Sluta straffa miljövänlighet!

Oavsett vad man anser om ”klimathotet” kan nog alla enas om att det finns miljöproblem och att dessa kräver olika och individuella lösningar, men det här är så typiskt. Människor väljer att kompostera sitt matavfall och producera matjord. Andra lägger sin kompost i påsar och därefter i samhällets för ändamålet avsedda bruna kärl.

Det borde ju vara bra, men så kommer det kommunala avfallsbolaget på att de kan göra pengar på den kompost som kommer till dem. Därför väljer man att straffa de som valt en egen lösning. Antingen rättar de in sig i ledet eller också tvingas de betala för en tjänst de inte utnyttjar. Win/win för Myndighetssverige. Självklart skyller man inte på girighet utan drar det vanliga trumfkortet – miljöskäl:

”När man väljer att hemkompostera får man inte effekten att man producerar gas och det blir sämre för miljön.”

Fast VafabMiljös enhetschef vet ju inte vad medborgarna använder sin kompostjord till. Kanske till att odla grönsaker som annars hade importerats från andra sidan jorden. Och om de inte är betrodda med att kompostera sitt eget avfall kanske de ger upp och slänger allt i samma påse. Konstigare saker har hänt.

Det händer då och då att människor vill slippa betala för sophämtning eftersom de inte har något ”vanligt” restavfall. Katter och grisar äter upp matresterna, det brännbara går i värmepannan och resten sorteras och lämnas in på återvinningen. De borde få en medalj för sitt miljöengagemang, men varje gång visar kommuner, miljönämnder och länsstyrelser musklerna för att straffa dem.

Annat exempel. Bostadsrättsinnehavarna i Hammarby Sjöstad satte solceller på taket. Som tack för det tvingades de betala energiskatt för den elektricitet de själva producerar. Hade de bott i villa hade de sluppit under förutsättning att de inte varit ”för” framgångsrika i sin elproduktion, men om politikerna menade allvar med sina miljöfloskler skulle väl solenergi vara helt fri från såväl energiskatt som moms?!

Hur ska man få människor att leva miljövänligt när nästan varje miljömedveten handling resulterar i någon form av straff?

Går-det-så-går-det-försäljning

En granne säljer sin begagnade markis för 5000 kr. Den ser bra ut på bilderna, men en snabb sökning visar att det utan tvekan går att få tag i en billigare som är helt ny. Jag håller det inte för otroligt att det går att köpa en ny inklusive montering och fortfarande komma undan billigare än den begagnade.

Jag vet inte vad jag ska tycka om detta. Å ena sidan har jag sålt begagnade grejer till rätt friska priser, och tänkt att om någon vill betala snudd på nypris för mina begagnade sopor är det deras ensak. Å andra sidan skulle det inte kännas helt bra att veta att den jag säljer till betalar ett överpris.

Kanske börjar jag utveckla något slags samvete på gamla dagar.

Jag har sålt mycket på second hand och tror aldrig att jag mörkat fel och brister. Det skulle inte löna sig eftersom det tar tid att behöva diskutera med någon som känner sig lurad. Dessutom skulle det ge mig en klump i magen att låtsas som att jag inte sett den där skadan, rostfläcken eller bristande funktionen.

Men pris är något annat. Det är ju inte för högt om marknaden är villig att betala. Jag säljer i stort sett aldrig en aktie som jag inte tycker är överprissatt, men inte ligger jag vaken över att köparen ska tappa sina surt förvärvade pengar när aktien vänder ner, på samma sätt som jag inte känner dåligt samvete gentemot säljaren när den aktie jag köpt går upp mer än börsen.

Fast en markis som kostar 4000 kr ny skulle jag nog inte kunna sälja begagnad för 5000 kr. En eventuell köpare borde ha gjort sin hemläxa och sett det orimliga i prissättningen och det är måhända rätt åt den som inte gjort det, men det rättfärdigar knappast mig som säljare. Eller?

Tusen inlägg

Fjärde april 2016 startade jag den här bloggen med ett inlägg om ingenting. Föga anade jag då att jag exakt tre år senare skulle skriva bloggens tusende inlägg, också det om absolut ingenting (och nej, jag har inte planerat datumet, upptäckte det själv nu).

Under de här tre åren har det hänt mycket både på och utanför bloggen. Jag har bl a fått massvis av glada tillrop i inkorgen och i kommentarsfältet. Men jubileer är bra tillfällen att reflektera, inte bara bakåt utan också framåt. Ibland bör man stanna upp och fundera över om man är på väg åt rätt håll. Jag ska inte trötta ut er med det, men funderar gör jag.

