Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Efter blåbär, röda och svarta
vinbär, rabarber, lingon och äpplen blev det dags för årets sista
bärinsats – nypon. Man kan köpa pulversoppa också, men den smakar bara socker. Om den innehåller några nypon är jag osäker på.
Nypon lindrar ledvärk, minskar risken
för hjärt-kärlsjukdomar och möjligen också cancer, men ta inte
mitt ord på det. Vad jag däremot vet är att de innehåller rikligt
med A- och C-vitamin, järn, fibrer, antioxidanter och en massa annat
bra.
Olika nyponsorter har olika smak, men
om jag fattat rätt finns det inga giftiga nypon. Så det är väl
bara att testa, antar jag. De bär jag plockar är den vanliga,
rugbybollsformade orange-röda varianten.
Att plocka nypon är lite knepigt.
Läste någonstans att de helst ska plockas som igelkottar har sex –
försiktigt. Jag har aldrig haft igelkottssex, men tror att
jämförelsen är rimlig. Buskarnas taggar är sylvassa varför oömma
kläder och rejäla handskar är att rekommendera. Det är som Andrew
Steyn säger i Gudarna måste vara tokiga: ”That's a Wait-a-bit
tree. You mustn't go near a Wait-a-bit tree. They grab you.” I det
fallet var det någon slags akacia, men principen är densamma.
Det värsta är att jobbet inte ens är
halvfärdigt när nyponen är hemma. Först ska de rensas. Ta en sax,
klipp av det där skrufset längst ut på nyponet och eventuella
rester av kvisten i den andra änden.
Därefter kokas bären upp. Ett par
minuter bara. Sedan tar vi fram en hushållsassistent med
passertillsats. I detta fall en Electrolux från mitten av 1950-talet
(Tage Erlander var statsminister och Stalin hade precis dött). Den
låter lite illa och lägger av då och då, men den får jobbet
gjort varje år.
Och jobbet, det är alltså att
separera bort skal och kärnor från en vackert röd nyponpuré, som
sedan fryses in i småburkar som under året plockas fram i omgångar,
sockras och späds med vatten till en nyttig och god nyponsoppa. Tio
liter nypon blir ungefär tre liter puré som sedan späds ut till 25
liter soppa.
Själv använder jag den ofta som
sportdryck under långa löppass, men det är ingen dålig frukost
heller. Däremot brukar jag vara försiktig med att hinka
nyponsoppa kvällstid. Den höga c-vitaminhalten gör mig lite i
piggaste laget.
Därmed är årets frukt och bär skördade, syltade, saftade, kokade och torkade. Nu ska jag bara äta fram till sommaren då naturen fyller på med mer gratismat.
Utan att ha gjort en vetenskaplig undersökning tycker jag mig se att majoriteten av ekonomibloggare förespråkar en utdelningsfilosofi som enkelt uttryckt går ut på att köpa aktier med hög direktavkastning och sedan behålla dem väldigt, väldigt länge. Jag är inte med i den klubben.
Men jag står inte på andra sidan heller, daytrading gav jag upp för femton år
sedan. Ingen aning om det hade gått att få snurr på, men det roade
inte mig att sitta klistrad vid börsskärmen nio timmar per dag, och
är det något livet lärt mig är det att resultatet vanligen blir
bäst när man har kul. Runda hål tarvar runda klossar.
Den lilla börshandel jag ägnar mig åt
som skulle kunna kallas trading bedrivs på ett helt annat sätt.
Till att börja med handlar jag bara sånt jag tror på långsiktigt.
Det innebär inte att jag bara köper sånt som går med vinst eller
blankar sånt som går med förlust, men det skadar inte heller. Hur
som helst räcker det inte med att jag upplever en aktie som
felaktigt prissatt för att köpa den, jag vill ha en långsiktig syn
också. För då kan jag äga den ett bra tag utan att bli alltför
nervös även om den går åt fel håll.
Sedan får den inte röra sig helt
galet upp och ner. Antingen måste det finnas tydliga mönster i
kursrörelserna, eller också vill jag vara ganska säker på att den
långsiktigt är på väg upp. Eller ner, bara inte antingen eller.
Med allt detta på plats vågar jag
trada. Ett par exempel för att göra det begripligare. Först ut:
Volvo B.
