Sitta still i båten eller ösa?

Börsen rasar ända ner i källar'n.
Jänkarbolag krympa ner och dö.
Gråter hejdlöst nästan alla kvällar.
Varje siffra lyser våldsamt röd.

Det var ett tag sedan vi såg börser tappa över fem procent enskilda handelsdagar, men i förra veckan var vi där igen. Vad ska man göra då? Stoppa förlusten genom att sälja av allt? Kanske köpa guld som ju sägs vara bra vid ekonomiska kriser? Eller det klassiska tipset om att ta det lugnt och vänta på att det vänder?

Jag tänker inte råda, var och en får agera som den vill, eller inte agera. Det är väl just det sistnämnda som är svårt med att avvakta, att man känner för att göra en konkret förändring när det man gjort tidigare inte längre fungerar, även om det inte alltid är vettigast. Vad ska man i så fall göra istället – tända ett ljus och ha en liten begravningsceremoni för varje miljon som lämnar portföljen?

Jag väljer att lämna börsen rätt mycket åt sitt öde. Jag läser nyheter och matar in mina portföljsiffror varje kväll, men jag försöker att hålla tårarna borta. Förra året gjorde jag mitt bästa börsår någonsin och räknar jag från första januari 2024 fram till nu har jag sannerligen ingenting att klaga över.

Och risken med att hoppa av karusellen på vägen ner är att hux flux drar det iväg upp och händer det direkt efter försäljning har man varit med på hela nedgången, men missar uppgången. Hade jag haft regelbundna inkomster och exempelvis månadssparat hade jag övervägt att lugna mig lite med det, men man kan också resonera för att fortsätta att spara exakt som vanligt, i medgång som motgång.

Jag ägnar dagarna åt annat än att tänka på börsen, jag sysselsätter mig med jobb, träning, idéer och projekt. Det funkar för mig, ända tills det inte funkar. Hur gör ni?

Snål vill ha snål?

Jag såg en video med titeln ”Why I'm so frugal”, som väl kan översättas med ”Varför jag är så sparsam”. Det var en kvinna från Portugal som delade sina spartips. Se den om ni vill, den var nog inte så dum, men mig gav den ingenting. Jag har varit snål för länge för att inte ha hört alla de tipsen sedan tidigare.

Så istället började jag scrolla igenom kommentarerna. Inga större överraskningar där heller. Många höll med kvinnan och tackade för videon. Andra försökte slå henne på fingrarna: ”Du säger att du är sparsam, men du har hund och det är dyrt så du är fejk rätt igenom.” Eller fördöma: ”Man kan leva som du, men det är ett ovärdigt liv.” Och så de missunnsamma: ”Lätt att spara när du är singel och barnlös ...” Men så såg jag följande:

”Var kan jag hitta en kvinna som du?!”

Jag vet inte om det var hans sätt att påtala att det är ont om ekonomiskt sinnade kvinnor eller om hans spartips var att byta ut Tinder mot Youtubes kommentarsfält, men det som väckte mitt intresse var ett av svaren:

”Även om du hittar en kommer hon ändå tycka att du är en snåljåp om du lever som hon!”

Antagligen talar han (för jag utgår ifrån att även detta skrevs av en man) av egen subjektiv erfarenhet, men har han en poäng? Jag är medveten om att det finns snåla människor av alla kön, en del av dem uppskattar andras snålhet, andra inte osv – jag pratar om gruppnivå. Är sparsamhet i den genomsnittliga kvinnans ögon en mindre attraktiv egenskap hos män? Och motsatt, går sparsamma män igång på sparsamma kvinnor eller vill vi helst att det ska få vara vår egen grej?

Jag kan bara tala utifrån mitt eget perspektiv. Jag tycker att sparsamhet är attraktivt. Överhuvudtaget gillar jag kvinnor som tänker själva, och det gör den som inte sväljer normen och reklamen utan går sina egna vägar. Så för mig stämmer det. Och även åt andra hållet, jag är snål och jag är singel.

Barnsvält i Sverige

Nu har några aktivistiska organisationer med verklighetsunderskott återigen dammat av den gamla myten om att en stor andel människor i Sverige inte har råd att äta sig mätta. Hör på detta:

”Bland annat uppger 29 procent av de ensamstående föräldrarna med låga inkomster att de haft svårigheter att äta sig mätta, en ökning med nio procentenheter jämfört med 2024.”

