Shop til you drop!

Var femte tjej ser shopping som en hobby, men killarna verkar inte vara mycket bättre. Tjejerna köper kläder, killarna prylar. Allt fler handlar på kredit och skulderna ökar. Ska svenskarna aldrig lära sig något?

Jag säger inte att ungdomar ”på min tid” alltid höll på med så himla vettiga saker, men håll med om att det är bättre att träna, dansa, programmera, spela musik eller meka bil än att konsumera för konsumtionens skull? Jag missunnar ingen att ha moderiktiga kläder eller en bra ljudanläggning, men det verkar så bottenlöst meningslöst att göra själva handlandet till ett fritidsintresse.

I reportaget intervjuas en kvinna som ”varit nästintill köpfri” i tio år. Exakt vad det betyder framgår inte, men jag läser mellan raderna att hon försöker undvika ”överflödig konsumtion”. Hon pratar om att laga en stol som gått sönder och att samarbeta med grannar. Så har jag levt hela mitt liv och det händer att folk vill intervjua mig också. Men det är något tragiskt med att det i vår tid är snudd på unikt att inte handla onödiga grejer.

Samtidigt vill jag inte göra ner inslaget. Hon har så rätt i att vi som samhälle (eller åtminstone vi som har förstått lite mer) kan visa yngre generationer att det finns andra värden i livet än att shoppa för att uppnå kickar. Även om det ibland känns som en nästan omöjlig uppgift.

Gammalt, men gratis

Bäst-före-datum är en märklig företeelse. Jag fattar varför de finns, men ibland undrar jag över nyttan. Inte bara jag, komikern Ismo Leikola har också reflekterat över detta:

”Vatten säljs i flaskor nu. Alla flaskor har ett bäst-före-datum tryckt på flaskan. Det här vattnet har cirkulerat jorden i fyra miljarder år, men nu är det förstört.”

Allvarligt talat undrar jag vad som händer om man låter en flaska okolsyrat vatten stå i en sluten förpackning i tio eller tjugo år. Smakar det sämre? Men det gäller allt annat också. Mina grannar är med i en förening som driver en kursgård och nyligen hade de utrensning och gav mig en hel påse fullt fungerande mat vars enda fel var att den gått över bäst-före-datumet.

Det är oklart om de fyllde upp sitt eget kök först eller om de såg detta som u-hjälp till den stackars svensken, men nu har jag glutenfritt knäckebröd och jasminris för lång tid framöver. Och kakao, en lyxprodukt som antagligen köptes in till ett betydligt lägre pris än det värderas till nu. Den gick ut i höstas, men inte kommer jag märka det. Varken nu eller om fem år när jag tar det sista. Jag har inte märkt att någon enda av dessa matvaror skulle ha blivit för gammal.

Jag fattar att kursgården måste göra så. Om Mattilsynet gör en inspektion och hittar en massa utgångna matvaror på ett läger med betalande gäster får de bergis böter. Men skulle inte vuxna människor kunna bli betrodda att själva bestämma vad vi ska stoppa i oss? Vi får ju välja att konsumera cigaretter och sprit, så vill vi leva onyttigt finns ändå alla möjligheter.

Om jag vore gäst på ett hotell eller pensionat hade jag inte haft några problem med en frukostbuffé med fil som gick ut förra veckan och flingor som gick ut förra månaden, särskilt om det pressat priset. Samma i matbutiken, vid rätt pris köper jag mycket.

Mazlows behovshierarki

När jag skrev om (i mitt tycke) gnälliga föräldrar som verkar tro att de riskerar att avlida om de måste kolla prislappar skrev Kalle en rätt kul kommentar:

”Om det är sant att hon svälter, har hon nog missförstått Mazlows behovspyramid. Det är inte från toppen man ska börja.”

Så sant, och kanske något vi alla behöver tänka på ibland. Låt oss först fräscha upp våra skolkunskaper. Detta är psykologen Abraham H Mazlows behovstrappa.

Vi människor behöver lite av alla steg i pyramiden, men de två nedersta lådorna behöver vi kontinuerligt. Mat i magen, kläder på kroppen och tak över huvudet, men redan på steg 2 blir det svårare att bedöma, för vad exakt innebär trygghet? Att med säkerhet veta att man inte förlorar jobbet eller kan tvingas flytta?

Det är lätt hänt att snåla ekonomibloggare fokuserar på just trygghetssteget. Här har vi vardagsekonomin som förhoppningsvis täcker de grundläggande fysiska behoven. Kanske verkar en del av oss tillfreds om vi bara klarar dessa, men allt hänger ju ihop. Vet man inte om man klarar räkningarna är det nästan omöjligt att jobba på självförverkligandet.

