Inte ett barr

Aldrig har argumentet ”Vad skulle hända om alla ...?” klingat så ihåligt som när det kommer till att plocka vilda växter:

”Till viss grad kan det vara ett alternativ, men vi är ungefär tio miljoner i det här landet. Om alla skulle ge sig ut och leta gröna växter så skulle det bli som under storsvagåret 1867 (då svälten var som värst den sista svåra missväxten, reds. anm).”

”Dags att leta tryffel!”

Av dessa tio miljoner är det väl minst nio som inte för död och pina ens skulle gå ut i en skog. Det låter ibland som att alla människor gillar skogspromenader, men jag har i princip aldrig sett folk i skogen annat än i markerade motionsspår.

Blåbär är den vilda växt som flest skulle kunna plocka. Man tar inte fel på dem, de finns över hela Sverige, alla kan plocka och (vid behov) tillreda dem. Men under de veckor blåbären är i säsong har jag sett långt färre andra plockare än en om året trots att jag i långa perioder bott i tättbefolkade områden. Att då folk skulle gå man ur huse för att plocka rallarros eller ängssyra ser åtminstone inte jag i korten.

Blåbär, <183 kr/kg.

Jag tror inte ens att det skulle hända vid svält. Det moderna samhället har gjort oss för bekväma och allvarligt talat också för okunniga om hur vi tar hand om oss själva. Man tycker knappt att det är vår sak. När författaren Lena Andersson nyligen ifrågasatte om inte föräldrar har ett ansvar för att deras barn inte ska gå hungriga blev både journalister och politiker helt tokiga – självklart har inte föräldrar det! Så nej, den som vill plocka nässlor eller maskrosor har nog ingen konkurrens nästa år heller.