Straffa den som straffas bör

Nu ska jag försöka hålla två tankar i huvudet samtidigt. SVT skriver om Irina, Uppsalastudent och rysk medborgare som pga sanktioner inte kommer åt sitt ryska bankkonto. På Twitter skriver en anonym svensk: ”Jag har faktiskt begränsat med sympati med ryssar när deras ledning bombar kvinnokliniker i Ukraina.”

Jag vet inte, men jag tror inte att Irina har bombat några kvinnokliniker, eller någon annan heller. Hon vill nog bara göra rätt för sig, och för att kunna göra det måste hon komma åt sina pengar och/eller få ett svenskt konto där hon kan få in sin lön.

För några månader sedan var jag utomlands (för mitt nuvarande hemland Norge var inte mitt hemland då). Medan jag letade hus köpte jag mat och bensin med mitt svenska bankkort från en svensk bank. Hade Sveriges statsminister då betett sig på ett sätt som gjort att svenska bankkonton frysts hade jag varit i Irinas läge.

Det kvittar att det finns pengar på ett konto om man inte kommer åt det. Mina chanser att i det läget starta ett konto på en norsk bank var obefintliga. Så vad gör man då, slangar bensin och tigger mat? Jag vet inte.

Men vi som klarar eller åtminstone försöker att hålla liv i två tankar på en gång inser att det här inte är Irinas strid. Om svenska banker inte snabbt kan ge henne ett konto (klart att de kan om de vill!) tycker jag att hennes arbetsgivare borde kolla upp alla möjligheter att betala ut hennes lön kontant. Men det skulle inte förvåna mig om det finns lagstiftning som hindrar dem. Det enda politikerna verkar hata mer än kontanter är människor som försöker sköta sig själva.

Ska brottsligheten tömma Sverige?

Fick upp en artikel i flödet jag tycker borde få mer uppmärksamhet. I gruppen 20-50 år med eftergymnasial utbildning kan 76 procent tänka sig att flytta från Sverige. Den vanligaste orsaken (även om det inte framgår ifall det också är den tyngst vägande) – vädret – kan vi inte göra så mycket åt, men några av de övriga går att påverka, som otrygghet, höga skatter och dålig sjukvård.

Brottslighet/otrygghet är dessutom en av de främsta orsakerna till att t ex danskar och norrmän inte kan tänka sig att flytta till Sverige. Så de företag som får svårt att rekrytera välutbildade svenskar kan inte räkna med att fylla på arbetsstyrkan utifrån heller.

Sverigebilden.

När politiker frågas ut om sådana här uppgifter och undersökningar brukar de hävda att folk har fel. Det är jätteliten risk att utsättas för ett våldsbrott och färre dör av yttre våld. Det är visserligen sant. De flesta drabbas inte direkt av våldet och tack vare mobiltelefoner och att vård som tidigare bara fanns på specialkliniker nu är standard i varenda ambulans är det fler som överlever knivhugg och skottskador.

Men om jag blir nerslagen hjälper det mig föga att det är statistiskt ovanligt, och faktum är att jag märkte skillnad i mitt eget beteende mot slutet i Sverige. Jag har gått nattetid i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala och en rad andra städer utan att vara rädd för min säkerhet, men de senaste åren fanns det platser i min egen hemkommun som jag undvek även dagtid. Jag tog en annan väg när jag såg eller hörde ett ungdomsgäng i situationer där jag tidigare inte hade brytt mig.

Jag tar tre chipspåsar i bänkpress.

Då tillhör jag ändå den grupp som går mest under radarn. Varken ung eller gammal, kvinna eller kortväxt. Även om man hade vetat att jag inte varit i slagsmål sedan mellanstadiet finns det bättre offer. Så även om jag inte drabbats av våldet och klarade mig från den svenska vården med livet i behåll (genom att söka riktig vård utomlands när svensk inte fanns) blev det påtagligt.

Så vare sig politikerna vill eller inte är de skäl som anges reella, vilket tveklöst kommer att drabba företag i Sverige. Kanske väljer de till och med att undvika svensk etablering till förmån för andra länder där det kommer att vara lättare att hitta eftersökt kompetens. Därmed blir svenska skatteintäkter lägre, vilket leder till ännu högre skattesatser och/eller sämre polis, sjukvård och skolor. Att sticka huvudet i sanden kan möjligen rädda nästa val, men inte landet.

Ack så aktuellt från Rapaport

Jag fattar att folk vill åka på lyxresor till värmen, inte minst den här tiden på året. Men det blir lite knepigt att resa för dem som sagt sig vara väldigt miljömedvetna och samtidigt att fossila bränslen kommer att förstöra klimatet och därigenom jorden inom några få år.

