Transportlöpning

Jag bor två mil från Stockholms city. Att köra bil dit tar 20 minuter utan vägarbeten och mottrafikanter, annars kan det lätt ta en timme. Att åka kollektivt tar trekvart, men det bygger på att buss och tåg är i tid, att övergångarna klaffar perfekt och att jag ska exakt till Centralen. Har jag en tid att passa, som dessutom kräver tunnelbana och/eller promenad får jag starta en och en halv timme innan jag måste vara framme. Ungefär samma om jag tar bilen för den blir man inte av med i brådrasket.

Tidsmässigt är det därför inte ett helt galet alternativ att springa sträckan, och en fördel är att jag då vet mycket mer exakt tidsåtgång. 5 min per km ger en totaltid på en timme och 40 minuter, i 5.30-tempo tio minuter till. Det är ungefär där mitt spann ligger.

Stilstudie... eller nåt

Prismässigt kostar det mig 54 kr att åka kollektivt, enkel resa. Bilkostnaden är svårare att beräkna eftersom den hänger på eventuell biltull och p-avgift, men den blir sällan billigare. Löpningen kostar en tia i skoslitage (c:a 5 kr/mil eftersom mina skor brukar kosta 600-750 kr och hålla 120-150 mil), men eftersom jag ändå springer känns det märkligt att ens räkna det som en kostnad.

Första gången jag tänkte i de här banorna var när jag hälsade på en kompis vid Globen. På vägen dit var första bussen inställd. Nästa kom i tid, men väntade sedan på bättre tider (som aldrig kom) i minst fem minuter. Att den var tokfull eftersom bussen innan var inställd gjorde inte resan trevligare. Och som om inte det räckte anslöt snart en mellanstadieklass på speed. Pendeltåget jag hade tänkt åka med missades med bred marginal. Sedan var det tunnelbana till Gullmarsplan och en sluttid på närmare 1,5 timme.

Efter lunch och skvaller bytte jag om till löparkläder och sprang hem. 22 km på två timmar – ren njutning. Jag sprang till och med en liten omväg genom Hagaparken och njöt av att slippa skrikiga barn och stanken av tantparfym.

Nu har ju löpning också sina begränsningar. Att springa 15-20 km till ett möte går fint, men ska jag springa hem blir det 30-40 km, vilket sällan känns lika lätt, särskilt inte med packning på ryggen. Dessutom brukar jag bada i svett efter att jag sprungit. Så länge jag är ute går det fint, men stannar jag rinner det till. Oavsett vart jag ska måste jag därför ha ombyte och duschmöjligheter för att springa tur och retur.

En variant är att åka kollektivt ena vägen. En annan är att gå dit och springa hem. Men då tar det tid istället. Att gå två mil tar mig tre timmar. Med en tvåtimmars löprunda hem blir ett enkelt lunchmöte ett heldagsäventyr. Jag är en tanig kontorskille, inte Ola Skinnarmo!

I somras skrev jag ett inlägg om att gå som spartips. Transportlöpning känns lite mer hardcore, men är ändå något jag gör då och då. Förutom att hälsa på människor med dusch springer jag och handlar mat, skickar paket eller lämnar böcker på biblioteket. Att springa med packning vänjer man sig vid. En del bättre än andra:

Från Stockholm Marathon och jodå, token kom i mål

Tecken på samhällskollaps

Att många aktier på Stockholmsbörsen ligger på all-time-high och P/E-tal långt över 25 tycker jag är skäl nog att förbereda sig för en nedgång, men som om inte det räckte vill jag passa på att ifrågasätta svenska statens tillstånd i största allmänhet. Några skäl att frukta en nationell kollaps:

Blåljuspersonal kan inte längre upprätthålla sin verksamhet

Att polisen är som den är kan till viss del skyllas på rikspolischef Dan Eliassons totala avsaknad av kompetens, men det verkar sitta djupare än så. Aldrig tidigare har så många blivit besvikna över mottagandet av deras larmsamtal. Kommer man ens fram är det långt ifrån säkert att man får hjälp. Döende människor får nobben eller luren i örat. Kommer trots allt ambulansen kan det ibland ha gått så lång tid att patienten ändå avlidit, eller får värre skador och längre rehabilitering än nödvändigt.

