”Jag orkar!”

Jag har upptäckt en lättja bland människor, här i Norge där jag bor, men jag såg tendenserna även i Sverige så gissningsvis ser det likadant ut där. Det är inget fel med att vilja ha det lätt, men slöhet kan kosta pengar. Låt mig utveckla.

När folk i byn där jag bor rensar i sina hus eller flyttstädar orkar de inte ta reda på överflödet. Möjligen kan de köra det till Fretex, Norges motsvarighet till Myrorna, men många gånger tror jag inte att det handlar om godhet utan hänger ihop med att det kostar pengar att lämna sopor på tippen. Nu har jag bott här i 3,5 år och ryktet sprider sig, så nu frågar de mig istället. Själva orkar de inte sälja eller reparera, men jag orkar. När inköpsvärdet är noll behöver man inte så höga priser för att det ska vara värt mödan.

Pant orkar de inte heller ta hand om. ”Du åker väl till Sverige ibland?”, frågar de mig, och så får jag deras svenska pant. Men åker inte de till Sverige då? Jo, de handlar ju den där panten. De flesta är nog i Sverige mycket oftare än jag, men tydligen är det lättare att köpa läsk- och ölburkar än att lämna tillbaka dem till butiken.

Ett företag får sina produkter på pallar med korta 2tum2-reglar som mellanlägg. Ingenting att snickra med, men utmärkt ved och eftersom bitarna är 2-3 decimeter långa, spikfria och obehandlade är de bara att trava upp i vedhögen eller langa in i kaminen. Det vet jag för jag hämtade en säck där häromdagen. Är det då ingen i personalen som eldar med ved? Klart det är, jag bor på landet. Men de orkar inte. Särskilt inte när de redan har ved hemma, det blir ett problem först när den är slut.

Det finns massor av sådana här exempel som vart och ett inte innebär någon förmögenhet, men i det långa loppet tjänar/sparar jag massor genom att orka ta en omväg, hämta en låda, skriva en annons, ringa ett samtal, olja in ett bord osv. ”Inte lätt att hinna när man jobbar heltid”, kommer någon att invända, men en vecka innefattar 168 timmar. Jobbar man 40 timmar och sover sju timmar per natt återstår 79 timmar, alltså en dubbel heltidstjänst, plus semester och röda dagar. Vi hinner mycket, om vi bara orkar.

Stressigt hemarbete

Jag har alltid gillat att jobba hemifrån. Redan på den tiden när jag mest utförde kontorsjobb på en extern arbetsplats kände jag mig aldrig så effektiv som när jag jobbade hemma vid den egna datorn. Men jag förstår att det inte är för alla. En del saknar disciplinen eller intresset och en del saknar förutsättningar för att alls jobba hemifrån.

Men jag blir konfunderad när jag läser att stressen ökar mest hos distansarbetare, när det borde vara tvärtom. Jag trodde att många ”löneslavar” drömde om att få välja sina egna tider, slippa rusningstrafiken eller för den delen (min egen hatsysselsättning) att flänga runt på stan vid lunchtid istället för att kunna tillreda mat i det egna köket. Och det här gör mig riktigt beklämd:

”Sitter du hemma ska du boka möten för varje liten fråga som ska avhandlas. Du förväntas vara tillgänglig på ett annat sätt, på arbetet hamnar du också i ett annat socialt sammanhang. Du får också automatiskt dagsljus och rörelse när du tar dig till jobbet.”

Det låter ju som riktiga slavar som släpps ut i frihet, eller fångar som efter decennier i fängelse blivit så institutionaliserade att de inte vill lämna fängelset. Klarar folk inte ens av att gå utomhus och få i sig frisk luft om de inte tvingas till det? Är det vad yrkeslivet i den moderna västvärlden gör med oss? Kanske, jag vet ju inte. Efter tio års anställningar, ofta med relativt fria förutsättningar, började jag frilansa, vilket jag gjort sedan strax innan millennieskiftet.

Men okej, jag har vänner som absolut inte trivs med sina jobb, men som för död och pina inte skulle våga ta ton mot chefen och än mindre säga upp sig för att prova något annat. Vad gör man då åt det? Lösningen för en heroinist är ju inte att fortsätta knarka, trots att han på kort sikt får fruktansvärd abstinens av att sluta.

