Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
En kompis tröttnade på sina otacksamma syskonbarns habegär en jul.
För att så ett litet frö tog han med dem till ett alternativt
julfirande på en välgörenhetsorganisation med samhällets fattigaste. Där fick alla dessa uteliggare samma julklapp bestående
av ett par strumpor, en tandborste och en liten tub tandkräm. God
jul! Utan att veta gissar jag att det här syskonparet fick perspektiv på sin situation och blev lite mindre materialistiska, en
julklapp så gott som någon.
Ibland
kan jag tänka att många vuxna borde ges den chansen till
insikt, och det väljer vi ju faktiskt själva. Det är sådana
fördelar man har av att vara vuxen. David Bruno heter en amerikan
som 2008 fick nog av konsumtionssamhället och bestämde sig för att
ställa sig utanför genom att ge sig själv en utmaning, The 100 thing challenge.
Som hörs lite grann på namnet bestämde han sig för att klara sig
med 100 ägodelar. Sen skulle han leva med max 100 ägodelar i ett år
och se vad som hände. För att komma dithän var han tvungen att
först ifrågasätta varenda sak han ägde, vartenda plagg i
garderoben, varenda cd-skiva.
Det han kom fram till var att resultatet inte bara var uthärdligt
utan fördelaktigt. Han trivdes bättre med sitt liv när han inte
var indränkt i grejer. Ja, och så startade han en folkrörelse,
skrev en bok, började hålla föredrag och blev rik som ett troll,
men jag tror knappast att han var så iskall att han tänkte i de
banorna när han började. Han var bara less på att leva genom sina
saker.
Men nu är han som sagt en hel industri. I hans fotspår finns
mängder av lärjungar. Googla ”100 thing challenge” eller
”100TC” och du hittar hemsidor, bloggar och föreningar som
anammat Dave Brunos principer. Det är inte svårt att förstå det.
Åtminstone i västvärlden har nog alla någon gång tänkt tanken att testa ett
enklare liv. Vi vet att vi lurar oss själva när vi shoppar loss i
hopp om att bli lyckligare. Det kanske vi blir ibland, men shoppingens enda garanterade resultat är att den gör oss fattigare.
Jag är absolut ingen asket. Jag har skrivbordslådor med fler än
100 saker, men jag tänker på de här frågorna och har betydligt
färre ägodelar nu än för tio år sedan. Det var ungefär i den
vevan jag började sälja av saker jag inte använde, som bara var i
vägen. Jag kan inte säga att jag blivit lyckligare för det, men
det går i alla fall snabbare att dammtorka.
Vi avslutar med min husgud George Carlin. Han satte fingret på många
av mänsklighetens märkligaste fenomen. Detta är vad han har att
säga om människans behov av att äga ”stuff”.
Jag vet inte om det här ska bli ett återkommande inslag i bloggen,
men åtminstone denna första månad blickar jag tillbaka på
vad som hänt. Inte att sammanfatta utfallet i siffror, det
gör jag inte ens för mig själv. Mer en allmän betraktelse.
Funderade ett tag på om jag skulle spela in detta som en video. Kanske nästa månad, vi får se. Risken är det kommer kännas lite
som Personliga nyheter:
Blev med blogg, hur tänkte jag? År 2000 startade jag mitt företag. Främst för att
idka ståuppkomik, men redan från början skrev jag andra texter
parallellt. Jag har alltid varit en skrivande människa. Jag har
också alltid varit ekonomiintresserad och eftersom jag skriver
professionellt känns det konstigt att jag i stort sett aldrig
skrivit om ekonomi. Det närmaste jag kommit är krönikor för
Svenska Spel och i Råd & Rön.
Så då tänkte jag dra igång en blogg och se vart det landar, om
jag får läsare och om det ger skrivuppdrag med ekonomitema. Eller
att folk överhuvudtaget inte orkar läsa bloggar längre, att all världslig
interaktion består av Instagrambilder och att gilla katter på
Facebook.
Nej då, hittills har det gått över förväntan. Nästan direkt
fick jag läsare, kommentarer, glada hejarop från etablerade
ekonomer, ekonomiskribenter och andra bloggare. Och antagligen minst 50 nya följare på Twitter bara tack vare bloggen. Jag är rörd och tacksam över alla reaktioner! Någon godhjärtad
människa föreslog mig till och med som gäst hos EFN:s Börslunch.
