Klant och kriminell

Jag har blivit besviken vid köp av tjänster. Jag tror att jag gått till Allmänna Reklamationsnämnden minst en gång, och häromåret vände jag mig till Forbrukerrådet och Forbrukertilsynet i Norge.

Polisen har jag däremot aldrig vänt mig till när jag känt mig lurad. Det skulle kännas meningslöst att ens försöka, men så resonerade inte den man som natten mot måndag var missnöjd med sitt sexköp hos en prostituerad. Han vädrade sitt missnöje hos polisen som glatt satte dit honom för köp av sexuella tjänster.

Torsk, två gånger om.

Hur klantig kan man bli egentligen? Ganska klantig, har det visat sig, även om det var väldigt annorlunda att tipsa polisen om sin egen gärning. Men det har blivit väldigt populärt att filma sina brott. Ett färskt exempel är den våldtäktsman som dokumenterade våldtäkterna med en GoPro-kamera och för säkerhets skull också dokumenterade dem i sin kalender. Jag undrar hur. ”Våldtäkt 21.30”?

Ett annat exempel är de jägare som filmade sin olovliga björnjakt. Eftersom de var norrmän får det mig att tänka på skidåkaren Petter Northug som ett tag hade som hobby att filma sina vansinnesfärder i bil, oftast påverkad av knark och sprit. För att garantera att åka dit spred han filmerna.

Hål i huv'et!

Alla har vi väl gjort något olagligt, men även om jag har förstått att en del verkar tycka att all skit måste ut i sociala medier kan jag inte begripa varför man inte försöker minimera risken att åka dit genom att åtminstone hålla käften om det.

Förbud mot telefonförsäljning

I ett av bloggens allra första inlägg föreslog jag att telefonförsäljning borde förbjudas:

”Jag lovar att det parti som först går ut och föreslår ett totalförbud för telemarketing kommer att vinna tiotusentals röster.”

Trots att det snart gått tio år sedan inlägget är det inget politiskt parti som nappat på idén, men nu tycks Konsumentverket ha gjort det:

”Konsumentverket har utrett konsumentskyddet vid telefonförsäljning på uppdrag av regeringen. På onsdagen har myndigheten lämnat över en rapport till regeringen där man föreslår att all telefonförsäljning förbjuds.”

Förutom de uppenbara problemen, att telefonförsäljare är ett gäng skumma typer som ljuger, luras och försöker hetsa viljesvaga individer att gå med på deras erbjudanden, att de stör hederligt folk och att det leder till en massa irritation, påtalar Konsumentverket ännu en anledning till förbud, nämligen att folk går miste om viktiga samtal från vården eller polisen, eftersom man förutsätter att okända eller hemliga nummer är liktydigt med telefonförsäljare.

De reaktioner på nyheten jag hittills sett är odelat positiva. Ingen konsument verkar vilja ha kvar telefonförsäljning och lika många kommer att sakna dessa säljare om de försvinner. Så jag vidhåller att det finns röster att tjäna, men det lär väl inte hända.

Telefonförsäljning har ju i många år varit en av socialdemokraternas främsta inkomstkällor och all begränsning mot den är ”ett hot mot demokratin” enligt partiets företrädare. Tittar man på valbarometrarna har den nuvarande regeringen bara ett år på sig att komma till skott, och handlingskraft har ju inte precis varit deras signum, så jag skulle ljuga om jag sa att jag var hoppfull.

Men ändå lite. Låt oss en gång för alla utrota den cancer som går under benämningen telefonförsäljning. Jag vet inte om den någonsin fyllt en funktion eller svarat mot ett behov i samhället, men den tiden är i så fall för länge sedan förbi. Ta bara bort den. Nu, eller ännu hellre igår.

Jag pallar

Det händer att jag bygger med lastpallar. Tidigare har det blivit både golv och möbler, men nu använder jag dem mest till att ställa bikupor på. Då skär jag av dem på bredden så att de blir mer långsmala. Jag har ett lager av sådana pallar att ta till när bigården utvidgas.

Vanliga europapallar är 80x120 cm, halvpallar 80x60 cm. Andra storlekar är mest irriterande eftersom de inte går att stapla i högar med standardmått. Men jag fick ett erbjudande om sjöpallar. De var ungefär lika breda som EUR-pallar, men mycket längre, runt fyra och en halv meter. Jag behövde bara betala frakten och tänkte att det skulle vara en bra affär även om jag bara skulle såga ner dem till ved.

Men så kom jag på att även dessa pallar skulle gå att ställa bikupor på. Precis som med europapallarna ville jag först göra dem smalare. Djupet på en bikupa är 47 cm och då finns det inte skäl att ha ett mycket bredare underlag. Sjöpallarna var skruvade, så det var enkelt att justera bredden och antalet brädor på dem och avslutningsvis såga av överflödet.

Färgen är röd slamfärg och sattes inte främst dit för att det ska bli snyggt och enhetligt i bigården utan för att pallarna står ute året runt och håller längre om de är målade. Varje pall rymmer fyra bikupor med god plats emellan så att jag kan ställa ner låda för låda på pallen vid inspektion av en kupa.

Mitt i sommaren kan kuporna bli nästan två meter höga, så det är smart att ställa dem väldigt plant. Jag använder vattenpass och stöttar upp pallarna med tegelstenar och takpannor för att få dem helt vågräta. Genom att sätta många kupor på samma pall blir det jobbet smidigare.

Jag tycker att det blev ett estetiskt lyft för bigården, och ett billigt sådant. Jag har fortfarande ett tjugotal pallar i lager och eftersom jag inte planerar att komma upp i åttio bikupor i närtid leker jag nu med tanken på att tillverka skräddarsydda ”bikupepallar” åt andra biodlare. Mest pengar vid döden vinner.

