söndag 19 augusti 2018

Låna pengar av vänner

Jag vet människor som konsekvent aldrig lånar ut pengar till människor de känner. Jag fattar det. Risken för osämja är överhängande.

Ska man ändå göra det tycker jag att man ska ha ett väldigt tydligt avtal som preciserar hur mycket som lånats, när och hur det ska återbetalas. Det går att göra så enkelt som att mejla eller sms:a, men ska det bråkas kan man åtminstone vara på det klara med vad man kommit överens om. Fast även om man litar på personen är det alltid ett osäkerhetsmoment inblandat.


Jag brukar dessutom alltid tänka den morbida tanken att låntagaren kan dö, och vad händer då? Om jag lånar ut pengar till en kompis som sedan blir överkörd av en lastbil måste skulden vara rätt hög för att jag ska ta upp saken med frun/maken/föräldrarna. Jag menar inte att den stora tragedin med att en människa dör är att jag går miste om mina pengar, men jag blir ju inte gladare av att bli av med en kompis för att jag samtidigt förlorat tiotusen.

Förresten behöver man inte dö för det. Jag lånade ut pengar till en tjej i bekantskapskretsen och innan hon hunnit betala tillbaka hade vi tappat kontakten eftersom hon gjorde slut med sin sambo. Och inte ett sånt där ”Vi kommer alltid vara kompisar”-uppbrott utan en ”Hej älskling, jag kom hem lite tidigare och här ligger du naken i vår dubbelsäng med en annan, det blev ju tokigt”-avslutning. Där gällde det inte mer pengar än att hon hade kunnat få dem. Och det fick hon ju, men jag menar från början alltså. Man vill inte vara den där jobbiga killen:

50 kommentarer:

  1. Haha, grotescoklippet alltså. Snålhet är alltid tacksamt att driva med. Han är ju värre än Ove i solsidan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag har för mig att Ove är lite sympatisk och kreativ i sitt sätt att utnyttja människor. Det har gick ju bara ut på att gnälla till sig saker av människor som betalar för att slippa honom.

      Radera
  2. Låna ut pengar till vänner och bekanta? Har aldrig föresvävat mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aldrig lagt ut pengar för ett gemensamt projekt? Hjälpt någon som fått sitt kort spärrat eller tappat sin plånbok? Inte min favoritsysselsättning, men det händer.

      Radera
    2. Den är lättare när man inte har några vänner.

      Radera
    3. Det är faktiskt ett bra spartips :-).

      Radera
    4. Bakom den där hårdsparande snålisytan klappar Mickes guldhjärta. Blir lite rörd faktiskt./ME

      Radera
    5. "Under den hårda fasaden klappar ett hjärta av sten." :-)

      Radera
    6. Den gången man själv behöver hjälp är spartipset mindre bra. Det är nog det sämsta spartips jag sett :-).

      Radera
    7. Jag tror att jag vågar svara för både mig och hr Penning att vi inte var helt seriösa i förslaget att inte ha vänner :-).

      Radera
  3. Om folk insåg att lån är lån och inte en gåva så skulle allt bli lättare. Har lånat ut småsummor tidigare men fick sällan tillbaka. Upptäckte att de satt detta i system och är ofta förekommande i kyrkliga sammanhang. Där är det är fullt tillåtet att skylta med "fattigdom". Andra med pengar, dvs vanligt folk som sköter sin ekonomi, gärna vill framstå som generösa och vågar inte fråga efter återbetalning. Lånar inte ut något längre. Förutom en tjuga till en kollega tidigare i år som inte heller gavs tillbaka märkte jag. Blev inte förvånad. Attityden, alltså ej ordalydelsen, "får jag/snälla ge mig" låter annorunda när de frågar om ett lån än den som verkligen ser det som ett lån. De som ser lånet som en förbrukning av framtida inkomster, lånar ju sällan av någon.

    Att låna ut en bok ur ens bokhylla är nästan synonymt med gåva. Därför lånar jag inte ut böcker heller men kan ge bort någon som jag kan avvara.

    lån = gåva?

    gåva = lån som bör betalas tillbaka med annan likvärd gåva?