Just det lär rimligen aldrig hända, men ett par jobbförslag har
bloggen faktiskt redan mynnat ut i.
Men allt har inte gått bra den här månaden. Vid en löprunda
lyckades jag ramla och förutom en sprucken överläpp och bulor,
blåmärken och köttsår över hela kroppen lyckades jag förstöra
mina glasögon.
Ekonomiskt har april gått okej, förutom det där med glasögonen
då. Jag hoppade bl a på några IPO:er/nyemissioner. Alla har gått
plus, men jag har inte kvar något av de här innehaven. Standard är
ju att man får mycket lägre tilldelning än man begärt, och så
har man att välja mellan att köpa till eller dumpa. Inget av de
senaste posterna har känts aktuella att ligga kvar i under längre
tid.
Två andra affärer har jag berättat om. Jag ville inte kalla dem
rekommendationer, men jag trodde verkligen på dem. Det ena var att
köpa olja inför toppmötet i Doha. Det blev en slags halvmiss.
Mötet havererade, men oljan hämtade sig snabbt och jag sålde 6
procent upp redan efter ett par dagar. Det känns jättebra, men är
faktiskt den sämsta affären jag gjort på det där oljecertifikatet
som jag varit in och ur hela våren. Som bäst gav det 30 procent.
Den andra affären var att blanka Volvo inför rapporten, vilket
tyvärr visade sig bli en klockren helmiss. Men jag ligger kvar i
positionen, fast besluten om att hamna på plus så småningom. Jag
är ganska pessimistisk till börsen i allmänhet och Volvo i
synnerhet. Det må ta tid, men från hundrakronorsnivån brukar
Volvo-aktien alltid hitta lägre nivåer igen. Efter den senaste veckans sura börs står den i
94.
Denna pessimism har förresten fått mig att blanka SCA också, efter
att Carnegies Simon Blecher kallat aktien ”tokdyr”. Jag plussade
några procent, men vågade klokt nog inte ligga kvar över
kvartalsrapporten, som kom i torsdags och var bättre än väntat. Här var det ju inte förhoppningen om dåliga siffror som lockade, utan ett omotiverat högt P/E-tal. Gissningsvis kliver jag in igen, men inte riktigt än.
Andra har haft det motigare i april. Som Mehmet Kaplan, efter ett
extremistmöte för mycket, i kombination med att han verkat helt
ointresserad av sitt uppdrag som bostadsminister. Löfven kanske
glömde berätta att det var det jobbet han fått. Återstår att se
om även språkrören ryker. Åtminstone Romson hänger löst.
En annan som är rätt kall på arbetsmarknaden är sossen Veronica
Palm, kvinnan som gett könskvoteringen ett ansikte. Någon hade av
oklara skäl kommit på att hon skulle kunna leda Rädda Barnen. Att
hon helt saknar kompetens hade man kanske kommit undan med, men när
hon dessutom skulle få en miljonlön för ett styrelseuppdrag i en
välgörenhetsorganisation blev det för mycket.
En annan sosse som tack vare alla skandaler lyckades flyga under
radarn är finansminister Magdalena Andersson. Det har varit mycket
snack om lador sedan hon tillträdde. Ibland är denna lada tom, ibland
full (låter som en beskrivning av Per Gahrton). Just nu är det väl
någonstans mittemellan, men det är skrämmande att hon även denna
gång lånefinansierar sin budget. Om hon inte ens lyckas balansera
statsfinanserna i högkonjunktur, hur ska det då gå i finanskriser?
Läskigt nog kommer vi nog få reda på det.
Apropå
finansiell balans och politik har jag skrivit om amorteringskravet.
Jag är lite kluven. I princip tycker jag att lån ska amorteras, så
på det viset är det bra. Fast en annan princip jag har är att inte
staten ska styra sånt. Och förresten, varför i herrans namn ska
skattepengar tas från låginkomsttagare i hyresrätt för att
finansiera välbärgade människors villaköp genom att lånen
subventioneras?
