Samhällskollaps

Bortsett från samhällskontrakt är det få ord som tjatats så mycket om den senaste tiden som samhällskollaps. Jag har använt det själv, även i bloggen, vilket är olyckligt eftersom jag inser att det kan betyda vad fan som helst. Allt från en dystopisk Mad Max-tillvaro till ett samhälle där det är telefonkö på 112.

”SOS Alarm? Vi har en bro här som ser lite racklig ut.”

Wikipedia snackar om Mayakulturen och Romerska riket, vilket känns närmare Mad Max-tolkningen än vad många samhällsdebattörer hamnar. Själv tänker jag att samhällsförändringar sker mer gradvis. Kanske är det inte en kollaps då, men vad ska man annars kalla det?

En frågeställning jag inte ställt mig.

Om polis trots larm inte kommer under pågående brott, att medborgare inte får adekvat vård som de redan betalat med skattepengar, att dementa gamlingar glöms bort på äldreboenden och av en slump hittas på toan efter nio timmar eller att konkursmässiga kommuner lägger skatteutjämningspengar på att HBTQ-certifiera verksamheter folk ändå knappt känner till, är det tecken på samhällskollaps eller något annat? Jag vet inte.

”Men det är bingo på fredagar.”

Värst av allt tycker jag är att sådana här diskussioner dränker de verkliga problemen. Det är viktigt att kalla en spade för en spade, men om en galen mördare hugger efter spädbarn med spaden är det kanske allra viktigast att ta spaden ifrån honom, inte vad den kallas.

Hushållsakut trumfar pengaregn

”Existensminimum räcker inte!” Hur ofta har vi inte hört det?

5158 kr efter att boende, mediciner och andra nödvändiga kostnader betalats ska alltså inte räcka för en ensamstående person? När jag inte renoverar hus eller gör större kapitalinvesteringar (typ köper hus) skulle jag klara mig på det beloppet varenda månad och har dessutom sparpotential kvar. Ja, jag lever sparsamt, men det ingår väl också i ordet existensminimum?

Sedan handlar reportaget om en kvinna som bor ihop med sin son, men att beloppet då ökar från 5158 till 9569 kr glömde reportern av någon anledning att nämna. Hur som helst räcker det inte för Maria:

”Jag har ingenting över, jag kan inte spara, jag kan inte göra någonting. Alla mina pengar går till mat.”

I min bloggpresentation skriver jag: ”Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle.” Och jag menar det. Jag tror inte att Maria ljuger, att hon stoppar undan en massa tusenlappar eller köper knark för pengarna. Hon gör helt säkert av med alla pengar på hushållsutgifter.

Inte bara på mat, som hon påstår, för jag ser åtminstone en mobiltelefon i reportaget och det skulle förvåna mig om hon har ett kontantkort utan surf. Vidare köper hon säkert kläder, el, hemförsäkring och lite annat. Kanske ingenting som i sig är helt onödigt, men om hon och sonen varje månad gör av med 9569 kr och dessutom tvingas låna av hennes mamma lever de över sina tillgångar.

Varje kommun har en eller flera budget- och skuldrådgivare. Maria, som beviljats skuldsanering, har garanterat träffat en. Deras uppgift är att ”hjälpa skuldsatta att få en överblick över sin ekonomi och ge praktiska råd om hur konsumenter ska hantera och prioritera sina skulder”, men också att ”ge allmän rådgivning om privatekonomi”. Min gissning är att i stort sett ingen budget- och skuldrådgivare hinner med den andra biten.

Och tydligen behövs det. Maria skulle sannolikt behöva en ”sparombudsman” som kan visa henne hur man lagar mat med billiga råvaror och att räkna ut hur hon ska minimera sina kostnader för transporter och hushållet i allmänhet. I en perfekt värld lär man sig vanlig, enkel hushållsekonomi av sina föräldrar som i sin tur lärt sig från sina föräldrar osv, men eftersom Maria levt i mångårigt missbruk gissar jag att hon inte fyndköper grytbitar och gör ett långkok av det ihop med rabatterade rotfrukter för att sedan frysa in i lämpliga portionsstorlekar.

Fördomsfullt? Nej, hon har utöver boendekostnaderna nästan tiotusen kronor i månaden att dra runt sitt hushåll på och det ska inte vara några problem. Om inte kommunerna tar sig tid att hjälpa människor att hushålla hoppas jag att frivilligorganisationer gör det. Hushållsekonomi består av både inkomster och utgifter, att ständigt ropa efter mer pengar är inte lösningen.

Rätt elpris nu?

Ett anonymt bloggtips. För så kan man också göra. Har man något man tycker att jag borde skriva om så kan man mejla till mig och jag tiger som muren om vem du är, oavsett om jag skriver om det eller inte.

I detta fall är det en låst artikel i Helsingborgs Dagblad, men eftersom de flesta av mina läsare varit med och skramlat till över tolv miljoner om året i redaktionsstöd till HD kan vi väl avslöja lite av innehållet. Rubriken är ”Landskronaborna redo att spara på elen – kanske är priset rätt nu”.

