Var en besvärlig kund!

Jag tror att jag är en rätt bra kund. Inte för att jag handlar mycket, men när jag väl är beredd att slå till är jag påläst och vet vad jag vill ha – inget tjafs! Jag är killen som reser mig upp två nummer innan mitt blir uppropat, plockar fram plånbok, legitimation och ställer mig beredd. Men detta gäller bara så länge motparten sköter sig. Den senaste veckan har jag tre exempel på motsatsen.

Min hemförsäkring är på väg att gå ut. Förra året köpte jag en ”boligpakke” för nyblivna husägare från mäklarens samarbetspartner. Den var obetydligt dyrare än en vanlig hemförsäkring och täckte dessutom in lite juridik och jox i samband med husköp.

Nu ville samma bolag såklart sälja på mig en vanlig hemförsäkring, och det hade de kanske fått om de tagit kontakt och försökt sälja in den. Istället fick jag ett mejl där det stod att snart kommer fakturan för nästa år. Jag svarade med att ställa lite frågor, för nu ville jag jämföra dem mot konkurrenterna. Inget svar, men fakturan kom. Efter den behandlingen hade de fått vara bra mycket billigare än konkurrenterna för att vara med i racet. Det var de inte.

Så köpte jag en trekilossäck med potatis. Grön potatis, och det fick jag med mig från hemkunskapen att grön potatis troligen utsatts för direkt solljus som gjort den giftig. Jag fick ut en del oförstörd potatis ur säcken och den kostade bara 20 kr totalt, men rätt ska vara rätt. Jag mejlade butiken med en bild på färgprakten och kvittot varefter jag fick ett presentkort på 100 kr. Helt klart värt arbetstiden.

Och så har jag beställt en slang. Den kostade 999 kr, men fanns inte i butik och gick heller inte att beställa till butik. Så jag beställde den med hemleverans för 699 kr, totalt 1698 kr. Leveranstiden var 5-10 dagar, men när det gått tio dagar var transporten inte ens påbörjad. Det visade sig att slangen skulle skickas från södra Sverige, så efter knappt två veckor fick jag ett mejl från svenska Postnord. Postnord?! tänkte jag. Det här kan inte sluta väl.

Och det gjorde det inte heller. Det första mejlet sa att Postnord var på väg att hämta paketet från Växjö. Fem dagar senare fick jag ett mejl att paketet nu befann sig på en bil i Växjö. Jag svarade att om er chaufför snurrat runt i Växjö i fem dagar vore det fint om ni kan be honom köra ut ur rondellen i riktning Norge, för jag väntar på den där slangen.

Efter 26 dagar kom leveransen. Fakturan skulle enligt leverantören betalas fjorton dagar senare, men eftersom den skickades samtidigt som slangen var den istället på väg att förfalla nu. Jag ringde leverantören och beredde mig på att göra min första utskällning på norska. Till saken hör att jag redan tidigare mejlat dem, ifrågasatt om de överhuvudtaget tänkt skicka slangen och om de på allvar tycker att jag borde betala nästan lika mycket för den urusla transporten som för själva varan.

Det hade jag inte fått något svar på, men antagligen hade de läst mejlen för nästan innan jag hann dra igång kulsprutan sa kundtjänstmedarbetaren att de bjuder på frakten. Som tack för hjälpen gav jag dem tipset att sluta använda Postnord. Som svensk har jag (som nästan alla svenskar) svurit över detta hopplösa företag hela mitt liv. Jag vet inte om det var för att blidka mig eller om hon talade sanning, men svaret blev att de ganska nyligen slutit avtal med Postnord och att de bara haft problem, så hängde det på henne skulle avtalet rivas per omgående.

Och det borde de göra för endast genom att kräva sin rätt och klaga på dålig service kan man få till en förändring. Jag är t ex övertygad om att varför Posten är så värdelösa är för att de så sent som för ett par decennier sedan inte hade konkurrens. Posten behöll samtliga kunder alldeles oavsett om de skickade eller krossade deras försändelser.

Så för allas skull, men mest för din, var den besvärliga kunden. Konfrontera de som inte håller sina löften och kräv kompensation. Ryt ifrån!

Vilka apparater bör vi rycka ur?

Att elpriset går upp tror jag ingen missat, men det är nog få som fattar hur dyrt det kan bli. Jag har inte gjort det och då är jag över genomsnittet intresserad av privatekonomi. Redan förra vintern blev en kalldusch när priset på en kilowattimme ofta var mångdubbelt högre än tidigare. Till denna vinter pratas om en fördubbling, men det är kanske inte säkert att det stannar där. Inte om man betänker att det redan i sommar varit extrema toppar.

I vintras läste vi om människor som flyttade ner i källaren för att de inte hade råd att värma upp sitt hus. Jag har sett till att ha dubbelt så mycket ved hemma i år och är inte främmande för att slå av luftvärmepumpen. Inte heller varmvattenberedaren om det kniper.

