Flög till fel land

Jag tror aldrig att jag har flugit med Ryanair, men har hört så mycket skit om deras dolda avgifter och usla service att jag ogärna vill försvara dem. Men det måste finnas gränser även för deras ansvar.

Lena skulle resa till Berlin, men hamnade i Bologna efter att ha klivit på fel plan i Köpenhamn. Nu riktar hon och hennes son kritik mot Ryanair som inte kollade hennes biljett. Visst, dumt av dem. Och märkligt, jag trodde aldrig att Ryainair missade en chans att ta extra betalt för att skriva ut en pappersbiljett extra.

Men ingenstans i artikeln finns ett uns av självkritik. Man får klämma fast sitt huvud rätt hård under armen för att missa destinationen innan man går till fel gate och kliver på fel plan. Lena lyckades till och med missa bolagsnamnet eftersom hon åkte med fel flygbolag. Inte förrän hon landat och läst ”Välkommen till Bologna”-skylten på flygplatsen insåg hon misstaget.

Själv har jag klivit på bussar åt fel håll och någon gång fel tunnelbana. Det är himla irriterande att upptäcka att chauffören åker åt ”fel” håll. För att inte tala om när man vaknar upp två hållplatser för sent. Då får man snällt kliva av, svära tyst och som i det gamla uttrycket konstatera att det är lika lång väg tillbaka. Men aldrig skulle jag komma på tanken att rikta fingret åt någon annan än mig själv.

”Tanken var att hon där skulle möta upp sin son och resa vidare till Rostock i norra Tyskland för att fungera som ett extra vuxenstöd till hans elevgrupp som deltar i en FN-konferens under helgen.”

Mm, det var ju också ett ”vuxenstöd”...

En podd för nästan ingen

Fyra för mig okända personer startar en podcast på älvdalska. En icke-nyhet, kan tyckas. Jag hade inte läst artikeln om jag inte tyckte att ingången var lite rolig, att de ”vill att hela världen ska få höra” deras budskap, så därför använder de ett språk som 3000 personer i hela världen förstår, varav merparten gissningsvis inte ens lyssnar på poddar. Då har man gjort det svårt för sig själv.

Men jag har givetvis ingenting emot att någon startar en smal podcast på ett smalt språk. Om det inte vore för den lilla detaljen att någon annan ska betala för den, i detta fall skattebetalarna i Älvdalen och döda svenskar vars kvarlåtenskap gått till Allmänna arvsfonden (en dålig idé!).

Jag har ingen podd, men har medverkat i några och lyssnar dagligen på andra. Det jag gillar mest med poddar är just enkelheten, att någon med ett intresse kan börja podda i stort sett gratis. Det räcker med en inbyggd mikrofon i en laptop eller mobiltelefon och ett kostnadsfritt redigeringsprogram. Fortsätter man vill man nog ha en bättre mick och så kan det vara vettigt att finnas på populära poddplattformar. Men även det är rätt billigt.

Så ser min värld ut, andras är annorlunda. Ni kanske kommer ihåg när Magdalena Andersson ifrågasatte vem som finansierade Henrik Jönssons Youtubevideos. Hon trodde antagligen att det kostar massvis bara att starta en Youtubekanal, för det är hennes verklighet. 29 myndigheter har tillsammans lagt fem miljoner på sina poddar. Bara Naturvårdsverkets kostade nästan en halv miljon för fyra avsnitt! En annan speciell grej med myndighetspoddar är att de nästan inte har några lyssnare, bara kostnader.

”Hej, kul att se så många här!”

Så nej, jag kan inte önska Älvdalspodden lycka till. De pengar dessa fyra ungdomar får för att leka Joe Rogan kunde ha använts till att minska sjukvårdsköer, ge hemsamariter möjlighet att sätta sig ner och prata en stund med isolerade gamlingar vars släktingar har glömt bort dem, anställa bättre lärare, fler poliser, fixa ett försvar, förbättra järnvägar eller något annat som gynnar betydligt fler än den lilla klick människor som kommer att lyssna på en podcast på ett snart bortglömt språk.

Privatekonomi i skolan, del femtiofjorton

Det är ett bra tag sedan jag gick ut grundskolan, men jag gissar att hemkunskapslärare nu som då är mest intresserade av matlagning. Det är ett viktigt område som fler behöver bli bättre på så att vi i framtiden slipper läsa rubriker om att svenskarna skuldsätter sig på hämtmat.

Men när det återigen pratas om att det behövs mer privatekonomi i skolan tror jag att det är en dålig idé att lägga det på hemkunskapen. Jag fick en (!) hemkunskapslektion där det överhuvudtaget pratades pengar. Det gick ut på att man skulle budgetera en dags matkostnad och upptäcka att ska man lyxa till något får man dra ner på något annat.