I maj
gissar jag att jag riktar in mig ännu mer på den börsnedgång jag
tror kommer. Fler blankningar eller kanske terminshandel? Råvaror - tillbaka in i oljan och komplettera med guld och/eller silver? Och det är ju inte bara börsen som varit kall, jag hoppas verkligen att vädret
förbättras. Förra sommaren blev en utdragen höst. I år vill jag
ha värme! Igår var första dagen man kunde ana att den
ska komma till Stockholm i år. Jag är i full färd med att olja in balkongtrallen, som givetvis är hembyggd med lösvirke eftersom det både blev bäst och billigast. Här vill jag sitta i sommar, med en intressant bok och en god kopp kaffe.
Framförhållning
är ingen svensk nationalsport (även om det förmodligen är ännu
värre på många håll i världen). Igår skrev Svenska Dagbladet
att mer än var tredje svensk säger sig vara beroende av
skatteåterbäringen för att få ihop ekonomin. Här hade jag
publicerat en länk om inte de snåla jävlarna hade spärrat
artikeln för icke-prenumeranter.
Naturligtvis
är det inte så. Trots att många säger sig inte kunna spara en
enda krona mer än de redan gör skulle ingen med normala inkomster svälta
ihjäl med en tusenlapp mindre i månaden. Men det fick mig att tänka
på det här med buffert. Anne Wibble, som var finansminister -91-94,
tyckte att alla svenskar borde ha en årslön på banken.
Gud så hatad hon
blev för det! Ingenting tycks provocera så mycket som när man
påstår att det går att påverka sin egen ekonomi. Själv skulle
jag bli mer provocerad om någon påstod motsatsen.
Har det blivit
bättre sedan Wibbles uttalande? Nej, det har såklart blivit ännu
värre. Skuldkvoten (hushållens skulder i andel av disponibel
inkomst) har ökat stadigt under det dryga tjugotalet år som har
gått, från 94 procent 1996 till 176 procent 2015 och en debattartikel i DI gissar att denna siffra kommer fortsätta att stiga. För svenskar med
bolån är siffran 300-500 procent, beroende på var i Sverige de
bor. Vad tror ni händer när boräntan går upp från 1-2 procent
till 6-7 procent? Det lär vi få se.
På
något vis kan jag förstå att bomarknaden i storstäderna gör att
många måste skuldsätta sig för att ha någonstans att bo, men det
är inte samma sak som att man inte kan ha ett sparande. En
Sifoundersökning 2011 visade att 29 procent av svenskarna inte ens
har tiotusen kronor sparade. Då riskerar varje oförutsedd utgift att bli en kris, som ett akut tandläkarbesök eller nya däck till bilen. För att inte tala om hur chanslös man
skulle vara med dubbla hyror vid en flytt, eller en månad utan
inkomst om man byter jobb.
När
jag administrerade löner (på den tiden jag själv hade lön) ringde
en kollega från semestern. Han hade inte fått sin semesterlön och
nu var han tvungen att få den i en extra utbetalning typ inom en
kvart. Han fick sina pengar, men i mitt stilla sinne tänkte jag att
med den bristen på marginaler kanske man ska fira semester hemma,
förslagsvis med övertidsarbete.
Men
okej, det var hans pengar som han redan borde ha fått. En kompis
berättade nyligen att en av hans anställda ville ha förskott på
lönen eftersom hon fått en räkning på fordonsskatten. Vi pratar
alltså om en kostnad på en tusenlapp eller två som man dessutom
borde kunna räkna ut skulle komma. Vad är det för fel på folk?!
Kan
vi inte enas om att varje svensk borde ha åtminstone en normal
månadslön i buffert? Den behöver inte finnas disponibel på ett
bankkonto, men den ska finnas sparad/investerad. Fast själv kommer
jag fortsätta tycka att Wibble slog huvudet på spiken, vuxna
människor med ambition att ha ”en ordnad ekonomi” bör
åtminstone sträva efter en sparad årslön. Eller fler.
Aktier i förlustbolag tenderar att rasa. Ingen
raketforskning i det uttalandet, men man ska leva som man lär också.
Mina första
aktier köpte jag i mitten av 80-talet, men det var först strax
innan millennieskiftet jag började handla på allvar. Kort resumé
för er som inte var med då eller har kort minne:
En samling
IT-bolag med unga, hungriga ledare steg som raketer. Visserligen hade
de aldrig redovisat vinst, men att det fanns pengar att göra på
internet var det ingen som betvivlade. Och trots att de inte hade
några vinster kunde de köpa upp konkurrenter och andra till synes
tillväxtfria ”tillväxtbolag” genom att betala med egna aktier
och optioner som värderades allt högre ju fler konkurrenter de
köpte och ju längre tiden gick.