Idrottare utanför Gnäll-VM

Elitidrottare är sällan kända för sitt fantastiska intellekt, men det finns en exklusiv skara jag gärna lyssnar på. En av dem är den gamle ishockeymålvakten Tommy Söderström som nyligen intervjuades av Expressen.

Många idrottare verkar, oavsett inkomst, bli fattiga samma månad det inte kommer en löneutbetalning, som Glenn Hysén eller Christian Olsson. Söderström har inte haft det problemet.

”Sedan Tommy Söderström avslutade hockeykarriären för 25 år sedan har han inte haft något riktigt jobb. Istället har han förvaltat sin hockeyförmögenhet på aktiemarknaden.

- Jag har alltid gillat siffror. Och man behöver inte vara så smart på börsen heller, utan om man köper bra bolag så ordnar det sig på lång sikt.”

Trots att han varit förskonad från ekorrhjulet tycks han ha en sund syn på arbete och fritid, och tycker att idrottsproffs gnäller himla mycket:

”Jag vet inte om det är ni reportrar som trissar fram det, men det är alltid någon artikel om att det är så jobbigt att vara borta från familjen. Frun får dra ett stort lass, och så vidare.

Tänk på alla andra som jobbar mellan sju och fem, har två barn, ska hinna till jobbet och hämta på dagis. Då finns det ingen anledning att gnälla.”

Det där har jag också tänkt på. Idrottare som tränar 3-4 timmar om dagen sex dagar i veckan verkar tro att de har världens stressigaste liv. Jag fattar att det är slitigt att köra två tuffa träningspass samma dag, men 8-10 timmar på kontor plus pendling i rusningstrafik tar mer tid. Och: ”Det är ingen mänsklig rättighet att tjäna pengar på sin idrott bara för att du är elitspelare.” Precis! Samma sak gäller konstnärer, musiker eller för den delen hantverkare. Det måste finnas en marknad villig att betala för jobbet.

”Ta damhockeyn eller damfotbollen i Sverige, till exempel. Hur många kommer det på en match? Är det 100 eller 200 personer?”

”Det handlar ju om vad folk vill betala för att kolla. Du lägger ju ner lika mycket arbete som en reporter på CNN. Varför tjänar han mer pengar än dig? Vad ska vi ta mer för exempel… En finrestaurang lägger ner lika mycket jobb som en kvarterskrog, men han på finrestaurangen tjänar säkert mycket bättre.”

För mig är det här självklara tankar. Ändå blir jag nästan lite förvånad när de ventileras i media. Hur som helst, om idrottare som Tommy Söderström kunde få en tusendel av medietiden den där pingpoll-killen de skriver spaltmeter om varenda dag tror jag att världen skulle bli en lite klokare plats.

Butik hänger ut snattare

En kvinna kommer in i en matbutik, plockar på sig chips, läsk och kattmat för c:a 300 kr och går utan att betala. Det händer varje dag, överallt i Sverige, till ett sammanlagt värde på över tio miljarder. Alla stölder upp till 1250 kr anses som ”ringa” och då händer i praktiken ingenting. Jo, handlaren blir fattigare, vilket i förlängningen drabbar skötsamma kunder.

Det som var åtminstone lite ovanligt när Matboden i Stehag drabbades av snatteriet ovan var att ägaren la ut övervakningsfilmen på Facebook, något som ifrågasattes av SVT.

Jag tror inte att de ogillar uthängningar i sig, inte när media gör det, men här var det ju en enskild människa, en icke-journalist, som tog beslutet. Jag är inte heller odelat förtjust i att folk tar lagen i egna händer, men vad ska man göra då? I en perfekt värld sköter polisen sånt här, men hur gör man i en värld där de inte ens åker ut på sådana här larm, än mindre försöker hitta en gärningsperson?

Det handlar inte om en brottsprovokation där man, likt Dumpen, försöker locka ut gärningsmän i ljuset. Det är jag mer tveksam till. Inte heller lägger man ut dömdas personuppgifter, likt Lexbase. Det är jag direkt motståndare till. Är man dömd har man fått sitt straff. Den som tycker att straffet är för lågt är välkommen att arbeta för hårdare straff, men jag tror inte på rättvisa genom pöbelmentalitet.

Fast här gjordes ju inget av det. Allt butiksägaren gjorde var att lägga ut en film från den övervakningskamera vars existens tydligt redovisas för alla som kommer in i butiken. Därmed inte sagt att det inte är brott mot kamerabevakningslagen och/eller förtal, som numera tycks kicka in både nu och då, oavsett om det man redovisar är sant eller inte.

Det ska bli intressant att se var det här slutar. Att handlaren döms för något tar jag för givet. Det tycks allt viktigare för samhället att tydliggöra den enskildes rättslöshet. Begå ett brott och staten tittar åt ett annat håll. Försök skydda dig själv mot brott genom att hota potentiella gärningsmän med konsekvenser och du får möta statens vrede. I detta fall kommer det att bli ett bötesstraff som att döma av allmänhetens stöd för tilltaget lär täckas av en insamling på några timmar. Vad blir nästa steg – hårdare straff eller kommer staten till slut förstå att den som inte skyddas av polisen måste kunna ordna annat skydd?

Squashplättar

Squash, eller zucchini, är antagligen lättodlad för det är en grönsak jag brukar få till. I år satte jag sex frön. Fem av dem växte upp till lyckade plantor som i sommar har sprutat ut frukter. Butikssquashen brukar vara av gurkstorlek, men hemma blir de ofta över två kilo.

Min go-to-squash-rätt är svampgratinerade i ugn, men när jag skördar en squash på flera kilo var och varannan dag ville jag variera mig. Jag fick tips om zucchiniplättar, men receptet jag fick innehöll stora mängder fetaost – gott, men dyrt, så jag gjorde en egen variant som blev fantastiskt lyckad på första försöket. Detta behövs till 2-3 portioner:

squash, 1 kilo
gul lök, 130 gram
ost, 100 gram
ägg, 2 st
vetemjöl, 2 dl
dill
salt
svartpeppar

Mixa, mosa eller finhacka rå squash.

