tisdag 6 februari 2018

Förtroendekapital

Börsbolagens nyckeltal baseras på ekonomisk vinst, kassa och liknande. Alltid pengar. Men en snudd på lika viktig valuta (om än inte lika lättmätt) är ju förtroende. När Paradox-vd:n Fredrik Wester sänkte sin lön till en krona om året med motiveringen “När det går bra för bolaget går det bra för mig” höjde han sitt förtroendekapital.

Motsatsen, sänkt förtroendekapital, såg vi igår i forskningsbolaget A1M Pharma när de offentliggjorde att de återigen bränt sin kassa och behöver göra en nyemission. Och inte nog med det! När nyheten offentliggjordes stod aktien i knappt 12 kr. Emissionskurs: 5 kr. Ni kan ana vad som hände med kursen.


Så man börjar med att råna de ägare man i samma stund ber om pengar. “Du där, ro hit med din mobil, annars får du stryk! Och förresten... Du skulle inte kunna tänka dig att låna ut en hundring så att jag har råd att skaffa ett kontantkort?” Jag har aldrig blivit rånad på min mobil (det är nog ingen som vill ha den), men jag hade inte blivit jättesugen att hala upp plånkan och hjälpa rånaren.

Jag tycker att detta är värt att tänka på, man ska inte bita den hand som föder en. Utan aktieägarnas välvilja blir det inga nya pengar, utan aktieägare – inget företag. Dags att produkterna börjar generera pengar, av kunder som vill betala för dem. Eller för att parafrasera en riktigt usel 90-talsrulle: Inget kneg, ingen deg.

måndag 5 februari 2018

Gör det själva, baksäteschaufförer!

I slutet av januari dog Ingvar Kamprad, nästan 92 år gammal. Inte mycket att säga om det, kan tyckas. Men jodå! Dödsfallet hyllades offentligt av flera vänsterpartister som passade på att kalla Kamprad nazist eftersom han i sin ungdom uttalade stöd till Per Engdahl för att sedan ägna 75 år åt att ta avstånd från tidigare åsikter.

Säger V:s f d distriktsordförande

Jag har ingen aning om Kamprads politiska ståndpunkter på senare tid, men tycker att just dödsdagen är fel dag att kasta paj oavsett.

Ung Vänsters förbundsordförande som tidigare jobbat på Ikea, riktade in sitt Kamprad-hat på ekonomiska grunder och skrev: ”Vi är 150 000 arbetare som borde få dela på arvet.” Argumentet för det är att Kamprad ”har byggt sin förmögenhet på att utnyttja människor i Sverige och andra delar av världen för att pressa löner och kostnader”, skatteplanerat och smitit från skatt. Efter kritik skrev förbundet ett pressmeddelande med formuleringen:
Vi står fast i övertygelsen att arbetare ska få styra och äga sina egna arbetsplatser.

Det är inget som hindrar detta. Det kallas eget företagande och det enda riksdagsparti som är öppet negativa till konceptet är just Vänsterpartiet. Men om förbundsordförande Henrik Malmrot vill starta ett eget Ikea, bli lika framgångsrik som kamrat Kamprad, betala 90 procent i skatt och dela resten lika bland de anställda står det honom fritt att försöka.

Ungdomsförbund brukar slänga ur sig provokationer, det är inget unikt för detta parti, men även äldre vänsterpartister visar ibland total brist på kunskap kring hur marknadsekonomi funkar. Ingen har väl glömt bort när tre vänsterpartistiska höjdare med den ekonomiska talespersonen Ulla Andersson i spetsen skrev en debattartikel med formuleringen:
Det enda arbetarna erbjöds var att de fick högre lön om de producerade mer genom ökad produktion, de fick alltså arbeta ihop sin egen ersättning.


Utanför deras skyddade verkstad kallad staten måste alls förtjäna sin egen lön för att det ska finnas några pengar att betala ut. Vänsterpartiet pratar ofta om rättvisa, men när de säger att arbetarna borde få äga sitt företag och dela på vinsten menar de såklart inte att dessa arbetare ska bygga upp företaget från grunden, ta ekonomiska risker och jobba utan lön något år samtidigt som de försakar sitt familjeliv. De tycker bara att när människor som Ingvar Kamprad gjort detta, då ska de få ta över och skörda frukterna.

söndag 4 februari 2018

Jag gick till Specsavers

Läsare med fotografiskt minne skulle eventuellt kunna komma ihåg att jag prisat min gamla optiker här på bloggen. Hyllningen gick ut på att hans service var värd det högre priset. Tyvärr gick han i pension och eftersom jag inte hittade någon annan optiker utanför de stora kedjorna som var värd att betala extra för gick jag till Specsavers. Inte för att jag gått på reklamen utan för att de var billigast.


