Somna med pengar

Henrik Ståhl verkar vara en trevlig kille. Vi har visserligen jobbat ihop i Bolibompa, men jag känner honom inte. Jag tänkte att det kunde vara bra att inleda med det eftersom det här inlägget riskerar att se ut som ren reklam.

Det Henrik gjorde när han blev för gammal för barn-tv (utan björndräkt är Bolibompa en återvändsgränd när man fyllt 40) var att ta sitt öde i egna händer. Han turnerade med en enmansshow om sin barndom kallad ”Henrik – en tönt” och så småningom hittade han på konceptet Somna med Henrik, en podcast att somna till. Kan det finnas en marknad för det, undrar du? Det kan det. Varje månad har han sexhundratusen nedladdningar av tvåhundratusen människor. Jag har testat när jag hade svårt att sova och hann höra 2-3 meningar innan jag somnade.

Vid sidan av detta poddar och vloggar han för en helt vaken målgrupp. Jag har hört det med och detta är anledningen till inlägget. Genom åren har jag träffat på så många ”kulturmänniskor” som, till skillnad från Henrik, är helt oförmögna att tänka kommersiellt. De kan vara hur kreativa som helst när det kommer till att spela eller måla, men nästa steg är alltid att hitta en kultursamordnare eller filmkonsulent som ska paketera och betala för deras alster.

Henrik Ståhl berättade i ett av sina vakna program att han är less på ”gatekeepers”, människor satta att bedöma ens projekt, men som själva oftast är helt ointresserade och nog egentligen bara försöker hitta skäl att tacka nej. Hans lösning – gör det själv. Producera den där texten/boken/filmen/podden så bra du bara kan, och hitta publiken så kommer resten att ordna sig. Eller vänd på det – ingen kommer att be dig att göra det där, eller något annat smart karriärdrag.

Nu jobbar Henrik hemifrån, från en studio på tomten, företrädesvis med att producera en podcast utan manus som lyssnarna ska somna till. Det låter helt galet, men jag gissar att han aldrig tjänat så mycket som nu, han bestämmer sina egna arbetstider och verkar trivas med livet.

Kryddträdgård

För många år sedan odlade jag kryddor i kruka. Då bodde jag i lägenhet och det fanns inget alternativ, men jag minns det som inspirerande att riva av basilika och citronmeliss från köksfönstret och hacka ner i en sås eller gryta. Ändå slutade jag med det, antagligen av lättja.

Men nu när jag blivit ”grönavågare” och flyttat ut på landet ska jag ta tag i det igen. Förra året hade jag visserligen krukor med chili, gräslök, mynta och dragon, men det kändes rätt oorganiserat. I år skulle jag vilja bli lite bättre på kryddodling. Så vad ska jag odla och hur?

I odlingslådorna utomhus odlade jag dill och det kommer jag göra i år igen. Fast lite mindre, förra året hann många späda dillkvistar bli rena träd innan skörd. Men resten av av kryddorna tänker jag att jag ska odla i krukor, för att kunna förlänga säsongen och för att kunna ha dem i köket eller på min glasveranda som är lite som ett växthus, annars är jag rädd att det kommer kännas som ett projekt att skörda i samband med matlagning. Poängen är att de inte ska vara längre bort än kryddhyllan.

”Husse, det skulle finnas kattmynta här!”

Chili och gräslök är alltså givna, antagligen mynta och dragon också, om de överlever. Sedan är jag öppen för förslag. Basilika har andra pratat sig varma för och jag minns färsk basilika som en helt annan krydda än den torkade man köper i burk, så den ligger bra till. Kanske oregano också, men egentligen tycker jag att den är lite för lik basilika. Timjan och rosmarin har jag för lite användning av, så de går bort av den anledningen. Annars är jag öppen för det mesta. Har ni några förslag på lättodlade kryddor?