Blanda den med 130 gram (två ganska små) gul lök, även den ganska finhackad. Riv eller hacka osten.

Orkade inte kladda ner ett rivjärn.

I med den också, och ägg. Krydda med dill (jag körde torkad, men färsk är aldrig fel), salt och peppar.

Slå i vetemjöl och blanda ordentligt med en slev eller visp. Sedan återstår bara tillagningen. Eftersom alla ingredienser är råa bör stekpannan sättas på medelvärme så att löken hinner stekas och osten smälta. I med någon form av matfett och stek en plätt i taget, typ en deciliter.

I Ica-receptet föreslogs matlagningsyoghurt som tillbehör, men jag använde lingonsylt så att det blev som en slags råraka. Väldigt nöjd själv, det här kommer jag att göra många gånger i höst.

Tårta mänsklig rättighet?

Här är en nyhet jag tycker är principiellt intressant. Ett homosexuellt par beställde en bröllopstårta, men bageriets ägare anser att homosexuella äktenskap strider mot deras kristna tro och vägrade att baka tårtan. Paret gick till Diskrimineringsombudsmannen som nu bestämt att bageriet gjorde fel.

Det är inte bagarna på bilden som … Ja, ni fattar.

Ska inte ett bageri (eller rörmokare, frisör, arkitekt …) få välja sina kunder? Låt oss göra ett tankeexperiment så att vi inte färgas av exemplet. 2008 ringde herr och fru Campbell till en amerikansk stormarknad och beställde en födelsedagstårta till sin son, men fick nobben när de bad om att få sonens namn Adolf Hitler (Campbell) på tårtan. Jag gissar att en del som tycker att det första bageriet agerat klandervärt har mer förståelse för det andra.

Hitlers pappa Heath Hitler, tidigare Heath Campbell.

Jag är inte bagare, men om så vore hade jag med bred marginal föredragit homokunderna. De verkar ha varit ute efter en tårta, medan makarna Campbell/Hitler mest ville ha rubriker. Men tillbaka till grundfrågan, borde inte bagaren själv få välja bort den ena eller bägge av dessa kunder?

En annan märklig grej med det svenska exemplet (för jag tycker att allt är märkligt med det, både att bageriet inte bakade tårtan och att kunden inte bara bad bagaren dra åt helvete och vände sig till en annan leverantör):

”Beslutet innebär ingen påföljd. DO kan inte utdöma böter och paret som anmälde har inte gett samtycke till att driva ärendet i domstol.”

Paret är naturligtvis i sin fulla rätt att inte vilja driva ärendet till domstol. Jag antar att de ville ha trevligare bröllopsminnen än domstolsförhandlingar mot en frikyrklig bagare. Vad jag inte förstår är varför DO då utredde ärendet i två år! I artikeln står det att ”myndigheten menar att företag som säljer varor och tjänster till allmänheten måste följa diskrimineringslagen”, men bevisligen måste de inte det eftersom det inte blir någon påföljd. DO får i år 142 miljoner för sin verksamhet. Om de därmed anser sig ha råd att driva ärenden som inte kan leda till någonting mer än en tidningsnotis kanske det är läge att se över anslaget? Ge dem en tårta istället! Om det finns någon som vill baka den.

Smart unge cashar in

Alla har sina marknadsfördelar, bara man hittar sin nisch. Tolvårige Cornelius i Bærum, Norge, hade varit på bilträff i Sverige och upptäckte hur mycket pantburkar det blir på ett sånt evenemang. Så när hans pappa skulle på bilträff i Halden hängde han på för att samla pant.

Halden ligger nära gränsen till Sverige, så Cornelius erbjöd sig att ta hand om både svensk och norsk pant. Jag vet inte hur det funkar i Halden, men längre in i landet har jag upptäckt att norrmän ser svensk pant som värdelös trots att de som handlat öl och läsk i Sverige troligen ska göra det igen. De tänker inte ens tanken att de kan frakta tomburkar tillbaka till butiker i grannlandet.

Affärsidén var alltså att vända sig till festande raggare som dels vill städa sina bilar, dels tycker att det är kul att hjälpa en företagsam yngling. Och i den mån de i andra lägen skulle förstå att en påse pant betingar ett värde försvinner nog den vetskapen när det är fest. Allt detta sammantaget gav Cornelius fjorton säckar med pantburkar.

När jag var liten, ännu yngre än Cornelius, anordnades Bellmanfesten varje år i Hagaparken i Solna. Jag var för ung och ointresserad av själva festen, men som jag förstått det fylldes parken av picknickande ungdomar en hel dag.

På den här tiden var det pant både på burkar och flaskor från Systembolaget. Nästan ingen orkade ta med sig en påse vinflaskor från Hagaparken, så tidigt morgonen efter var jag där tillsammans med min mor och – inte minst – familjens bil. Den fylldes med pant innan arrangörsgruppen ens hunnit vakna. Fast även om de varit där tror jag knappast att de hade haft något emot att få hjälp med städningen. Möjligen av vuxna, men barn kommer undan med det mesta.

Jag vet inte hur mycket denna pantinsamling har format mitt ekonomiska sinnelag, men helt oviktig var den nog inte. Därför värmer det mitt snålhjärta att höra Cornelius svara reporterns fråga om vad han ska göra för pengarna med att han ska spara dem och dessutom planerar att återkomma till samma bilträff nästa år, men då med en kompis. Jag ger mig tusan på att han om tre år har en hel stab med pantsamlare.

