Linsgryta är kanske den mest politiskt
laddade maträtten med undantag för gåslever. Det luktar 1968, FNL, ”USA ut ur Indokina” och socialistiska
kampanjmöten. Men framförallt billigt, gott och
nyttigt. Skulle tro att det kan ge Instagram-likes också för det
verkar så himla ambitiöst att dra igång ett storkok av den här
typen.
Men det är det inte. Den är nästan omöjligt att
misslyckas med, kräver inte särskilt mycket arbete och inga udda,
svårhittade ingredienser. I den här varianten har jag:
röda linser, 800 gram
krossade tomater, 400 gram
buljongtärningar, 2 st
gul lök
morötter
rödbetor
vitkål
brysselkål
broccoli
stjälkselleri
chili
Att jag inte rabblar upp mängden/vikten
på grönsakerna är för att det inte är hugget i sten. Heller inte
att det blir just de grönsakerna. Jag hade skrivit ”Det går lika
bra med selleri” om jag inte redan hade haft med det, men ni
fattar. Spenat, majrova, paprika... Eller byt ut färgerna – gröna
linser, rödlök, gulbetor...
Nu kör vi! Börja med att skölja
linserna noggrant. Slå på vatten och slå av det igen. Det du
häller av första gången ser ut som diskmedel.
Efter tio sköljningar börjar det se
okej ut. Då slår man på 2-3 gånger mer vatten än linser. Det går
alltid att slå på mer sedan om det blir för tjockt, så hellre för
lite än för mycket i det här skedet. Koka
upp det och dra sedan ner temperaturen lite.
Under tiden hackar vi de andra
ingredienserna. Börja med de som kräver mest koktid för att bli
mjuka, I mitt fall rödbetan och morötterna, som hälls ned i de
kokande linserna tillsammans med de krossade tomaterna.
Sedan lök och selleri. Själv har jag
svårt för kål utan tuggmotstånd, så brysselkål, vitkål och
broccoli väntar jag med tills linserna kokat i en
halvtimme.
När det gått ungefär 45 minuter från
att linserna börjat koka är anrättningen färdig och då har du
lämpligen också kryddat med sånt du tycker om. För mig blev det salt, peppar och dragon. Förutom chilin som gör det tillräckligt
starkt för mig som är en mes när det kommer till kryddning.
Anledningen till linsgrytans storhet i
studentkretsar på 70-talet skulle jag gissa är att den är lätt
att göra. Billig även i stor kvantitet och praktisk när folk
dräller in vid olika tidpunkter. Den kan stå där på spisen och
puttra en stund. Dessutom är den vegansk och inte många av de ingredienser jag använde är folk allergiska emot.
En klick crème fraîche hade funkat.
Så jag skulle lätt kunna bjuda på
linsgryta även på 2010-talet. Inte på dejt eller med gäster som
väntar sig en trerätters med finlir. Mer en ”nu när vi
flyttat/snickrat/städat/jobbat i några timmar skulle det vara gott med
något i magen”-happening. Med två sorters vin och lite gott bröd
duger det som bjudmat, men vanligtvis fryser jag in i mindre
burkar och njuter av att ha frysen laddad med billiga proteiner som jag sedan snaskar i mig själv.