Selektivt minne

Hjärnan är en intressant muskel. Det sägs att vi bara använder tio procent av dess kapacitet (även om jag stött på människor som redan från start bara har en tiondels hjärna). Det borde alltså finnas plats där, men ändå fyller vi inte upp hårddisken utan sållar friskt.

En sållningsmetod är att vi uppskattar istället för att använda faktiska data. I många fall är det bra, annars skulle vi bli som Rainman. Men det innebär också att vi istället för att ha koll tror oss veta en massa saker som egentligen förhåller sig på ett helt annat vis.

Många traders gillar statistik och det finns en anledning. Statistik rätar ut frågetecken. Visst, man kan jämföra aktieportföljens värde över tid, och jämföra den med index, men med statistik kan man också ta reda på vad man tjänar pengar på. Och – ännu viktigare – vad man inte tjänar pengar på. Jag kan tycka att det är kul att handla med indexoptioner, men förlorar jag pengar på det bör jag sluta eller byta strategi. Kanske ska jag bara handla med fonder, eller bara med cykliska aktier. Tjänar jag pengar på att prioritera utdelningsaktier eller är den där sköna magkänslan utdelningen ger första tecknet på blödande magsår, eller i alla fall en blödande depå?

För att göra denna bloggs hundrade pokerreferens (jag ber om ursäkt, men det är ett bra och tydligt jämförelseområde) går tio procent av nätpokerspelarna med vinst, lika många går jämnt upp och resterande 80 procent går med förlust. Varför fortsätter då förlorarna spela? Antagligen för att de inte vet om att de förlorar. De kanske har spelkontot för att tippa fotboll och har ingen aning om vart pengarna tar vägen, annars kunde de göra något åt det. En del skulle kunna vinna om de gick ner till rätt nivå eller slutade spela vissa turneringsformer eller tider på dygnet. Precis som på börsen tar man inte reda på fakta utan nöjer sig med antaganden och förhoppningar.

Samma sak med rena förlustaktiviteter, som att handla mat. Jag har tidigare berättat att jag lägger 663 kr i månaden på mat, inkl hygienartiklar och alkohol. Vanligen veckohandlar jag, och det borde då kosta 155 kr. Men det gör det ju inte, det kostar allt från en femtiolapp till en femhundring. Utan statistik hade jag inte haft en aning. Antagligen hade jag dragit slutsatser ifrån ett par enskilda inköp och sedan trott att de vore genomsnittliga.

Om jag skulle vilja ändra mina konsumtionsvanor vore nästa steg att bryta ner kostnaden och därefter räkna på hur mycket jag skulle spara på att t ex baka allt bröd själv. För statistik ger verktyg, det är därför traders sitter med sina Excelsnurror. Vet man inte hur verkligheten ser ut går den inte att förbättra.

Det är ingen slump att schemat inte har något avslut, den här skiten ska göras igen och igen hela livet.

Dra-åt-helvete-pengar

”Vad sparar du till?” är en fråga man ofta hör. Mitt svar är i mångt och mycket att jag vill ha dra-åt-helvete-pengar. En av de första jag hörde prata om dra-åt-helvete-pengar var Leif G W Persson. Själv påstår han sig ha fått det ifrån Jan Guillou, men jag har svårt att tro att Guillou hittat på något så mästerligt.

På engelska finns uttrycken ”fuck-off money” och ”fuck-off fund”, men de verkar användas så sparsamt att jag tvivlar på att fenomenet har engelskt ursprung. Det här hade varit en utmärkt fråga till Språket i P1, innan det blev omgjort till ett barnprogram för idioter.

Men nu skiter vi i varifrån det kommer. Istället ska jag berätta vad jag lägger in i termen dra-åt-helvete-pengar. Som nästan framgår är det pengar jag har som gör det möjligt att be folk dra åt helvete. Det är inte något jag har för vana att göra, men bara känslan av att kunna räcker långt. Man kan dessutom tacka nej artigt, resultatet blir ju detsamma. Man avvisar ett erbjudande det kommer kosta pengar att tacka nej till, men bunten med dra-åt-helvete-pengar gör det möjligt.

I filmen En prins i New York försöker kung Jaffe Joffer muta prinsens (Eddie Murphy) flickvän för att försvinna ur sonens liv. Hennes pappa säger: ”You don't have enough money to buy my daughter off.” Kungen tittar trött på honom och svarar: ”Nonsense!”