Register över ekonomiska klyftor

De ekonomiska klyftorna ökar och anledningen sägs vara att människor med ett sparande blir rikare medan människor utan kapital inte blir det. Ja, det låter väl rimligt, både att det är så och det ska vara så. Lever jag på mindre pengar och sparar mer vill jag att de pengarna ska komma mig tillgodo, inte att de ska delas ut till människor som hellre spenderar allt de har och lite till.

Men så får det naturligtvis inte vara. Det är ”ekonomisk ojämlikhet” och måste till varje pris bekämpas. Bl a med hjälp av ett föreslaget register över människors förmögenhet. Tänk att den politiska lösningen på alla problem, verkliga eller påhittade, alltid är ökad kontroll och registrering av medborgarna.

Självklart är ett sådant register förstadiet till en ny förmögenhetsskatt, och/eller en annan straffskatt på sparande eller varför inte indragning av barnbidrag för de rikaste. Eller en kombination. De politiska möjligheterna är många, både för nuvarande och framtida styren, såväl nationellt som lokalt och regionalt.

Tillbaka till grundfrågan. Är det ett problem att människor lever olika? Någon jobbar jämt och sparar allt, andra konsumerar innan inkomsterna ens nått lönekontot och de flesta av oss lever någonstans mittemellan. Insatserna är olika och det blir utfallet också. Kan det inte få vara så?

Spara pengar på skidsemestern

Att åka skidor i fjällen har blivit väldigt dyrt. Själv har jag inte det intresset, men det är väl bra om folk försöker spara in på kostnaderna. Det gör de bl a genom att välja anläggningar där barnen åker gratis lift.

Jag kan också tänka mig att det lönar sig att boka boende en bra bit bort. Man kanske ändå inte orkar åka skidor sexton timmar per dag, så då är det väl inte hela världen att köra en timme till anläggningen varje dag ifall man sparar en massa pengar på det. När min familj åkte skidor i Sunne bodde vi gratis hos mormor i Karlstad sex mil bort.

Mat är något annat de är bra på att ta betalt för. En kompis bjöd sina barn på hamburgare på en sådan där fjällanläggning, möjligen Sälen. Det kostade bra många hundralappar och jag undrar om minnet blev så mycket finare än vad en matsäck hade blivit. Men det bästa spartipset måste väl ändå vara familjen Jönssons från Snowroller:

Jag har inte fördjupat mig i ämnet eftersom jag inte åker utförs, knappt ens slättförs, men det är något galet när det kan bli billigare för en svensk barnfamilj att åka ner till Alperna än till Åre eller Lindvallen, och Östeuropa verkar billigast. Kanske borde man satsa på Bulgarien eller Polen, och finansiera resan med en investering i Skistar-aktier.

Vargavinter i bisamhället

Efter tre månaders ordentlig vinter är jag hjärtligt less på snö och kyla. Den enda fördelen med en riktigt kall och snörik vinter är att man sluppit höra mediala floskler om klimatförändringar. Det var några dagar med plusgrader i januari då de passade på att lätta på sitt lager av skrämselpropaganda, men sedan blev det lugnt igen. Häromdagen kallade Sveriges Radio fyra plusgrader i Småland för ”supervärmen”.

Den här vintern hade jag åtminstone gott om ved och även om det går åt mycket när det är -20 har det känts bra att veta att det kommer att räcka. Tack vare sommarens byggprojekt som resulterade i en massa spillvirke kommer jag ha närmare tio kubikmeter kvar. Årets ved är redan beställd och min förhoppning är att jag så småningom kan ligga ett år före, så att jag varje vinter eldar den ved jag köpt ett och ett halvt år tidigare.

Då är jag mer oroad över hur bina klarat vintern. De ska klara jämn och ihållande kyla om de dragit ner tillräckligt med vinterfoder och hittills har jag inte förlorat ett enda samhälle på vintern, men så har det också varit mycket kallare i år. När jag upplevde tio minusgrader som en värmebölja kan jag bara ana hur det var för bina att försöka hålla värmen dessförinnan.

