Tjänade pengar på kapad identitet

Jag lyssnade på ett radioinslag från NRK om en man som fått sin identitet kapad. Detta hade lett till att han behövt beställa nya kort, konton osv. Men tyck inte synd om honom, han upplevde det som det bästa som hänt honom, ur ett ekonomiskt perspektiv.

Nu fick han nämligen en knuff att kolla upp sina abonnemang och upptäckte att han har tjänster och medlemskap som tickar och går trots att han inte har någon användning av dem. Programledaren höll med. Han berättade att han nyligen bytt ut ett bankkort och då tvingats återkoppla sina autogiron, men att han antagligen fortfarande har glömt några så att han kommer att få påminnelser om obetalda räkningar.

Själv tycker jag att de som har fler automatiska betalningar från sina konton än de själva kan hålla i huvudet har för många tjänster och leverantörer, men om så är fallet bör man snarast sammanställa en lista så att man är beredd när skiten träffar fläkten.

Fast känner jag norska och svenska folkens kynne rätt gör man så lite man kan så länge det går. Jag kanske skulle starta en tjänst där jag kapar kundernas identiteter så att de får ett ryck att ta reda på vart deras pengar tar vägen. Självklart tar jag autogiro.

Flugor i maten

EU godkänner den ena insekten efter den andra som livsmedel. Två länder, Italien och Ungern, tar öppet strid mot labbodlat kött och insekter i maten, medan Sverige via sin innovationsmyndighet Vinnova pumpar in pengar i företag som producerar mjölmaskmjöl och insektsburgare.

Min inställning är mycket enkel. Om folk vill äta maskar eller kemiska köttsubstitut får de göra det för mig, oavsett om anledningen är att de tror det gynnar klimatet, hälsan eller plånboken. Men jag vill slippa! När jag säger slippa menar jag att jag vill slippa äta det, men jag vill också slippa att betala för det. Och jag vill ha en tydlig märkning på alla produkter som innehåller insekter, även om det bara är en promille av ett tillsatt färgämne.

Och så det där med betalningen då. Om nu mjölmaskmjöl och bönsyrsebönor är ”framtidens mat”, hur kommer det sig att varenda företag som försöker producera den typen av mat behöver mångmiljonbidrag från skattebetalarna, många gånger för att sedan ändå gå i konkurs?!

”För dåligt med honung, nu blir ni mjöl, era jävlar!”

I egenskap av biodlare skulle man kunna hävda att jag är en del av denna insektsmatindustri, men det är en stor skillnad (förutom att honung inte innehåller insekter), nämligen att jag som mer traditionell matproducent inte får en krona i stöd från stat eller kommun. Jag skulle kunna få statlig kompensation för sockerskatten, men det blir billigare för mig att importera socker istället. Den dag kunderna inte betalar för produkterna från sina egna plånböcker lägger jag ner.

Ett liv utan bekvämlighet

SVT skriver om Johanna, som lever utan el och rinnande vatten. Hon har utedass, hugger ved och lagar storkok på vedspis. Hon drivs av viljan att kunna leva utan den bekvämlighet vi alla vant oss vid och låter fåglarna utanför fönstret ersätta Netflix. Den enda ström hon har är en solpanel som laddar upp mobiltelefon och ett par lampor.

De flesta skulle inte vilja byta med henne, men det fina är att ingen behöver göra det heller. På Twitter (ja, ni får säga X om ni vill) kallas detta för ett tröttsamt hyllningsreportage där SVT ”önskar sig tillbaka till Hedenhös”. Märkligt, jag ser något helt annat. I anklagande ton försöker reportern göra Johanna ansvarig för fiberutbyggnaden och elnätet där det satsas 67 miljarder. Hur ska det gå med den nu då – va, va, VA?!

”Om alla gjorde som du skulle elektrikerna och ingenjörerna och fiberteknikerna bli av med sina jobb. Är det vägen framåt?”

Det tycker jag är tröttsamt, att vi (och där räknar jag in mig själv) som försöker leva lite alternativt ska behöva ta ansvar för hela världens utveckling genom världens fånigaste argument ”Hur skulle det gå om alla...?”. För samtidigt menar ju alla medier och mer eller mindre alla människor att vi behöver tänka över konsumtionshetsen, men lösningen tycks alltid vara att handla ”grönt”, aldrig att handla mindre.