Rent teoretiskt skulle det kunna bli tusen inlägg till på samma sätt, på samma bloggplattform, men det känns långsökt. Än så länge växer läsarantalet, men jag tror att det finns gränser även för det och jag vill inte riskera att bli ett trött koncept ingen längre intresserar sig för.

Det viktiga för mig är att utvecklas som människa, på det ena eller andra sättet. Så länge bloggen kan vara en del av det får den vara det, men inte längre. I morgon kommer i alla fall inlägg 1001 (med innehåll, till skillnad från detta), sen tar vi det därifrån.

Min autistiska bokföring

Nej, jag har ingen medicinsk diagnos, men erkänn att rubriken gjorde dig nyfiken.

Däremot har jag ett utpräglat ordningssinne, särskilt när det kommer till siffror och pengar. Detta mynnar ut i ett behov av att hålla reda på tillgångarna och kunna jämföra siffrorna mot historik och index. Jag har min ekonomi utspridd på tre banker som var och en kan redovisa mina resultat i både tabeller och grafik, men ingen av dem gör en total sammanställning. Eftersom jag vill ha det matar jag manuellt in siffrorna i ett kalkylblad varje dag.

Ordning och reda, normalt sett. Men så kommer det svårredovisade förändringar som bruttoinkomster där jag vet att att det så småningom ska dras bort skatt. För att det då ska bli rätt borde jag räkna av skatten direkt, för oinbetalad skatt är ju i slutändan inte mina pengar.

Och så är det aktieutdelning. Först skiljs utdelningen av från aktien. Pengarna kommer inte in på kontot förrän senare, men det är ju på avskiljningsdagen aktien sjunker motsvarande belopp, så då blir det ett obefogat hack i kurvan. När MTG delade ut aktier i sin avknoppning Nordic Entertainment Group försvann 65 procent av aktievärdet för att sedan trilla tillbaka i form av aktier. Där sprack min exakthet igen.

Jag kan såklart göra uppskattningar och mata in preliminära siffror i väntan på de riktiga, men det skulle inte heller bli helt rätt och dessutom ta en massa onödig tid i anspråk. En annan lösning vore att acceptera att det inte är nödvändigt att varje dags stapel och ruta blir exakt, men det skulle jag nog inte klara.

Hur mycket välgörenhet går till välgörenhet?

Organisationer som drivs av mycket ideellt arbete hamnar inte sällan i en trovärdighetsfälla. Kanske inte schack- och badmintonklubbar, men hjälporganisationer. Jag fattar att chefer inom välgörenhetsorganisationer måste få tjäna pengar. Kanske t o m bra pengar om de gör ett bra jobb.

Men måste de ha miljonlöner? Såväl gamla organisationer som Röda Korset och Rädda Barnen som nya som Postkodlotteriet har minst ett högdjur som tjänar hundratusen i månaden eller mer. Okej, lika bra att damma av det sämsta försvaret för detta.

”Lönerna betalas av medlemsavgifter, inte insamlingspengar.”

Så dessa pengar skulle ändå inte kunna ha använts för att gräva brunnar i Afrika eller skaffa fram mat till hemlösa? Klart de skulle! Medlemskap i Rädda Barnen kostar 200 kr/år. Om generalsekreteraren har hundratusen i månadslön krävs 7800 medlemskap bara för att täcka hennes lön. Jag gissar att de hellre betalat för brunnar och mat.

”Skål för en lyckad insamling, gubbar!”

Egentligen vill jag inte peka ut någon specifik organisation. Jag tycker bara att lönerna borde gå att pressa. I ärlighetens namn tror jag att de flesta ändå är avdankade politiker eller kompisar till politiker. ”Marknadsmässig lön” blir bara ett argument om det finns en marknad för dem utanför den typen av uppdrag.

Med en lägre chefslön på runt hälften kunde organisationernas hemsidor tydligt redovisa vad de högsta cheferna tjänar, som ett argument för att pengarna går fram till behövande. Nu hittar jag inte den uppgiften på en enda svensk välgörenhetsorganisations hemsida.

I organisationer med 90-konton kan upp till 25 procent av de insamlade medlen (plus 100 procent av medlemsavgifter, statsbidrag osv?) försvinna i ”administration”. Det är en himla massa pengar!

