Ständigt detta ränteavdrag

Nu – över två år in i mandatperioden – vill regeringen tydligen minska ränteavdraget för blancolån. Hur är det möjligt att det dröjt så länge?!

Jag kan på något vis förstå att politiker vill subventionera bolån. För att samhället ska flyta och arbetskraften flytta till områden med lediga jobb skulle det kunna vara vettigt att underlätta för folk att skuldsätta sig för att ha någonstans att bo.

Men blancolån, lån utan säkerhet för att kunna köpa lotter från kriminella nätverk eller semesterresor man inte har råd med, det har politiker av alla färger gnuggat sina geniknölar för att motverka. Det har talats om reklamförbud och till och med att förbjuda så kallade sms-lån, eftersom de ofta är helt onödiga eller i alla fall dåligt motiverade.

Rent allmänt tror jag inte på att förbjuda dåliga fenomen för att försöka tvinga folk att ta kloka beslut. Människor bör ha en stor grad av personlig frihet. Men därifrån till att subventionera skräplån, att låta skattebetalarna skjuta till pengar för att underlätta för dumma människor att göra dumma saker med sina pengar, är det väldigt långt.

Så vad väntar ni på? Nu säger visserligen Kronofogden att de kommer att få fler ärenden ifall man inte drar ut den här processen över fler år (än de två regeringen föreslår), men vad spelar det för roll? Jag har en känsla av att människor som skulle hamna hos Kronofogden om deras blancolån inte berättigar till ränteavdrag kommer att hamna där ganska snart oavsett. Dra av plåstret nu!

Skåprenovering

I biodlingen, men även annars, har jag kommit på att hyllor och skåp är ett bra sätt att spara utrymme och få översikt. Skåp kan man aldrig få för många av, särskilt om de är gratis.

Häromdagen svarade jag på ännu en bortskänkes-annons. Det var ett konkursbo som gav bort två höga träskåp av en typ jag redan har flera stycken. I perfekt skick kan de vara värda någon hundring, men nu ägdes de av ett företag som köper upp andra företag. Det lönar sig inte för dem att börja fixa saker när arbetstiden ska täcka såväl inkomstskatt som sociala avgifter, och här var det några skavanker.

Ser skåpen riktigt taskiga ut kan jag ha dem i källaren eller i ladan för sortering av färgburkar eller byggmaterial, men jag försöker ändå renovera så snyggt jag kan för det är ingen nackdel att kunna ha dem i huset.

Det här var det sämsta av de två skåpen, där bakstycket delvis ramlat av, men alla delarna fanns (som styckmördaren sa när han bad om nåd). Med en näve tunna spikar var ryggen tillbaka och därmed också en stor del av stabiliteten. Överstycket och listerna på framsidan behövde också stärkas upp med spik och skruv. Fötter och lösa flisor fästes med trälim. Avslutningsvis lite brun bets på skador i träet. Det blev inte 100, men åtminstone 95.

Möbelinspektörens slutbesiktning

Två skåp, nästan som nya. De kostade några tior i bensin att få hem, lite material jag ändå hade och en dryg timme av min tid. Man kan såklart köpa alla möbler nya, men då hade dessa skåp kostat någon tusenlapp och de ska ändå fraktas hem och kanske monteras, så frågan är om det ens blivit en tidsvinst. Därför är jag förvånad att inte fler gör så här. Begagnade möbler är oftast nästan gratis. För mig är de helt gratis eftersom jag säljer möbler för mer pengar än jag köper.

En solskenshistoria

Nyhetsartiklar handlar ofta om våld och elände. Ibland vill man läsa om något kul, och utan att det måste handla om skadeglädje. Helt enkelt berättelser om människor som gör en genuint glad. Dagens blogginlägg är just en sådan, efter mejltips från Alexander.

Det handlar om artonårige Robin Tiberg från Sollentuna, som berättar om sin hobby som växt till en karriär. Som fjortonåring började Robin putsa fönster i sitt bostadsområde, sedan klippa gräs och göra annat trädgårdsarbete.

”När folk ser snö tänker de vad kul. När jag ser snön tänker jag att det är en möjlighet att tjäna pengar.”

När han fyllde 18 tog han körkort och kunde då täcka ett större område. Samtidigt startade han företag, började ta in extern arbetskraft och är på god väg mot miljonomsättning vid sidan av heltidsstudier och ett extrajobb. Och man hör redan företagarjargongen. Visst sparar han tid och pengar på att inte längre dela ut reklamblad, men han skyndar sig att säga att det mest handlar om att det var dåligt för miljön.