    /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lån under en viss summa anses vara gåvor. Problemet med det tänkesättet är att alla har olika gränser för den summan. Skjuter jag till 2 kr i affären räknar jag inte med att få tillbaka dem. 20 kr - då vill jag ha tillbaka dem, även om jag inte gråter ifall det inte händer. Någon annan tycker att 100 kr är för lite för att betala tillbaka, och problemet (som du också är inne på) är att det alltid är samma människor som "lånar".

      Själv skulle jag kräva att få lämna tillbaka varenda krona jag lånat. Folk får väl se mig som tramsig och autistisk då. Hellre det än att de tror att jag försöker tjäna pengar på att vara slarvig.

      Radera
  4. Jag har inga problem att låna ut pengar, jag har problem att få tillbaks dom.

    SvaraRadera
  5. Jag tänker att tjejen som var med om det där uppbrottet rimligtvis känner igen sig eftersom du inte skriver anonymt. Kanske kommer det en återbäring snart och en skamsen ursäkt? Var kanske hela inlägget en del av herr Larssons plan att utnyttja kändisskapet?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror inte hon läser ekonomibloggar, och så beräknande är inte ens jag. Hur som helst skulle jag efterskänka pengarna om hon kom nu.

      Radera
  6. Jag är fostrad med att jag alltid ska lämna tillbaka det som jag har lånat, ett lån är ett lån oavsett om det är 10 kr eller 10000 kr. Det är alltid den som lånar mest som tycker att det jämnar ut sig.
    För mig är generositet något jag gör av egen fri vilja.
    Jag delar ofta med mig eller ger bort saker. Men lånar jag ut något förväntar jag mig att få det tillbaka. Sen kan det mycket väl hända att jag låter lånaren få behålla det lånade men det ska vara upp till mig inte till den som lånar./ME

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt, den som lånar ut måste ha tolkningsföreträde och det är inte schysst att man ska behöva driva in skulden. Därför vettigast att man lämnar tillbaka pengarna utan att ge motparten chansen att säga "Nej, men inte behövde du...".

      Radera
  7. Jag kom osökt att tänka på alla stackars svenskar som sista åren gett sig in i sms lånebranschen (eller med finare ord: Lendify och liknande). Herregud vilken fetsmäll de kommer få, förr eller senare. Oj, var detta verkligen inte riskfria vinster?

    I övrigt tänker jag även på den dag mina föräldrar drar på sig träfracken. Törs knappt ens tänka på vad som eventuellt kan hända mellan oss syskon, där gäller det att gå varsamt fram känner jag tyvärr.

    Mvh https://investera-pengar.blogspot.com/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har verkligen ingen koll på den branschen. Svenskar är historiskt rätt duktiga på att betala tillbaka sina skulder (bortsett från bolån som man av någon anledning tänker ha hela livet), men inga vinster är riskfria.

      Mitt tips är att du snackar ihop dig med föräldrar och syskon redan innan det händer. Kan ni planera bort arvsskatt (https://sparosverige.blogspot.com/2016/10/forberedd-pa-arvsskatten.html) - desto bättre.

      Radera
    2. Jag kan tyvärr bara hålla med dig. Att ha sina tillgångar kvar i Sverige är inte säkert. Sådant bör hanteras med god framförhållning. Sverige blir allt mer kallt, icke företagsvänligt, icke skatte- eller folkvänligt.
      Mvh https://investera-pengar.blogspot.com/

      Radera
  8. det måste vara längesen jag lånade pengar (förutom bolånet). sist jag minns måste vara en 500lapp av mamma den fredagen jag glömde plånboken på jobb och inte hade nycklar dit så jag kunde hämta den.
    men jag kommer att tänka på en sak när jag läser inlägget och kommentarerna. det här oskicket man ofta stötte på förr när man åt middag med folk man kände. att dela på kostnaden! inte dela på notan då, för det förstår jag, utan att man bjuder hem på middag och sen tar värden in en summa för att täcka kostnaden. och nu pratar vi inte fattiga studenter, även om de kanske var fattiga.
    en bekant hade fått en hel rökt lax i julklapp från sitt jobb som de tyckte passade sig att bjuda på till nyår. ja, de gjorde de förstås. men de hade sen delat upp kostnaden för potatis, sås och sallad som vi alla (typ5-6 pers inklusive värdparet) delade på. kanske 40:-/person.
    är detta en vanlig företeelse? jag tycker snarare att om jag bjuder hem så står jag för kostnaden. sen kan du bjuda hem en annan gång, och då står du för det. svårare än så är det inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där har jag aldrig varit med om, att värden tar in pengar för maten. Låter som något nyss nämnde Ove Sundberg skulle kunna ägna sig åt.

