”Överlevnad är en klassfråga”

Jag brukar inte blogga om låsta artiklar. Särskilt inte en som jag inte kunnat läsa själv, men när 95 procent av allt redaktionellt material i svenska medier handlar om Ukraina får man inte vara kräsen om man vill blogga om privatekonomi. Alltså, det enda jag vet om denna artikel är det som står på denna skärmdump:

Vi får väl ändå utgå ifrån att hon inte felciterats och att det som står där ger en någorlunda rättvis bild. Jag tänker därför bemöta påståendena.

”Att förbereda sig för en eventuell kris kan gräva djupa hål i plånboken”.

Det kan det säkert, men ett stormkök kostar 269 kr på Jula och ett ”lager av mat” kostar i stort sett ingenting om vi äter upp det efter hand. Det handlar ju bara om lite framförhållning.

”Alla har inte möjlighet att följa myndigheternas uppmaning att alltid ha en hemberedskap.”

Broschyren ”När kriget eller krisen kommer” delades ut till alla hushåll 2018. Embla har alltså haft fyra år på sig att köpa lite konserver och en vattendunk. Vi har alla saker att göra, men om Embla hade fått en krona för varje gång hon bytt profilbild på Facebook under de här åren hade hon varit ekonomiskt oberoende, så tid tycks inte vara hennes problem. Snarare prioriteringarna.

”Överlevnad är en klassfråga.”

Nej, men det är definitivt en ekonomisk fråga. Särskilt i Sverige där man oftast är hänvisad till att köpa sig den vård man behöver, vid sidan av att man betalar världens högsta skatter för att få den ”gratis”. Rika människor har bättre hälsa och lever längre. Det kan man tycka vad man vill om, men så är det.

Dock med väldigt stora individuella variationer, så även utan bättre ekonomi finns mycket att göra. Ta raska promenader, motionera, ät nyttigt och inte för mycket. Men får jag gissa på vad Embla kan göra för att få ett längre och framförallt bättre liv, så är det framförallt att sluta se sig själv som ett offer.

Rågbullar

Dags för ett nytt matbröd, rågbullar. En lite grövre frukostbulle, men utan kli eller tillsatta fibrer, med få ingredienser. Detta behövs:

smör/margarin, 50 gram
vatten, 5 dl
jäst, 50 gram
salt, 1,5 tsk
honung, 1 msk
grovt rågmjöl, 5 dl
vetemjöl, 8 dl

Smält matfettet, häll på vatten och värm mixen till c:a 37 grader. Smula ner jästen och vispa några sekunder så att det blandar sig. Häll ner resten av ingredienserna, salt, honung och mjöl.

Knåda manuellt eller maskinellt. Täck sedan över degen och låt den jäsa i minst 45 minuter, men gärna längre.

Dela degen i 18 lika stora bitar (jag använder våg, men har du ögonmått funkar det lika bra). Rundriv till runda bollar, lägg dem på plåtar och jäs under bakduk en halvtimme till.

Före & efter jäsning.

Grädda i 200 grader i 15-20 minuter, tills du är nöjd med färgen.

Brunost är valfritt, i alla fall utanför Norge.

Vrakvirke

Under en löprunda kom jag förbi en ikullslagen lada och tänkte att här var det mycket virke som jag undrar om någon tar hand om. I sommar ska jag lägga om tak, men jag har också ett par större byggprojekt i pipeline, en timmerkåk som ska inredas och ett isolerat garage ska byggas i ladan. Jag lyssnade med min allvetande granne och jodå, han visste vem som ägde detta plockepinn och kunde förmedla kontakten.

Några dagar senare mötte jag upp ägaren vid ladan. Han hade köpt en större jordbruksfastighet för några år sedan där ladan ingick, men tyvärr var den bortom räddning. Han hade själv lagt beslag på tjocka bjälkar och stolpar, och så fanns det metallskrot som betingade ett värde, men ville jag ha något av det som återstod var jag välkommen.

Hade jag kommit in tidigare i processen hade det blivit mer, men ägaren kunde ju inte veta att det flyttat in en tokig svensk i området. Allrahelst har jag velat bli inkopplad innan rivning. Det hände mig faktiskt med en lada för många år sedan som höll på att välta. Där fick jag med kofot och slägga ta lös fasadbrädor som troligen hade blivit pinnved senare.

