Hur blir man rik snabbt?

Jag tror att jag har hört talas om Sveriges Radios ekonomipodd Ekonomiakuten, men hade aldrig hört den innan jag snubblade över ett avsnitt där de diskuterade hur man blir rik på kort tid, eller åtminstone ganska rik.

Ganska rik.

De inbjudna journalisterna, Gunnar Harrius och Alexander Norén, känner jag till och tycker att bägge haft en del vettigt att säga tidigare. I detta avsnitt besvarar de bl a en lyssnarfråga om ekonomiskt oberoende som lyder ungefär:

”Jag stör mig på att svaret alltid är att tänka långsiktigt, typ 40 år. Hur blir man rik nu eller snart, inom några år? Jag fattar att jag inte blir ekonomiskt oberoende inom tio år, men vill kunna resa vart jag vill på semestern och inte behöva avstå från roliga grejer jag vill köpa.”

Själv stör jag mig på att man alltid fokuserar på inkomsterna när det är så mycket lättare att påverka utgifterna och det var likadant här. Gästerna fastslår att tid och risknivå är de enda faktorerna. Ska man inte låta det ta tid måste man höja riskfaktorn till bingonivå.

Jag menar att det finns en tredje faktor – kostnadsminimering. Den som halverar sina utgifter blir, något förenklat, dubbelt så rik. Givetvis bör det inte vara det enda verktyget man jobbar med på vägen mot rikedom, på samma sätt som varken tid eller risk heller räcker för att nå ekonomiskt oberoende, men för mig har det varit betydligt mer effektivt att jobba med utgifterna än inkomsterna för att bli ekonomiskt fri.

Nätdiskussioner om ekonomisk frihet slutar nästan alltid med att någon säger att det krävs väldigt många miljoner (har sett allt från 30 till 100) för att nå finansiellt oberoende, och eftersom nästan ingen av oss tror att vi ska nå dessa nivåer dör diskussionen där. Jag vill inte fastslå en exakt siffra. Den blir lika ointressant som att bestämma vad som är en bra tid på maraton eller vid vilken temperatur det är kallt.

För egen del krävs otroligt mycket mindre än 30 miljoner i dra-åt-helvete-kapital för att kunna kalla mig ekonomiskt fri, men poängen är att utgiftssidan är det verktyg vi har mest kontroll över, och utan den blir de andra uddlösa med mindre än att vi kommer upp på Elon Musk-nivå och kan shoppa jetplan för att få tiden att gå.

Egendomsskatter

Jag argumenterar gärna för sänkt inkomstskatt eller moms, men ännu mer idiotiskt är väl skatter på sånt man har, vare sig det heter förmögenhetsskatt, fastighetsskatt eller något annat. Bakgrunden till tankarna är den här videon om amerikansk fastighetsskatt.

För den som inte orkar se den handlar det om en 82-årig man i USA som tvingas ta lån för att betala fastighetsskatt på huset han ägt sedan 60-talet och vid det här laget betalat mer för i skatt än det kostade att köpa. Fortsätter han inte att betala kommer myndigheterna ta huset ifrån honom. Varför?

Mina kunskaper om amerikanska skatter är begränsade, men vi behöver inte till andra världsdelar för att se fenomenet skatt utan inkomst/vinst. Fastighetsskatt och fastighetsavgift finns här med. Jag betalar dessutom förmögenhetsskatt, bl a baserat på att jag äger ett hus som jag redan betalar skatt för trots att jag inte tjänar en krona på att ha det.

”Hit med pengarna, gubbjävel!”

Och då ser vi ibland fenomenet från videon, att människor inte har råd att betala sin skatt eftersom det inte är del av en vinst de gjort utan helt enkelt ett straff för att de äger något. Ta gärna ut (nej, inte gärna) en skatt om jag hyr ut, men sluta ta betalt för att jag har!

”You will own nothing and be happy” är en slogan från organisationen World Economic Forum, som väl hyllas av samtliga riksdagspartier (?). Historien om den gamle mannen visar att vi redan är där. Visst, han äger huset, men han betalar ju för det ungefär som att han hyrde det, och inget kan han göra åt det. Miljardärer kan rösta med fötterna, men vad gör pensionärer vars ”brott” är att de inte lever på samhället? 

Årets matbluffar

En lista över årets matbluff har presenterats och jag tycker mig känna igen allihop sedan tidigare:

1. ”Färdigblandat”

En pizzasås som endast består av krossade tomater, salt och vatten, bara väldigt mycket dyrare eftersom man säljer det som en färdig sås. Det är inget nytt. Vi har t ex länge kunnat köpa pannkaksmix, alltså mjöl, salt och bakpulver, fem gånger dyrare än för den som orkar mäta upp ingredienserna själv.

2. Krympflation

Nu när normen för kaffepaket gått från 500 till 450 gram är det tydligen dags för nästa steg, 425 gram. Själv stretar jag emot genom att köpa Dollarstores 500-grammare. För storlekens, smakens och inte minst prisets skull.