Men det går att försöka och det är det som gör Kalles kommentar intressant. Man kan slarva med det grundläggande behovet av ekonomisk trygghet och gå all-in på självkänslan, men jag tror att det oftare än motsatsen resulterar i att både det och det andra går åt skogen.

Samtidigt: För mig har alltid ekonomi varit en drivkraft och ingenting motiverar väl mer än kniven på strupen? Om jag vore snuskigt rik och slapp tänka på pengar överhuvudtaget är det möjligt att jag skulle fika bort mitt liv. Hade det skänkt mig mer lycka? Jag tvivlar.

Vad tänker du kring Mazlows behovspyramid och ditt eget fokus? Är du redan den bästa versionen av dig själv, eller leder din jakt på självförverkligande till att du glömmer att äta eller riskerar att snubbla i trappan?

Kostråd eller religion?

Så har Livsmedelsverket kommit med nya kostråd. Inte oväntat blev det en ny känga mot rött kött. Om det handlat om hälsa är det inget att säga om det, men i vanlig ordning verkar Livsmedelsverket helst vilja att vi äter moralkaka.

”Genom att äta mer enligt kostråden och dessutom välja svenskt kan vi alla, samtidigt som vi äter hälsosamt, stötta svensk livsmedelsproduktion, bidra till en levande landsbygd och minska matens negativa klimat- och miljöpåverkan.”

När Livsmedelsverket startade sin verksamhet för drygt 50 år sedan var syftet att tillvarata god folkhälsa, hålla ordning på livsmedelskontrollen och tillsatser i maten. När ändrades uppdraget till att handla om miljöpolitik?

Hade jag fått välja skulle Livsmedelsverket göra en omfattande undersökning av hur den metangashämmande fodertillsatsen bovaer påverkar kor, köttätare och mjölkdrickare, men efter att ha läst det här utspelet tror jag knappast att det lär hända (det trodde jag knappast innan heller).

Om inte Livsmedelsverket kan ägna sig åt relevanta saker borde myndigheten läggas ner och deras riktiga uppgifter övertas av någon som klarar dem. Beträffande statliga kostråd undrar jag vad vi ska med dem till. Jag äter inte själv rött kött och inget annat kött heller. Istället äter jag baljväxter, precis som myndigheten föreslår. Inte dagligen, men närapå. Men det är mitt beslut och bör så vara, och det har inget med klimatpolitiska hänsyn att göra.

Andra väljer annorlunda. I Sveriges Radios reportage intervjuas en kvinna som tycker att det är alla tiders att äta mindre kött, så det rådet tar hon till sig. Att dra ner på sockret vill hon däremot inte, medan en diabetessjuk man i samma inslag äter mer kött men inget socker. Utan statliga kostråd hade de såklart gjort precis likadant ändå.

Så mitt tips till regeringen är att dra ner anslagen till Livsmedelsverket och skrota kostråden. Landsbygdsministern låter också lite trött på tilltaget. Så vem vet, om 2-3 mandatperioder kanske hans regering skulle kunna tänka sig att tillsätta en utredning.

Ung & bortskämd

En majoritet av unga vuxna som bor hos sina föräldrar betalar ingen hyra eller bidrar till andra hushållskostnader. SVT skriver om Naya, 23, som visserligen betalar, men en högst symbolisk summa som antagligen inte ens täcker maten.

Nu ska sägas att Naya absolut inte är det värsta exemplet. Hon är t ex ingenting jämfört med barbabebisarna Casper och Dennis som jag skrev om 2023 (och jodå, de bor fortfarande kvar på ”Hotell Curling” två år senare), men jag tycker ändå att hon är intressant.

I inslaget säger hon att hon tänker söka bostad så fort hon ”hittar ett bra jobb, fast anställning”. Det kanske förklarar varför antalet unga vuxna som fastnar hos föräldrarna ökat dramatiskt, att de sitter och väntar på fast arbete innan de vågar ta steget. För som bekant har ju inte de fasta anställningarna blivit fler.

Men jag fattar att det är svårt att få lån utan stabila inkomster. När jag flyttade hemifrån fanns inte bostadsrätt eller förstahands hyreskontrakt på kartan. Man hyrde i andra hand medan man byggde kapital, vilket leder till min andra reflektion. Naya betalar ”typ ettusen per månad”, men det låter som att hon har ett jobb. Vad betalar då det jobbet? Kort sagt, var är pengarna? En ledtråd får vi när Naya visar sitt sminkbord. Detta är inte mitt starkaste kunskapsområde, men hennes sminkprodukter har garanterat kostat många tusenlappar. Dags att prioritera kanske?

När Naya pratar om kostnaderna för sin familjs hushåll nämner hon inredning. Kan det vara så att hon faktiskt inte förstår att det är en utgift som för de flesta kommer rätt långt ner på utgiftslistan? I så fall är det sannerligen på tiden att hon omplaceras till verkligheten från den skyddade verkstad hon nu tycks befinna sig i.