Men ibland är det faktiskt så, att inget pris är tillräckligt högt för att man ska svälja förtreten. Och ju rikare man blir desto oftare händer det. Min första dra-åt-helvete-situation kan ha varit när jag år 2000 sa upp mig från min sista fasta anställning. Det hade jag i och för sig planerat länge, men jag ville löneförhandla först eftersom avtalet gått ut för över ett halvår sedan och det nya skulle gälla retroaktivt. Så jag tjatade på chefen att vi skulle ta den där förhandlingen. Sista gången jag frågade läste fanskapet en tidning samtidigt som han sa att han inte hade tid. Trettio sekunder senare återvände jag med min avskedsansökan. ”Det här kommer kosta”, tänkte jag, men alternativet var att undvika speglar för resten av livet.

I våras fick jag ett annat jobberbjudande. Ett jag hade kunnat amputera kroppsdelar för 2006. Tio år senare var jag inte villig att sälja mig till vilket pris som helst. Nu var det inte arvodet det stupade på utan hade mer att göra med min kontroll över resultatet (det gällde tv så en dålig produkt hade märkts). Jag hade råd att tacka nej om jag inte kände att det skulle bli tillräckligt bra, så då gjorde jag det, förmodligen till gagn för både mig och uppdragsgivaren.

Och nyttan med dra-åt-helvete-pengar gäller inte bara jobb, det gäller även utgifter. För en tid sedan gick jag till en glasmästare med ett trasigt fönster. När han stånkat och stönat nog över att behöva jobba och inte kunde klämma ur sig vad han skulle ha blev jag lite trött och sa att tycker du att det är för jobbigt kan jag gå till din konkurrent istället. Där och då kände jag att även om jag får betala dubbelt så mycket någon annanstans ska den här killen inte tjäna en spänn på mig.

Andra jag sagt nej till trots att det kostat är ett försäkringsbolag, en bank och en bilverkstad. Jag är en sparsam natur som gärna vill välja det ekonomiskt fördelaktigaste alternativet, men det finns stunder då jag definitivt vill betala för att slippa det. Den möjligheten – dra-åt-helvete-pengarna – kan nästan inte värderas med så futtiga mått som kronor och ören. Det är en fråga om självrespekt. Prislappen på den stiger med rikedom och börjar så smått bli ovärderlig. För att återigen citera En prins i New York:

”Yes! Yes!! Fuck you too!”

Augusti i sammandrag

En rätt lugn börsmånad, stökigare på andra vis. För Aida Hadzialic t ex, som fick avgå efter att ha kört bil med 0,2 promille alkohol i blodet. Det är riktigt dumt att köra bil berusad, men hur man än vänder och vrider på det var hon en av de bästa ministrarna den här regeringen hade. Och en av ytterst få med ryggrad. Kanske därför hon gick.

En lite tramsig nyhet var att Patent- och registreringsverket beslutat att Säter inte längre får använda sin kommunslogan ”Jag är tokig i Säter” som anspelar på att Säter är mest känt för sitt mentalsjukhus. Tydligen är ordet tokig stötande nu. Själv tycker jag att förkortningen PRV är stötande eftersom den associerar till en myndighet som omotiverat lägger näsan i blöt väldigt ofta.

Börsen då. Själv har jag köpt det danska medicinbolaget Novo Nordisk. Jag tyckte helt enkelt att det blev för billigt efter Q2-rapporten. Novo tjänar pengar på produkter mot diabetes typ 2, och det är ju inte precis en sjukdom på nedgång. Strax efter mitt köp berättade både Tomas Linnala och Lars Frick i sin börspodd Stockholmsbörsen att de, oberoende av varandra, gjort detsamma, medan Martin Nilsson från Catella Hedge sa i Börslunch att det är alldeles för tidigt. Den som lever får se.

I samma veva sålde jag av mina innehav i ABB och Sandvik. Två fina bolag, men jag tycker att de är för dyra om det börjar blåsa. Bara lugn, jag är fortfarande domedagsprofet.

Och apropå dyra bolag. Vid P/E 25 tyckte Carnegies Simon Blecher att SCA-aktien var ”tokdyr”. Jag köpte säljpapper för att invänta smällen. I förra veckan kom den, men tyvärr inte på det sätt jag hoppats. Bolaget meddelar att de delar upp skogs- och hygiendelarna till två bolag. Marknaden applåderade och nu står aktien i P/E 35. Att jag sitter med skägget i brevlådan är ställt utom allt tvivel, men när jag ändå sitter där tror jag att det skulle svida mer att resa sig än att sitta kvar.

Positionerna i guld och silver har inte heller varit så roliga i augusti (men desto roligare tidigare). Tur i oturen att den stigande dollarn dämpat fallet på mina innehav. Nästa vecka är det OPEC-möte, så efter det kanske oljan tar fart (åt något håll). Som jag ser det kan mötet knappast gå sämre än förra gången, och då var marknaden ändå väldigt förlåtande.