Volvo är ett stort industribolag som
tjänar pengar. Men jag tror inte på dem. Som framgår av kurvan
stämmer den gamla ”sanningen” att Volvo alltid ska ner när den
är uppe i 100 kr. De senaste fem åren har den nått hundralappen
åtta gånger. Vid ett enda tillfälle har den trotsat tyngdlagen.
När allt gick som högst förra våren gick Volvo-aktien upp till
120 kr innan den i vanliga ordning vände nedåt.
Historiskt har det alltså varit låg
risk i att blanka aktien runt 100 kr, särskilt om man inte behöver
ta hänsyn till en tidsfaktor. Har man tid att vänta har den varje
gång gått ner, och för mig som tror att hela börsen ska ner en
bit passar investeringen särskilt bra. Så här har jag klivit in
några gånger och försökt gissa botten.
Guld är på ett sätt helt annorlunda:
Till skillnad från Volvo tror jag
långsiktigt på guld och här hade vi en tydlig botten vid
årsskiftet 15/16. För mig som icke-trader borde det väl då passa
bra att köpa och lägga i byrålådan. Samtidigt är inte
utvecklingen linjär. Denna ETF (och därmed guldet i stort) har
under sommaren studsat både uppåt och
nedåt. Risken jag tar genom att sälja är att jag inte får köpa
tillbaka längre ner ifall guldet bryter upp.
Avslutningsvis en helt vanlig aktie,
Opus:
Påminner lite om guldet, förutom att
jag helt missade att pricka botten. Jag köpte strax under 6 kr i
slutet av förra året. Aktien tappade en tredjedel av sitt värde.
Men här kommer det fiffiga med att köpa aktier man verkligen tror
på. För jag satt lugn i båten och hängde med upp.
Hela vägen faktiskt, för toppen prickade jag nästan exakt genom
att sälja på 7,45 kr.
Varför det, kan man undra, när jag
tror på företaget. För att jag insåg det orimliga i att aktien
skulle fortsätta upp i himlen när den gått upp 85 procent på
mindre än fyra månader på en ganska stillastående börs. Så jag
sålde i väntan på den allmänna vinsthemtagningen. Nu är vi nere
6,70 kr igen. I väntan på att den går ner en bit till tittar jag på andra papper.
För även om jag i huvudsak tror på
att köpa och behålla aktier jag tror på har jag för mitt höga
nöjes skull (och för att tjäna pengar, det är en stor del av
nöjet) ett gäng värdepapper under bevakning för att kunna kliva
in när det är billigt och sälja när det är dyrt. Ibland äger
jag dem en dag, ibland ett halvår.
Myndigheterna vill se flexibilitet och
rörlighet på arbetsmarknaden. Detta förutsätter flexibilitet på
bomarknaden, nästan inga arbetstagare eller studenter är så
flexibla att de kan tänka sig att bo i tält. Hur uppnår man detta?
Knappast genom att skatta människor till döds.
Ett sätt att skapa rörlighet är att
uppmuntra till andrahandsuthyrning. Det var vanligt förr. I den
generation som föddes strax innan andra världskriget flyttade man
ofta till större städer för studier och jobb, och den boendeform
som stod till buds var ofta uthyrningsrum. En pigkammare, i bästa
fall med egen ingång och en kokplatta. För uthyraren var det ett
sätt att få in en slant som kanske utgjorde skillnaden mellan att
kunna bo kvar och att tvingas flytta.
Det här går att göra fortfarande,
fast för den som bor i hyresrätt kan hyresbolagen
sätta käppar i hjulet, trots att de ofta är kommunägda och styrs av politiker i samma
partier som ropar efter ovannämnda flexibilitet. För bostadsrätter
har lagstiftningen luckrats upp, men i gengäld har man gett
bostadsrättsföreningarna möjlighet att ta ut avgifter.
Oavsett boendeform kanske man vill
testa lite innan man skriver halvårskontrakt och inser att det inte
är så kul med någon annans skäggstubb i handfatet eller skitiga
skor i hallen. För detta har uthyrningstjänsten Airbnb varit
skräddarsydd. Med den kan man hyra ut ett rum några dagar till en
turist för att se om fördelarna överträffar nackdelarna.
Men nej, det är nog bara en tidsfråga
innan Sverige lyckats skrämma iväg även denna del av utvecklingen,
precis som man gjorde med Uber. Förra året gav en dom i Hyresnämnden
bostadsrättsföreningarna möjlighet att förbjuda
Airbnb-uthyrningar. Och de som fortfarande kan och får ska helst
skattas till passivitet. Skatteverket har nu börjat upptaxera
uthyrare som inte deklarerat sina hyresintäkter som inkomst av
kapital.