Var och en som vill lämna ett beroende får väl försöka hitta sitt eget ”metadon” som ersättning/övergång från den riktiga drogen. På arbetsmarknaden tror jag att lösningen för många skulle vara ett regelbundet sparande i kombination med kostnadssänkningar. På det sättet gör man sig mer oberoende från jobbet vare sig det utförs på ett kontor, en fabriker eller på distans. Det minskade stressen för mig.

Vi har i alla fall en padelhall

Padel var ju en trend som dök upp och försvann för några år sedan. För mig verkar det som tennis för folk utan kondis, men jag har i ärlighetens namn inte testat. Hur som helst försvann nyhetens behag efter att varenda kommun skaffat en padelhall. Padeltrenden förvandlades till padeldöden och Billy Opel skrev en träffande text om kommuner som lägger ner det mesta annat.

”Bussarna har slutat gå,
men vi kan promenera.
Posten kommer bara då och då
och det får vi acceptera.
Ja, man får vara nöjd ändå
att nå'n vill investera
och vi har i alla fall
en tjusig padelhall.”

Den gjorde han 2022, när floppen var ett faktum, så varför skriver jag om detta nu? För att det finns en plats dit nyheter tydligen inte färdas – Kramfors. Där har den urfattiga kommunen satsat sexhundratusen kronor (!) på att bygga om tennishallen med två nya padelbanor.

Kommunalrådet (som jag inte tror spelar padel) berättar hur man tänkte och att satsningen görs för att den lokala padelklubben har en omfattande verksamhet för barn och unga. Nu visar det sig att denna klubb, med total 30 medlemmar, inte har en enda medlem under 18 år!

Som om inte detta vore nog finns det redan en privatägd padelhall i kommunen, 17 km från den nya. Tidigare fanns det en till, men de la ner eftersom underlaget var för klent, och antagligen också för att de nu lyckades få kommunen att köpa deras gamla padelbanor. Det går inte ens att hitta på sådan här dårskap! För att återigen citera Billy Opel: ”Ja, nog saknar man den ti'n när vårat samhälle fungera'.”

Laga verktyg

Ni vet en sån där fogpistol man har för att spruta lim, silikon och annat. Jag har flera, och det är rätt bra för sådana använder jag hela tiden och det är praktiskt att kunna låta tuber under användning sitta kvar i pistolen.

Som ni ser är de inte jättedyra, men jag hade en där plattan som trycker mot tuben försvunnit, vilket gör den obrukbar. Men så hittade jag en lämplig plåtbricka och tänkte att med den blir sprutan som ny igen.

Den trasiga högst upp.

Ibland funkar sådana planer bättre i teorin än i praktiken, men förutom att det krånglade lite med att hitta rätt skruv var det bara att klippa ner plåten till rätt storlek, slipa av kanterna och skruva fast den på plats.

Nu var det bara några tior att spara, men hade jag inte fått igång den hade jag inte köpt en ny, jag hade fått klara mig med en mindre. Andra gånger är det större vinst. Poängen är att det alltid lönar sig att hålla efter sina saker (och helst innan de gått sönder), slipa sina knivar, hänga upp, olja in, smörja upp, fetta in... Det här gäller för övrigt inte bara verktyg. Nästan allt håller längre om man är rädd om dem, från kläder till fordon. När vände du senast uppochner på din pulversläckare eller impregnerade dina kängor?

Årskostnader

Nu börjar jag få koll på vad mitt liv kostar efter flytten till Norge. Jag tänker inte redovisa varje siffra i detalj, särskilt känns förmögenhetsskatten lite privat, men här kommer några siffror.

Boende

Den största utgiften för många, så även för mig. På ett år kostar huset mig 66300 kr. Det inkluderar ström, ved, fastighetsskatt och 2024 års byggprojekt. Astronomiska siffror för mig, men det motsvarar ju faktiskt bara 5525 kr i månaden och det är väl många som betalar en högre hyra, eller för den delen ränta på huslånet. För 5525 kr har jag ett boningshus på över 200 kvm och en lada på över det dubbla.