Då är polisen renhårigare, som ibland helt enkelt säger att de inte har någon bil att skicka ut. Eller också är den så långväga att ärendet är överspelat vid ankomsten. Detta i kombination med att främst landsbygden fått allt sämre polisbevakning har resulterat i att väktare eller medborgargarden tvingas göra det jobb polisen skött tidigare.

Vården går på knäna

En bra indikator på ett lands tillstånd är hur det tar hand om gamla och sjuka. Allt oftare ser jag notiser om personer närmare 100 år gamla som nekas plats på äldreboende för att de anses ”för friska”. Och kanske lika bra det när man läser om andra åldringar som glömts bort i korridorerna, hungriga och nerpissade.

Samma sak med den övriga vården. I sommar har vi kunnat läsa om en kvinna som skickades hem från BB på grund av platsbrist trots tecken på havandeskapsförgiftning. Dagen därpå var barnet dött. Några veckor senare ledde en annan platsbrist till att en livsnödvändig canceroperation ställdes in. Min känsla är att detta händer oftare än tidigare, och min bestämda uppfattning är att det inte ska hända alls i ett friskt samhälle.

Budgeten går inte ens ihop i bra tider

När regeringen tillträdde för två år sedan var det ett fasligt tal om tomma och fulla lador. Det är inget nytt, den nya regeringen skyller alltid på företrädarna och vice versa. Jag tänker inte spekulera i när ladan tömdes, men konstaterar att den nu är tom, taket läcker och bärande balkar knakar betänkligt. Statsskulden ökar trots högkonjunktur! Kan vi inte få ihop ekonomin när det går som allra bäst kan var och en förstå vad som kommer att hända i tuffa tider.

Brain drain

En förutsättning för framtida tillväxt är att dagens entreprenörer stannar kvar i landet och att fler tillkommer. Känns det som en beskrivning av Sverige? Nej, tvärtom tappar den svenska skolan snabbt mark i internationella jämförelser. Att morgondagens Kamprad, Niklas Zennström och Daniel Ek ens börjar sin bana i Sverige blir allt mer osannolikt.

Och hur är det med dagens entreprenörer. De inte bara hotar med att lämna Sverige, de går från ord till handling. Fler och fler får nog av svenska skatter och byråkrati. Människor i min egen omgivning som jag trodde skulle leva hela sina liv i Sverige har nu handfasta planer på att ta sig härifrån. Häromdagen hörde jag en intervju med den gamle piratpartisten/anarkisten Rick Falkvinge. Han sa ungefär likadant: ”Alla jag känner har antingen redan flyttat eller är på väg att flytta. Det pågår redan en brain drain från Sverige av enorma mått”.

Sverige kan säkert klara sig utan Rick Falkvinge och hans kompisar, men om alla som ska skapa morgondagens jobb känner att Sverige inte är landet som tillhandahåller kompetent arbetskraft är vi rökta på riktigt.

Det var dagens vitamininjektion från herr Dysterkvist. Kanske har jag fel. Jag hoppas att jag har fel, men jag är samtidigt fast besluten att inte följa det sjunkande skeppet med skygglapparna på.

Pengars värde

Såväl fattiga utan utbildning som rika nationalekonomer säger då och då att pengar i sig inte har något värde. Hela poängen med pengar är vad man kan byta till sig mot dem. Jag håller inte riktigt med utan anser att pengar har ett egenvärde, att jag faktiskt känner trygghet och glädje av att ha dem på kontot.

Visst, det var enklare när man använde guldmynt. Dagens mynt och sedlar är ju bara symboliska, för att inte tala om digitala pengar på internetbanken.