Kupornas väggar är fyra centimeter tjocka. Där innanför sitter de samlade i ett klot med målet att ha rumstemperatur i mitten. Det ligger alltid döda bin utanför kupan på vintern, men i år fler än någonsin. Jag drog en pinne över flygöppningarna för att sprätta loss liken eftersom jag var rädd att det annars skulle bli helt tätt.

Senast om några veckor har jag facit. Då vet jag hur många av mina sju bisamhällen som fortfarande är i livet. Förutsatt att jag överlever själv alltså.

Företag säljer det som säljer

Jag har läst åtminstone fyra artiklar om att damklädkedjan Monki tagit bort sina XXL-kläder och numera bara säljer kläder upp till XL. I samtliga framställs det som att kedjan slaktat sina inkluderande värderingar och gör förändringen som ett angrepp mot ”kroppspositivism”.

Sanningen är såklart att de tjänar för lite på att sälja XXL-kläder för att det ska vara värt mödan att lagerhålla dem, annars hade de fortsatt. Antingen har andra modebutiker tagit över det marknadssegmentet eller också är det kunderna som övergett ”kroppspositivismen” och därigenom krympt marknaden, bokstavligt.

I samtliga artiklar står det att företaget fått utstå mycket kritik i sociala medier, som i detta fall tycks begränsat till Tiktok och Instagram. Tiktok har jag inte kollat, men på Instagram är det i princip två Monki-inlägg som fått kommentarer om att företaget ”hatar tjockisar” och därför kan dra åt helvete. Dessa inlägg kommer från ett tiotal kvinnor, så som folkstorm betraktat bedömer jag den som rätt beskedlig.

Medial folkstorm.

Även om jag lider med XXL-kvinnorna. Så där har jag haft det hela livet. Inte så mycket med kläder (även om 46½-skor inte säljs i överflöd), men med annat. Jag gillar ofta gammal teknik och hade lika svårt att få tag i en billig och bra PalmPilot som jag nu har att hitta en mp3-spelare. Det är nog inte en konspiration mot mig utan beror på att obehagligt många människor gör andra val än jag.

Pengar på kontot eller i prylar

Förra helgen bloggade jag om journalistiska överdrifter kring begreppet fattigdom. Inte ett av mina starkare inlägg och det har vi ju redan diskuterat, så den texten tycker jag att vi släpper. Men en kommentar i kommentarsfältet kunde förtjäna ett eget blogginlägg. Det var Hanna som skrev:

”Sen tänker jag lite på det här med personlig inställning. När känner man sig rik eller mindre fattig, är det när man köper något eller när man i början eller slutet av månaden stoppar undan en slant och ser bufferten växa? Svaret på det tror jag påverkar den egna ekonomin väldigt mycket.”

Jag har tidigare varit inne på behovet av att konkretisera rikedom, men Hannas kommentar är nog nästa steg. Jag funderar ofta på en del personers behov av att konsumera upp sina pengar, inte sällan på sånt jag bedömer som mindre viktigt. Rätt ofta märker jag också att andra skakar på huvudet åt min ovilja. Jag undrar varför de bränner sina pengar, de undrar varför jag inte gör det, och bägge svaren finner vi antagligen i Hannas kommentar.

Kritiken mot min och Hannas inställning, att kontoinnehavet är meningslöst tills pengarna används, kan jag förstå, men jag hävdar att pengarna i sig skänker mig trygghet och möjligheter, och därigenom glädje. Jag antar att det inte finns så många på min blogg som företräder den andra inställningen, att pengarna får sitt värde när de konsumeras. Annars hade jag velat ifrågasätta den.

För faktum är ju att pengar tappar sitt värde i samma stund som de konsumeras. Har exempelvis minnet av att en kort tid ha varit ”kung i baren” ett bestående värde? Kanske, men till stor del känns det som en efterkonstruktion, ett sätt att rättfärdiga ett beteende som egentligen inte var så himla klokt.