Bil

Mina bilkostnader för året, innefattande bensin, besiktning, försäkring och bildelar landade på 17500 kr, så i princip 1500 kr per per månad. Helt okej, även om det hade blivit billigare ifall jag inte köpt reservdelar till min gamla 245:a (högra bilen på bilden) som jag borde ha slumpat iväg till högstbjudande redan i januari -24 eftersom den bestämt sig för att inte gå bra.

Mat

Denna kostnad har behandlats i ett eget inlägg 2023 som konstaterade att årskostnaden (inklusive allt jag köper i matbutiker, som tandkräm och toapapper) blir 10400 kr eller 864 kr i månaden. Jag har inte gjort någon ny uträkning sedan dess, vilket innebär att den kan ha gått upp eller ner. Mat har generellt blivit dyrare, men jag har å andra sidan blivit mycket bättre på att odla egen mat. Det skulle hur som helst förvåna mig om en uppdaterad månadskostnad inte skulle hålla sig i intervallet 800-900 kr.

Det här var gratis.

Internet & telefon

Internet och mobilabonnemang ligger på 8300 kr, en summa som ökat lite sedan jag fick bredband, men som jag kompenserat genom att dra ner min telefonkostnad från fri datatrafik till ett abonnemang för 95 kr per månad. I Sverige hade mycket av detta kunnat dras av på mitt företag, men här får jag ett schablonavdrag som helt enkelt inte gör det möjligt.

Katt

Mina båda katter kostade mig 2600 kr under förra året, så en dryg hundralapp per katt och månad. Jag vet att det här är ett känsligt ämne, så jag ska svara på lite av kritiken innan den kommer. Mina katter har fri tillgång till ett torrfoder de gillar, två gånger om dagen får de våtfoder och när de tittar bedjande på husse får de kattgodis. Dessutom har de en lada på 450 kvadratmeter full av möss och fladdermöss, och oftare än jag skulle önska tuggar de dessutom i sig småfåglar. Såvitt jag kan bedöma mår de bra, både fysiskt och psykiskt. Jag har valt att inte ha någon husdjursförsäkring på samma sätt som jag hade valt att inte försäkra mina barn om jag hade haft några. Jag tror helt enkelt inte på försäkringar som går att undvika (dvs alla med undantag för hemförsäkring och bilförsäkringar), men skulle någon av mina katter bli sjuk går jag till en veterinär och tar kostnaden för det.

Möss är inte alltid intressanta.

Övrigt

Jag gillar inte ”övrigt”-kategorier, varken i bokföring eller i andra sammanhang, eftersom det ofta slutar med att lite för mycket hamnar där. Ibland är det dock oundvikligt. Jag har ingen egen kategori för presenter, löparskor, tandläkarbesök, porto osv. Jag kan kolla vad det här har kostat mig under det senaste året, men en redovisning blir ganska poänglös.

Fast kanske allt detta egentligen är poänglöst? En del skulle absolut hävda det, så länge intäkterna täcker utgifterna och man har ett liv man trivs med. Själv vill jag veta vart mina pengar tar vägen och göra löpande bedömningar av om de går till det jag vill eller om det finns skäl att ompröva något.

Den som håller med kan enkelt göra sin egen ”Lyxfällanbudget”. Tillhör du den majoritet som betalar allt med kort eller telefon direkt från kontot kan du använda bankernas egna verktyg. Själv föredrar jag att ha ett eget kalkylblad i datorn, men det skulle också funka med ett vanligt vitt papper. Krångligt? Det kan vara en poäng i sig. Jag har hört att en del får ner sina kostnader genom att börja bokföra dem, helt enkelt för att de inte orkar samla kvitton och skriva ner sina inköp.

Kommunal räkodling

När kommuner ska in och leka företagare blir det sällan bra. Jag kommer faktiskt inte på något lyckat exempel. Motsatsen däremot! Det senaste exemplet är Sandvikens kommunala räkodling. 116 ton räkor och tjugo nya heltidsjobb var det tänkt att det skulle ge när Sandvikens kommun pumpade in 4,8 miljoner kronor i ett kommunalt bolag som skulle producera en ”hållbar räkodling” och sätta Sandviken på kartan.