Men om pengars värde fortfarande känns abstrakt, se dem som möjligheter. En möjlighet kan definitivt ha ett värde. Att ha en fulltankad bil utanför dörren innebär möjligheten att åka iväg. En trevlig sommarstuga innebär möjligheten att ta sin bil dit. Backar vi ett steg innebär pengar på kontot möjligheten att köpa bilen och sommarstugan. Fan vet om tankegången blev mer begriplig av det, men jag försökte.

Kontentan är i alla fall att jag blir glad av att se när pengarna på mitt konto blir fler. Man kan säkert argumentera för att anledningen att jag blir glad av mina pengar är för att jag saknar andra, mer reella skäl att känna glädje. Så kan det vara, det vet ingen av oss. Jag är ändå övertygad om att jag är lyckligare än jag hade varit om jag vore fattig. Det går såklart inte att mäta lycka i pengar, men att pengar inte kan skänka sin ägare lycka tror jag är en myt, antingen skapad av fattiga eller av rika som inte pallar deras avund. Nåväl, var och en blir salig på sin tro.

SCA, dubbelt upp eller två ruttna halvor?

Jag började spekulera i en nedgång av SCA i våras när Carnegies Simon Blecher kallade aktien ”tokdyr” på P/E 25, vilket han tyckte var ungefär dubbelt så högt som rimligt. Häromdagen var P/E-talet uppe i 33 då (utifrån min horisont) skiten träffade fläkten när bolaget gjorde allvar av den plan man diskuterat i decennier, att dela upp bolaget i en skogs- och en hygiendel.

Ni som följt bolaget vet vad som hände. Eftersom så gott som alla analytiker redan hade köprekat aktien blev det tummen upp runt om och den hoppade upp drygt 10 procent på ett bräde.

Jag satt och sitter med säljpapper, så jag gjorde inte precis vågen i onsdags. Tanken att sälja gjorde såklart en promenad i skallen, men så tänkte jag: Nej. Om bolaget var för dyrt igår är det inte mindre övervärderat tio procent högre. Just nu är P/E-talet 35, det känns sjukt!

Kanske är en uppdelning bra för bolaget. Det är i nuläget en spretig verksamhet där utländska investerare ofta ser SCA som ett konsumentbolag, medan svenskar tenderar att tänka på det som ett skogsbolag med timmer och pappersbruk på menyn. Skogsbolag har en tendens att vilja gå ihop med andra skogsbolag. Jag har själv jobbat i den branschen och det kändes som att det stod nya koncernnamn på entréskylten varannan månad. Det renodlade skogsbolaget SCA skulle t ex kunna gå ihop med Holmen, vilket knappast hade varit möjligt för skogs-, hygien och konsumentbolaget SCA.

Men även om uppdelningen är bra för bolaget är det inte nödvändigtvis bra för aktiekursen. Om aktien, som jag tycker, är för dyr är det en fördel att ha en spretig och svåranalyserad verksamhet. SCA 2016 är inte en lätträknad plånbok utan snarare tivolits ”hemliga låda” som kan vara värd lite vad som helst, om jämförelsen ursäktas.

När NCC avskiljde sin bostadsdel i det separata bolaget Bonava tyckte jag som aktieägare att det var en bra idé (jag har kvar aktier i bägge bolagen). Jag hoppas och tror att min skepsis den här gången inte handlar om att jag sitter på den andra sidan.

En av de mindre vetenskapliga problemen för SCA:s ledning, historiskt kända för sin vidlyftiga representation, stod Bornold & Benson i Sparpodden för när de konstaterade att tidigare SCA-ledningar kunnat åka både på Formel 1-tävlingar i Brasilien i samband med hygienkundbesök, och på dyra jaktresor till den norrländska skogen. Med uppdelningen försvinner denna "synergieffekt".

Istället vill jag avsluta med Blechers ord från EFN:s Börslunch i våras (innan den pissiga Q2-rapporten) där han pratade om hur SCA såg ut då, men också vad som skulle hända vid en uppdelning.