Jag känner igen mig i Robin. Inte bara för att jag växte upp i samma kommun och läste samma gymnasieprogram på samma skola. Även för mig blev att tjäna pengar, och i lika hög grad att spara dem, tidigt en blandning av hobby och livsstil, och även för mig blev inkörsporten att börja hjälpa till hemma med trädgårdsarbete på familjens stora tomt. Fast jag är rätt säker på att människor som vi hade hittat dit förr eller senare ändå. Vi är som Mårten Gås, utan mordaspekten då:

Men vad beror det på att vissa barn får ett pengaintresse medan andra blir sportfanatiker, narkomaner eller folkdansare? Jag hade, och har, andra intressen, men det stod tidigt klart att intresset för pengar skulle bli större än de andra intressena tillsammans. Är det arv och DNA eller miljö och uppfostran? Kanske en kombination, som experter säger när de inte har en aning. Men intressant är det, det med. Vad tror du?

Hur strömberoende är jag?

Ständig tillgång till el i väggen känns självklart, men jag utsätts då och då för strömavbrott och märker hur allt faller samman. Inget jag planerat går att genomföra och när strömmen väl kommer tillbaka har jag panik över att hinna allt jag hade föresatt mig att redan vara klar med.

Men är det likadant om man är förberedd? Det fick jag möjlighet att testa när min elleverantör aviserade ett sex timmar långt strömavbrott. Innan de drog i spaken såg jag till att göra något som jag aldrig lyckas med vid oförutsedda avbrott, att ladda. Mina bägge telefoner var laddade och min laptop var både framtagen ur sin viloplats längst ner i det nedersta skåpet och laddad till max.

Gosa med katt hinns alltid med.

Avbrottet skulle börja klockan 9.00. En tid då jag vanligtvis hunnit äta frukost och dricka kaffe, men ibland fastnar jag vid datorn på morgonen och gör helt andra saker. Denna dag var det dock full disciplin. Frukostgröten var mikrad och en kanna kaffe kokad och hälld på termos så att jag skulle ha tillgång till varmt kaffe hela dagen.

Jobb då? Jag använder pc för att skriva och då vill jag gärna ha internettillgång också. Nu visste jag att strömmen skulle vara av. Laptopen funkar max tre timmar och routern kräver ström, men även om jag skulle kunna hålla igång den med ett bilbatteri tror jag ändå inte att bredbandet skulle funka. Mobilt internet i telefonen klarade bloggen och de mest akuta mejlen, och det finns alltid lite papper att sortera, helt offline.

De närmast förestående jobben i biodlingen kräver också ström. Jag har bilder att redigera, reklamskyltar att skapa och vaxplattor att smälta in i ramar – el, el och el. Men bara för att jag visste om detta strömavbrott sköt jag upp etikettering av honungsburkar. Totalt ett par timmars jobb att märka glasen och ställa upp dem i hyllor på lagret.

Min gräsklippare drivs med bensin och även det jobbet kunde jag förlägga till den strömlösa dagen. Där rök ytterligare en och en halv timme. Under etikettklistrandet och gräsklippningen betade jag av ett par intressanta poddar via mp3-spelare. Japp, jag vet att det är gammal teknik nästan ingen längre använder, men det funkar, kanske särskilt bra när jag vill spara på strömmen i telefonen.

Jag försöker springa tre gånger i veckan, alltså i stort sett varannan dag. Här behövde jag inte ens planera eftersom det redan stod löpning på schemat. Löpning kräver dusch, men så pass länge håller varmvattenberedaren och trycket i pumpen. Även kylen bör klara en dag, men för säkerhets skull ställde jag in en fryst mjölkflaska att tina under dagen och på samma gång hålla temperaturen nere.

Så måste det till en lunchpaus också. Även den ställer krav på tillagning, men här hade jag varit förutseende och plockat fram en portabel gasolspis som ändå behövde provas.

Kaffe hade jag som sagt, och dessutom chaga-te som kokades på en vedkamin som också håller strömlöst varmt i huset.

Det var det. När strömmen kom tillbaka hade jag fullt upp med datorarbete, men jag kände inte att jag förlorat någon tid eftersom dagen ändå användes effektivt. Nästan så att jag tänker att jag då och då borde fejka ett strömavbrott för att slippa att distraheras av sociala medier och annat brus.

Svenska bolån längst

De allra flesta svenskar som äger sin bostad har lån på den. Många kommer aldrig betala tillbaka hela lånet och det är bara de som äger mindre än halva bostaden som måste amortera. Så säger lagen, men  det tycks också nästan vara en naturlag. Det är liksom bara självklart att man lånar flera miljoner när man flyttar hemifrån, för att sedan gå och dra på det där lånet hela sitt yrkesliv eller ännu längre.

Istället är det vi som reagerar mot detta som upplevs som lite galna. Hur skulle det se ut liksom, om inte alla vore skuldsatta upp över öronen? Därför är det intressant att se vad som händer när svensk amorteringskultur möter annan. Som när skånska Eva flyttar till Helsingfors och ser fördelarna med hög amorteringstakt eftersom hon uppfattar att det ger henne bättre ekonomi på sikt.