Någon kanske invänder att Sandviken redan fanns på kartan. Inte bara för att deras kommunala musikskola gav oss Tomas Ledin, Sveriges tråkigaste och mest självgoda artist, utan också för ”Sandvikenrapporten”, studien som visade att kommunen tjänade en halv miljard om året på invandring. Senare visade det sig att ekvationen bara gick ihop om man räknade invandrarnas bruttolön som vinst för kommunen och dessutom inkluderade de statliga bidrag man fick för att ta emot flyktingar.

Vinsten kommer så småningom.

Men skam den som ger sig! Nu var det alltså dags igen, denna gången ville kommunen glida fram på en räkmacka garnerad med lokalodlade räkor. Men det blev ingen räkmacka. Inte en enda räka faktiskt. Räkyngel beställdes och skulle hämtas på Arlanda, men eftersom man inte ens lyckades fylla i tulldokumenten fick man inte ut ynglen förrän de dött.

Där slutade drömmen om den kommunala räkodlingen. Allt som återstod var kostnader, och kostnadssammanställningen tycker jag är en bra illustration på varför kommuner inte ska leka företagare. Se här:

Vad tror ni skulle hända om ett riktigt företag lämnade in den listan?! Vad är ”Kostnader”? Inte personalkostnader i alla fall, för de hamnade i en egen kolumn, för övrigt den enda begripliga. Och så ”Övriga verksamhetskostnader”, en så märklig och ospecificerad post att de för säkerhets skull dubblerade den. Var det någon som sa ”lekstuga”?

Är det slut nu då? Tänker Sandviken fokusera på kärnverksamheten, äldreomsorg, förskolor och sånt? Nej då, förvaltningschefen låter hälsa att detta praktfiasko gett ”värdefulla kunskaper” som nu istället kan användas på de nya verksamheterna – fisk- och tomatodling. Kanske är det så Sandviken ska försöka hamna på kartan, genom att vara den sämst förvaltade kommunen norr om Malmö?

Att vägra mobiltelefon

Jag har haft mobiltelefon ända sedan de vägde sju kilo. Däremot skaffade jag inte smartphone förrän jag fick behov för det, vilket var på hösten 2021. Men det finns de som vägrar mobil överhuvudtaget, som Kjell, 59. Han beskriver det som en frihetskänsla, vilket jag känner igen från en av mina idoler, författaren Thor Gotaas, som också han valt bort mobilen.

Gotaas berättade en gång att han, som också är 59 år, aldrig behövt ha glasögon, varken på långt eller nära håll, och att han misstänkte att det är en bieffekt av att aldrig stirra ner i en smartphone. Jag tror att det kan ligga något i det, men hade det bara hängt på ögonhälsa kunde bakåtsträvare skaffa en gammal knapptelefon.

Jag uppskattar människor som gör egna val och anser att bristen på sådana är en av de största orsakerna till att inte alla har god ekonomi. Vi dras med i en köphysteri, många gånger utan att stanna upp och fråga oss om vi handlar för att vi vill eller för att alla andra gör det. För bara tio år sedan hade få av oss tänkt tanken att köpa personbil på avbetalning, nu är det få som inte gör det. Andra exempel är möbler, semesterresor och just mobiltelefoner. Jag har alltid köpt kontant för att slippa låsa mig till en operatör, men så har mina telefoner heller aldrig kostat 15000 kr.

Telefonerna kostar oss inte bara pengar, även tid. När jag bloggade om Thor Gotaas hade han gett ut 45 böcker. Nu, knappt två år senare är siffran 52 (med reservation för att det kan ha blivit fler sedan igår) och det har säkert ett samband. Jag försöker att inte använda min mobil så mycket, jag har t ex inte fri datatrafik så utanför hemmet tickar megabyten snabbt iväg om jag skulle surfa på den. Men den tar ändå en massa tid.

Tid är ju det enda vi människor verkligen har, så det må väl vara hänt, men är det värt det? Den frågan borde vi ställa oss varje gång vi är på väg att konsumera. Gagnar denna tjänst/produkt mitt liv på en nivå som motsvarar priset? Jag svarar allt oftare nej.