Två av tidningens journalister har tillfälligt lämnat redaktionen för att höra vad ”mannen på gatan” tycker om att el, mat och drivmedel blivit dyrare. Det visar sig att mannen (och för den delen kvinnan) på gatan tycker att det är rätt bra för det ”kan behövas för miljön”.

Nu frågar sig min tipsare (och jag) på vilket sätt det är bra för miljön att folk lider, fryser och svälter? En av de intervjuade värmer sig med värmeljus eftersom elen är dyr. Är värmeljus bra eller ens bättre för miljön än exempelvis en eldriven luftvärmepump? Jag tvivlar.

Ett par förflyttar sig numera gärna med hjälp av elcykel istället för bil. I alla fall säger de det. Själv undrar jag hur många bilresor som egentligen ersätts med elcykel, om det inte i själva verket mest är vanliga cykelturer som numera elektrifierats till ingen som helst nytta för miljö eller hälsa. Men om vi säger att det stämmer då, att de låter bilen stå till förmån för elcykel. Är det en miljövinst då? De har bilen kvar, men nu har de dessutom konsumerat varsin elcykel med tillhörande batteri importerat från Kina innehållandes nickel, litium, bly och annat.

Kanonmiljö!

Vad gör vi mer i miljöns namn? Betalar flera kronor i miljöskatt för en plastpåse trots att den troligen är mer miljöeffektiv än alla alternativ. Köper engångsbestick i trä och sugrör i papper, som till skillnad från plastbesticken absolut inte kan återanvändas och knappt ens är engångsbestick utan snarare halvgångs-.

Om åtminstone skatterna öronmärktes till miljöarbete så fanns det någon vits för Landskronaborna att slå sig för bröstet, men som läget är nu handlar det ju nästan bara om helt meningslös signalpolitik. Men ser ni en människa från Landskrona klappa sig själv på axlarna behöver det inte vara för att han/hon tycker sig göra en miljöinsats. Det kan lika gärna vara åkarbrasor för att hålla värmen.

Höjd reparationsmoms

Ett mejluppslag från Ulf. Det är inte ofta Aftonbladets Oisin Cantwell skriver en vettig text. Plötsligt händer det, även om han nog för mig alltid främst kommer att vara ”farbrorn som inte vill förstå”.

Men i måndagens krönika har han vässat till det och allra mest förtjust är jag i den inledande meningen:

”Att spara dåliga nyheter till sen fredag eftermiddag är en politisk tradition som överlever maktskiften.”

Denna gång handlar det om att regeringen Kristersson tillsammans med SD höjer momsen på reparationer av cyklar, kläder och skor, från 6 till 12 procent.

”Det trodde ni inte, va?!”

Ska jag vara ärlig tror jag inte att det nödvändigtvis var regeringens mening att smyga ut nyheten för i en värld av lågkonjunktur, kärnvapenhot, räntehöjningar, vaccinpass och galna presidenter känns frågan om skomakares skattebörda relativt lågprioriterad. Jag tror helt enkelt att de hade kunnat skicka ut sitt PM vilken veckodag som helst utan att media reagerat i någon större utsträckning.

Men jag är glad att Ulf (inte Kristersson alltså) uppmärksammade mig så att jag kan uppmärksamma er. För visst känns det galet att höja skatten på sånt som har möjlighet att bromsa lite av dårskapen i slit- och slängsamhället? Det är bra för oss och världen i stort om vi lagar våra saker istället för att kasta och köpa nytt.

Inom vissa gränser.

Samtidigt kan jag tycka att det är dumt med tre olika momssatser. För mig som företagare har det varit lite av en djungel där jag vissa år haft såväl 25 som 6 och 0 procent moms på mina kundfakturor. Det hade möjligen kunnat rättfärdiga regeringens utspel om de velat rensa där. Nu är det ju inte tal om det, man ska bara höja vissa tjänster från en specialmomssats till en annan. Så då är det bara dumt. Ta hellre bort momsen på reparationer, det här ska väl föreställa en skattesänkarregering?

Diskrimineringsmästerskap

SVT gör ett ”scoop” genom att berätta att Qatar diskriminerar homosexuella. Att detta kommer upp nu är såklart för att fotbolls-VM i år går av stapeln i denna arabiska diktatur.

Emir Tamim bin Hamad, en lite konservativ kille.

Jag ska inte försvara Qatar, men det var faktiskt FIFA, det internationella fotbollsförbundet, som valde att förlägga sitt mästerskap i ett land med islam som statsreligion och där homosexualitet är förbjuden i lag. Anledningen till att de ändå gjorde det är gissningsvis att Qatar betalade bäst i form av bjudresor och mutor till organisationens delegater. Till SVT skriver FIFA:

”Fifa strävar efter att skapa en diskrimineringsfri miljö och värnar mångfald.”