Jag tror att Johanna kan väcka några friska tankar i oss alla där. Kan inte det få vara hennes uppgift, så kan någon som får en kick av att alltid ha den senaste tekniken se till att ingenjörerna och fiberteknikerna får mat på bordet? Det behöver vi nog inte ligga sömnlösa över.

Ska alla bli ekonomer?

Allt fler väljer ekonomiprogrammet på gymnasiet och det möter skolorna genom att öka antalet ekonomiklasser. Jag brukar förespråka att alla bör ta ett grepp om sin privatekonomi, men det betyder inte att de behöver bli ekonomer. Jag drar det kanske lite långt i rubriken, men jag ser problem.

Det var likadant när jag gick i skolan. ”Alla” ville gå ekonomisk linje och på min skola valde man att utöka antalet klasser från fyra till sex på två år, så till slut utbildades 180 gymnasieekonomer per år bara i min kommun. Det krävdes inte ens medelbetyg på 3,0 (betygsskala 1-5) för att komma in, vilket var ganska lätt för de flesta.

De som snittade 2,9-3,0 fick det däremot inte så lätt på ekonomiprogrammet. Det fanns såklart sent utvecklade elever som tog sig i kragen när de fyllde femton, det finns alltid undantag. Men jag tänker att det kanske hade varit bättre med högre intagningskrav och färre elever. Även om nästan alla skulle kunna bli gymnasieekonomer finns det åtminstone inget behov för det.

För samtidigt berättas att allt färre söker byggprogrammet. Detta när ordet hantverkare tycks vara en direkt synonym till polack, och man undrar om ”PL” på hantverkarnas bilar egentligen står för plattläggare. Den som behöver anlita en duktig hantverkare kan skrika sig hes och får vara beredd på lång väntetid. Ekonomer är möjligen mer eftertraktade än genusvetare och arkeologer, men jag tror att det är hårfint.

Vore det då inte bättre att starta fler klasser för snickare och målare? Jag är övertygad om att den vars högsta önskan är att bli ekonom kommer att hitta ett sätt oavsett. Jag har gått en statlig utbildning i ståuppkomik, men den lades ner ett år senare eftersom marknaden ansågs mättad. Så vad är problemet, att gymnasieskolan är kommunal och inte statlig? Kanske finns det för många kommunpolitiker, inte bara ekonomer.

”Jag orkar!”

Jag har upptäckt en lättja bland människor, här i Norge där jag bor, men jag såg tendenserna även i Sverige så gissningsvis ser det likadant ut där. Det är inget fel med att vilja ha det lätt, men slöhet kan kosta pengar. Låt mig utveckla.

När folk i byn där jag bor rensar i sina hus eller flyttstädar orkar de inte ta reda på överflödet. Möjligen kan de köra det till Fretex, Norges motsvarighet till Myrorna, men många gånger tror jag inte att det handlar om godhet utan hänger ihop med att det kostar pengar att lämna sopor på tippen. Nu har jag bott här i 3,5 år och ryktet sprider sig, så nu frågar de mig istället. Själva orkar de inte sälja eller reparera, men jag orkar. När inköpsvärdet är noll behöver man inte så höga priser för att det ska vara värt mödan.

Pant orkar de inte heller ta hand om. ”Du åker väl till Sverige ibland?”, frågar de mig, och så får jag deras svenska pant. Men åker inte de till Sverige då? Jo, de handlar ju den där panten. De flesta är nog i Sverige mycket oftare än jag, men tydligen är det lättare att köpa läsk- och ölburkar än att lämna tillbaka dem till butiken.

Ett företag får sina produkter på pallar med korta 2tum2-reglar som mellanlägg. Ingenting att snickra med, men utmärkt ved och eftersom bitarna är 2-3 decimeter långa, spikfria och obehandlade är de bara att trava upp i vedhögen eller langa in i kaminen. Det vet jag för jag hämtade en säck där häromdagen. Är det då ingen i personalen som eldar med ved? Klart det är, jag bor på landet. Men de orkar inte. Särskilt inte när de redan har ved hemma, det blir ett problem först när den är slut.