Jag kan inte svära på att jag vågar behålla min position till varje pris, men i det här skedet gör jag det.

Det jämnar inte ut sig

Fyra personer har precis beställt in notan och nu börjas det. ”Tar du det här så betalar jag nästa gång.”, ”Det är något strul med mitt kort, men jag kan betala er cash nästa vecka.”, ”Vi kan väl dela rakt av, det jämnar ju ut sig.”

Nej, det jämnar inte ut sig. Den som köpte dyrast mat och ett udda årgångsvin kommer att göra det nästa gång också, och samma Ove Sundberg-typ som har ”något fel” (=slut på kontot) på sitt Visakort kommer att ha det då med.

Det är kanske enklast att splitta notan rakt av, men det är inte särskilt mycket svårare att räkna ut vad var och en har beställt och stå för sina egna kostnader. Det blir dessutom rättvist och tar bort risken för att en känner sig utnyttjad, en annan får dåligt samvete och en tredje helt felaktigt tror sig ha betalat alldeles för mycket.

Nej, jag sitter inte och tittar snett på den som betalt mindre dricks än jag. Jag tycker bara att åtminstone en ungefärlig rättvisa är att föredra. Sen finns det massor av andra parametrar, t ex om jag initierat middagen för att jag behövde fråga en av de andra matgästerna om råd eller om jag vet att en av dem har det väldigt knapert. Jag har ett rättvisepatos, men jag är inte ett statligt verk.

Ge mig bara kvittot och jag ska dela upp det på kronan person för person. Det blir exakt och det går snabbt. Och tro mig, min första prioritet är att se till att jag inte betalar för lite själv. Jag vill inte anses som girig, helt enkelt för att jag inte är det. Men nej, jag vill inte heller betala en extra hundring för någon annan bara för att vi ätit eller druckit ihop. På samma sätt kommer jag inte hem till dig med min elräkning och säger: ”Äh, du tar den va? Det jämnar ju ut sig.”

Tjäna pengar vs tjäna pengar

”Det ska löna sig att arbeta”, sa Stefan Löfven så sent som i våras. Annars är det väl främst en högerdevis att arbete ska ge mer pengar till arbetaren än till staten. 1996 kom en moderat motion av bl a partiledaren Carl Bildt och hans efterträdare Bo Lundgren som just hette ”Att kunna leva på sin lön”. Alla från vänster till höger och från LO till Svenskt Näringsliv tycks överens om att det är lite finare att tjäna pengar på att arbeta än något annat.

Så varför är det inte så då? 1999 hade jag högre lön än någonsin och när deklarationsblanketterna kom kunde jag konstatera att trots att jag slagit lönerekord var siffran för ”inkomst av kapital” nästan exakt lika hög. Det skilde typ tjugo spänn. Att ränta-på-ränta-effekten på ålderns höst får kapitaltillväxten att gå förbi löneutvecklingen är inga konstigheter, men jag var 28 år gammal, hade ett mellanchefsjobb och tjänade ändå inte mer på mitt arbete än på mina pengar.

I samma veva dök fenomenet daytrading upp. Åtminstone var det då jag började höra talas om det i större skala. Oftast i varnande ordalag i media: Det här är inte för alla, nästan inte för någon... Men se då till att det lönar sig bättre att jobba än att flytta sina pengar!

Företag behöver investeringar. Att privatpersoner satsar pengar i näringslivet är av godo och behöver premieras. Inte ens de förhatliga riskkapitalisterna är per automatik onda människor som dyrkar Satan och äter spädbarn.

Jag tycker att arbete ska löna sig bättre än passiva investeringar. Idealiskt vore såklart om skattesatserna kunde variera med nyttan. Vårdare på ålderdomshem kunde slippa skatta medan telefonförsäljare fick betala minst 100 procent i inkomstskatt. På samma sätt kan jag tycka att riskkapital till ett nystartat företag som försöker lösa cancergåtan kunde beskattas lägre än reavinsten efter ett tre minuter långt innehav i Philip Morris. Ännu en fråga för Folkhatarpartiet Håll Käften (fhk!) att ta tag i när vi kommer till makten. Vi måste bara starta först.

