När jag började
löpträna tänkte jag att det kunde vara kul att ha en gps-klocka,
för att hålla koll på puls och tempo, men inte minst för att
alltid veta hur långt jag springer. För att inte riskera att sitta
med en leksak till ingen nytta bestämde jag mig för att först
springa 25 löprundor. Står jag ut så länge, tänkte jag, köper
jag klockan. Jag har för mig att den kostade 1500 kr, vilket många
ser som växelpengar, men jag är ändå nöjd med att jag avvaktade
tills jag kände att löpningen var en etablerad aktivitet i mitt
liv.
Detta ska inte handla
om mig. Det var en bakgrund för att visa hur olika olika människor
tänker. Mats, 20, köpte inte en utgående Garmin utan en Rolex för 32000 kr.
Det beskrivs som en ”drömklocka”, men efter att bara ha använt
klockan vid fem tillfällen ledsnade Mats på den och sålde den
vidare på en auktionssajt för 20000 kr.
Sedan fick han ett helvete med att få
ut pengarna eftersom Posten i Italien först skrivit att klockan gått
tillbaka till avsändaren för att sedan ändra sig till att den
hämtats ut av köparen. Auktionssajten skickade aldrig pengarna till
Mats eftersom de inte fattat att leveransen var fullbordad. Nåväl,
det där ordnade upp sig, men det är inte det som är det bestående
intrycket hos mig utan att en tjugoåring slantar upp 32000 kr för
en klocka han egentligen inte ville ha när han tänkte efter, och
förlorade 12000 kr på en klocka han enbart använde vid fem
tillfällen.
När jag köpte min femtonhundrakronorsklocka var jag nästan dubbelt så gammal som Mats och hade antagligen en betydligt stabilare ekonomi. Kanske har jag en gammalmodig syn på ekonomi, men jag tycker faktiskt att det är helt sjukt att en tjugoåring betalar tiotusentals kronor för ett armbandsur, som han dessutom inte hade behov av.