Bilbesiktning – ett nödvändigt ont

Jag har nästan alltid valt att ha äldre bilar, av ekonomiska skäl. De är billigare att köpa, billigare att laga och billigare att försäkra – med få undantag. Något jag inte tagit hänsyn till är bilbesiktningen. Visst var det skönt när 30 år gamla bilar plötsligt bara behövde besiktas vartannat år, men det räcker så.

50 år gamla bilar är helt befriade från bilbesiktning och det ser jag inte vitsen med. Jag förstår att det är bekvämt för ägarna, men tycker att det är rimligt att funktionen på bilar i trafik då och då kontrolleras. Nu kommer reglerna troligen justeras så att gränsen istället dras vid bilar äldre än 1960, inte ändras varje år (1975 i år, 1976 nästa år osv), men raggarna går i taket.

Den ene bilägaren säger att han ändå fixar allt kontinuerligt och den andre att ”såna här bilar sköter vi till punkt och pricka” och att de ”körs ju typ 4-5 månader per år”. Det är möjligt att båda dessa bilentusiaster sköter sina bilar perfekt. Kanske har de egen utrustning för bromsprovning och hissar upp bilen regelbundet för att knacka på bromsrör osv. Jag gör det inte. Dessutom kör jag hela året, men om så en bil bara körs femton minuter per decennium hjälper det inte den som blir nermejad under den kvarten.

”Kolla bromsar? Äh, jag kör så lite.”

Bara i år blir 63000 svenskregistrerade bilar från 1975 besiktningsbefriade. En del av dem körs nästan inte alls, men många av dem är bruksbilar precis som min. Och även om de bara finkörs på söndagsförmiddagar vid perfekt väglag, är det så farligt att ta in bilen för kontroll vartannat år? Det kostar runt en femhundring och har man skött om bilen ”till punkt och pricka” är processen klar på en halvtimme.

Normalt är jag inte särskilt förtjust i att myndigheter blandar sig i folks liv, men ibland är det befogat. Dessutom finns det viktigare strider för ägare av gamla bilar. EU försöker hela tiden förhindra eller förbjuda möjligheten att reparera äldre bilar. Lägg energin där istället för att försöka komma undan en fullt rimlig kontroll.

Ätstörning eller stört samhälle?

Nästa del i serien Barnlös gubbe gnäller på barn. Eller rättare sagt på deras föräldrar. Det handlar om tolvåriga Melissa som har fått diagnosen arfid – avoidant/restrictive food intake disorder ”som på svenska översätts till restriktiv ätstörning”. Nej, på svenska översätts det med ”bortklemad unge”!

För att vara övertydlig pratar jag nu alltså inte om allergier eller ens att vissa människor i olika åldrar har jättesvårt för en eller ett par matprodukter. Jag är själv laktovegetarian och nötallergiker och har mött både släktingar och servitörer som sett mig som en krånglig jävel, men Melissa äter bara mat som är ”krispig och torr”. Det menar jag hamnar i en annan division. Jag twittrade om detta och fick ett bra svar från läraren och skoldebattören Filippa Mannerheim.

Precis så! Barn vill ha hamburgare och pannkakor varje dag, men de måste inte få det. Oavsett om barnkonventionen är lag eller inte är det inte givet att allt som närmar sig en konflikt måste resultera i att barn ges en diagnos eller klemas bort, eller som i detta fall både och. Titta på reportaget och notera att Melissas mamma inte vid något tillfälle ens funderar om ifall det skulle gå att utmana dotterns tvångstankar. Istället anpassar man omvärlden efter henne och nu har hon fått välja ut maträtter i skolan så att hon alltid bjuds på något hon gillar.

”Vi har mer låtit henne testa sig fram och anpassat så att hon får i sig den energin hon behöver.”

Om de istället vänligt, men bestämt och odramatiskt, hade satt ner foten för tio år sedan kanske barnet upptäckt att det går att komma över hinder utan att såga ner dem. Jag vill inte hänga upp mig alltför mycket på detta specifika fall eftersom jag inte känner familjen och vet hur hon uppfostrats eller vad hon har för andra utmaningar i livet, men generellt är det en viktig del av att bli vuxen, det att göra saker man inte är bekväm med, vare sig det handlar om att hålla föredrag inför klassen, städa sitt rum eller stoppa mat i munnen som inte är ”torr och krispig” under den sekunden det tar innan maten blandats med saliv och ändå blir blöt och mjuk.

En undersökning visar att 5,9 procent av förskolebarnen lider av arfid. Överhuvudtaget har antalet barn med ätstörningar skjutit i höjden. Varför? Och vad gör man åt det? Om barn har svårt att gå i trappor tittar man på om de har någon muskulär åkomma eller problem med balans eller motorik. Hade det varit en ätstörning eller något annat man kunnat ge en psykisk diagnos hade man antagligen ersatt trappor med hissar och ramper istället och låtit ungen halta vidare, om ni förstår liknelsen.

Det här kostar pengar för samhället. Jag betalar gärna för rullstolsramper för barn med riktiga diagnoser, eller för den delen specialkost i skolbespisningen för glutenallergiker. Men vad är uppsidan här? Att Melissa curlas ytterligare några år, ända tills hon den hårda vägen upptäcker att hon inte är världens medelpunkt som allt annat kommer att anpassas efter.

Bärbuskstatus

Förra våren köpte jag två vinbärsbuskar på Lidl. Den ena dog tämligen omgående. Den andra lever, men har ännu inte producerat några bär. Jag beskrev min dröm om bärbuskar för min granne som väl kände att hon måste göra något för denna stackars ”bygutt” som saknar de mest grundläggande kunskaper om odling, så hon kom över med sticklingar från sina buskar – röda och svarta vinbär, samt en krusbärsbuske.

Jag grävde ner kvistarna och satte nät runt för att skydda dem mot hungriga rådjur, vattnade dem och väntade. Inte mycket till krusbärsskörd i år, men så pass mycket röda och svarta vinbär att jag i alla fall kunde koka en omgång sylt ihop med rabarber och blåbär.