Så tre av tio lågavlönade ensamstående föräldrar påstår sig svälta? Om det stämmer vet bara de själva, men det har i så fall knappast ekonomiska skäl. Jag är själv en vuxen man som äter för långt under existensminimum, och det beror inte på att jag äter lite (det kan ingen som sett mina pastaportioner påstå).

Här är svältande barn – på riktigt!

Minns ni förra gången dessa grupper gick ut och vevade i media om barnsvält? Då fick de svar på tal av debattören Lena Andersson som nämnde havregrynsgröt och ris som exempel på livsmedel som mättar till låg kostnad. Det var inte vad de ville höra.

Men det är faktiskt svårt att veta vad de vill ha för svar. Ja, matpriserna har stigit, men vad ska vi göra då – lägga oss ner och dö? Häromdagen skrev jag om när Edward Blom av välvilja publicerade några mattips och möttes av irritation och ilska. Jag försökte själv uppmuntra en socialdemokrat på Twitter genom att ge mina förslag på vad regeringen kan göra, men inte tackade hon mig för det.

Otack är världens lön.

Vill de bara gnälla ska de såklart få göra det. Men sluta påstå att människor i Sverige idag inte har råd att äta, och faktiskt både gott och nyttigt. Det är helt enkelt inte sant och det sänker trovärdigheten hos Rädda Barnen, Hyresgästföreningen, Majblomman, Röda Korset och alla andra som påstår det. 

Mångsysslare morgondagens melodi?

Jag läser om en kille som både jobbar som stadsarkitekt och präst. Jag förstår att artikeln skrevs för det här sticker ju verkligen ut. Men skulle det behöva vara så? Min känsla är att ”mångsysslare” och ”tusenkonstnärer” var vanligare förr.

Statsarkitektsprästen säger att kommunen underlättat jobbkombinationen för honom, men ska man jobba med två eller flera saker brukar det kräva att man driver ett eget företag där man kan blanda jobb på konsultbasis. När jag var ståuppkomiker tog jag under några år kontorsvikariat på somrarna när det var naturligt ont om firmafester, och idag skulle jag kunna titulera mig själv skribent/biodlare.

Att den här typen av kombijobb är så ovanliga beror på att samhället verkligen inte uppmuntrar till det utan snarare motarbetar. Politiker, för att inte tala om fackförbund, tycker att deltidsjobb är ett slags modernt slaveri och lagstiftningen bekämpar alla anställningsformer som inte är fasta heltidstjänster.

Visst, man kan starta eget, det funkar för mig. Men om arbetsmarknaden vill vara flexibel borde samhället underlätta för människor som inte vill lägga alla jobbägg i samma korg. T ex nu när inhemsk matproduktion kommit i ropet, både av miljöskäl och för att omvärlden är orolig. Då borde man underlätta för så kallade månskensbönder, människor som driver jordbruk, men för småskaligt för att kunna leva fullt ut på det (eftersom samma politiker och myndigheter också gjort det svårare att vara heltidsbonde).

Fram för fler individuella lösningar, flexibla scheman och udda anställningsformer! Det vore bra för samhället, miljön, men inte minst för människorna. Det är väl ändå oss vi bygger samhället för? Eller åtminstone borde göra.

Pensionärer gör det bäst

I en undersökning från Swedbank framgår att det är de äldre som trots låga inkomster har bäst motståndskraft i sin privatekonomi. Swedbank-ekonomen Madelén Falkenhäll förklarar det fint:

”Det är inte en hög inkomst som avgör. Det handlar om hur du hanterar de pengar du har.”

Nu ska sägas att pensionärer har en fördel på sin sida – tid. De har haft många decennier på sig att betala av sina lån, skaffa en buffert och ett sparande som krockkudde mot ekonomiska kriser. Kanske har de också hunnit lära sig att de där kriserna kommer. En del unga tycks tro att det är en naturlag att börsen stiger varje år och att de alltid kommer att ha råd med det de har nu – minst.

Men inte minst tror jag att gamla människor fått lära sig att snåla. De har kanske ingen aning om hur man handlar på Ebay eller beställer mat med hemleverans, men de vet hur man stoppar strumpor och hur man får matresterna att räcka till ytterligare en måltid. Det kan tyckas som ovidkommande kunskaper i vårt moderna samhälle, men som ekonomen ovan säger gäller det att inte leva över sina tillgångar. Det är när de som behöver snåla inte gör det som ekonomin knakar.