Okej, jag köper att allt som kan
generera pengar i det här landet ska beskattas. Men se då
åtminstone till att göra systemet smidigt! Sverige är redan
tidigare känt som landet där man inte vågar jobba eller sälja för
att man är rädd att göra fel när man deklarerar, och där man
inte vågar anställa för att löneadministrationen är för
krånglig.
Som F-skattande frilansare ger det mig
mer jobb, så jag ska väl inte gnälla, men jag tycker att det är
bedrövligt när entreprenörskap och handlingskraft dödas eller
flyttar utomlands på grund av stelbenta politiker, nitiska
tjänstemän och rigida regler.
Om man nu ska beskatta
Airbnb-uthyrningar, varför inte dra skatten direkt från företaget
så att uthyraren får färdigskattade nettopengar och slipper lägga
flera timmar på att deklarera vinsterna och sedan har ont i magen i
flera månader för risken att ha gjort fel?
Rubriker och löpsedlar är knepiga att
få till, särskilt om man inte har så mycket att säga. En
ogenomtänkt formulering gör att journalisten framstår som ett
sensationslystet pucko.
Och på det temat är steget aldrig
särskilt långt till Dagens Industri. Jag vet inte om de är ensamma
om det fenomen jag tänkte ta upp nu, men de är åtminstone värst.
Det jag pratar om är tidningens
formuleringar i samband med aktieutdelning. När utdelningen skiljs
av från aktien sjunker ju värdet på aktien med motsvarande belopp.
Det är inga konstigheter och framförallt påverkar det inte
aktieägarnas ekonomi, precis som att man inte blir fattigare av att plocka upp en hundring ur plånboken och istället lägga den i bröstfickan.
Om man inte är Rainman med alla
utdelningsbelopp och datum i huvudet undrar man kanske varför aktien
plötsligt tappar några procent, särskilt om man inte är ägare,
men informationen är ju aldrig längre bort än ett par klick.
Men för Dagens Industri är
aktieutdelning tydligen något ytterst exotiskt som bör basuneras ut
med stora svarta rubriker både nu och då (jag vet inte hur många
av årets dagar som åtminstone något bolag delar ut, men många är
de). Ni har säkert sett dem, ”Aktierna du ska se upp med idag!!!”
och ”Förklaringen på tokraset!”. Här är ett exempel:
Aktierna ”väntas falla med lika
mycket som bolagen delar ut”. Där ser man... Lite som om
Sportbladet skulle ”avslöja” att om Sverige gör flest mål
kommer de att vinna landskampen.
Jag och många andra har frågat Dagens
Industri på Twitter och i kommentarsfält varför de beter sig som
att en vanlig aktieutdelning aviserad flera månader tidigare är en
exceptionell händelse. Hittills har jag aldrig sett några svar, så
jag antar att de i sann klickjournalistisk anda bara tycker om att
slå på stora trumman trots att ingenting hänt.
Sensationsjournalistik, kan man tycka, men sådan borde ju förutsätta
sensationer. Därför föredrar jag att kalla det idioti.
Se upp där nere – bland
ekonomijournalistikens bottenskrap.
Mjölkbönder klagar på att de inte
får tillräckligt betalt för att överleva. Klädtillverkare syr
kläder för bråkdelen av vad vi betalar i affären. Varje sommar
plockar thailändare bär i Sverige och lika ofta blir det bråk om
ersättningen utan att rårörda lingon på Ica blir ett öre
billigare.
Så vad händer med alla pengar? De
hamnar hos mellanhänderna. Nutidens grosshandlare är
detaljhandelsägare med flotta villor i dyra områden. Vi kan handla
hos lågpriskedjor, men i slutändan kommer ändå en himla massa
pengar hamna i mellanhandsfickor.
Okej, även Icahandlare måste ju ha en
bostad...
2011 bestämde sig Petter Berndalen för att bara handla mat direkt från
producenter, alltså bönderna. Ett problem var att han bodde i
Stockholms innerstad, ett annat att han saknade bil. Så han satte
sig på cykeln och trampade ut till bondgårdarna för att köpa
kött, grönsaker och spannmål. Resultat: godare och nyttigare mat
till lägre pris. Nästa steg i hans projekt blev att även handla
alla kläder direkt från producenterna, utan omvägen förbi
grossist- och detaljistledet.