Min börsmånad kan alltså sammanfattas som ömsom ris, ömsom … ännu mer ris. Slutsumma: +0,91 %, samtidigt som SIXPRX gick upp 2,47 %. Varje månad utan börsfall ska gå dåligt för mig, allt annat vore konstigt. Och när råvaruinvesteringarna går ännu sämre än alla börsindex är jag egentligen nöjd att jag inte blöder mer än jag gör och att jag trots allt gått bättre än Stockholmsbörsen även i år. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte stör mig att inte slå index. Jag kan inte göra det varje dag, det vore omöjligt, men nog skulle jag vilja göra det varje månad.

Apropå det där raset jag pratar om (och som aldrig tycks komma). De som brukar lyssna på Johan Isaksson i Börspodden vet att han sällan tar till kraftuttryck i programmet, så vi var nog flera som hajade till när han vid slutet av gårdagens avsnitt på frågan om han har några innehav i de bolag som diskuterats svarar: ”Jag kan ju ganska direkt säga att jag inte ägde ett enda bolag, för börsen kommer att gå åt HELVETE!” Helvete är ett starkt ord även för mig, men det ligger något i resonemanget.

Nu är sommaren officiellt över. Som den höstmänniska jag är känns det helt okej. Sommar i all ära, men man blir ju trött på att såsa runt, och ännu tröttare på att alla andra såsar runt så att det är helt omöjligt att få tag i folk. Och jag har visserligen inget emot värme, men skönt att slippa vänta till mitt i natten för att kunna ge sig ut på en löprunda utan att få värmeslag. I augusti har jag förresten sprungit sexton mil. Det är mer än på länge även om jag nostalgiskt minns en tid då mitt riktmärke var tjugo mil per månad och jag ibland överträffade det med råge.

I helgen var det Friidrotts-SM två kilometer härifrån. Inträdet kostade 180 kr/dag. Själv valde jag istället att springa på strandpromenaden utanför, där Sverigeeliten värmde upp. Själva tävlingarna fanns ju ändå på SVT Play. Detta är vad som på Twitter benämns #Sparadkrona... 

Till åtminstone någon läsares förtret tänkte jag avsluta med en bild på min chiliodling som nu börjat skifta färg. Det här är en rödgrön röra jag uppskattar.

Visst ja, en sak till har hänt i augusti. Öppet Arkiv har lagt ut min gamla bejublade Bolibompainsats. Om du inte orkar se hela kan du spola fram till 12.30, då jag dyker upp och ser ut ungefär så här.

Men nu släpper vi det gamla. Ny månad, nya besvikelser!

Tid är pengar

Pengar i all ära, men den enda garanterat ändliga resursen är tid. Plånboken går alltid att återfylla, men när vår tid är inne är det slut. Fram tills dess kan vi möjligen köpa oss lite tid här och där, men framförallt kan vi se till att inte slösa bort den tid vi har.

Fast kunde jag få en minut för varje gång någon sa ”Jag har så ont om tid” skulle jag vara odödlig. Folk har inte tid att träna, att gå eller cykla till jobbet, umgås med äldre släktingar eller ens läsa böcker.

Däremot har den genomsnittlige svensken tid att två och en halv timme om dagen titta på tv. Jag har ingen tv, men nog tusan lägger jag tid på slösurfande och annan skit. Så låt oss enas om att när vi säger att vi inte har tid menar vi att vi vill lägga vår tid på annat.

Gott så, det väljer man själv, även om jag personligen tycker att varje minut framför tv:n istället för med en god bok är snudd på oförlåtligt dumt slöseri. Men det är ännu värre att sjabbla bort andras tid. Tre exempel:

Om du har bestämt en tid med andra personer – dyk upp då, eller hör åtminstone av dig! Detta gäller alldeles oavsett om det är jobbrelaterat, om du ska träffa en gammal kompis eller kungen. Vidare gäller det för alla tider man lovat, deadlines, telefonsamtal eller vad som helst. Har du sagt att du ska göra något en viss tid eller dessförinnan – gör det!

Om du får telefon strax innan det är din tur i kassan – säg ”Jag ringer upp om två minuter” eller ställ dig sist. Stoppa inte upp hela kön genom att ägna kassörskan 20 procent av den uppmärksamhet som krävs för att genomföra ett smidigt köp. Det sinkar nämligen alla bakom dig i kön, som inte bett om att du ska försöka multitaska mer än du klarar av.