Men kanske kommer dessa kunskaper tillbaka. I Swedbanks undersökning hade gruppen 18-29-åringar  skärpt sig. Istället är det 30-39-åringar, som både visar sämst ekonomi och sämst ekonomikunskaper. Rätt sjukt faktiskt, att de som är tio år äldre lyckats gå bakåt både på sparkontot och i kunskapsbanken. Kanske flyttade de hemifrån innan de hann se sina föräldrar slita med familjeekonomin. Eller finns det någon bättre förklaring?

Jag vill ändå tolka det som att ekonomiintresset stiger bland unga och även om de nog inte börjar stoppa strumpor kanske de kan hålla sig undan sms-lån och dylik smörja. Eller också har de bara inte hunnit börja.

Kostnader för tidsomställning

Funkar ni som jag är ni trötta idag efter helgens tidsomställning. Jag har aldrig förstått poängen med den. Om jag som är förhållandevis ung och frisk lider är det ingenting emot vad gamla och sjuka gör. Nu väljer jag mina egna tider, vilket gör det lite lättare, när jag hade en arbetsplats var det ännu värre. Jag minns när jag körde till jobbet genom en skog full av älg och rådjur mest aktiva vid gryning och när jag precis kommit igenom den jobbiga tiden med gryning under jobbresan vred man klockan en timme och så började skiten om igen!

Det är inte bara vilda djur som har svårt att se nyttan av tidsomställning. Hur tror ni korna eller hönsen känner om bonden plötsligt dyker upp en timme tidigare eller senare? Men för mig räcker argumenten om svårigheterna för människa och älg. Hur många extra bilolyckor skapar tidsomställningen och vad kostar det i pengar och lidande? En siffra jag såg sa att antalet trafikolyckor går upp hela 30 procent veckan efter tidsomställningen. Människans produktivitet lär inte heller påverkas positivt av att krångla med tiden. Och så har vi alla datasystem som ballar ur eller kräver manuell handpåläggning.

Om vi vänder på det – finns det fördelar med att ställa om klockan varje halvår? När man första gången införde skiten år 1916 trodde man att det skulle innebära en energibesparing och underlätta skogsarbete. Det där med energibesparingen har man gett upp för länge sedan, och beträffande skogsarbetet har det hänt en del på avverkningsfronten under seklet. Ni vet, motorsågen uppfanns och sedan skördaren som käkar upp flera hundra träd i timmen och i stort sett lika effektivt om det är kolmörkt.

Alla människor har en inre klocka. Den kan absolut behöva störas, t ex vid skiftarbete, men då får man extra betalt. Vad får vi andra – ingenting. Eller jo, jetlag. Så nu tycker jag att vi vänder blad och bestämmer en tid istället för två. Om vi ska hålla oss till vintertid eller sommartid vet jag inte, men jag vet att varje ändring känns som en försämring, både på våren och hösten, så bägge varianterna är att föredra framför det system vi har nu.

Polarbröd

Dags att baka ett nytt matbröd, till någons glädje och andras förtret. Polarkakor, ett inte alltför nyttigt bröd, men ganska gott och det har jag inte ätit sedan jag slutade köpa bröd för några år sedan. Detta behövs:

mjölk, 2,5 dl
jäst, 15 g
honung, 30 gram
rågsikt, 400 gram (eller 7 dl)
salt, 1,5 tsk
matfett, 100 gram

Som vanligt börjar jag med att värma upp degvätskan, i detta fall mjölken, till kroppstemperatur. Till det använder jag mikron. Därefter smular jag ner och vispar i jästen och därefter honungen. Sedan i med allt annat och bearbeta degen ganska länge. Själv använder jag en hushållsassistent, men det går fint med vanliga degkrokar eller i värsta fall händerna.

Låt degen jäsa under bakduk i en timme.

Häll sedan ut degen på ett mjölat bakbord. Dela upp den i tolv bitar som du formar till runda bröd med någon centimeters tjocklek. Därefter ytterligare en timmes jäsning.

I slutet av timmen sätter du ugnen på 200 grader och gör ett mönster av hål i bröden med en gaffel. Grädda tills du är nöjd med färgen, för mig tog det ungefär en kvart.

Helt okej utseende, men inte köpenivå:

Å andra sidan tycker jag inte att det gör så mycket, inte ens om man ska bjuda på dem. Jag är perfektionist på mycket, men inte när det kommer till utseende på bröd, där är det smaken som avgör. Och priset. Jag använde skräphonung jag ändå hade hemma, så den har jag svårt att värdera. Salt kostar några ören, så det struntar jag också i. Övriga ingredienser kostade mig strax under 12 kr, så en krona per bröd. Plus elen för ugnen, som jag inte heller orkar räkna på, men jag prickade veckans billigaste strömtimme.