Trots hipsterskägg känner jag inte
att jag vill lägga den tid och energi som Petter gör. Jag
fortsätter att odla lite kryddor och grönsaker, och plocka egna
(och helt momsfria!) bär i skogen, men nog blir jag lite sugen på
att gå på Bondens egen Marknad och
överväga möjligheten att köpa ett parti rotfrukter på någon
bondgård, eller varför inte testa att mala eget mjöl.
För jag gillar idén, och jag tror att
tricket är att försöka börja leta alternativ istället för att
alltid åka till den lokala stormarknaden. Ett sätt kan vara att
besöka Alternativ.nu där det finns märkliga individer
som tänker … alternativt. Typ: ”Det är hål i min vattentunna.
Var kan jag lära mig att odla bambu och tillverka en egen?”
Och, som vanligt, ingen ”fulreklam”
här. Jag får ingenting av någon för det här inlägget. Det är bara sånt jag själv gillar tillräckligt mycket för att tipsa med en länk till.
För drygt tio år sedan bytte jag
nätmäklare från Nordnet till Avanza. En kompis började jobba på
Hagströmer & Qviberg, vilket gav även mig kostnadsfria
börskurser i realtid. Yngre läsare kanske undrar vad alternativet
är, men på den tiden var det inte alls självklart att man skulle
få reda på börsens utveckling den senaste kvarten. När
möjligheten kom kostade den extra.
2016 är jag fortfarande kvar som
Avanzakund, men omständigheterna har gjort att jag återigen även
skaffat en Nordnetdepå varför jag tänkte filosofera
fritt kring skillnaderna.
Hemsida
Vad hände, Nordnet? Gick alla
webbdesigners hem 2007 och ni valde att byta ut dem mot
bandymålvakter? Jag kan faktiskt inte komma på en enda fördel med
Nordnets hemsida framför Avanzas. Avanza har bättre översikt,
begripligare menyer och tydligare typsnitt.
Dock vill jag lägga in en brasklapp
här! De senaste gångerna Avanza gjort om sin hemsida har i princip
alla förändringar varit till det sämre, så se upp och skärp till
er!
Avgifter
Dött lopp. Av en ren händelse är
courtaget nästan på kronan detsamma i bolagens fyra
courtageklasser, och helt gratis för kunder med mycket små depåer
(Avanza under 50000 kr, Nordnet under 80000 kr).
Nordnet har en ”Active
Trader”-variant för kunder med fler än 35 avslut per månad.
Avanzas motsvarighet heter ”Pro”. Orkar inte grotta ner mig i
dessa eftersom de inte längre är aktuella för mig, men även där
tycks det ganska jämbördigt.
Kundtjänst
När jag en gång lämnade Nordnet
ringde deras kundtjänst upp mig för att fråga varför och om de
kunde göra något för att få mig att ändra mig. I min drömvärld
skulle alla kundtjänstavdelningar göra så. Dra lärdomar av
kunderna för utan dem är ni körda.
Ändå är det klar fördel Avanza här.
Oftast klara och tydliga svar på kort tid, men vid ett par
tillfällen tycks de ha slängt in B-laget som skjutit från höften.
En gång fick jag en hundring i kompensation för att deras
kundtjänstmedarbetare gett mig ett svar som var så uppåt väggarna
att jag gick i taket.
Men apropå att gå i taket har min
nystartade Nordnetdepå också krävt lite kundtjänsthjälp, med
blandat resultat. Den första frågan besvarades efter två dygn,
efter att ärendet löst sig av sig själv. Det kändes inte så ”på
tårna” som man skulle önska, men problemet var ju ändå löst
då.
Nästa fråga tog ännu längre tid,
och eftersom det var andra gången och i kombination med att de
parallellt skickade ett gäng med ”välkommen som kund”-brev,
-mejl och sms (få saker retar mig mer än att få obeställda sms
från företag) frågade jag på Twitter. Denna kommunikationsväg
uppmuntras på hemsidan, så när första responsen var att jag
skulle använda en tredje väg, telefon, tröttnade jag lite. När de
sedan började ifrågasätta väntetiden och komma med lama ursäkter
istället för att hjälpa till brann mina säkringar.