Men sedan då, vad kostar mest att använda? Jag fick ett tips om en översiktlig sammanställning från ett energibolag. Några slutsatser:

• Jag ska aldrig någonsin skaffa luftkonditionering. Visst finns det varma dagar då det hade varit önskvärt, men till det priset kan jag både svettas och frysa. Samma gäller för infravärme och eluppvärmd bastu.
• Torktumlaren som ingick i huset och som jag hittills aldrig använt kommer jag inte heller använda framöver.
• Saker som används kort tid, som kaffebryggare, dammsugare och mikrougn, kostar inte så himla mycket att använda.
• Undantaget är spisen. I vinter ska jag testa att köra långkok på vedkamin.
• Golvvärme är skitdyrt!

Hur tänker ni inför vinterns elräkningar? Släcker ni, klär på er tjocka kläder och duschar på jobbet? Eller kör ni på som tidigare och biter ihop?

Det var som sjutton!

Lite under radarn har Aftonbladet berättat att Annika Strandhäll fått en värdig motkandidat i tävlingen Privatekonomiskt mest omdömeslösa riksdagsledamot. Det är miljöpartisten Leila Ali Elmi som bara denna mandatperiod haft hela sjutton mål hos Kronofogden. Ett av fallen hann gå till indrivning och hon har fortfarande pågående ärenden.

Sjutton ärenden på mindre än fyra år?! Det är ju så att man undrar om hon överhuvudtaget har en brevlåda eller om hon bara kastar allt som kommer. För mig är Leila Ali Elmi mest känd för att hennes första insats i riksdagen var att delta i statsministeromröstningen, men eftersom hon inte fick upp bordsskivan eller lyckades förmedla sig till bänkgrannarna på ett för dem begripligt språk missade hon att rösta. Det är ingen djärv gissning att Ali Elmi inte ligger efter med medlemsavgiften i Mensa.

Hon verkar faktiskt väldigt kryssad...

Till saken hör att riksdagens ledamöter har över 70000 kr i grundarvode. För Leila Ali Elmi tillkommer dessutom ersättning för att hon sitter såväl i partistyrelsen som i arbetsmarknadsutskottet. Och så har riksdagsmännen goda möjligheter till externa uppdrag eftersom de bara jobbar tre dagar i veckan, c:a åtta månader om året. Många driver företag eller heltidsstudier vid sidan av.

Dessutom har de naturligtvis alla möjligheter i världen att få hjälp med sin privatekonomi. Partigrupperna får ersättning för en sekreterare per ledamot, så i princip skulle MP kunna ge Leila en personlig assistent som ser till att hon betalar sina räkningar, kommer i tid osv. Allt utom att trycka på röstknapparna, det måste hon lära sig själv.

Trots att Leila Ali Elmi sitter i partiledningen tror jag inte att hon bidrar med så mycket mer än att vara Miljöpartiets affischnamn för en av partiets stora väljargrupper, men hårdraget är samtliga riksdagsledamöter lagstiftare. Hon är alltså en av de som bestämmer vilka lagar och regler alla andra ska följa. Här tarvas nog grövre kraftuttryck än ”Det var som sjutton!”.

Löneförhöjning på egna insatser

Nu är det mycket snack om inflation och reallönesänkningar eftersom nästan ingen kommer att få en löneförhöjning som matchar den galopperande inflationen. Fast det går ju faktiskt att vända på resonemanget. När varor och tjänster är som allra dyrast är det som mest lönsamt att inte handla dem.

Jag har nyligen avslutat årets blåbärsplockning. Precis som målet alltid var när jag bodde i Stockholm har jag nu 25 liter blåbär i frysen. Det bör täcka min konsumtion det närmaste året. Kanske med marginal så att jag kan plocka lite mindre nästa år och ändå fylla upp frysen. Priset för bären blev precis som tidigare år noll kronor, så inflationen är obefintlig. Detta samtidigt som bär köpta i butik eller av en torghandlare gissningsvis är dyrare än någonsin.

Principen gäller inte bara för varor utan lika mycket för tjänster. Jag har haft fullt av byggprojekt i sommar och det ser inte ut att avta under hösten. Där är det inte allt jag kan eller ens får göra själv, men för varje arbetsuppgift jag klarar mig utan hantverkare slipper jag en skenande timpeng plus moms.

Jag drabbas såklart också av inflationen. För varor som ost och kaffe kommer jag bli tvungen att acceptera att betala ungefär dubbelt så mycket som tidigare, alternativt bli utan. Men man kan åtminstone spjärna emot och det arbetet premieras mycket högre nu än tidigare, vilket snarast motiverar mig att i ännu högre grad göra saker själv.

Honungslimpa

Som honungsproducent måste jag ju föregå med gott exempel och baka matbröd med honung. Jag letade efter recept på en honungslimpa och fann mest krångliga recept med många ingredienser. Nu var mitt skafferi rätt utfiskat. Jag hade varken mjölk, filmjölk eller ägg för att nämna tre återkommande beståndsdelar.