Det finns massor av sådana här exempel som vart och ett inte innebär någon förmögenhet, men i det långa loppet tjänar/sparar jag massor genom att orka ta en omväg, hämta en låda, skriva en annons, ringa ett samtal, olja in ett bord osv. ”Inte lätt att hinna när man jobbar heltid”, kommer någon att invända, men en vecka innefattar 168 timmar. Jobbar man 40 timmar och sover sju timmar per natt återstår 79 timmar, alltså en dubbel heltidstjänst, plus semester och röda dagar. Vi hinner mycket, om vi bara orkar.

Stressigt hemarbete

Jag har alltid gillat att jobba hemifrån. Redan på den tiden när jag mest utförde kontorsjobb på en extern arbetsplats kände jag mig aldrig så effektiv som när jag jobbade hemma vid den egna datorn. Men jag förstår att det inte är för alla. En del saknar disciplinen eller intresset och en del saknar förutsättningar för att alls jobba hemifrån.

Men jag blir konfunderad när jag läser att stressen ökar mest hos distansarbetare, när det borde vara tvärtom. Jag trodde att många ”löneslavar” drömde om att få välja sina egna tider, slippa rusningstrafiken eller för den delen (min egen hatsysselsättning) att flänga runt på stan vid lunchtid istället för att kunna tillreda mat i det egna köket. Och det här gör mig riktigt beklämd:

”Sitter du hemma ska du boka möten för varje liten fråga som ska avhandlas. Du förväntas vara tillgänglig på ett annat sätt, på arbetet hamnar du också i ett annat socialt sammanhang. Du får också automatiskt dagsljus och rörelse när du tar dig till jobbet.”

Det låter ju som riktiga slavar som släpps ut i frihet, eller fångar som efter decennier i fängelse blivit så institutionaliserade att de inte vill lämna fängelset. Klarar folk inte ens av att gå utomhus och få i sig frisk luft om de inte tvingas till det? Är det vad yrkeslivet i den moderna västvärlden gör med oss? Kanske, jag vet ju inte. Efter tio års anställningar, ofta med relativt fria förutsättningar, började jag frilansa, vilket jag gjort sedan strax innan millennieskiftet.

Men okej, jag har vänner som absolut inte trivs med sina jobb, men som för död och pina inte skulle våga ta ton mot chefen och än mindre säga upp sig för att prova något annat. Vad gör man då åt det? Lösningen för en heroinist är ju inte att fortsätta knarka, trots att han på kort sikt får fruktansvärd abstinens av att sluta.

Var och en som vill lämna ett beroende får väl försöka hitta sitt eget ”metadon” som ersättning/övergång från den riktiga drogen. På arbetsmarknaden tror jag att lösningen för många skulle vara ett regelbundet sparande i kombination med kostnadssänkningar. På det sättet gör man sig mer oberoende från jobbet vare sig det utförs på ett kontor, en fabriker eller på distans. Det minskade stressen för mig.

Vi har i alla fall en padelhall

Padel var ju en trend som dök upp och försvann för några år sedan. För mig verkar det som tennis för folk utan kondis, men jag har i ärlighetens namn inte testat. Hur som helst försvann nyhetens behag efter att varenda kommun skaffat en padelhall. Padeltrenden förvandlades till padeldöden och Billy Opel skrev en träffande text om kommuner som lägger ner det mesta annat.

”Bussarna har slutat gå,
men vi kan promenera.
Posten kommer bara då och då
och det får vi acceptera.
Ja, man får vara nöjd ändå
att nå'n vill investera
och vi har i alla fall
en tjusig padelhall.”

Den gjorde han 2022, när floppen var ett faktum, så varför skriver jag om detta nu? För att det finns en plats dit nyheter tydligen inte färdas – Kramfors. Där har den urfattiga kommunen satsat sexhundratusen kronor (!) på att bygga om tennishallen med två nya padelbanor.

Kommunalrådet (som jag inte tror spelar padel) berättar hur man tänkte och att satsningen görs för att den lokala padelklubben har en omfattande verksamhet för barn och unga. Nu visar det sig att denna klubb, med total 30 medlemmar, inte har en enda medlem under 18 år!

Som om inte detta vore nog finns det redan en privatägd padelhall i kommunen, 17 km från den nya. Tidigare fanns det en till, men de la ner eftersom underlaget var för klent, och antagligen också för att de nu lyckades få kommunen att köpa deras gamla padelbanor. Det går inte ens att hitta på sådan här dårskap! För att återigen citera Billy Opel: ”Ja, nog saknar man den ti'n när vårat samhälle fungera'.”