Bilden nedan visar resultatet av skattjakten denna gång. Här finns bl a några 50x200-reglar som kostar uppemot 80 kr/löpmeter (märkligt nog lite mer i Sverige än i Norge) om jag köper dem i ett byggvaruhus. Visst är de lite smutsiga och skamfilade, men det är inget fel på dem och blir inte sämre av att jag fick gräva fram dem ur högar med spillvirke.

”Bra att ha”-grejer är alltid en avvägning. Sparar man för mycket blir det kaos och ibland är gratis för dyrt, men när det gäller detta virke var det inte ens ett gränsfall. Nu åker brädor och plankor (en bieffekt av att ha jobbat på sågverk är att jag stör mig på de 99,9 % som inte vet skillnaden) in i min egen lada i väntan på sina nästkommande liv som jag är säker på kommer i närtid.

Straffa den som straffas bör

Nu ska jag försöka hålla två tankar i huvudet samtidigt. SVT skriver om Irina, Uppsalastudent och rysk medborgare som pga sanktioner inte kommer åt sitt ryska bankkonto. På Twitter skriver en anonym svensk: ”Jag har faktiskt begränsat med sympati med ryssar när deras ledning bombar kvinnokliniker i Ukraina.”

Jag vet inte, men jag tror inte att Irina har bombat några kvinnokliniker, eller någon annan heller. Hon vill nog bara göra rätt för sig, och för att kunna göra det måste hon komma åt sina pengar och/eller få ett svenskt konto där hon kan få in sin lön.

För några månader sedan var jag utomlands (för mitt nuvarande hemland Norge var inte mitt hemland då). Medan jag letade hus köpte jag mat och bensin med mitt svenska bankkort från en svensk bank. Hade Sveriges statsminister då betett sig på ett sätt som gjort att svenska bankkonton frysts hade jag varit i Irinas läge.

Det kvittar att det finns pengar på ett konto om man inte kommer åt det. Mina chanser att i det läget starta ett konto på en norsk bank var obefintliga. Så vad gör man då, slangar bensin och tigger mat? Jag vet inte.

Men vi som klarar eller åtminstone försöker att hålla liv i två tankar på en gång inser att det här inte är Irinas strid. Om svenska banker inte snabbt kan ge henne ett konto (klart att de kan om de vill!) tycker jag att hennes arbetsgivare borde kolla upp alla möjligheter att betala ut hennes lön kontant. Men det skulle inte förvåna mig om det finns lagstiftning som hindrar dem. Det enda politikerna verkar hata mer än kontanter är människor som försöker sköta sig själva.

Ska brottsligheten tömma Sverige?

Fick upp en artikel i flödet jag tycker borde få mer uppmärksamhet. I gruppen 20-50 år med eftergymnasial utbildning kan 76 procent tänka sig att flytta från Sverige. Den vanligaste orsaken (även om det inte framgår ifall det också är den tyngst vägande) – vädret – kan vi inte göra så mycket åt, men några av de övriga går att påverka, som otrygghet, höga skatter och dålig sjukvård.

Brottslighet/otrygghet är dessutom en av de främsta orsakerna till att t ex danskar och norrmän inte kan tänka sig att flytta till Sverige. Så de företag som får svårt att rekrytera välutbildade svenskar kan inte räkna med att fylla på arbetsstyrkan utifrån heller.

Sverigebilden.

När politiker frågas ut om sådana här uppgifter och undersökningar brukar de hävda att folk har fel. Det är jätteliten risk att utsättas för ett våldsbrott och färre dör av yttre våld. Det är visserligen sant. De flesta drabbas inte direkt av våldet och tack vare mobiltelefoner och att vård som tidigare bara fanns på specialkliniker nu är standard i varenda ambulans är det fler som överlever knivhugg och skottskador.

Men om jag blir nerslagen hjälper det mig föga att det är statistiskt ovanligt, och faktum är att jag märkte skillnad i mitt eget beteende mot slutet i Sverige. Jag har gått nattetid i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala och en rad andra städer utan att vara rädd för min säkerhet, men de senaste åren fanns det platser i min egen hemkommun som jag undvek även dagtid. Jag tog en annan väg när jag såg eller hörde ett ungdomsgäng i situationer där jag tidigare inte hade brytt mig.

Jag tar tre chipspåsar i bänkpress.