Det är väl klart att de inte gör! Då hade de inte lagt sin turnering i Qatar, som har diskriminering inskrivet i sin lag. Och den lär inte ändra sig eftersom parlamentsvalet som skulle hållits 2013, för nio år sedan, skjutits upp på obestämd tid.

”Tryck på rätt knapp nu, grabbar!”

Jag tycker att diskriminering av sexuella minoriteter är jättedåligt, men hade någon bett mig om tips på lämpliga länder att lägga ett stort idrottsmästerskap i hade jag heller inte föreslagit Qatar. Att sedan arrangörslandet garanterar att landets lagar inte alls kommer ha någon inverkan på alla utländska besökare hör liksom inte hit. Om någon skulle erbjuda dig en hög med pengar för att sedan börja fråga dig om dina åsikter skulle du antagligen också vara lyhörd för vad utfrågaren vill höra.

Alltså, tycker man att diskriminering, diktatur, etnisk rensning, slaveri och annat i samma anda är dåligt, investerar man förslagsvis inte i länder där allt detta ses som helt naturligt. Ändå hamnar såväl världsmästerskap som olympiader otroligt ofta i sådana länder. Pengar trumfar allt – tro inget annat.

Festen är slut

De första två tjejerna i SVT:s reportage om amorteringskravet tydliggör problemet.

De vill gärna framstå som ansvarstagande låntagare, men det blir genast väldigt tydligt att i samma sekund som de inte enligt lag tvingas amortera hade de heller inte gjort det. Det hade ”känts bra att slippa den kostnaden”, säger en av dem, som att hon slipper kostnaden för lånet bara för att hon inte betalar den.

Men okej, det är såklart nervöst att få en tv-kamera från Aktuellt i trynet, det är lätt att blanda ihop kostnad och utgift då, men det är så mycket mer. De säger att de tuffare tiderna gör att ”man kanske inte kan äta ute lika ofta”. Hade jag varit reporter hade min följdfråga blivit: ”Så du menar att du trots att du lever på lånade pengar äter ute, och inte nog med det, du gör det ofta?!”

Jag fattar att jag hade fått sparken rätt fort, men kanske är det vad de hade behövt höra. Det är ingen självklarhet att man ska kunna ta ett lån med avbetalningstid på fyra decennier och att de ekonomiska förutsättningarna att klara av det ska vara oförändrade under hela den tiden.

Jag vet att jag är underlig som alltid undvikit lån, men är det bättre att skaffa sig ett liv på nåder, som banken eller regeringen när som helst kan kullkasta med en regeländring eftersom du lever högt över dina tillgångar. Man amorterar inte för att glädja banken eller revisorn, det gör man för att få kontrollen över sitt eget liv. Om alla tänkte på det viset hade inte skuldkvoten varit rekordhög nu, efter mer än tio år av börsuppgångar och god konjunktur.

Per Strömberg, professorn i nationalekonomi som SVT intervjuat, säger att något borde ha gjorts tidigare för att stoppa den höga skuldsättningen, ”men ingen vill vara den som säger att festen är slut”. Där har han fel, jag har inga problem att säga det. Festen är slut, och nu ska bullarna betalas.

Svengelsk reklam

Ni har alla hört dem. Ett långt resonemang – på svenska – för ett företag eller dess produkter, och så avslutas det med en mening på engelska, som ”The best a man can get” eller ”Because I'm worth it”. Detta var två äldre exempel, men alldeles nyss lyssnade jag på en norsk bilreklam som avslutades med uppmaningen: ”Let Hyundai power your world!”

Tack, jag avstår.

Jag tror inte att reklammakare är idioter, det brukar finnas en mening bakom vad de hittar på, men vad? Det kan ju inte vara att nordbor har lättare att ta till sig ett engelskt budskap. Den åhörare som inte begriper språket som resten av reklaminslaget är på har ju ändå garanterat slutat lyssna och eventuellt bytt kanal innan den engelska förklaringen. Och förklaring förresten, det betyder ju inget!

Artister och låtskrivare brukar säga att det är lättare att sjunga på engelska eftersom orden har mindre betydelse då. Kanske för att det inte är modersmålet, eller också för att amerikaner har för vana att devalvera sitt språk genom att slänga ur sig ”Love you!” till kassörskan på Walmart utan att mena något särskilt med det.

Annat är det på svenska!

Kan det vara därför reklamens avslutande floskel levereras på engelska, för att ”Det bästa en man kan få” eller ”För det är jag värd” låter så uppenbart innehållslöst? Nu säger vi ju alla att vi inte ”går på” reklam. Jag är själv övertygad om att mina exempel ovan gör mig mindre benägen att handla, men självklart är ”de där andra ” som sväljer betet ganska många för reklam är inte gratis. Jag spår därför att fenomenet kommer leva kvar och eventuellt öka så att reklamen till slut blir ännu mer olidlig att genomleva.

Sparo – ahead of time!