Jag har egentligen inga klagomål vare sig på pris, service eller utbud. De har ett smidigt bokningssystem på hemsidan och inga långa köer. Jag kan tycka att det tar lång tid att få sina glasögon från beställning till leverans, men jag antar att det är så det måste vara när glasen ska slipas av kinesiska barnarbetare.

Men ett klagomål har jag, inte bara på Specsavers utan på alla optikkedjor. Varför kan de inte bara ha en rak och tydlig prislista? Det är undersökningar för en krona om man beställer glasögon, det är terminalglasögon eller dubbelslipade solbrillor på köpet eller rabatt vid nästa köp. Alla erbjudanden och kampanjer går ut på att man ska köpa mer än man egentligen vill.

Vid mitt senaste besök behövde jag starkare glasögon, men mina gamla var mindre än två år gamla varpå jag undrade om man inte kunde byta glas i de gamla bågarna. Men nej, det gick inte. Då skulle inga garantier gälla så det blev billigare att köpa nytt.


Och inte nog med det. Vid köp av nya glasögon skulle jag få ett extra par utan extra kostnad. Vadå “utan extra kostnad”? Har någon rik knös testamenterat alla sina pengar till Specsavers för att han såg det som sitt livs mission att ge deras kunder dubbla glasögon? Så klart inte. Alltså är det vi kunder som betalar i slutänden.

Men vad ska jag göra, gå till en kedja som inte har erbjudanden som går ut på att vi ska konsumera mer än vi behöver? Finns det ens en sådan? Så jag tog emot det extra glasögonparet trots att jag bara har ett par ögon. Inte lurad, men ändå gnager det lite. Nåväl, med extraparet kan jag alltid åka till Stureplan och lajva projektledare i reklambranschen.

lördag 3 februari 2018

Portföljbygge

Visst är det märkligt att de börsnoterade byggjättarna inte tjänar mer pengar trots att det byggs som aldrig förr? Kanske är det för att mitt hus är inklätt i presenningar och byggställningar jag snöat in på det här. Den som inte tror att hörselkåpor tillhör standardutrustningen för skribenter, tänk igen!


Innan byggjobbarna täckte mina fönster med byggplast kunde jag se minst tre byggarbeten från min lägenhet, och säkert fem mobilkranar. Det byggs bostadshus och kontor, skolor och köpcentrum byggs om och renoveras, vägar grävs upp och cykelbanor breddas. Överallt! Så varför ingen aktiehausse?

Kanske kan detta vara en förklaring, att byggarbetarna saknar arbetstillstånd. Just det borde gynna byggbolagen, svartjobb är billigare än vita, men det är också ett tecken på att byggarna jobbar åt en underentreprenör till en underentreprenör till en underentreprenör, som var och en ska ha sin del av kakan och däremellan pressa priserna.


Ingen av Skanska, NCC, JM och Peab har slagit index på ett år eller tre månader, och ingen av dem har högre P/E-tal än snittet på börsen. Visst, räntan lär inte bli lägre än nu, men den blir knappast 5-10 procent under 2018 heller. Kanske borde man köpa, men jag lovar att säga till om jag gör det så att ni andra hinner sälja innan hela branschen kraschar fullständigt.

fredag 2 februari 2018

Sila kameler och subventionera skit

Riksdagen beslutade i höstas att elcyklar ska subventioneras med upp till 25 procent. Jag antar att det är någon slags miljöanledning eftersom Naturvårdsverket är inblandat. Bättre att folk åker elcykel än varsin stadsjeep, men jag undrar om den skillnaden är så viktig att det är värt att plöja ner en massa miljoner i projektet. De hade säkert kunnat göra mer nytta för miljön på något annat sätt.


Och det var ju inte så att elcykelmarknaden gick på knäna innan beslutet. Folk köpte elcyklar för glatta livet även utan subventioner. Klart att de gärna tar emot lite återbäring, det hade jag också gjort. Men miljömässigt kunde det nog kvitta.

Representanter för cykelbranschen kommenterade budgetpropositionen med att beslutet är en vinst för folkhälsan. Då undrar jag lite om de fattar vad de säljer. Så här är det: att cykla är hälsosamt, att sitta på ett eldrivet fordon är det inte. Jag fattar att det går att trampa elcyklar (fast inte elmopeder och elmotorcyklar som fått samma subvention), men då vore det väl bättre att subventionera riktiga cyklar som varken kräver bensin eller kärnkraft, bara havregrynsgröt. Vad är nästa steg – att subventionera hoverboards för att de får människor att komma ut på “promenader”? Eller segways?