Kreativa badrumslösningar

När badrummet ska renoveras brukar även relativt händiga människor lämna bort allt arbete. Jag gör det definitivt eftersom jag varken kan koppla rör, kakla snyggt eller dra el. Dessutom brukar försäkringsbolaget ogilla hemmapul i rummet med flest försäkringsskador.

Kanske är det därför så många öppnar plånboken maximalt och mer eller mindre skiter i vad det kostar. Det skulle kunna vara orsaken till att all badrumsinredning är dyr. En vanlig badrumskommod utan exklusiva materialval kostar ofta femsiffrigt medan samma skåp för ett annat rum går att hitta för en tusenlapp.

Men varje krona räknas och att man renoverar ett badrum för över hundratusen är ingen anledning att inte spara pengar där det går. Här är några tips för att göra badrummet billigare.

Återanvänd

Kanske behöver inte precis allt i badrummet bytas ut bara för att du vill ha nytt kakel. Du valde duschkabinen, badkaret, handfatet och skåpen för att du gillade dem. Är det inget fel på dem kanske de håller tio år till. Allt som krävs är att du tar ner dem lite fint innan du släpper in Byggare Bob som har för vana att slå sönder allt med kofot.

När jag flyttade från hyresrätt till bostadsrätt tog jag med mig de badrumsskåp som inte hörde till lägenheten. Allt som krävdes för att få dem att funka i min badrumsrenovering var att köpa ett likadant handfat som jag haft i hyresrätten.

Tänk utanför boxen

Det finns ingen lag emot att använda möbler i badrummet som egentligen är avsedda för andra rum, och varje gång det lyckas spar det pengar. Bara för att möblerna ska stå i badrummet behöver de inte kunna tåla ofantliga mängder vatten, såvida du inte tänkt använda en garderob som duschkabin.

Ett par släktingar till mig sänkte ner handfatet i ett rokokoskåp som de lackade om. Det blev hur bra som helst och mycket billigare än att köpa ett badrumsskåp på Ikea.

Handla begagnat

Många tror som sagt att det är en naturlag att allt gammalt i badrummet måste slås sönder och bytas ut mot splitter nya grejer eftersom allt från handdukshängare till handfat blir mögelskadat efter fem år, men det finns faktiskt en begagnatmarknad på Blocket och Tradera. En badrumsmöbel i nyskick är värdelös för den som slängt ut den och guld värd för den som behöver den, så här finns pengar att spara genom att sälja det du får över och överväga att köpa det du behöver.

Själv har jag ett badkar som kostade mig 100 kr. Man blir lika ren i det som i ett fruktfatsformat designerkar med guldtassar, bara till ett lägre pris.

Valfrihet – frihet från att välja

Jag minns när PPM-systemet infördes. Det skulle bli så bra, vi skulle själva få investera våra pensionspengar och få möjlighet till en bättre pension genom aktiva val. Nu har det gått tjugo år och vad har hänt?

Antalet fonder vi får välja mellan minskar successivt. Nu vid årsskiftet försvann en tredjedel av de kvarvarande fonderna, men nya utrensningar görs hela tiden. Antar att det vid det här laget inte finns någon utanför AP7 Såfa som inte fått brev om att minst ett av deras fondval plockats bort.

Förut kunde man ”spegla” sina PPM-fonder hos sin fondförvaltare. Själv hade jag min PPM-översikt i min Avanzadepå, men den möjligheten plockades bort. Det visade sig att lättillgängligheten resulterade i att fler gjorde fler aktiva val än om man är tvungen att gå in via Pensionsmyndighetens egen hemsida lika överskådlig som ett flipperspel.

Vore det inte allra enklast om vi fick ett val att göra? Varje år kunde vi få hem en talong med ett förfrankerat kuvert, och så kunde man sätta ett kryss i blankettens enda ruta och skicka in alltihop till myndigheterna. På så vis skulle våra politiker fortfarande kunna hävda att vi har ett fritt val (visserligen med bara ett alternativ, men ändå) och det skulle fortfarande behövas en myndighet med tillhörande generaldirektör för att behandla våra fria val. Alltid finns det någon avdankad knapptryckare som behöver ett ”jobb”.

Och sedan, när vi gnäller över för låga pensioner, kan (o-)ansvariga politiker hävda att det inte är deras fel. Folket har fått ett precis så fritt val som man klarat av att hantera, och om resultatet inte blev det önskvärda måste det bero på att vi valt fel.