Då tillhör jag ändå den grupp som går mest under radarn. Varken ung eller gammal, kvinna eller kortväxt. Även om man hade vetat att jag inte varit i slagsmål sedan mellanstadiet finns det bättre offer. Så även om jag inte drabbats av våldet och klarade mig från den svenska vården med livet i behåll (genom att söka riktig vård utomlands när svensk inte fanns) blev det påtagligt.

Så vare sig politikerna vill eller inte är de skäl som anges reella, vilket tveklöst kommer att drabba företag i Sverige. Kanske väljer de till och med att undvika svensk etablering till förmån för andra länder där det kommer att vara lättare att hitta eftersökt kompetens. Därmed blir svenska skatteintäkter lägre, vilket leder till ännu högre skattesatser och/eller sämre polis, sjukvård och skolor. Att sticka huvudet i sanden kan möjligen rädda nästa val, men inte landet.

Ack så aktuellt från Rapaport

Jag fattar att folk vill åka på lyxresor till värmen, inte minst den här tiden på året. Men det blir lite knepigt att resa för dem som sagt sig vara väldigt miljömedvetna och samtidigt att fossila bränslen kommer att förstöra klimatet och därigenom jorden inom några få år.

Alltid tio år kvar.

Det rimligaste är nog att bita i det sura äpplet och acceptera att ingen av oss lever helt som vi lär. Det är mänskligt att fela. Men nej, en del bara måste försöka att både ha moralkakan och äta upp den. Alla minns väl t ex när 87 ”influencers” (jag kände igen max en handfull, så jag undrar hur inflytelserika de var) krävde klimatdiktatur. Någon av dem berättade med gråten i halsen att hon gjort fem utlandsresor på kort tid och enda sättet att hindra fler var genom lagstiftning.

Och nu är det dags igen. Den politiska aktivisten och skådespelerskan Alexandra Rapaport har förvisso åkt till Maldiverna på lyxsemester, men berättar att hon känner sig kluven eftersom det är krig i världen och här sitter hon och njuter av ”den röst mitt land givit mig”.

Jag vet inte vad det är för röst hon pratar om och hur hon får ihop den med ”humanism och demokrati” (är det möjligen rea på paraplydrinkar?), men jag tror att hon gör klokast i att lämna samhällsfrågorna åt andra, mer lämpade. Som Ricky Gervais sa på en prisutdelning:

”If you do win an award tonight, don't use it as a plattform to hold a political speech. You are in no position to lecture the public about anything. You know nothing about the real world. Most of you spent less time in school than Greta Thunberg. So if you win, come up, accept your little award, thank your agent and your God and fuck off!”

Har ni inte sett den – se hela!

En dag som Sparo

För länge sedan föreslog någon i kommentarsfältet att jag skulle beskriva en vanlig dag i mitt liv. Jag har dragit mig för det. Det verkar en aning självgott och jag tror inte att en dag i mitt liv är särskilt intressant. Men okej, kan Ozzy Osbourne och Pernilla Wahlgren göra tv-serier om sina vardagar kan väl jag skriva ett blogginlägg om mina.

Nästa problem är att jag inte har en standarddag. Mina dagar börjar kl 6-9 och slutar 21-2 och kan däremellan vara fyllda med lite vad som helst. Jag tänker inte göra en hel dagboksserie av detta, så det här får bli en så typisk beskrivning som det går.

08.00. Uppstigning.

”Så var den dagen förstörd.”

Helst kliver jag upp utan väckarklocka och slår igång telefonerna och datorn för att se om någon vill mig något. För det mesta gör någon det, så jag agerar på några bloggkommentarer, mejl och Twittersvar. Eventuellt skummar jag igenom nyheter också, men vanligtvis inte. Efter morgontoalett kliver jag ner i köket för att fixa mat åt mig och mina katter.

08.30. Frukost.

Högst rörlig siffra. De där akuta mejlen kan ta två timmar också, men i det läget fixar jag åtminstone kattmat först. En tallrik gröt kokas i mikron. Under tiden fyller jag på mat och vatten åt katterna, laddar kaffebryggaren och slår i mig en mugg chaga-te.