Jag hade gärna haft 3-4 vinbärsbuskar av vardera färg och som jag förstått det ska bärbuskar bli större och ge större skörd med tiden. Vi får se, men det har stämt dåligt för rabarberna. Jag har nu rabarber på fem ställen på tomten, men trots att jag har vattnat och gödslat hela tiden blir det mest symboliska stjälkar.

På hallonbuskarna har jag motsatt problem. De växer så det knakar, men eftersom ingen tagit hand om dem på minst tio år är det bara ett kaos där man ser fler bär än man når fram till. Varje år tänker jag att nästa år ska jag ta tag i det där. Min mamma hade fantastisk ordning på sina hallonland och det var en fröjd att plocka hallon där. Kanske nästa år.

För jag gillar idén med bärbuskar. De kräver väldigt lite arbete, är ett vackert inslag på tomten och (om det inte redan framgått) jag gillar gratis mat. Jag går gärna ut i skogen och plockar bär och svamp, men det är något speciellt med mat som växer på kastavstånd från köksfönstret.

Den sista idioten?

En 39-årig kvinna tog ett lån och betalade 13000 kr för att få träffa artisten Benjamin Ingrosso. Ni vet, Vito Ingrossos brorson.

”Den lurade kvinnan berättar att hon fattade misstanke när 'Benjamin Ingrosso' började chatta på konstig svenska, till exempel ska personen ha skrivit:
'Hur mår du, honung', vilket är direktöversatt från 'How are you, honey'.”

Jag vet inte varför just det gjorde henne misstänksam. Jag hade nog funderat på varför en artist och hans manager skulle sitta och chatta med kvinnor på internet för att sedan i bästa Pontus Rasmusson-stil ta betalt för att träffa fans. Sedan undrar jag vem som skulle betala tusentals kronor för att vilja träffa honom, ens utan att behöva ta ett lån för att ha råd.

Jag erkänner att jag först tänkte ”Tokiga kärringar!”, men jag har även sett (och bloggat om) åtskilliga män som betalat betydligt större summor för att träffa den rätta, bli pyramidspelsmiljonärer eller andra idiotiska rövarhistorier man bör vara lobotomerad för att gå på.

Vad är det som gör till synes normala människor helt dumma i huvudet när de presenteras för en galen idé? Och varför är de sedan för stolta eller envisa för att acceptera att de blivit grundlurade? Den här gången fick gärningspersonen, en kvinna i femtioårsåldern, inte ett rimligt straff och det är såklart beklagligt, men bedrägerier kommer alltid att finnas. Inte minst eftersom en strid ström av lämpliga offer aldrig tycks sina.

Gammal dörr som ny

Jag har haft en riktigt dålig källardörr ända sedan jag köpte mitt hus. Första vintern gjorde jag ingenting. Nästa vinter barrikaderade jag dörren från insidan med isolering. Det gjorde dörren obrukbar, men det gjorde inte så mycket eftersom det finns en annan väg. Men snyggt blev det inte.

En permanent lösning vore att byta ut hela dörren, men den har knepiga mått så då måste jag nog byta ut även karmen och ändå bli tvungen att såga av dörren på höjden – krångel! Någon föreslog att jag istället kunde tilläggsisolera den befintliga dörren. Det kostar ju nästan ingenting, så jag tänkte att jag i alla fall skulle testa. Funkar det inte är jag tillbaka på ruta 1.

Så jag skruvade en list runt dörren på insidan och fyllde utrymmet med cellplast och ett par ribbor rätt över dörren för att ha något att skruva den nya dörrsidan i.

Insidan sågades till av en 4 mm plywoodskiva jag hade fått över. Den rollade jag vit eftersom väggarna i trapphuset är vita och det ändå är ganska mörkt där, så ju ljusare desto bättre. Dörrhandtaget fick bytas ut eftersom det gamla inte längre passade den tjockare dörren, men jag hade ett liggande som funkade.

Som synes är dörren nu en halv decimeter tjockare än väggen, men vilket år som helst ska jag tilläggsisolera väggen. Först återstår det att se om dörren funkar i vinter. Det här är ett trapphus med källare nedanför, bakom ytterligare en dörr, och ett skafferi på ovansidan. Det behöver inte vara jättevarmt där, men innan dörrenoveringen fick jag nästan frostskador om jag kom åt dörren på vägen ner. Materialkostnaden blev minimal och fort gick det.

Själva poängen med dörren, att jag överhuvudtaget har den kvar och inte bara lägger igen väggen, är att jag har honungslager i källaren och det är praktiskt att kunna ställa bilen utanför dörren när jag ska på marknad, istället för att svänga runt i trapphuset och gå ut genom köksingången någon meter högre upp. Det blir några vändor varje gång bilen lastas och det som inte säljs ska krånglas ner igen.

Skatt är våra pengar

Jag blev uppmärksammad på ett Instagraminlägg från kontot ”Barntid”. Det är en film med texten:

”Många säger att vi ska vara tacksamma för allt vi får här i Sverige. Gratis sjukvård, barnbidrag, skola, förlossningsvård osv. Tänk vilken lyx!

Men sanning är ju att det här inte alls är gratis. Vi har alla varit med och betalat för det. Varje månad. År efter år.

Så, hur mycket betalar vi staten för att få dessa förmåner? Läs vidare!”

Så följer ett textinlägg där tankarna utvecklas:

”En person med en lön på 35 000 kr/mån i Uppsala betalar drygt 11000 kr i skatt varje månad. Det blir nästan 140 000 kr per år

Någon som tjänar 55 000 kr/mån betalar uppåt 230 000 kr i skatt varje år.

Barnbidraget, förlossningen, skolan och vårdcentralen är inte gåvor, utan en investering som vi alla gör.

MEN om du vill välja något annat än det staten erbjuder, så måste du ofta betala en gång till.