Åtminstone tror jag att det var andemeningen, men när det är helt uppenbart att det här gör läraren bara för att kunna kryssa av ekonomibiten blir inte heller eleverna engagerade. Läroplaner i all ära, men om hemkunskapslärarna inte är ekonomiintresserade kommer undervisningen bli därefter.

Menar man allvar med att privatekonomi är viktigt måste man göra det viktigt. Gör det till ett eget skolämne och stryk bild, musik, geografi eller något annat mindre viktigt. Eller lägg det åtminstone under matematik, så mångdubblas chansen till att det blir ekonomiintresserade lärare som får lära ut ekonomi.

Om man nu överhuvudtaget ska ha privatekonomi i skolan. Jag förstår att det är en galen tanke för politiker som tycks anse att föräldrarna ibland lånar sina barn av staten, men allt kan faktiskt inte vara skolans ansvar. Men då drabbas ju barn vars föräldrar är dåliga på ekonomi, kommer någon invända. Ja, barn drabbas varje dag av dåliga föräldrar och världen är orättvis. Vad ska vi göra åt det då, låta Liberalerna ta hand om barnen dygnet runt från tre års ålder?

För mycket mat på en gång

Så har det hänt igen! Grannen odlar fram otroliga mängder libbsticka och precis som tidigare frågade hon om jag ville ha. Hittills har jag aldrig tackat nej till gratis mat och det gjorde jag inte nu heller. Libbsticka är en fantastisk grönsak som påminner om selleri och går att använda t ex i soppor och såser. Men det gäller ju att ta vara på den också. Femton kilo färsk libbsticka äter jag inte upp i brådrasket även om jag såklart började ha den i allt.

Trycket i frysen börjar lätta. Äppelmoslagret har minskat, höstens kantareller är nästan slut och årets blåbär har inte kommit än. Så stjälkarna hackade jag, stekte som hastigast och frös in. Kanske hade jag kunnat hoppa över stekningen, men jag tänker att de kanske skulle bli lite sladdriga annars.

Bladen och de finare kvistarna torkade jag. En del spred jag ut på ytor i kattfria rum där de skulle kunna få ligga och torka länge.

Men för att stressa på torkningen passade jag på att torka en del på plåtar i 60 grader i ugnen under tider när strömpriset var nära noll.

Så småningom var allt antingen torkat eller fryst, så nu har jag libbsticka för många månader fram över. Faktiskt odlar jag den också, men jag vet inte hur grannen lyckas få sådana mängder. Mina stänger växer så försiktigt att de knappt fastnar på bild, så dem lämnar vi därhän i detta inlägg.

Istället vill jag fokusera på förvaringen. Vi lever ju i ett klimat som kräver av hemmaodlaren att kunna ta hand om livsmedel under de perioder de inte går att hämta i naturen. Frysning och torkning är två av metoderna. En tredje är konservering, en fjärde syrning och en femte att förvara fuktigt som i en källare eller jordkällare.

Har du bra tips på förvaring av mat, oavsett om det är grönsaker och rotfrukter eller kött och fisk för den som håller på med sånt – dela gärna med dig i kommentarsfältet.

Hur stelbent får man bli?

Philip gick Peabskolans byggprogram med snickeriinriktning. I efterhand verkar det som att det nästan var uteslutande för att utbildningen skulle ge stora chanser till jobb, men det låter som en efterkonstruktion.

Hur som helst, Philip hade taskig tajming. Under de tre år utbildningen tog ändrades konjunkturen och marknaden slutade ropa efter snickare. Därför jobbar Philip idag som matbud för Mathem. Inget fel med det, kan tyckas, men efter två år är Philip fortfarande sur för att lärarna på skolan sa att alla som ville skulle få jobb i branschen efter färdig utbildning.

Kanske inte riktigt alla.

Jag förstår att Philip är irriterad. Det var dumt av hans lärare att mer eller mindre utlova lärlingsplatser med efterföljande jobb, och lite extra problematiskt att skolan är ett dotterbolag till byggbolaget Peab. Men skit händer och nu har Philip fått lära sig även det.

Snart nog vänder konjunkturen upp igen och det faktum att Philip jobbat under de år som gått placerar honom längre fram i kön till byggjobb om han fortfarande vill ha det. Något annat han kan göra är att gå en kvällskurs i möbelsnickeri eller något annat branschrelaterat som klasskompisarna inte gör.

Skaffa en hjälm och var beredd.

Byggbranschen kommer alltid att finnas och snickare lär inte ersättas av AI i första taget. Tänk om Philip istället hade velat bli musikalartist, astronaut eller ishockeymålvakt på elitserienivå. De nålsögonen hade varit betydligt tuffare att ta sig igenom. Men visst, även där finns de som försöker gnälla sig fram till målet.