      Jag hade inflyttningsfest en gång där jag uppmanade gästerna att inte köpa några presenter utan istället köpa med det de ville ha att dricka. Typ "Jag står för mat och en bag-in-box rödtjut, vill ni ha något annat (öl, konjak, whisky...) får ni ta med det". Det tyckte jag var praktiskt eftersom jag inte dricker öl och därför har noll-koll, och så slapp de köpa varsin brödrost eller krukväxt, eller vad det nu är man köper till folk som flyttat.

      Radera
    2. Det där fenomenet är nog inte helt ovanligt, har varit med om det några gånger. Men visst är det märkligt att betala till värden när man trott man blivit hembjuden på middag. Det är också uppenbart att värden alltid vunnit på affären. Min mamma avskyr sådant där och kallar det för ett typiskt svenskt beteende. Vet inte om det är det, men i Finland skulle det tydligen aldrig förekomma säger hon. Andra folk är kanske generellt mer gästfria än här. Det verkar också vara regel att ju fattigare du är, med denna världens mått, desto mer gästfri är du. Stämmer inte alltid men det manar till eftertanke eftersom många ju upplevt det, inte minst när de besökt andra länder. /Eva

      Radera
    3. Fantastiskt, det är alltså fler som hört talas om detta fenomen! Vad är det för märkligt beteende?! Som att folk får för sig att de blivit krögare. Hur mycket jag än funderar kan jag inte erinra mig att jag någonsin skulle ha varit med om det. Det närmaste jag kommer är kompisar som ville ha ett bidrag för att kunna utrusta den lokala hemmabaren, men då snackar vi 16-åringar och jag skrev av det som ungdomligt oförstånd, även om jag redan då tyckte att det var udda.

      Radera
    4. "Som att folk får för sig att de blivit krögare." Så himla roligt: allt från värdarnas skumma beteende till din reaktion!

      Vänligen, Hanna

      Radera
    5. Gränserna för folks uppförande är mer flytande nu och när det gäller pengar så har folk inga skrupler längre. Heder och ära betyder ingenting i en råindividualistisk kultur. Däremot är det alltid rätt att maximera sin ekonomiska vinst.

      En kusin var vid en äldre dams dödsbädd tillsammans med damens barnbarn med partners, alla i 20-35-årsåldern. Min kusin, då runt 30 år, bara råkade hänga på som kompis till en av dem. Han förfärades över deras kiv om hennes arv. Kvinnan var helt klar i huvudet men gammal och mycket sjuk. När de andra gick iväg en stund stannade han kvar hos kvinnan och hon berättade hur sårad hon var över besöket när de uppenbarligen struntade i henne och bara ville åt hennes pengar och värdefulla prylar hemma. Min kusin, den enda som inte hade naturlig koppling till kvinnan, var den som slutligen fick rollen som verkligt stöd där och då. Veckan därpå var hon död. /Eva

      Radera
    6. Hanna: Jag är precis så chockad som jag verkar. Jag minns en gammal svensk film där en kille i efterhand krävde ränta för den hundring han lånat ut med hänvisning till att banker tar ränta. Låntagaren svarade: "Jag ska berätta en hemlis. Du ÄR ingen bank, så du får bara hundra kronor för det var det jag lånade. Men återkom gärna när du har blivit en bank."

      Eva: Att maximera sin ekonomiska vinst på sina vänners eller släktingars bekostnad är vidrigt i alla tidsepoker, som jag ser det.

      Fruktansvärd berättelse. När mina släktingar dött har jag inte haft något emot att försöka få ut så mycket som möjligt av bostad och grejer ingen vill ha, men man kan ju fokusera på att vara anhörig tills människan kallnat.

      Radera
  9. En av mina kusiner bjöd mig på sin födelsedagsfest i somras, och bifogade ett bankontonummer där jag skulle peta in 250 kronor för att få glädjen av att dela hans stora dag med mat och dryck. Jag svarade inte på det.