Subventionen gäller även elrullstolar. Där tycker jag subventionen ska vara 100 procent. Jag till och med trodde att rullstolsbundna (jag hade kunnat skriva rullstolsburna, men då hade ändå någon blivit kränkt över att jag inte skriver funktionsvarierad, och det är långt under min tramsgräns) fick sina rullstolar gratis. Det betalar jag betydligt hellre skatt till än att någon småfet pendlare vill låtsas vara sportig genom att åka elmoppe.

Förresten är det ändå billigare att bygga sin egen elcykel för ett par tusenlappar. Men okej, orkar man inte ens trampa en vanlig cykel orkar man knappast lägga flera timmar på att bygga om den.

torsdag 1 februari 2018

Ständigt dessa pengar

När jag började blogga för snart två år sedan bestämde jag mig för att börja med att lägga ut ett inlägg per dag tills det började ta emot. Jag tänkte att när jag skrivit av mig 30-40 texter blir det nog svårt att snitta en ekonomiobservation per dag. Inget kunde vara felaktigare.

Ta gårdagen som exempel. På förmiddagen skrev jag texter till två kunder. Bara delvis ekonomirelaterat, men eftersom jag tar betalt handlar det ju ändå om pengar åtminstone för mig.

Nej, tyvärr inte mycket pengar

Mitt på dagen tog jag en promenad till en matbutik som hade extrapris på bröd den här veckan. Jag sparade runt tjugo spänn på det. Ingen förmögenhet, särskilt om man räknar in att promenaden tog mig en timme, men jag behöver röra på mig, så jag väljer därför att inte räkna in det. Men ja, nog känner jag mig lite som Margaretha Krook i Morrhår & Ärtor, när hon sparar 20 öre per kilo skorpor:


På eftermiddagen bjöd jag en kompis på middag hemma. Han kom från sin revisor, så det pratade vi lite om. Sedan snackade vi lite börsen, spel, gemensamma affärer och olika boendeformer. Kort sagt: pengar, pengar, pengar och ännu mer pengar.

På kvällen pratade jag ännu mer börs med en annan kompis och tog därefter en löprunda med ett par ekonomipoddar i lurarna. Sedan läste jag finansnyheter och rapporter, matade in de egna börssiffrorna i datorn som jag gör varje kväll, för att sedan avsluta dagen med fakturering, det var ju månadsskifte.


Av sexton vakna timmar handlade åtminstone tolv om pengar. Vore väl skit om jag inte skulle kunna pressa fram ett ekonomiblogginlägg om det, tänkte jag, och började skissa på denna text innan mat- och sovklockan ringde kväll.

onsdag 31 januari 2018

Substansrabatt intressant?

Substansrabatt är väl ett av börsens mest urvattnade begrepp? Alltså, om de underliggande aktierna som ägs av ett investmentbolag är värda 100 kr per investmentbolagsaktie samtidigt som den aktien bara kostar 90 kr kan man köpa investmentbolagsaktien med 10 procents rabatt (motsatsen, en kurs på 110 kr, kallas substanspremie).


Men det innebär inte att aktien ska stiga i närtid av denna orsak. Vi kan ta Investor som exempel. Häromdagen fick de en köprek av Dagens Industri av det huvudsakliga skälet att substansrabatten är hela 26 procent. Det skulle kunna vara ett argument om det vore något nytt, men faktum är att siffran inte är historiskt anmärkningsvärd för Investor, även om den gick ner lite i höstas.

Det kan vara fördelaktigt att köpa ett investmentbolag med hög substansrabatt, men det kan lika gärna tyda på att marknaden inte är imponerad av hur de sköter sin portfölj, vilket är ett underbetyg. Det här är inte konstigare än att ett verkstadsbolag ibland handlas till P/E 20 och ibland P/E 17. Vore marknadens syn helt beroende av kända siffror skulle aktier bara röra sig i samband med kvartalsrapporter.

Skulle substansrabatten/-premien röra sig kraftigt finns det skäl att fundera över utvecklingen, på samma sätt som ett galopperande P/E-tal eller annat nyckeltal kan vara intressant. Annars känns det inte som en viktig faktor. Eller går det att räkna ut hur substansrabatten/-premien ska röra sig i ett investmentbolag? Jag har åtminstone aldrig hört någon investerare sagt sig ha “knäckt koden”, varför det känns lite fånigt att analytiker utropar en hög och stabil substansrabatt till en köpindikator.

Men marknaden nappade såklart, aktien gick upp och rabatten sjönk. Innebär det att rabatten därmed är för låg och bör man då vara orolig för en dipp i aktien? Jag inser att den här typen av skitnödighet öppnar upp för möjligheter till den trading jag ibland ägnar mig åt, men ibland vill jag bara somna om.