Som sagt, ibland får man tänka i nya banor och det är något många kan bli bättre på. Ännu värre är det med de som jobbat ett par decennier i en bransch de inte kan fortsätta i. Kanske har de fått en förslitningsskada eller utvecklat en allergi som sabbar möjligheterna. Envishet är nog bra, men ibland behöver man också inse hur landet ligger och laga efter läge.

Batteribrand

Här är ett tips jag fick och som jag tycker absolut hör hemma i en ekonomiblogg. Fram till nyligen hade jag en låda med hushållsbatterier. Några standardtyper, som AA och AAA, köper jag storpack av. Och så en box med olika knappbatterier trots att man bara använder två av tio sorter, eftersom det blir billigare än att köpa bara de två även om man skulle slänga resten. Men det gör man ju inte. Har man inte behövt dem förr kommer man garanterat göra det då, alltså sparar man dem med. Själv fick jag batterier med huset eftersom jag bad de gamla ägarna lämna allt de inte ville ha, vilket innefattade mat, kläder, en bil, två katter och givetvis batterier.

God investering.

Så då satt jag här med en låda batterier, tills jag fick höra att Åsa Jinder, den gamla nyckelharpisten, gjorde likadant och mitt i natten tog det eld i hela lådan. Tydligen kan vanliga hushållsbatterier självantända. Det hade jag ingen aning om.

Batteriföreningen säger att man kan tejpa över polerna med tejp. Säkert bra, men det kommer inte hända. Att däremot undvika brännbara behållare lät rimligare. Så nu har jag städat ur min batterilåda i trä och satt allting i en metallåda. Inte idiotsäkert, men bättre.

Att mobiltelefoner kan ta eld under laddning visste jag sedan tidigare och eftersom jag nästan alltid laddar nattetid i eller i anslutning till sängen (sängladdning är vår tids sängrökning) placerar jag den laddande telefonen i ett plåtlock. Rökigt blir det nog ändå, men jag tror inte att jag skulle elda upp huset.

Men det gör andra, varenda dag faktiskt. Jag tror att en brandvarnare en gång kan ha räddat mitt liv och eftersom jag eldar med ved tycker jag att det är min förbannade plikt att ha brandsläckare i närheten av alla eldstäder. Man kan inte gardera sig mot allt, men med enkla medel och små pengar kan man åtminstone försöka. Så om du har en pappkartong i en trälåda full med batterier – ändra på det. Idag!

Räddas miljön av skatter och avgifter?

När jag var ung kunde man åka runt med bilen mer eller mindre planlöst. Det fanns varken Facebook eller WhatsApp eller ens mobiltelefoner hos vanligt folk, så det hände att man faktiskt på vinst och förlust åkte hem till någon för att fika och snacka skit.

Jag gillar fenomenet, men gör det aldrig själv längre och antalet spontanbesök hos mig har minskat. Kanske för att jag blivit äldre, kanske för att jag flyttat till ett annat land, men min gissning är att det gäller överallt. Det har blivit så lätt att boka möte att det anses lite ohyfsat att bara ramla in. Tid tar det också att åka runt, när de man tänkt hälsa på inte är hemma.

Bensinen har blivit dyrare, priset på en full tank 2025 skojar man inte bort, men inte är det väl därför de oplanerade bilresorna blivit färre? Den här tanken hos politiker att höja kostnaderna för bilkörning så att folk ska köra mindre tror jag inte håller.

Säg att bensinpriset ökar med 50 procent. Det skulle slå hårdare mot min milkostnad än för de flesta eftersom min drygt 50 år gamla bil inte har någon värdeminskning att tala om och mina högprofilerade däck och andra slitdelar är så pass billiga att även den kostnaden är försumbar. Ändå skulle jag köra precis lika mycket bil om bensinen går upp eftersom mina resor görs av nödvändighet. Jag handlar mat och byggmaterial, säljer honung, åker på möten osv, oavsett. Mer bensinskatt skulle bli en vinst för staten, men inte för miljön.

Är det samma sak med miljökvoter? Företag och länder kan straffas med böter för att de inte är koldioxidneutrala eller något annat irrelevant och svårmätt. Om man bara betalar är det tydligen okej att skita ner eller utrota djurarter. Bara det tycker jag är ett bevis för att det varken handlar om miljö eller klimat. Det handlar om att politiker vill styra hur folk ska leva, och de vill ha betalt för att göra det.

”Är det frihet där borta? Den måste stoppas!”

Många människor köper att höjda energiskatter eller miljösanktionsavgifter är nödvändiga eller kanske till och med något positivt, men är de inte bara vår tids avlatsbrev? Enda skillnaden är att det numera är politiker och myndigheter som utfärdar syndernas förlåtelse, inte påven eller biskopen. Men principen är densamma – människor med makt förtrycker människor utan makt, för att på så vis få ännu mera makt.