Och när vi ändå är inne på köer – kösystem (med eller utan nummerlappar) gäller alla! ”Jo, men jag skulle bara ...” är ett omständligt sätt att säga att du tycker att din tid är lite mer värd än alla andras. Det är den inte. Tvärtom! Om du tror att din tid är värd mer än andras betyder det att du är en lite sämre människa, vilket snarare gör din tid mindre värd.

”Köp Cloetta om du gillar godis”

Här och där, i bloggar och poddar rekommenderas man att köpa aktier i företag och branscher man själv gillar. Cloetta om man gillar godis, Apple om man gillar Iphone. Varför?

Jag förstår föräldrar som köper Cloetta och Disney till barnens portfölj för att få ungarna aktieintresserade. Men av vilken anledning bör en alkis köpa Kopparbergs-aktier? Hans konsumtion lär ju inte lyfta bolaget på egen hand.

Alla gör som de vill, men själv investerar jag på börsen för att tjäna pengar, inte för att känna mig som en del av en klubb för människor med god (alltså min) smak. Jag kommer ju ändå inte köpa ens en procent av aktierna, så mina tankar om verksamheten kvittar lika.

Åt andra hållet kan jag däremot låta mina åsikter om produkterna påverka handeln. Jag köper inte aktier i djur- eller pälsindustrin, tobaksproducenter och lite annat. Det senaste exemplet är bolag inblandade i framställning av cannabis. Det är en annan frågeställning för mig, som handlar om att jag ska kunna se mig själv i spegeln.

Disclaimer: Jag äger inga aktier i Cloetta, Apple, Disney eller Kopparbergs, men det har inget att göra med att jag inte köper godis, inte har någon Iphone och ogillar Mac, tycker att Disney de senaste 30 åren mest verkar försöka få barn att konsumera en massa skit eller att jag inte dricker öl. Detta och mycket annat är en ren slump.

Transportlöpning

Jag bor två mil från Stockholms city. Att köra bil dit tar 20 minuter utan vägarbeten och mottrafikanter, annars kan det lätt ta en timme. Att åka kollektivt tar trekvart, men det bygger på att buss och tåg är i tid, att övergångarna klaffar perfekt och att jag ska exakt till Centralen. Har jag en tid att passa, som dessutom kräver tunnelbana och/eller promenad får jag starta en och en halv timme innan jag måste vara framme. Ungefär samma om jag tar bilen för den blir man inte av med i brådrasket.

Tidsmässigt är det därför inte ett helt galet alternativ att springa sträckan, och en fördel är att jag då vet mycket mer exakt tidsåtgång. 5 min per km ger en totaltid på en timme och 40 minuter, i 5.30-tempo tio minuter till. Det är ungefär där mitt spann ligger.

Stilstudie... eller nåt

Prismässigt kostar det mig 54 kr att åka kollektivt, enkel resa. Bilkostnaden är svårare att beräkna eftersom den hänger på eventuell biltull och p-avgift, men den blir sällan billigare. Löpningen kostar en tia i skoslitage (c:a 5 kr/mil eftersom mina skor brukar kosta 600-750 kr och hålla 120-150 mil), men eftersom jag ändå springer känns det märkligt att ens räkna det som en kostnad.

Första gången jag tänkte i de här banorna var när jag hälsade på en kompis vid Globen. På vägen dit var första bussen inställd. Nästa kom i tid, men väntade sedan på bättre tider (som aldrig kom) i minst fem minuter. Att den var tokfull eftersom bussen innan var inställd gjorde inte resan trevligare. Och som om inte det räckte anslöt snart en mellanstadieklass på speed. Pendeltåget jag hade tänkt åka med missades med bred marginal. Sedan var det tunnelbana till Gullmarsplan och en sluttid på närmare 1,5 timme.

Efter lunch och skvaller bytte jag om till löparkläder och sprang hem. 22 km på två timmar – ren njutning. Jag sprang till och med en liten omväg genom Hagaparken och njöt av att slippa skrikiga barn och stanken av tantparfym.

Nu har ju löpning också sina begränsningar. Att springa 15-20 km till ett möte går fint, men ska jag springa hem blir det 30-40 km, vilket sällan känns lika lätt, särskilt inte med packning på ryggen. Dessutom brukar jag bada i svett efter att jag sprungit. Så länge jag är ute går det fint, men stannar jag rinner det till. Oavsett vart jag ska måste jag därför ha ombyte och duschmöjligheter för att springa tur och retur.