Vill du föda hemma i lugn och ro?
Då får du betala tiotusentals kronor ur egen ficka, trots att förlossningsvård redan ingår i skatten. Det som erbjuds är sjukhus. Take it or leave it.

Skippa förskola?
Staten ger över 150 000 kr/år och barn i förskolesubvention. Men om du vill vara hemma med dina barn så får du noll kronor. Du har betalat pengarna. Men du får inget stöd om du inte väljer det staten anser är rätt.

Hål i tänderna?
Bara grundläggande tandvård ingår. Behöver du större ingrepp så får du själv stå för hela kalaset.

Alternativt pedagogik?
Lite lagom går väl an, men avviker det allt för mycket så säger staten nej. Hemskolning och annat flum ska vi inte ägna oss åt i det här landet, det har vi fått klart för oss.

Vi får bara del av det staten har bestämt att vi borde välja. Och exakt vad det är är bortom vår kontroll.

Har du också behövt betala dubbelt för att du ville något annat?”

Inte särskilt kontroversiellt, kan tyckas. Det är ju fakta att Sverige har ett relativt högt skattetryck. Möjligen kan man invända att skattesiffrorna egentligen är ännu högre. Inkomstskatten är ungefär 30 procent av bruttolönen, men redan tidigare har ju staten dragit av arbetsgivaravgiften. Och konsumerar man nettolönen betalar man moms. Räknar vi med full arbetsgivaravgift, 30 procents inkomstskatt och moms på allt utom ett tioprocentigt sparande blir skatten över 60 procent av lönen. Då blundar jag dessutom för att även sparandet beskattas och att konsumtion av produkter med punktskatter (bensin, alkohol, ström osv) drar upp det ännu högre.

Barntid ifrågasätter om svensken får den välfärd han betalar för. Nej, det är omöjligt. Skattepengar samlas in av ett gigantiskt skatteverk och omfördelas av politiker med hjälp av myndigheter och kontrollorgan. Allt detta kostar pengar som försvinner längs vägen. Då resonerar jag fortfarande utifrån premissen att alla skattepengar används effektivt, men skattepengar slösas också bort på sånt folket varken valt eller vill ha.

Rosa enhörning för niohundra tusen!

Många av svaren hon fick var både rimliga och sakliga, men föga förvånande fanns där också kommentarer som vittnar om grundläggande kunskapsbrister om samhällsekonomi. Låt oss titta på några av dem:

”Galet inlägg som jag hoppas alla förstår är just GALET!!! Hur menar du att vårt samhälle skulle se ut om vi inte tillsammans bidrar till vår välfärd! Jag är så glad för att jag får betala skatt! Hade du haft råd att betala din förlossning själv menar du???”

Det är just det. Det betalas inte ut två kronor för varje krona som betalas i skatt, snarare 80 öre. Som grupp har vi råd att betala för förlossningarna, det är nämligen vi som redan gör det. Sedan är det en vanföreställning att vård är så dyr. En vanlig förlossning kostar 37000 kr, en rätt liten summa om man betänker vad barn kostar de följande åren. Jag har själv gjort en hjärtoperation (utomlands, när den svenska vården svek) som kostade runt hundratusen. Mycket pengar, men en bråkdel av vad var och en av oss betalat i skatt.

”När barn och samhället blir en fråga om pengar har du nog ingen riktig verklighetsuppfattning om hur det ser ut i samhället. Det kallas demokrati!”

Eeh... nej. Fördelningspolitik är en fråga om pengar. Det finns inget ymnighetshorn varifrån man kan hämta de pengar som behövs. När något väljs, väljs något annat bort. Demokrati betyder folkstyre och förutsätter inte alls att politiker stjäl människors pengar. Snarare tvärtom faktiskt.

”Du får väl föda barn hemma i lugn och ro om du vill? Ingen tvingar in dig till förlossningen. Men att ha och äta kakan är svårt.”

Nu var det ju inte det saken gällde utan att tacka nej till kakan, men ändå tvingas betala för den.

”Tacka nej till kaka?!”

”Hellre betala skatt och ha det bra än att ha det som i USA...”

För det är alternativen? Antingen betalar man världens högsta skatter eller också har man det som i USA där alla lever i armod och skräck?

Faktum är att Sverige har ett av världens högsta skattetryck utan att ha bäst välfärd. T ex är tandvårdsturism ett verkligt fenomen. Svenskar åker till andra länder och betalar fullt pris för tandvård som ändå blir billigare än om de gått till Folktandvården. Detta inte minst för att tandläkarens arbetskostnad blir lägre om han/hon slipper skatta bort mer än halva lönen.

Jag är inte motståndare till skatt. Jag tycker att det känns fint att vi kan hjälpas åt och att de som har det allra svårast att få livet att gå ihop inte lämnas åt sitt öde. Det är dock inte detsamma som att ju högre skattetryck, desto bättre blir samhället.

Det ska böjas i tid ...

”Kommunala sommarjobb kan innebära sämre framtid”, säger en ny rapport som konstaterar att de som fått sommarjobb genom kommunala sommarjobbsprogram får sämre löneutveckling i sitt framtida arbetsliv. Det tolkar man som att de som istället tar sig ut i det privata arbetslivet får erfarenheter som kommer till användning längre fram i livet.

Jag tror att den korrekta slutsatsen istället är att ungdomar som trots ”relativt stark socioekonomisk bakgrund” hoppat på ett ”programjobb” från Stockholms stad är slöa och att det inte kommer ändra sig när de ska ut i det riktiga arbetslivet. Nu snackar jag inte om enskilda individer. Du kan ha jobbat kommunalt under somrarna på gymnasiet och ändå vara superattraktiv på arbetsmarknaden tjugo år senare, men på statistisk gruppnivå valde du ett sommarjobb från kommunen pga lättja.