Men till slut hittade jag ett recept som egentligen bara hade tre ingredienser utöver vatten som jag har i kran. Inte ens matfett krävs och i min tappning ser det ut så här:

vatten, 4,5 dl
jäst, 25 gram
salt, 1 tsk
honung, 170 gram
mjöl, 900 gram (15 dl)

Samma start som vanligt när man jobbar med färskjäst. Vätskan värms upp till c:a 37 grader och så löser man upp jästen i det. Därefter salt och honung.

Genom att ställa bunken på en våg behöver jag knappt mäta någonting, bara att klicka i till rätt vikt. Mjöl väger ungefär 60 gram per deciliter, så det är bara att räkna om. Där väljer man vilken sort man vill, men själv tycker jag att det blir för tråkigt och smaklöst med bara vete. Därför blandade jag upp det med 15-20 procent rågmjöl, men det funkar även med grahamsmjöl, havregryn eller vad man har hemma.

Med alla ingredienser på plats knådas degen med maskin eller händer. Därefter 45 minuter jäsning under bakduk.

Före.

Efter.

Jag delar upp degen i två formar. Vill man rulla ihop egna limpor i en långpanna går det säkert också bra, men då bör man se till att degen inte är för lös så att den hinner rinna ut, särskilt när ugnsvärmen är låg. Just det, dags att sätta på ugnen på 175 grader. Mina formar får jäsa igen medan ugnen kommer upp i värme, det tar väl 5-10 minuter.

Sedan är det bara att slänga in brödet i ugnen och vänta tills det ser klart ur. För mig tog det 40 minuter.

Omdöme: Helt okej, men lite för sött. Trots att jag har ett par hundra kilo honung hemma tar jag nog lite mindre nästa gång. Men det är kanske bara jag, som var så pass söt redan innan.

Spartips: Ge politiker körkort!

Jag kan inte minnas senast jag tog en taxi. I mitt liv är taxiresor bevis på dålig planering. Men politiker har som bekant en annan syn på detta färdmedel, särskilt som skattebetalarna får stå för notan. Jag har nog varit inne på ämnet någon gång tidigare, som när SSU-ordförande Philip Botström tog en taxi från Dalarna till Stockholm för närmare 8000 kr för att hinna till ett möte som han sedan ändå inte gick på.

Lagom till valet har Morgonposten gjort en sammanställning som förvånade mig lite. Inte det faktum att politiker åker taxi i parti och minut, utan att sossar och sverigedemokrater var värst. Jag trodde att listan skulle toppas av de båda nedflyttningshotade vänsterpartierna C och MP.

Miljöpartiets gamla språkrörskandidat Mikaela Valtersson tog väl snudd på dagligen taxi till riksdagen trots att hon bodde 50 meter från en pendeltågsstation (”Gör som vi säger, inte som vi gör!”). Fast när centerns Fredrick Federley satt i riksdagen var det ingen som slog honom.

Nu är det istället miljöminister Annika Strandhäll som toppar listan. Och som hon gör det! Det är bara sverigedemokraternas Björn Söder som med nöd och näppe har lyckats bränna ens hälften så mycket taxipengar som miljöministern. Strandhälls topplacering är särskilt märklig med tanke på att hon tycks tillbringa all vaken tid på Twitter. Jag tänker att hon har internet i mobilen. Men det är klart, hon har väl glömt att betala räkningen.

Drivmedelsskatten drivs upp för att alla ska köpa elbil (som inte heller är gratis), men politikerna kvittar det lika. Denna räkning betalar inte de, den betalar du.

50000 i elbuffert

Varberg Energi anade nog inte att deras Facebookinlägg skulle bli en snackis i varenda tidning. Det budskap de flesta av dem plockat upp är uppmaningen till ”den genomsnittlige villaägaren” (hur tusan man nu mäter det) att sätta av 50000 kr i buffert för vinterns dyra elräkningar.

Det jag reagerar på är fortsättningen: ”Har man inte den möjligheten så är det en bra idé att börja prata med sin bank redan nu.” Och säga vad?! ”Hej, jag är kund i banken, men jag har så små marginaler att ekonomin kan gå åt skogen om elen blir för dyr.” Jag betvivlar inte att många har det så, men vad vinner man på att berätta det för banken? Behöver man låna för att klara löpande räkningar gör man nog klokt i att leta efter ett annat boende eller göra andra radikala förändringar på inkomst- eller utgiftssidan.

För det här kommer inte att gå över i första taget. Det är inget som en ny regering eller ett snabbt avslut av kriget i Ukraina (vad som nu talar för det) kommer att råda bot på. Det produceras för lite el i Europa. Tacka politikerna, Greta eller vem ni vill för det, men där står vi nu och där lär vi få fortsätta att stå.

Men jag tror att vd Björn Sjöström har rätt när han gissar att många nog inte har förstått hur illa det kan bli. Elen har ju varit skitdyr större delen av sommaren och inte lär den bli billigare i vinter. Tillgång och efterfrågan gäller elektricitet lika mycket som allt annat.

Själv är jag beredd att frysa i vinter för jag har ingen lust vare sig att betala tiotusentals kronor mer för elen eller att låta min bank göra det. Det finns ett värde i bekvämlighet, men det har sitt pris också.