Alltid tio år kvar.

Det rimligaste är nog att bita i det sura äpplet och acceptera att ingen av oss lever helt som vi lär. Det är mänskligt att fela. Men nej, en del bara måste försöka att både ha moralkakan och äta upp den. Alla minns väl t ex när 87 ”influencers” (jag kände igen max en handfull, så jag undrar hur inflytelserika de var) krävde klimatdiktatur. Någon av dem berättade med gråten i halsen att hon gjort fem utlandsresor på kort tid och enda sättet att hindra fler var genom lagstiftning.

Och nu är det dags igen. Den politiska aktivisten och skådespelerskan Alexandra Rapaport har förvisso åkt till Maldiverna på lyxsemester, men berättar att hon känner sig kluven eftersom det är krig i världen och här sitter hon och njuter av ”den röst mitt land givit mig”.

Jag vet inte vad det är för röst hon pratar om och hur hon får ihop den med ”humanism och demokrati” (är det möjligen rea på paraplydrinkar?), men jag tror att hon gör klokast i att lämna samhällsfrågorna åt andra, mer lämpade. Som Ricky Gervais sa på en prisutdelning:

”If you do win an award tonight, don't use it as a plattform to hold a political speech. You are in no position to lecture the public about anything. You know nothing about the real world. Most of you spent less time in school than Greta Thunberg. So if you win, come up, accept your little award, thank your agent and your God and fuck off!”

Har ni inte sett den – se hela!

En dag som Sparo

För länge sedan föreslog någon i kommentarsfältet att jag skulle beskriva en vanlig dag i mitt liv. Jag har dragit mig för det. Det verkar en aning självgott och jag tror inte att en dag i mitt liv är särskilt intressant. Men okej, kan Ozzy Osbourne och Pernilla Wahlgren göra tv-serier om sina vardagar kan väl jag skriva ett blogginlägg om mina.

Nästa problem är att jag inte har en standarddag. Mina dagar börjar kl 6-9 och slutar 21-2 och kan däremellan vara fyllda med lite vad som helst. Jag tänker inte göra en hel dagboksserie av detta, så det här får bli en så typisk beskrivning som det går.

08.00. Uppstigning.

”Så var den dagen förstörd.”

Helst kliver jag upp utan väckarklocka och slår igång telefonerna och datorn för att se om någon vill mig något. För det mesta gör någon det, så jag agerar på några bloggkommentarer, mejl och Twittersvar. Eventuellt skummar jag igenom nyheter också, men vanligtvis inte. Efter morgontoalett kliver jag ner i köket för att fixa mat åt mig och mina katter.

08.30. Frukost.

Högst rörlig siffra. De där akuta mejlen kan ta två timmar också, men i det läget fixar jag åtminstone kattmat först. En tallrik gröt kokas i mikron. Under tiden fyller jag på mat och vatten åt katterna, laddar kaffebryggaren och slår i mig en mugg chaga-te.

09.00. Datortid.

Klockan nio öppnar börsen (om det är vardag) och samma tid publicerar jag ett blogginlägg (som jag valt ut redan kvällen innan). Kanske ägnar jag nu en tid åt börsen, det beror på hur intressant den för närvarande är. I annat fall jobbar jag. Jag har oftast en att-göra-lista för det jag absolut vill hinna med under dagen, men det brukar tillkomma punkter på den och den blir sällan helt färdig.

Har jag något administrativt att ta tag i får det förtur. Inte för att det är roligare utan för att min hjärna inte är särskilt kreativ på förmiddagarna och då passar det perfekt att bokföra, betala räkningar eller sortera papper.

I annat fall skriver jag. Kanske ett blogginlägg, kanske en kundtext. Det finns alltid något att skriva. Har jag ingen nära förestående deadline har jag något jag kan förbereda. Även om jag vanligtvis tjänar mer pengar på börsen är skrivandet min profession.

12.00. Lunch.

Ner till köket för att fixa mat. Sällan före 12, ibland efter 14. Det beror på om jag har flyt i det jag gör och om jag är hungrig. Har jag tänkt ta en löprunda är det också en parameter. Jag vill gärna vänta ett par timmar med att springa efter att jag ätit. Går solen ner tidigt vill jag helst göra det innan. Eventuellt springer jag innan lunch, då blir det senare mat.