Nya odlingslådor

För två år sedan byggde jag fyra odlingslådor. 4 meter långa, 1,3 meter breda gav de 5,2 kvadratmeter odlingsyta, så totalt 20,8 kvm.

Jag är jättenöjd, men några grejer kände jag kan bli bättre nu när jag skulle bygga nya och det illustrerar en strategi jag ofta tillämpar (och kanske borde göra ännu oftare), att jobba systematiskt och försiktigt för att hinna lära av sina egna (och andras) fel. Dessa slutsatser drog jag av första generationens lådor:

Problem: Som synes är lådorna omålade på insidan och täckta med plast. Jag tänkte att de ändå är fulla med jord så att insidan inte syns, men så länge lådan inte är rågad syns den översta delen. Efter hand växer gräs mellan lådväggen och plasten och det blir inte snyggt.

Lösning: Jag målar lådan även på insidan och täcker den med svart markduk istället för genomskinlig plast.

Problem: 1,3 meters bredd är möjligen optimalt om man ska rensa ogräs fram till mitten, men om jag är lat och vill sträcka mig över till den bortre halvan blir det en obekväm arbetsställning.

Lösning: Jag minskar bredden till 1,1 meter. Skillnaden är så liten att ingen kommer märka att de nya är annorlunda, men det gör stor skillnad i ryggen efter en stunds rensning.

Problem: Jord väger ganska mycket och med fyra meter långa brädor börjar lådan bågna lite på mitten när den är full av tung, blöt jord.

Lösning: Jag bygger två ”midjor” på lådan och drar ihop väggarna med hjälp av reglar i botten.

Detta är en ekonomiblogg, inte en odlingsblogg, så nu undrar ni säkert hur mycket pengar jag kommer att tjäna genom att odla ännu mer egen mat. Det har jag inte räknat ut. Däremot kostnaden för en låda:

virke 1750 kr
slipersolja 140 kr
skruv 50 kr
markduk 50 kr
nät för att hålla rådjuren borta 150 kr

Det gör en slutsumma på 2140 kr och kan tyckas mycket för att bara få en låda att odla i. Sedan tillkommer ju jord, frön och arbete. Å andra sidan, köp odlingskragar för 200 kr/st på Bauhaus så behöver du fyra lådor och tre på höjden för samma odlingsyta och är uppe i minst lika mycket pengar. De är dessutom totalslut efter två säsonger. Mina lådor tror jag kommer hålla livet ut, och då känner jag mig ändå ganska pigg.

I mitt tycke är de dessutom snygga att se på, till skillnad från pallkragar, men det är naturligtvis en subjektiv bedömning. 

Alla får pengar!

Man kan nästan tro att det är valår så mycket som politiker lovar just nu. Socialdemokraterna vill höja barnbidraget och i Nooshi Dadgostars förstamajtal lovade Vänsterpartiet att kämpa för en ”lovpeng”. Alla barn på 6-16 år ska få 5000 kr per år för att täcka upp för de ökade kostnaderna under loven.

Förslaget ska enligt uppgift gå lös på 6,8 miljarder per år. Hur mycket pengar det egentligen är, 6 800 000 000 kr, kan antagligen ingen av oss egentligen överblicka, men det är åtminstone 6,8 miljarder mer än Dadgostar just nu har finansiering för. Hur det ska lösas ska hon återkomma med i höst, men det var väl viktigt att få ut idén nu så att barnfamiljer kan börja sakna pengarna redan i sommar.

”Ciggen är inte gratis!”

En bankskatt nämndes, liksom en bot eller avgift för livsmedelsjättar som tar ut överpris på mat. Det sistnämnda låter ju som något av en bedömningssport. Vad är ett överpris och var går gränsen? Ska denna avgift bli av anar jag en ny myndighet för att administrera spektaklet, och sådana brukar inte heller vara gratis, men kanske är det i det fallet viktigare att bråka med livsmedelshandlarna än att hjälpa barnen.

Själv undrar jag vad de där ökade kostnaderna består av. Lunch måndag-fredag? Förmodligen inte. Troligare semesterresor barnfamiljerna idag inte har råd med. Överkonsumtion, skulle man kalla det om man vill vara elak. Det ligger ju inte alls för mig, men det är en himla massa saker barnfamiljer idag ser som självklara och som inte var det i min barndom. För att vi inte hade råd, och det har vi kanske inte nu heller.

OBS! Varning för lösryckt citat!

Jag förstår att politiker gärna vill lova allt åt alla, men kanske vore det rimligare att förklara att livet varken är gratis eller utan ekonomiska utmaningar. Men, det är klart... Det vinner inga röster.