3. Mikroskopisk huvudingrediens

Ica säljer en pastasås, ”Ricotta & spenat”. Det är bara det att andelen ricotta i såsen är 8 promille. En mer korrekt beskrivning hade varit ”Spenatsås (kan innehålla spår av ricotta)”.

Den sistnämnda bluffen hittar vi i tidigare års matbluffar, närmare bestämt i Erik Lallerstedts tryffelsås (med hela 0,005 procent tryffel!). Andra favoriter är Valios ”laktosfri kefir” som mycket riktigt var laktosfri – precis som Valios vanliga och lite billigare kefir. Det är en klassiker att sälja produkter ”nu med X” trots att de alltid innehållit den ingrediensen. Eller ”utan palmolja” precis som alla konkurrenters sedan urminnes tider. Och när familjeföretagets traditionella originalrecept från mormor innehåller färgämnen och smakförstärkare framställda i laboratorium anar jag att historien anpassats en aning.

”Mamma, är maten klar?”

Vad som blir nästa års matbluffar vet vi inte än, men att det blir sådana kan vi vara säkra på så länge konsumenterna plockar ner en massa färdigprodukter i varukorgen utan att ifrågasätta innehållet eller ens läsa innehållsförteckningen. Att riktiga matvaror med fördel har en (1!) ingrediens är en gammal sanning, men den blir inte mindre sann för det.

Riktiga säljtips

När Expressen skriver en artikel om secondhandförsäljning och ger råd som är helt uppåt väggarna tänkte jag komma med facit. Vi börjar med det märkligaste i hela texten:

”Januari är en månad där det ofta är ganska få siffror på bankkontot. Därför är det en bra månad att se över vad man har hemma som man kan göra sig av med.”

Så hade jag också sagt om jag vore pressansvarig på Tradera, men som försäljare av gamla grejer säger jag tvärtom. När jag sålde mycket på Tradera tog jag en paus hela december med undantag för sånt som kunde bli julklappar i sista minuten, och sedan sålde jag aldrig någonting förrän folk fått barnbidrag, pension och lön i februari.

Särskilt på en auktionssajt gäller det ju att sälja när köptrycket är som störst, inte när säljarna behöver pengar och köparna inte har några, det är vanlig enkel logik. Apropå logik nämns spelkonsoler som ett bra säljobjekt specifikt i januari. Jag tror tvärtom där med. Det är ju typiskt en sådan grej många får som julklapp i december och då finns ett säljtryck på gamla modeller i januari. Köparna har stått emot mellandagsrean och vill göra en bra affär – låt dem inte göra det på din bekostnad.

Sedan är jag mycket skeptisk till uttalandet om att dyrare saker säljer bättre än billiga i lågkonjunktur. Men det behöver man ju inte ha någon uppfattning om, vi kan bara sälja det vi har och jag har aldrig haft vare sig Svenskt Tenn eller Georg Jensen i gömmorna. Jag ska däremot göra ett ryck nu i vår och försöka sälja möbler, lampor och lite andra inredningsgrejer. Tricket för mig är att alltid ha några annonser ute. Är det 30 blir det ett segt jobb, det är skittrist att ta ett hundratal bilder till 30 annonser och skriva lika många annonstexter. Bättre då att ha fem annonser ute och fylla på med fem till efter hand.

I sommar åker jag på bakluckeloppis där jag försöker sälja många saker på kort tid. Dels sånt som inte lämpar sig för annonsering, t ex objekt som är svåra att skicka, och dels sånt jag haft ute på annons, men fått behålla. Genom att på det sättet scanna av marknaden blir det lättare att veta vad saker kan vara värda när jag står öga mot öga med en professionell prutare.

Men allra viktigast när det gäller begagnatförsäljning är att komma igång. Det är så lätt att säga att det där ska jag sälja om man sedan inte ens försöker. Till slut är det för gammalt eller förstört. Eller så ska man flytta och har så mycket annat att göra att man inte hinner/orkar.

Gör en lista eller samla ihop en ful hög och ge dig inte förrän du är igång med försäljningen. När den väl rullar är det nästan ett självspelande piano, med den väsentliga skillnaden att det inte kommer ut musik utan en strid ström av pengar. En femtiolapp här och en femhundring där blir rejäla pengar över tid.

Ett år utan matinköp

Jag slutar aldrig fascineras över hur mycket känslor andras konsumtionsvanor väcker. I veckan skrev SVT om en familj som storhandlat mat så att det skulle räcka i ett år. För ett år sedan var det en artikel om när projektet börjat, de hade precis handlat och var spända på hur det skulle gå, och de möttes av mycket hån i sociala medier. Nu kom summeringen där de berättar hur det gick. Här var en av reaktionerna.