För mig som utlandssvensk är det alltid intressant att se hur svenskarna uppfattar sig själva. Särskilt när de säger en sak och gör en annan. Stockholmare på stan tycker att bolån borde vara tillbakabetalda på nedemot tio år och det är det ju nästan ingen som efterlever.

Jag är (som tjatats på denna blogg) en varm anhängare av att styra sitt eget liv. Att äga mindre än halva sin bostad och därmed vara beroende av arbetsgivare, banker och politiker är ganska exakt motsatsen till det.

Bilverkstadshaveri

Jag skrev en krönika i Råd & Rön för kanske femton år sedan som gick ut på att det bästa med sociala medier är att de går att använda för att få rätt mot företag. Du kan gnälla dig blå, så länge du ändå bara når en chattrobot, eller en lågt avlönad växeltelefonist. Men genom att sakligt upplysa omvärlden, gärna på företagets egen Facebookvägg, om hur de behandlat dig som kund träffar de dem när det gör ont – i plånboken.

Någon som tagit fasta på detta är Citroen-ägaren Marie Elme som tappade bort sin bilnyckel och lämnade in bilen hos Hedbergs Bil i Malmö. Att ”utvecklingen” gjort att man ska behöva lämna in bilen på verkstad för omfattande arbete för att man saknar nyckel är en diskussion vi kan ha en annan gång, men så är det. Hedbergs Bil tog dock god tid på sig. När det gått elva månader utan att de var klara bytte Marie taktik. Istället för att klaga hos företaget skrev hon ett inlägg på Facebook.

Det tog skruv, företaget hörde av sig och blev tvungna att erkänna att deras (möjligen före detta) anställde hade klantat till det. Det blev ju inte Maries bil bättre av och när hon ett par månader senare följde upp med ytterligare ett inlägg hakade SVT på med ett reportage.

”Rolf Hedberg?”

Bilen är nu skickad till en ny bilverkstad och någonting säger mig att Hedbergs Bil börjar ångra att de inte gav detta ärende högre prioritet i ett tidigare skede. När potentiella kunder i framtiden gör en webbsökning på företaget kommer de mötas av rubriker som ”Varning för Hedbergs Bil i Malmö”. Det är dålig reklam som troligen aldrig går att tvätta bort.

En onödig arbetsplats

Elefantkyrkogården. Namnet kommer upp ibland när någon oduglig myndighetschef tvingats bort från sin position och hamnar på den avdelning inom regeringskansliet som kallas just Elefantkyrkogården. Det är förresten inte första gången elefanter får klä skott för dåliga fenomen.

För det finns verkligen ingenting positivt med detta. Här har svenska skattebetalare avlönat storheter som Dan Eliasson och från och med nu Anna Kinberg Batra. Det är människor som ofta redan kostat massor med pengar genom att missköta sitt jobb, men som pga undermåliga avtal måste betalas fram till att deras förordnanden går ut.

Om de inte hittar ett annat jobb innan, men det händer nästan aldrig. De har ju genom vänskapskorruption redan tillskansat sig en hög lön och nu kommer de inte ens behöva göra något för den. Varför skulle de gå ner i lön för en position som dessutom kräver en motprestation? Nu säger visserligen civilministern, Kinberg Batras nye chef, att hon visst ska jobba. ”Att tiden ska fyllas och användas effektivt så länge hon är anställd är en självklarhet.”

Men alla vet att det är skitsnack. Hon kommer att få 122400 kr i månaden för att göra ingenting, möjligen med avbrott för påhittade arbetsuppgifter. Totalt kostar Elefantkyrkogården skattebetalarna 10-20 miljoner om året. Det är inga jättepengar ens för en fattig stat, men ändå stötande. Det pratas ofta om vilket stort ansvar ”klägget”, representanter för den politiska adeln, har. Kinberg-Batra blev officiellt avskedad – hon fick sparken, på ren svenska. Ingen jag känner som fått sparken har fått miljonlön över fyra år efter att de slutat jobba.

Jag förstår att det aldrig kommer att hända, men jag är övertygad om att den politiske ledare som ifrågasätter den här ordningen, att belöna oduglighet och i vissa fall ren kriminalitet, kommer att belönas med respekt av folket.

Till att börja med kan man sluta att skriva denna typ av avtal. Myndighetschefer har generellt otroligt hög lön i förhållande till sin kompetens. De behöver inte ha mångdubbelt högre anställningstrygghet än alla andra. Om de nu är så himla duktiga får de ju lätt ett nytt jobb. Och är de inte det, då har de för hög lön redan när de jobbar och ska självklart inte ha mer än max ett halvårs uppsägningstid. Med krav på motprestation! Jag tycker t ex att det vore ytterst lämpligt att Kinberg Batra och hennes nya kollegor plockar skräp på Stockholms gator, då skulle hon göra nytta för första gången i sitt liv.