    Sedan ringde hans gamla mamma en vecka innan och berättade hur kul det skulle vara om jag kom och att det skulle bli hela 100 personer och att det gick bra att ta med sig litet pengar direkt till festen.

    Vad är det för fel på folk? Nej, jag går hellre på krogen och bjuder någon när jag själv har lust.

    Wien-Lars

    SvaraRadera
    Svar
    1. Herrejävlar! Okej att önska sig pengar på sin födelsedag, men har man satt upp en exakt summa är det ju mer att betrakta som ett inträde.

      Och om kusinen har en gammal mamma gissar jag att det inte precis är fråga om en tonåring heller, så här känns inte ungdomligt oförstånd som en rimlig förklaring.

      Radera
    2. Aldrig varit med om att de svenskar jag känner, har tagit betalt när de har bjudit, aldrig hört talas om det heller. Har folk svårt med svenska språket eftersom det verkar vara problem med vad både bjuda och låna betyder./ME









      Har folk svårt med svenska språket, verkar vara problem med både förstå bjuda och låna.

      Radera
    3. Skönt att höra att jag åtminstone inte är ensam om att ha missat fenomenet. Håller med helt, bjuda betyder gratis och låna innefattar återbetalning.

      Radera
    4. Här blev det för mycket!

      Radera
    5. Är det så konstigt om man tar ut en kuvertavgift? I akademiska sammanhang (disputationer) så tas det nästan alltid ut en kuvertavgift, om du nu behagar komma på festen. Inga konstigheter!

      Radera
    6. Jag får väl erkänna att jag inte hade precis disputationer i åtanke när jag kommenterade detta. Vet för lite om hur det funkar.

      Men att som i Lars exempel ta ut 250 kr av sina släktingar och vänner för att komma och fira ens födelsedag - ja, det tycker jag är jättekonstigt.

      Radera
    7. Följde Magdalena Ribbings spalt om vett och etikett i DN tidigare. Där togs allt detta kring pengar, lån och festavgifter upp och mer därtill. Kommentarsfältet var väldigt intressant. /Eva

      Radera
    8. Jag följde Ribbing för lite för att egentligen kunna uttala mig, men det var just kommentarsfältet som var behållning. Förutom när Ribbing skrev något riktigt korkat och hundra tanter unisont svarade "Bra rutet, Magdalena!" för det blev man ju rädd för mänskligheten :-).

      Radera
    9. Om man hellre ser att det kommer många och att dessa betalar för mat och dryck istället för att inhandla onödig present tycker jag inte det är konstigt att man tar ut en kuvertavgift. Men det är olika så klart :)

      Apropå Ribbing (lite av min idol) så kommer här hennes tankar på kuvertavgift (visserligen vid bröllop): https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2010/09/21/bjuden-mot-avgift-8101/

      Radera
    10. Man kanske ska satsa på mindre fester än 100 personer om man inte har råd att stå för kalaset. Jag tycker inte en vanlig fest kan jämföras med akademiska disputationer som arrangeras av (jag antar) universitet. Det är väl ganska självklart att skattepengar inte ska finansiera ens släktingars deltagande.

      Jag har aldrig hört talas om att man ska betala för middagen om man blir hembjuden. Speciellt om det är ett litet belopp som 40 spänn. Hade väl kunnat förstå om man hade tillsammans planerar ngt speciellt och exklusivt som hölls hos någon.

      Sen tycker jag det är en annan grej att förvänta sig 250 kr än att uppmana någon att t.ex skänka en summa till välgörenhet som present istället för att ta med diverse onödiga prylar.

      Radera
    11. "Ursprungligen är kuvertavgift den kostnad som alla kroggäster betalar".

      Jag tycker nog att det gärna hade fått stanna där :-). Men om privatpersoner vill låtsas vara krögare för en dag och få pengar istället för presenter tycker jag att det är schysstare att klargöra att man vill ha pengar istället för presenter och sedan ställa en plåtburk vid ingången så att alla kan bidra med så mycket de tycker är rimligt, istället för att man tar ut en fast avgift.

      Välgörenhet tycker jag är en helt annan fråga. Visst kan man ha det upplägget, men då handlar det ju inte längre om hur man ska finansiera festen utan att man inte vill ha grejer.