Jag gjorde som alla andra – köpte, sålde och köpte tillbaka igen. En del aktier blev kursdubblare på bara någon vecka. Men så gick det som det gick, marknaden började undra om det fanns substans bakom löftena. I många fall gjorde det inte det. En akties värde är en uppskattning av framtida vinster och om ingen tror på en framtida vinst blir aktien värdelös.
Och jag hängde med aktierna ner i väntan på vändningen som aldrig kom. Bolag som Framfab, Icon Medialab och Adcore gick från hundralappar till att plötsligt redovisas i ören. Jag förlorade massor av pengar, men vann en kunskap: i slutändan är det vinsten som räknas. Hur hajpat och haussat ett bolag än är – börjar de inte till slut tjäna pengar rasar de ner i källaren.
Idag handlar jag
nästan uteslutande aktier i företag som går med vinst. På det
viset missar jag många bra affärer, men jag missar ännu fler
förluster. Idealet är såklart att hitta morgondagens storbolag
medan de fortfarande är nya och ”billiga”, men hur ska man veta
vilka de är? Vore jag road av lottsedlar skulle jag handla triss,
helt courtagefritt.
Med facit i hand
borde man ha ägt Fingerprint hela 2015 eftersom aktien rusade trots
att bolaget gick med brakförlust. Jag är inte bitter (okej, lite
då) över att ha missat resan från 30-kronorsnivån upp till dagens
kurs runt femhundringen. Å andra sidan har jag sluppit vara med i
krascher som Nordic Mines, Eniro, Mavshack... Under en livstid kan
listan över aktier som tokrasar när luften går
ur göras hur lång som helst. Vägen till framgång går inte i
första hand ut på att pricka de stora vinnarna utan att undvika de
stora förlorarna. I alla fall min väg.
Jag
skrev ju en text om secondhand-försäljning, men tänkte gå in lite
mer i detalj på det optimala tillvägagångssättet och svara på
frågorna vad, var och hur. Det här ämnet kan jag efter att ha sålt
möbler, skor, leksaker, skivor, filmer, böcker, klockor, mynt,
prydnader, vaser, köksgeråd, porslin, vitvaror, handfat, väskor,
bilar, bildelar, cyklar, telefoner, tavlor, musikutrustning... Det
var förresten lite svar på frågan:
Vad
Det
är lätt att bli hemmablind för sina egna tillgångar. Särskilt
när det handlar om sånt man inte längre sätter värde på. Kolla
runt på nätet och se vad andra säljer, och hur mycket de tar
betalt. En del är såklart rena fantasier, men på auktionssajterna kan man
se kundernas bindande bud. Det är betydligt mer inspirerande att
gräva fram gammal lump från vinden när man vet att en likadan
sålts för hur mycket som helst.
Var
Det
gäller att sälja rätt sak på rätt plats. På Blocket säljer man
till ett förutbestämt pris (och är beredd på prutande).
Annonskostnaden ligger fast, från 20 kr upp till 125 beroende på
kategori, oavsett om varan säljs eller inte. De flesta kunderna vill
hämta och betala kontant, men genom att erbjuda fler
leveransalternativ ökar chansen att sälja.
På
Tradera lägger man upp auktioner och betalar normalt tio procent av
köpeskillingen i avgift. Lämpar sig bäst för sånt som går att
skicka, även om man kan erbjuda avhämtning. Om varan förblir osåld
slipper man betala avgift. Därför kan man sätta ut sånt man inte
vet om det är värt något och eftersom det är auktion är man
åtminstone i teorin garanterad ett marknadsmässigt pris. Och optimera chansen till budkrig genom att sätta en sluttid när så många som möjligt har tid att sitta och bjuda, förslagsvis söndag eftermiddag (och undvik storhelger, krock med större idrottsevenemang osv). Jag
glömmer aldrig när min gamla kantstötta dalahäst drog iväg till
1400 spänn, varav sista tusenlappen sista fem minuterna.