Stor service från små leverantörer

Föredrar ni att handla av små eller stora leverantörer? Stora företag har i regel större resurser, stabilare hemsida, längre öppettider och fler som jobbar med kundservice. Men hur intresserade är de?

Jag har bytt webbhotell några gånger. Aldrig på eget initiativ utan för att leverantören inte längre erbjudit vettiga tjänster till vettiga priser. Ett företag köptes upp av en större konkurrent och chockhöjde priset. Jag bytte till ett mindre webbhotell. Det funkade bra något år, tills de bestämde sig för att lägga ner sitt webbhotell som tydligen bara var en liten bisyssla till deras egentliga verksamhet.

Mitt tekniska kunnande är rätt begränsat och varje gång jag byter leverantör blir det strul. Domänen ska pekas om till nya DNS-servrar, gamla filformat måste byta ändelse, gemener istället för versaler eller något annat som tar mig timmar eller dagar att klura ut. Senast det begav sig bestämde jag därför att nu ville jag ha tag i ett stort företag som skulle fortsätta i åratal.

Det blev precis tvärtom. Ett företag jag aldrig hört talas om var billigast på det jag ville ha. Jag ringde dit och fick en bra känsla. Så jag pekade om, bökade till och höll tummarna, igen. När jag fick problem mejlade jag kundtjänst och fick varje gång svar från samma kille. Och vänta... var det inte samma namn som den jag pratade med innan jag bytte leverantör? Så typiskt, mitt mål att hitta ett stort företag verkade ha resulterat i att jag nosat fram ett enmansföretag!

Men varje kontakt var positiv. Snabba, raka svar och fullt engagemang. En gång mejlade jag på påskafton och tänkte att jag med lite tur skulle få svar nästkommande vardag. Men nej då, tjugo minuter senare hade jag ett trevligt svar i inkorgen med klara besked som löste problemet. När får man det engagemanget från Telia eller något annat miljardbolag, det händer ju inte!

Dock har det hänt en gång tidigare. En vinter beställde jag ett par stövlar på internet av ett litet familjeföretag, men det blev något strul med betalningen. Jag missade att klicka i någon ruta och drabbades av en postförskottsavgift jag ville slippa. Så jag mejlade för att höra om jag inte kunde slanta in pengarna på något konto istället. Jodå, jag fick ett kontonummer. På nyårsdagen!

Min första optiker var enmansföretagare utanför alla kedjor och stordrifter. Han hade inte ens kundregistret datoriserat utan körde med kartotek. Han var inte billigast vare sig på glasögon eller linser och eftersom jag är en snåljåp borde det ha skurit sig många gånger om. Men det gjorde det inte för hans service var värd priset. Jag vet inte hur många linsbehållare jag fick gratis trots att han lätt hade kunnat ta några tior varje gång. Eller hur många gånger han tittade på mina ettårslinser efter sexton månader och konstaterade att de skulle hålla några månader till.

Vetskapen att inte bli blåst trots goda chanser är värd hur mycket som helst. Jag behöll optiker när jag flyttade. När jag flyttade tillbaka flyttade han sitt företag och jag fortsatte åka dit tills han la ner firman och gick i pension. Hade han fortsatt att ta emot kunder i sitt hem hade jag åkt dit också. ”Skulle ha gått till Specsavers...” Så fan heller!

Tyvärr är väl den typen av företag på väg ut. Överhuvudtaget känns service och yrkesstolthet som snart bortglömda traditioner. Kanske biter vi oss själva i foten när vi jagar lägstapriser. Kanske är det en oundviklig del av den så kallade utvecklingen. Tråkigt är det hur som helst.