      Om man vill ha pengarna själv är det mer charmigt om festfixaren är en tjugoårig student än någon äldre med ordnad ekonomi, för då riskerar det att bli krystat: https://www.youtube.com/watch?v=1Lqa1Dfd_0s

      Radera
  10. Det är inte universiteten som anordnar disputationsfesterna utan det är doktoranden/doktorn som får anordna/bekosta detta själv. Eftersom seden också påbjuder att man bjuder t ex alla på den labavdelning man forskat vid, alla fakultetsanställda som på något sätt varit delaktiga, alla forskarkollegor, professorer, opponenter, betygsnämnden och sen kanske lite familj och vänner så ser jag inga problem med att ta ut en mindre kuvertavgift. Det är ju inte alla doktorander som har det så fett. Har man otur och forskat enbart med hjälp av stipendier så har man kanske knappt kunnat ta ut en forskarlön ens de senaste 5 åren. Att då kunna bjuda 80-100 personer på middag kan vara tufft.

    I privata middagssammanhang har jag bara råkat ut för kuvertavgift vid ett tillfälle. Det blev konstigt på många sätt. Andra gånger när det anordnats stora middagar har varit självklart med planerade knytkalas där några får fokusera på förrätt, några på huvudrätten, etc. Ni fattar. Det är ju ett betydligt trevligare sätt att dela på kostnaden om man är många som vill träffas på en gång.

    /R, originalet

    SvaraRadera
    Svar
    1. Märkligt om man ska behöva betala betygsnämndens mat ur egen ficka.

      Knytkalas i olika varianter tycker jag är schysst. Någon fixar en varmrätt, en annan tar med vin osv. Praktiskt för oss vegetarianer/allergiker att veta att vi kan äta åtminstone en rätt (och praktiskt för värden att slippa laga specialkost). Då behöver det heller inte bli snack om att värden går med vinst.

      Radera
  11. Var på 90-årskalas i helgen. Instruktionerna var korta och koncisa: Inga blommor! Inga presenter! Se bara till att pallra er hit!
    Många i den stora, geografiskt spridda (lite ålderstigna) släkten gjorde långa resor. Jag tror hon blev gladare av att krama om dem än att krama den gängse blomsterkvasten.
    (Tror hennes söner stod för "kalaskostnaden" på
    hotellrestaurangen. Deras present till mamma.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hedervärt! Hoppas att den tydliga instruktionen respekterades. Min erfarenhet är att det alltid är några som tycker att "man kan ju inte komma tomhänt, så jag tog med det här...".

      Radera
    2. I det närmaste. 35-40 pers. producerade bara så att ett hörn täcktes på ett litet bord. Och utav det var mycket ätbart. (Sprit och godis.) ;-)

      Radera
    3. Ändå rätt okej när det gick att konsumera direkt. En fondportfölj hade känts helt fel :-).

      Radera
    4. Säg inte det. Damen klarar vardagen helt själv och kör fortfarande bil. :-D

      Radera
    5. Det är bra, man ska leva så länge det går. Min farmor ville inte köpa elvisp när hon var 80 eftersom hon snart skulle dö. Hon blev 102.

      Radera
  12. Jag blev förbryllad då jag läste fd hedgefond gurun Micke Sydings blogg och förstod att en del av hans allokeringstrategi var just att låna ut mot ränta till vänner och bekanta. Och eftersom han pensionerade sig med ca 100msek för ett antal år sedan så kan man anta att det är inte tusenlappar han lånat ut. Först och främst fattar jag inte hur han kan ha så många i bekantskapskretsen som behöver låna stora belopp, speciellt inte senaste åren, då det nästan är gratis att låna från traditionellt håll.. Sen förstår jag inte hur man överhuvudtaget kan vilja låna ut till vänner och bekanta, det är ju upplagt för strul och problem.

    Men troligen blev det också hans erfarenhet, för mig jag läste att han lagt om den allokeringen till peer to peer aktör.

    SvaraRadera
    Svar
    1. I Sydings fall handlar det nog om större investeringar, inte att låna ut ett par tusenlappar till någon som fått för mycket månad kvar i slutet av lönen. Och behöver man investeringskapital i ett nystartat företag tror jag att de traditionella vägarna ofta är stängda alldeles oavsett hur bra business det är.

      Men visst riskerar vänskap att gå förlorad i låneprocessen.

      Radera