En annan påpekar att även om de bara handlade mat för trettiotusen för det där året kostar djuren på deras gård mycket (vilket han såklart vet lika lite som jag om), så då hade det lönat sig att lönearbeta och fortsätta att konsumera som folk gör mest. Det är såklart möjligt, men de verkar nöjda med sina liv och jag tänker att det också räknas.

Jag förstår att andra inte vill göra som dem, men jag förstår verkligen inte ilskan. Att andras val uppfattas som dumma är en sak, men om familjen Wallman trivs med att handla en gång om året (och det gör de tydligen), låt dem göra det då!

I själva sakfrågan, om det sparar pengar att handla en gång om året, är jag inte säker på att det skulle göra det för mig. Om man spontanköper skräpmat vid varje butiksbesök blir det en annan sak. Men jag tror på strategier i största allmänhet. Därför tror jag både på fasta handlingsdagar, handlingslistor, matscheman eller vad som helst. För allt detta leder till medvetna beslut och när det kommer till ekonomi vinner planering över spontanitet. Inte varje gång, men över tid.

Men med det sagt, tycker du att höjden av lycka är att spontanhandla tre gånger om dagen och du har tid och råd att göra det – så gör det!

Korruptionsrekord?

Varje gång jag antyder att det finns korruption i Sverige, eller till och med dristar mig till att säga att Sverige inte är bättre än många andra länder i detta avseende blir jag idiotförklarad och får foliehatt-stämpel. Med största sannolikhet händer det igen nu, men läs gärna hela texten och artikeln jag länkar till innan ni kastar första stenen.

Mutebo... Göteborgs kommunala renhållningsbolag Renova köpte fem vätgassopbilar från H2X, ett australiensiskt bolag som det går att läsa en hel del skit om på internet. Bl a har de trots kort historik bytt namn, vilket sällan är ett gott tecken. Men bilarna skulle ju vara fossilfria och då behöver man kanske inte kolla så noga. Inte ens följa lagen om offentlig upphandling vad det verkar, så Renova skickade sjutton miljoner kronor utan att skriva ett avtal först, allt som fanns var en mejlad offert.

Nu visar det sig emellertid att det inte blev några bilar. Renova har fått tillbaka en av de sjutton miljonerna, men det är allt. Hur kunde detta hända? För egen del skulle jag inte skicka mer än ett par tusen kronor utan att det finns ett papper på vad jag köpt, men då handlar jag ju bara för egna pengar. Det är nog annorlunda om man har plånboken full med skattepengar och bara kan rekvirera mer när de är slut.

Så då var tjänstemannen på det kommunala bolaget som gjorde upphandlingen omdömeslös, klantig och/eller dum i huvudet? Nja, säg inte det. Han var nog bara okoncentrerad och tänkte på att han snart skulle gå i pension. Eller ja, inte på heltid. Ibland tar han på sig konsultuppdrag för en australiensisk fordonstillverkare, H2X.

Men en sak får man ändå ge Renova, vars hemsida badar i miljöfloskler. Det blev fossilfritt, påhittade sopbilar har inga utsläpp.

Höjd pant

Att panta burkar har blivit något av en symbol för oss snåljåpar, även om jag tror att det är få som tjänar några jättepengar på det. Men det blir en slant. Jag har två säckar för ändamålet hemma, en norsk och en svensk, och då handlar jag ändå aldrig burkar med pant. Men eftersom norrmän gärna åker till Sverige för att köpa öl, läsk och energidryck kastas även svenska burkar i den norska naturen. Inte sällan ser jag de svenska burkarna i soporna vid butikernas pantmaskiner. Kunderna testar dem väl i maskinen, upptäcker att de är svenska när de spottas ut och kastar dem eftersom de inte orkar vänta till nästa Sverigetur.

Framöver lönar det sig bättre när svensk pant höjs till norsk nivå, men jag tror inte att det kommer att göra någon skillnad. Orkar man inte ta med sig burken för en krona gör man det knappast för två, oavsett var man bor. Men okej, köper man en platta med 24 burkar får man tillbaka 48 kr istället för 24 kr, gör man det upprepade gånger blir det ännu större anledning att lägga om beteendet. Jag hade gärna sett en större höjning, så att det svider att vara lat.

Om man nu inte pantar av miljöskäl eller för att det är normalt att i möjligaste mån ta hand om sin egen skit. För hur jobbigt är det egentligen att samla upp tomburkar och PET-flaskor i en påse och ta med när man ändå handlar? För jobbigt tydligen. Varje vecka hittar jag kastade burkar, och då letar jag inte ens. Jag bara tar hem dem jag ändå ser.

Min prognos är därför att den här lilla höjningen inte kommer att föra så många fler burkar tillbaka till butiken. Jag slipper i alla fall svära när jag klättrar ner i ett dike på joggingrundan och upptäcker att de snåla jävlarna handlat i Sverige, från och med i sommar får jag lika mycket betalt för dem som för norska burkar.