Böcker
och skivor kan man sälja på Bokbörsen där såväl antikvariat som
privata bokmalar trängs. Även här slipper man undan avgiften så
länge man inte säljer. För de dyraste ”soporna” finns
Bukowskis, Stockholms Auktionsverk och Lauritz. Lite högre kostnader, men det
kan det vara värt. Sedan finns det specialsajter för både ditt och
datt. Varenda hobby har ett eget forum med en köp&sälj-avdelning.
Men hoppa över rena secondhandförsäljningssajter som är gratis. Man brukar ju säga att gratis är gott, men att detta är gratis beror på att tallriken är tom. Tid är också pengar.
Hur
Att
många är tveksamma till att handla av privatpersoner beror på
osäkerhet. Man vill veta vilken garanti man har, vad frakten
kostar och framförallt vad man köper. Så läs på så att du har
svaren och var tydlig (tänk på att folk är idioter). Annonsen bör
besvara de frågor du själv hade ställt. Ta bra bilder där varans
skick framgår. Skriv allt du vet, både om historik och eventuella
skavanker. Lämna telefonnummer på Blocket och mailadress på
Tradera, och svara snabbt på eventuella frågor. På Tradera kommer
du betygsättas. Ett högre betyg ökar antalet framtida budgivare
och därmed priserna, så se till att förtjäna ett högt betyg genom
att hålla vad du lovar.
Det
finns en fördel till med att vara ärlig. Nej, inte att man kommer
till himlen! Men sura kunder kostar. De tar tid och så mycket
pengar vinner man knappast på att luras att det skulle vara värt gnäll och
trassel. Snabba affärer ger snabba pengar och ett tomt förråd, och
då är det faktiskt både lönsamt och kul att städa. När upplevde
du den känslan senast?
Aftonbladet presenterar tillsammans med Hotels.com en lista över hur
mycket olika nationers turister betalar för hotell vid Sverigebesök.
Artikelrubriken inleds med ”Avslöjat” på det där härligt
självgoda Aftonbladetviset. Sedan skriver man om de ”snålaste”
(just så, med citattecken för att skoja till det) turisterna som
att det skulle vara något dåligt att betala så lite som möjligt
för rummet!
Det är ju vad Hotels.com går ut på, att försöka hitta det
billigaste hotellrummet. Visst, jag vet att man kan filtrera fram
femstjärniga hotell och sedan sortera dem efter högst pris, men
ingen använder ju sidan så. Själva undersökningen då, vad kom de fram till? Detta:
Jaha, polackerna är mest ekonomiska. Men så är de väl sällan
turister utan hantverkare som ska bo här en längre tid. Undrar om inte det även gäller balter och ryssar. Grekerna på
fjärdeplatsen – hur hade de ens råd att åka hit? Eller ork... Kanske är de
asylsökande från Syrien som drog en rövare vid gränsen.
Apropå rövare är jag skeptisk till tyskarnas femteplats. Jag
trodde tysk lag föreskrev att tyska medborgare på utlandsvisit
måste bo i en älgbeprydd husbil och släpa med sig all mat och
drivmedel från hemlandet.
I slöseritoppen hittar vi nästan idel långväga resenärer från
skrytländer. Och så Norge då som antagligen tycker att de lika
gärna kan satsa rejält när lyxsviten kostar som norska vandrarhem. Då är jag mer förvånad över schweizarna som jag trodde var balanserat fôlk.
För övrigt tycker jag att allt är ganska dyrt. Jag är själv van
vid absolut lägsta hotellstandard eftersom det är där det har
landat både när jag betalat själv och när artistbokare fixade
hotellrum på den tiden jag kuskade runt Sverige och skämtade. Ni vet,
sådana där rum med brun korkmatta, fönster mot en tegelvägg, utan egen toa och med en 14-tums-tv fastskruvad i
golvet – som att någon skulle ha försökt sno den annars...
Stockholms (och när kvällstidningar skriver "Sverige" brukar det vara huvudstaden som avses) billigaste hotellrum kostar enligt Hotels.com 153 kr, i
Gamla stan. Men okej, då är det sovsal med åtta bäddar. Där drar
till och med jag gränsen. Men för 600 kr får man ett eget rum i
Älvsjö. Ser lite ut som en fängelsecell, men jag har den egenheten att
jag brukar blunda när jag sover. Några 1413 kr, som singaporianerna
hade jag inte betalat under några omständigheter.