13.00. Jobb.

Jag äter vanligtvis vid datorn, men då vill jag se, höra eller läsa något under tiden. Att skriva och äta samtidigt resulterar i kall mat och kladdiga tangenter, men när maten är undanplockad skriver jag igen.

15.00. Löpning.

Jag försöker springa tre gånger i veckan, varierande distans och tempo, nästan alltid med en podd i öronen (en löpfri dag tar jag gärna en promenad nu istället). Oftast mitt på dagen, ibland på kvällen, aldrig på morgonen.  Efter minst en halvtimme och sällan mer än två timmar kommer jag hem, duschar, sköljer mina träningskläder och tankar ner träningspasset från klockan till datorn.

17.00. Datorn igen.

Är det jobb-punkter kvar på att-göra-listan är det dags att prioritera upp dem. Är den väldigt renskrapad kan jag dega bort en timme här. Nu riskerar telefonen att ringa också eftersom vanligt folk börjar lämna sina jobb (jobbrelaterade grejer sköts oftast på e-post).

18.00. Middag.

Framför datorn igen, men hellre med en intressant podd än något jobbrelaterat.

19.00. Ledig tid?

Nu hänger mycket på att-göra-listan. Ibland är den knappt påbörjad eftersom det dyker upp mer akuta saker hela tiden. Vanligtvis börjar den tömmas. Har jag någon social aktivitet inbokad lär det vara nu, annars blir det ofta någon form av jobb. Helst av det lite mer kreativa slaget eller åtminstone friare än rent kundjobb. Den senaste tiden har jag påtat med en hemsida för mitt nya företag, och så pluggar jag biodling, norska och lite annat.

21.00. Ledigare tid?

Nu vill jag se en tom att-göra-lista eller åtminstone med gott samvete kunna peta över resterande punkter till morgondagen. Som företagare är man ju aldrig riktigt ledig, lite grann som när man pluggade och alltid kunna läsa läxan en gång till. Det finns alltid jobb. Om inte kan man lägga tid på att skaffa jobb.

Samtidigt gäller det att sätta ner foten. En viktig drivkraft hos alla företagare och frilansare jag pratat med är att kunna styra sin tid. Då bör inte sättet man gör det på vara att jobba jämt. Just nu vill jag odla, planera årets byggande, en biodling och en massa framtida projekt som kanske aldrig ger pengar eller ens blir av.

Dessutom har jag precis flyttat till ett nytt land. Jag har ett språk att lära mig och ett socialt nätverk att bygga. De dagar jag överhuvudtaget inte hinner jobba på detta känns misslyckade.

23.00. Sängdags.

Jag är avundsjuk på de människor som kan lägga sig, blunda och somna inom ett par minuter. Själv kan jag behöva timmar för att varva ner. När jag lagt mig läser jag gärna en stund, 30-60 minuter, och lyssnar på en podd (både läsandet och lyssnandet helst på norska).

Så kan en dag i mitt liv se ut, men även om jag alltid har en plan spricker den allt som oftast och trots att det kan vara nog så irriterande tror jag att även det egentligen kan vara en bra grej.

Kul med krig?

När jag lyssnar på bekanta och läser vad folk skriver på Twitter får jag en känsla av att en del tycker att det är lite roligt med kriget i Ukraina. De bunkrar livsmedel och gnuggar sina händer över att andra drabbas på olika sätt, tappar pengar på börsen, får svårt att tanka monstertrucken osv.

Samma sak var det med Covid. Bekanta i Sverige ringde och berättade olika saker de hört om restriktionerna för mig i Norge. ”Nu blir du snart tvångsvaccinerad”, skrockade de skadeglatt. Kanske ligger det inte så mycket allvar bakom, men ibland känns det som att problem i världen är livsluft för de redan problemtyngda, så slipper de känna sig ensamma.

Förstår ni alls vad jag pratar om eller är jag ensam om att uppleva detta? På ett sätt hoppas jag det, men det tror jag inte. Och kanske är jag till del skyldig själv. Jag har bloggat om bunkrandet och försökt att hitta ljusglimtar där, och nog har jag med viss skadeglädje mejlat artiklar till svenska vänner där Sverige framstår som ett dårhus.

Men det finns ändå gradskillnader i helvetet. Det är en sak att de som tvingas jobba helg kan piggas upp lite av att det blir regnoväder när de ändå inte skulle haft glädje av solsken, men här snackar vi om ond, bråd död. Krig är ingen jävla fotbollsmatch.

Det är mänskligt att vara mänsklig, men låt oss sända en tanke till dem med riktiga problem nästa gång vi surar över bensinpriset eller utvecklingen av Rysslandsfonderna. Samtidigt, i en annan del av världen, dör människor och någon förlorar sin pappa, make eller dotter.