Låt oss dra det åt andra hållet. Elon Musk, Bill Gates eller Spotifys Daniel Ek lät sig knappast bli tilldelade kommunala sommarjobb med att rensa ogräs i parker. De hade ett driv som gav dem högre ambitioner. Snackar vi socioekonomisk bakgrund (jag vet, uttrycket används nästan alltid för att dölja den verkliga orsaken) växte Ek upp i Rågsved med en ensamstående mamma. Han gick på ungdomsgården Oasen på sin fritid, Thåströms gamla häng. Det är bara det att han inte gick dit för att röka hasch, han installerade internet.

Har du barn som i sommar valt att tömma latrintunnor på kommunen är det inget fel med det. Men vill du att han/hon ska ha ett liv fullt av möjligheter, försök sporra till egna aktiva jobbsök nästa vår. Inte för att jobbet ska ge ett framtida kontaktnät och absolut inte för att latrintömning skulle vara ett dåligt jobb, utan för att ambitioner bör frammanas och uppmuntras.

Sänka ambitionsnivån?

När jag började med biodling insåg jag att sommarsemester inte var aktuellt i närtid. Det gör mig ingenting, jag har ofta valt att jobba på sommaren. Om inte med lönearbete så i egen firma, eller en kombination. Eller också har jag haft en bostad som behövt renoveras den tiden på året.

Men jag har gränser. Det som gör biodling stressigt är att mycket måste göras exakt när det är dags, inte när jag har tid. En bisvärm kommer när den kommer och försvinner strax efter. När honungen är färdigrörd behöver den tappas på glas. Den dagen eller möjligen dagen därpå, men inte nästa vecka. Vidare styr vädret när det är dags att skörda honung, flytta kupor eller till och med att öppna kuporna.

Det är självvalt och även om det känns slitigt att stänga bikupor på natten och sedan ställa väckarklockan på 5.30 för att lyfta upp kuporna på ett bilsläp, köra dem till fjällen och lasta av dem, tycker jag att det är värt det.

Men sommartid är inte bara biodling för mig. Jag har en del byggjobb där jag är beroende av andra människor och dessa kan inte heller utföras när andan faller på. En snickare behöver byggmaterial och ska jag riva en vägg innan han kommer kvittar det att jag haft annat att göra.

Sedan är det sånt jag inte måste göra, men som måste göras på sommaren, t ex grönsaksodling och bärplockning. Det hade varit fint om det kunde skjutas på till oktober, men det går inte. Resultatet blir odlingslådor som skriker efter ogräsrensning, överblommade grönsaker och ett ständigt dåligt samvete för att jag inte gör allt jag borde.

Litet ogräsproblem.

Så hur löser jag detta? Det vet jag faktiskt inte, men om inte projekten minskar i antal måste jag sänka kraven på mig själv. Jag vill inte bromsa biodlingen, börja köpa grönsaker jag helst odlar eller sötsliskig köpesylt med kemiska tillsatser, men till nästa sommar måste något ändras. ”Det er ingen skam å snu” är ett norskt talesätt som betyder att man inte ska skämmas för att vända om. Jag vet inte, men det är för mycket stress och dåligt samvete nu.

Idag ska jag röra honung (två timmar), åka och inspektera nio bikupor (fem timmar), sätta etikett på hundra burkar (en timme) samt förbereda morgondagens marknadsdag där jag ska sälja honung (tre timmar). Jag borde också skriva, klippa gräsmattan och mig själv, tvätta, springa, baka, städa, plock svamp, putsa fönster ... Hur tusan får människor med heltidsjobb ihop sina liv?!

”Kom inte hit!”

Det finns problem med turism. Turister skräpar ner och ger ökat tryck på offentlig service anpassad för ett betydligt lägre antal invånare. Så när lokalbefolkningen på Medelhavsöar demonstrerar mot politikernas liberala syn på turism har de min sympati. Men så finns det andra ...

”Vi ser trender som pekar på att det kommer komma fler besökare framöver, en utmaning man behöver jobba med redan idag.”

Uttalandet kommer från Maria Larsson, innovationsansvarig på Visit Skåne, en organisation till för att främja turistnäringen i Skåne. Hon har säkert rätt i att det kan bli trångt på populära skånska besöksmål, som Kullabergs naturreservat, men både hon och Länsstyrelsens representant i reportaget låter otroligt negativa och besvärade över att utsocknes vill spendera sina semesterpengar hos dem i sommar.

Jag trodde att det var en bra grej för en organisation vars uppdrag är att främja turismen i regionen att det resulterar i att det kommer turister. Annars finns det en lösning – avveckla Visit Skåne och lägg de dryga femtio miljonerna de kostar varje år på något helt annat än en ofrivillig turistförening.

Nu handlar visserligen reportaget om att man infört en digital tjänst som ska minska trängseln genom att förmå turister att inte åka till redan fulla parkeringar. Det är nog bra, men sluta gnäll på att människor vill konsumera sina pengar hos er! Kommer det fem gånger fler bilar än vad som får plats, gör fler och större parkeringar, bygg ett parkeringshus eller starta en gratis busslinje juni-augusti. Ha lite visioner istället för att prata om högt tryck, trängsel och utmaningar! Sluta stöna och börja leverera!

Skattefritt sparande

Ett mejltips från Johan. Från och med nästa år ska man kunna ha ett större skattefritt sparande i ISK än idag. När glasögonsmurf... förlåt, statsministern ska det vara, berättade det reagerade en läkarstudent så här:

Ja, var ska vi börja? Kanske med matematiken. Det är riktigt att 1000 kr i månaden i 25 år blir trehundratusen, men då bortser Alma från att man drar nytta av reformen redan tidigare. Dessutom utgår hon ifrån att hennes ISK ska ha exakt noll procents avkastning under de 25 åren. Även om man räknar med en modest värdestegring på fyra procent per år borde hon ha drygt en halv miljon vid det laget. Brytpunkten trehundratusen når hon på knappt 18 år. Men sju procents avkastning redan efter femton år. Nu är även femton år en ansenlig tid, men det förutsätter också att Almas fiktiva ensamstående mamma inte har en krona nu utan börjar från noll.