09.00. Datortid.

Klockan nio öppnar börsen (om det är vardag) och samma tid publicerar jag ett blogginlägg (som jag valt ut redan kvällen innan). Kanske ägnar jag nu en tid åt börsen, det beror på hur intressant den för närvarande är. I annat fall jobbar jag. Jag har oftast en att-göra-lista för det jag absolut vill hinna med under dagen, men det brukar tillkomma punkter på den och den blir sällan helt färdig.

Har jag något administrativt att ta tag i får det förtur. Inte för att det är roligare utan för att min hjärna inte är särskilt kreativ på förmiddagarna och då passar det perfekt att bokföra, betala räkningar eller sortera papper.

I annat fall skriver jag. Kanske ett blogginlägg, kanske en kundtext. Det finns alltid något att skriva. Har jag ingen nära förestående deadline har jag något jag kan förbereda. Även om jag vanligtvis tjänar mer pengar på börsen är skrivandet min profession.

12.00. Lunch.

Ner till köket för att fixa mat. Sällan före 12, ibland efter 14. Det beror på om jag har flyt i det jag gör och om jag är hungrig. Har jag tänkt ta en löprunda är det också en parameter. Jag vill gärna vänta ett par timmar med att springa efter att jag ätit. Går solen ner tidigt vill jag helst göra det innan. Eventuellt springer jag innan lunch, då blir det senare mat.

13.00. Jobb.

Jag äter vanligtvis vid datorn, men då vill jag se, höra eller läsa något under tiden. Att skriva och äta samtidigt resulterar i kall mat och kladdiga tangenter, men när maten är undanplockad skriver jag igen.

15.00. Löpning.

Jag försöker springa tre gånger i veckan, varierande distans och tempo, nästan alltid med en podd i öronen (en löpfri dag tar jag gärna en promenad nu istället). Oftast mitt på dagen, ibland på kvällen, aldrig på morgonen.  Efter minst en halvtimme och sällan mer än två timmar kommer jag hem, duschar, sköljer mina träningskläder och tankar ner träningspasset från klockan till datorn.

17.00. Datorn igen.

Är det jobb-punkter kvar på att-göra-listan är det dags att prioritera upp dem. Är den väldigt renskrapad kan jag dega bort en timme här. Nu riskerar telefonen att ringa också eftersom vanligt folk börjar lämna sina jobb (jobbrelaterade grejer sköts oftast på e-post).

18.00. Middag.

Framför datorn igen, men hellre med en intressant podd än något jobbrelaterat.

19.00. Ledig tid?

Nu hänger mycket på att-göra-listan. Ibland är den knappt påbörjad eftersom det dyker upp mer akuta saker hela tiden. Vanligtvis börjar den tömmas. Har jag någon social aktivitet inbokad lär det vara nu, annars blir det ofta någon form av jobb. Helst av det lite mer kreativa slaget eller åtminstone friare än rent kundjobb. Den senaste tiden har jag påtat med en hemsida för mitt nya företag, och så pluggar jag biodling, norska och lite annat.

21.00. Ledigare tid?

Nu vill jag se en tom att-göra-lista eller åtminstone med gott samvete kunna peta över resterande punkter till morgondagen. Som företagare är man ju aldrig riktigt ledig, lite grann som när man pluggade och alltid kunna läsa läxan en gång till. Det finns alltid jobb. Om inte kan man lägga tid på att skaffa jobb.

Samtidigt gäller det att sätta ner foten. En viktig drivkraft hos alla företagare och frilansare jag pratat med är att kunna styra sin tid. Då bör inte sättet man gör det på vara att jobba jämt. Just nu vill jag odla, planera årets byggande, en biodling och en massa framtida projekt som kanske aldrig ger pengar eller ens blir av.

Dessutom har jag precis flyttat till ett nytt land. Jag har ett språk att lära mig och ett socialt nätverk att bygga. De dagar jag överhuvudtaget inte hinner jobba på detta känns misslyckade.

23.00. Sängdags.

Jag är avundsjuk på de människor som kan lägga sig, blunda och somna inom ett par minuter. Själv kan jag behöva timmar för att varva ner. När jag lagt mig läser jag gärna en stund, 30-60 minuter, och lyssnar på en podd (både läsandet och lyssnandet helst på norska).

Så kan en dag i mitt liv se ut, men även om jag alltid har en plan spricker den allt som oftast och trots att det kan vara nog så irriterande tror jag att även det egentligen kan vara en bra grej.