Bostadsstyling

När jag sålde min lägenhet anlitade jag en stylistfirma och det tror jag var en väldigt god idé. För 17000 kr fick jag dels en extern, kritisk syn på bostaden, dels möbler, tavlor, mattor, lampor och blommor i syfte att göra den mer attraktiv.

17000 kr är mycket pengar för en snåljåp, och för ett par dagars arbete. När jag sålde mammas lägenhet tiggde jag istället ihop bortskänkesmöbler och ställde även dit mina egna. Nu hade jag inte den tiden (jag bodde redan utomlands) och ärligt talat inte heller kunskapen. Ett exempel:

Före & efter.

Jag hade redan slängt ut mitt bord och satt in ett mer mainstream, men även det ratades av stylisten som valde ett runt bord som fick rummet att se större ut. Notera att gardinerna (som också ratades) i stylingversionen börjar i en skena vid taket istället för på en gardinstång några decimeter längre ner. Det ger rummet mer rymd och är ytterligare en detalj jag aldrig någonsin hade sett.

I det rutiga utrymmet till vänster hade jag en walk-in-closet, men stylisten övertygade mig om att istället göra arbetsrum av det. Själv hade jag arbetsrum i det som i original är sovrum. Inför försäljningen flyttade jag arbetsrummet till ”matrummet” (där jag hade haft sovrum) för att få ett större sovrum, men stylisten tyckte att jag absolut borde ha ett matrum, så det blev till att flytta skrivbord och dator en gång till.

Så i detta matrum har jag aldrig ätit, men däremot sovit i femton år och haft arbetsrum i två veckor. Även här flyttades gardinstången upp i taket. Samtliga möbler, tavlor, växter osv är stylistens, och visst hade jag kunnat skaffa sådana här idiottavlor (skriv i kommentarsfältet om du äger en ”bon appetit”-tavla så tar jag tillbaka och ber om ursäkt), men ska allt inhandlas kommer tusenlapparna att ticka iväg.

Kontentan är att om jag skulle gå igenom försäljningsprocessen igen hade jag börjat städa tidigare och definitivt anlitat en annan mäklare, men stylistkostnaden (13260 kr efter skatteavdrag) hade jag tagit en gång till utan att tveka.

Alla anställda har trumf

Jag har en kompis som blev uppsagd och återanställd på 80 procent. Hon konstaterade själv att detta inte skulle funka om inte hon och hennes kollegor ställde upp och jobbade övertid. Utan att hänga ut någon kan jag berätta att det här var i en bransch där företaget hade fått betala miljonböter om de inte lyckades klara sina åtaganden.

Kanon, tyckte jag. Då är det ju bara att ni vägrar övertid tills arbetsgivaren åter erbjuder heltidsjobb. Men nej, sa hon, ”då kan de beordra övertid”. Visst, men då sjukanmäler ni er. Det ger antagligen arbetsgivaren rätt att begära sjukintyg från första dagen. Antingen fixar ni det (läkare jobbar också på en konkurrensutsatt marknad) eller också låter ni bli, får varsin (för det här bygger på att alla livegna arbetstagare håller ihop) muntlig och så småningom skriftlig varning. Poängen är att arbetsgivaren inte har råd att spela det spelet.

Arbetstagare kan hitta nya jobb, men inget företag kan byta ut hela arbetsstyrkan på nolltid. Det tar flera månader att lära upp en ny, förutsatt att det finns någon som kan göra det. Cheferna har oftast bara ett hum om vad undersåtarna gör och har ändå ingen lust att lägga 40 timmar i veckan utöver sitt ordinarie arbete på att bli fadder. 48 barnmorskor sa upp sig och vips så började arbetsgivaren lyssna. Ja, vad hade de att välja på? Det fattas barnmorskor i precis hela landet och utbildningen tar närmare fem år.

Jag har hotat att säga upp mig ett antal gånger. Varje gång fick jag igenom mina krav. Så här i efterhand kan jag avslöja att jag inte hade tänkt sluta för hade jag velat det hade jag gjort det. Någon gång hade jag inte ens varit beredd att göra det, men jag lät tydligen tillräckligt övertygande.

Här kommer en sexistisk fördom på Internationella kvinnodagen. Den dåliga löneutvecklingen i en del kvinnodominerade branscher tror jag har en direkt koppling till att arbetsstyrkan inte hotar att sluta hur illa de än behandlas av arbetsgivaren. Gör det och ni ska få se på utveckling!