Och är verkligen en tusenlapp i månaden ett rimligt sparande för en arbetande människa? Jag är medveten om att det finns de som inte kan spara mer, kanske ingenting, men eftersom jag själv ligger många tusenlappar under existensminimum bara på min konsumtion av mat och kläder tänker jag att andra kanske också kan få loss en slant där – om de prioriterar det. Den som sparar 2000 kr med sju procents avkastning når brytpunkten redan efter nio år, den som spar 3000 kr efter knappt sju. Det är också tid, men klart mindre än 25 år.

Hon har dock rätt i att Ulf Kristersson kan spara mer än genomsnittet. Alla skattesänkningar kommer att gynna rika höginkomsttagare i större utsträckning, räknat i kronor. Vad ska man göra åt det då? Gissningsvis är Almas svar att höja skatterna och dela ut mer bidrag. Det går att avskaffa allt privat ägande och göra staten allsmäktig, men det blir kanske inte ett drömsamhälle för särskilt många.

Men nu spekulerar jag. Det går tyvärr inte att ta reda på hur hon tänker kring detta. Fler än en har försökt i hennes kommentarsfält där man hittar frågor/invändningar som:

”En positiv aspekt av ISK är att det faktiskt är ett av få sätt för låginkomsttagare att ta sig ur fattigdom och förbättra sin socioekonomiska situation.”

”Grejen är att det är fel att anta att ensamstående mammor nödvändigtvis skulle ha lite pengar.”

”2019 hade 60% av svenskarna 0-300.000 sparat varav ungefär 25% av befolkningen hade mellan 150-300.000 (enligt SBAB). Så förutsatt att siffrorna ser liknande ut idag, så gynnar det en stor del av den sparande befolkningen, och inte enbart de riktigt välbeställda (även om de också gynnas av förslaget).”

”Frågan är ifall man ska avstå reformer som gör att nästan 4 miljoner sparare i Sverige ska få mer förmånliga villkor med anledning av att cirka 30 000 ensamstående mammor i Sverige har en svag ekonomi.”

”Alla skattelättnader gynnar låginkomsttagare. Sen är nog inte detta främst riktat som ett stöd till ensamstående mammor. Problematiken där är oftast större än bara det ekonomiska. Ex. Vart är pappan i bilden? Har mamman jobb? Att spara 3000 i månaden kan alla. Mamman i fråga kanske sparar i ISK 10 år innan hon blir morsa. 3000 i månaden i 10 år blir minst 500Ksek.”

”'Skattebefrielsen' drabbar förstås även rika människor, men för dem är skattebesparingen knappt märkbar, medan det blir en otroligt kraftfull start för unga människor i Sverige.”

Samtliga dessa och många fler har fått höra att de har fel, saknar läsförståelse och/eller empati samt är allmänt dumma i huvudet. Tyvärr är det väl ofta där dylika diskussioner landar, att den som inte delar offerkoftan eller fokuserar på lösningar istället för gnäll ovänligt och bestämt ombedes att hålla käften samt dra åt helvete.

Jag är helt med på att olika politisk syn ger olika svar. Några tycker att höjden av rättvisa är att alla ska få behålla sina egna pengar medan andra tycker att rättvisa är när alla har lika mycket pengar. Men att först göra ett inlägg med tydliga sakfel och sedan vifta bort all kritik med att den som inte håller med är för dum för att förstå är inte bara korkat utan också ohederligt.

Själv håller jag mig alltid för god för personangrepp, men om Alma trots sina intellektuella utmaningar fullföljer läkarstudierna håller jag tummarna för att hon inte börjar praktisera i Norge.

Lura systemet

Hösten 2021 köpte jag min första smartphone. En Samsung A21s som kostade 1393 kr. Då hade den varit ute och vänt hos en kund innan mig. Annars hade den kostat 1990 kr, men eftersom jag fick samma garanti och utrustning som om den varit helt ny tyckte jag att det var en bra deal.

Knappt fyra år senare ser jag den fortfarande som en ny telefon. Inte en skråma och jag har inte märkt att batteriet skulle ha blivit sämre heller. Däremot har jag snart slitit ut mitt andra fodral till den, men de har kostat en femtilapp styck, så det gör inte så mycket. Går inte telefonen sönder snart måste jag säkert köpa en ny för att den inte längre funkar med bank-ID eller något annat väsentligt.

Det var bättre förr!

Ingen större kris, det heller. Det finns nya telefoner för under tusenlappen och är jag villig att köpa en begagnad eller renoverad får jag antagligen ännu mer för pengarna. Jag kan ”unna mig” en dyrare telefon, men en billig har alla funktioner jag behöver.

Flera nya mobilmodeller kostar femsiffrigt. Det kan man köpa om man har glädje av det, men säg att man köper ny telefon för tiotusen vartannat år och därefter låter den gamla ligga i en låda eller ger bort den till ett barn (som säkert också hade klarat sig utan den). Då har du en årskostnad på femtusen. Om min telefon går sönder idag har den kostat mig 370 kr/år. Mellanskillnaden kan jag köpa lördagsgodis för, men om jag investerar pengarna har jag efter tio år drygt sextio tusen, efter tjugo år hundrasextio tusen.

Och som om det inte räcker går resonemanget att tillämpa på varenda grej man köper. Ett lite billigare mobilabonnemang, bilförsäkring, matkonto, cykel eller vad som helst ger på sikt stora pengar i plånboken. Ofta utan att man ens ser det som en uppoffring. Man behöver bara låta bli att köpa sånt man inte behöver, eller åtminstone lite mindre av det.