tydligen inte
sekretessäkert, till skillnad från en fax som kan ligga utskriven
på ett obemannat kontor i flera timmar. Inte blir det bättre av att
varenda jävla vårdinrättning tycks ha ett eget datasystem som inte
är kompatibelt med någon annans.
Nu, 2023, har dock
vården bestämt sig för att fasa ut faxen – grattis! Fast på svenskt manér räknar man med att projektet
ska ta minst fem år. När jag fick vård i Danmark var det inga
problem för mig att skicka PDF-utskrifter från min journal så att
läkaren hade dem på några sekunder, så uppenbarligen går det.
Det är väl som
vanligt, svensk vård anser sig vara världsledande och om de
använder ett system är det därför per automatik bäst. Så kör
man på, år ut och år in med regelbundna pauser för att klappa sig
själv på axeln över hur genial man är.
Men innan jag andas ut över att ha sluppit undan svensk vård med livet i behåll kan jag konstatera att det verkar vara lika illa i Norge:
”Pasienten eller pårørende kan ikke samtykke til at sensitive opplysninger sendes åpent med vanlig e-post. Lovens krav er uansett gjeldende.”
Bara lös detta! I såväl Sverige som Norge ligger patientjournaler på en webbtjänst man loggar in på med bank-ID. Då får väl banne mig alla sjukhus, vårdcentraler och husläkare inlemmas i samma system. Om de, likt sjuksköterskan i reportaget, tycker att det blir vemodigt att gå miste om telefaxen skiter jag högaktningsfullt i!