Henrik Ståhl verkar vara en
trevlig kille. Vi har visserligen jobbat ihop i Bolibompa, men jag känner honom
inte. Jag tänkte att det kunde vara bra att inleda med det eftersom
det här inlägget riskerar att se ut som ren reklam.
Det Henrik gjorde när han blev för
gammal för barn-tv (utan björndräkt är Bolibompa en
återvändsgränd när man fyllt 40) var att ta sitt öde i egna
händer. Han turnerade med en enmansshow om sin barndom kallad
”Henrik – en tönt” och så småningom hittade han på
konceptet Somna med Henrik, en podcast att somna till. Kan det finnas en marknad för det, undrar du? Det kan det. Varje månad har han
sexhundratusen nedladdningar av tvåhundratusen människor. Jag har
testat när jag hade svårt att sova och hann höra 2-3 meningar
innan jag somnade.
Vid sidan av detta poddar och vloggar
han för en helt vaken målgrupp. Jag har hört det med och detta är
anledningen till inlägget. Genom åren har jag träffat på så
många ”kulturmänniskor” som, till skillnad från Henrik, är
helt oförmögna att tänka kommersiellt. De kan vara hur
kreativa som helst när det kommer till att spela eller måla, men
nästa steg är alltid att hitta en kultursamordnare eller
filmkonsulent som ska paketera och betala för deras alster.
Henrik Ståhl berättade i ett av sina
vakna program att han är less på ”gatekeepers”, människor
satta att bedöma ens projekt, men som själva oftast är helt
ointresserade och nog egentligen bara försöker hitta skäl att
tacka nej. Hans lösning – gör det själv. Producera den där
texten/boken/filmen/podden så bra du bara kan, och hitta publiken så
kommer resten att ordna sig. Eller vänd på det – ingen kommer att
be dig att göra det där, eller något annat smart karriärdrag.
Nu jobbar Henrik hemifrån, från en
studio på tomten, företrädesvis med att producera en podcast utan
manus som lyssnarna ska somna till. Det låter helt galet, men jag
gissar att han aldrig tjänat så mycket som nu, han bestämmer sina
egna arbetstider och verkar trivas med livet.