Men om vi ska titta på riktiga lågprisalternativ kostar en campingstuga 400-500 kr per dygn. Är man några stycken kan det bli billigare än sovsalen i Gamla stan. Särskilt om ni inte reser i mitten av juli. En
airbnb-lägenhet i Stockholm går att hitta för 200-300 kr.
Jag får nog ändå säga att stugan är mitt favoritalternativ. Särskilt om alternativet är ett Scandic Hotel som inte renoverats sedan Torbjörn Fälldin var statsminister.
Titt som tätt (tätare och tätare?) ramlar det in erbjudanden i
aktiedepån med rubriker som ”ägarspridning genom nyemission”,
”Svenska Humhum AB emitterar preferensaktier” och ”teckning
utan företräde”. Annars kan det stå IPO, som betyder ”Initial Public Offering”. På ren
svenska är det alltså erbjudanden till nya eller gamla aktieägare att
på det ena eller andra sättet köpa in sig i ett företag. Ibland i
samband med börsnotering, ibland är det ett redan noterat företag
som behöver pengar.
Ska man slå till då? Först får man ställa sig frågan om man
tror på företaget och affärsidén. Men även om man gör det vill
man ju inte handla för dyrt. Nyemissioner på gamla aktier brukar
betyda att bolaget behöver pengar, vilket antingen kan bero på att
det är slut på kontot eller att de ska göra ett större
företagsköp. Ska de handla upp en konkurrent finns det
förhoppningsvis något konkret att räkna på. Har de gjort slut på
kassan utan att få fart på försäljningen tänds en varningslampa
med olika watt-tal för olika företag. Är det tre månader sedan
förra gången och då sa vd:n att de skulle klara sig i flera år,
tänds en hel ljusramp av varningslampor.
Oftast är erbjudandet utrustat med en rabatt gentemot
befintliga aktier, men rabatterat är inte nödvändigtvis detsamma
som billigt, så räkna på det och försök klura ut vad som kommer
att hända med aktiekursen i samband med emissionen. Googla runt och
kolla vad de gamla ägarna säger, är de förhoppningsfulla eller
känner de sig svikna och lurade? Fråga varför, om det inte
framgår.
När det gäller börsintroduktioner är det i praktiken omöjligt
att veta vad som är ett rimligt pris. Ska Humhum AB handlas till P/E
10 eller 30? För att krångla till det ytterligare får man ofta
inte veta exakt prislapp utan erbjuds att teckna aktier till priset
14-18 kr/styck. Tänk dig det på ett redan noterat bolag: ”Idag
kommer Autoliv-aktien kostar någonstans mellan 850 och 1100 kr, vill du köpa?”
Även antalet är en chansning. Bara för att du tecknar 5000 aktier
för 14-18 kr/st (=70000-90000 kr) är det inte säkert att du får
dem. För femton år sedan brukade man lotta ut aktier i det här
läget, så att man antingen fick i närheten av det antal man begärt
eller inga alls. Nuförtiden brukar det istället smetas ut så att
ingen blir nöjd. Om intresset är stort får du kanske 200 aktier
för runt 3000 spänn, men du var ändå tvungen att ha 90000 kr på
kontot utifall att. Fördelen med övertecknade erbjudanden är att
de brukar få aktien att ta fart uppåt. Alltså: antingen är det en
bra affär, men då blir den så liten att du inte får någon större
glädje av den, eller också är det en sjunkbomb och då får du hur
många du vill.
Jag känner både de som konsekvent hoppar över sådana här
erbjudanden och hellre går in i ett bolag en stund senare, när man
sett åt vilket håll det är på väg, och de som tecknar allt de
kommer åt eftersom det mesta går uppåt åtminstone första
timmarna. Även om man inte får mer än en bråkdel av antalet man
önskat får man glädjas åt den procentuella ökningen. En relativt
riskfri tusenlapp på tjugo minuter är faktiskt inte kattskit.
Jag hade fjorton sådana här erbjudanden på min depå i helgen och
bestämde mig för att tacka ja till tre. Normalt brukar jag nog
ligga lite högre, men jag kände mig grinigare än vanligt. Resurs Holding, Litium och Gabather tänkte jag äga. Åtminstone en kvart, sen får vi se.