En variant är att åka kollektivt ena vägen. En annan är att gå dit och springa hem. Men då tar det tid istället. Att gå två mil tar mig tre timmar. Med en tvåtimmars löprunda hem blir ett enkelt lunchmöte ett heldagsäventyr. Jag är en tanig kontorskille, inte Ola Skinnarmo!

I somras skrev jag ett inlägg om att gå som spartips. Transportlöpning känns lite mer hardcore, men är ändå något jag gör då och då. Förutom att hälsa på människor med dusch springer jag och handlar mat, skickar paket eller lämnar böcker på biblioteket. Att springa med packning vänjer man sig vid. En del bättre än andra:

Från Stockholm Marathon och jodå, token kom i mål

Tecken på samhällskollaps

Att många aktier på Stockholmsbörsen ligger på all-time-high och P/E-tal långt över 25 tycker jag är skäl nog att förbereda sig för en nedgång, men som om inte det räckte vill jag passa på att ifrågasätta svenska statens tillstånd i största allmänhet. Några skäl att frukta en nationell kollaps:

Blåljuspersonal kan inte längre upprätthålla sin verksamhet

Att polisen är som den är kan till viss del skyllas på rikspolischef Dan Eliassons totala avsaknad av kompetens, men det verkar sitta djupare än så. Aldrig tidigare har så många blivit besvikna över mottagandet av deras larmsamtal. Kommer man ens fram är det långt ifrån säkert att man får hjälp. Döende människor får nobben eller luren i örat. Kommer trots allt ambulansen kan det ibland ha gått så lång tid att patienten ändå avlidit, eller får värre skador och längre rehabilitering än nödvändigt.

Då är polisen renhårigare, som ibland helt enkelt säger att de inte har någon bil att skicka ut. Eller också är den så långväga att ärendet är överspelat vid ankomsten. Detta i kombination med att främst landsbygden fått allt sämre polisbevakning har resulterat i att väktare eller medborgargarden tvingas göra det jobb polisen skött tidigare.

Vården går på knäna

En bra indikator på ett lands tillstånd är hur det tar hand om gamla och sjuka. Allt oftare ser jag notiser om personer närmare 100 år gamla som nekas plats på äldreboende för att de anses ”för friska”. Och kanske lika bra det när man läser om andra åldringar som glömts bort i korridorerna, hungriga och nerpissade.

Samma sak med den övriga vården. I sommar har vi kunnat läsa om en kvinna som skickades hem från BB på grund av platsbrist trots tecken på havandeskapsförgiftning. Dagen därpå var barnet dött. Några veckor senare ledde en annan platsbrist till att en livsnödvändig canceroperation ställdes in. Min känsla är att detta händer oftare än tidigare, och min bestämda uppfattning är att det inte ska hända alls i ett friskt samhälle.

Budgeten går inte ens ihop i bra tider

När regeringen tillträdde för två år sedan var det ett fasligt tal om tomma och fulla lador. Det är inget nytt, den nya regeringen skyller alltid på företrädarna och vice versa. Jag tänker inte spekulera i när ladan tömdes, men konstaterar att den nu är tom, taket läcker och bärande balkar knakar betänkligt. Statsskulden ökar trots högkonjunktur! Kan vi inte få ihop ekonomin när det går som allra bäst kan var och en förstå vad som kommer att hända i tuffa tider.

Brain drain

En förutsättning för framtida tillväxt är att dagens entreprenörer stannar kvar i landet och att fler tillkommer. Känns det som en beskrivning av Sverige? Nej, tvärtom tappar den svenska skolan snabbt mark i internationella jämförelser. Att morgondagens Kamprad, Niklas Zennström och Daniel Ek ens börjar sin bana i Sverige blir allt mer osannolikt.

Och hur är det med dagens entreprenörer. De inte bara hotar med att lämna Sverige, de går från ord till handling. Fler och fler får nog av svenska skatter och byråkrati. Människor i min egen omgivning som jag trodde skulle leva hela sina liv i Sverige har nu handfasta planer på att ta sig härifrån. Häromdagen hörde jag en intervju med den gamle piratpartisten/anarkisten Rick Falkvinge. Han sa ungefär likadant: ”Alla jag känner har antingen redan flyttat eller är på väg att flytta. Det pågår redan en brain drain från Sverige av enorma mått”.

Sverige kan säkert klara sig utan Rick Falkvinge och hans kompisar, men om alla som ska skapa morgondagens jobb känner att Sverige inte är landet som tillhandahåller kompetent arbetskraft är vi rökta på riktigt.

Det var dagens vitamininjektion från herr Dysterkvist. Kanske har jag fel. Jag hoppas att jag har fel, men jag är samtidigt fast besluten att inte följa det sjunkande skeppet med skygglapparna på.