Till slut hade jag två personer på
kundtjänsten som hjälpte mig parallellt och ärendet löstes, men
med tanke på den inledande responsen kan jag inte låta bli att
fundera på vad som hänt om jag inte hade haft 1300 Twitterföljare,
en välbesökt ekonomiblogg och tid och möjlighet att tjata. Felet var deras, vilket heller aldrig erkändes, och det är också störande. Alla kan göra fel, men ta på er det då och försök inte gömma er bakom datafel eller slumpmässiga omständigheter!
Kredit
Jag handlar inte på kredit, men Avanza
har något de kallar för Superlånet med 1,75 procents ränta, och
Superbolånet från 0,79 procent.
Nordnet vill inte vara sämre utan har
hittat ett minst lika fånigt namn, nämligen Knockoutlånet med
ränta från 0,99 procent. Och tamejtusan om inte även deras bolån
ligger på 0,79 procent och, vad jag kan se vid en snabbkoll, med
samma villkor som konkurrenten.
Övrigt
Nordnets community Shareville har ingen
motsvarighet hos Avanza. För tillgång till Shareville krävs en
depå, men man behöver inte fylla den med pengar. Tråkigt nog är
det lika fult där som på Nordnet i övrigt, men själva tjänsten är intressant. Men jag frågar mig ständigt varför det måste
vara så fult hos Nordnet. Kan det vara en hyllning till
ägarfamiljens starke man, den gamle Europaministern Ulf Dinkelspiel,
som ju själv är ganska ful?
Är man en aktiv sparare är det inte
fel att finnas hos både Avanza och Nordnet. Vissa nyintroduktioner
finns bara hos den ena, andra kan tecknas på bägge. Vidare får man
tillgång till bägge bankernas gratisfonder, och nollcourtaget för pyttedepåer gör att man även kan handla aktier och annat gratis
på ena stället.
Viktigaste argumentet för dubbla
depåer tycker jag ändå är flexibiliteten. Kommer ni ihåg
kampanjen för att man skulle vara otrogen mot sin storbank? Jag
tycker gott att det även kan gälla nätmäklare. Den dag deras
tjänster är för dåliga eller för dyra är räddningen bara ett
par knapptryck bort om vi redan har konto hos konkurrenten. Kanske
borde man ha DeGiro också, det är ju så svårt att välja!
Jag springer ungefär tre gånger i
veckan, från en halvtimme upp till flera timmar. På sommaren
svettas jag floder under träningspassen, men även på vintern
rinner det till, främst på överkroppen och huvudet, men överallt
faktiskt.
Som ensamstående och barnlös får jag inte ihop flera tvättmaskiner i veckan.
Dessutom sliter ju tvätt på kläderna. Inte heller har jag lust att
skaffa femton kompletta uppsättningar träningskläder. Jag springer alltid utomhus, vanligtvis
själv, och det är kanske ingen som väntar sig att löpare ska springa
runt och lukta hallon, men jag vill ju inte att
grannarna ska skriva protestlistor.
Det som eventuellt luktar är inte själva svetten
utan bakterier. Ny svett på en ren kropp med rena kläder luktar
därför inte alls. Alltså gäller det att göra sig av med
bakterierna innan de tränger in i textilfibrerna.
När jag kommer hem från löpningen
tar jag snabbt av mig kläderna. Strumpor och kalsonger åker i
smutskorgen, resten i handfatet. Där sköljer jag dem under ett par
minuter i kallt, rinnande vatten. Kallt först, precis som
tvättmaskiner, eftersom varmvatten får äggviteämnen att
koagulera.
Kallvattnet får rinna av, sedan några
minuter i varmvatten. Och med vatten menar jag bara vatten, inget
tvättmedel, tvål eller annat. Därefter vrids kläderna ur.
Eftersom jag bara tränar i syntetiska funktionsmaterial samlar inte
kläderna flera liter per plagg, som exempelvis bomull. Men ju förr
kläderna torkar – desto bättre, så jag jobbar på en stund som
värsta centrifugen (kläder som torkat för långsamt luktar
disktrasa).
Har jag sedan möjlighet att vädra
kläderna utomhus gör jag det. Vintertid blir det ofta handdukstork
inomhus direkt, men minusgrader får många bakterier att dö, så
det behöver inte vara fel även om det känns lätt senilt att hänga
tvätt ute i januari (och med stelfrusna kläder får man vara försiktig så att man inte bryter av en ärm på
vägen in).
Görs sköljrutinen rätt (och det är
ju inte raketforskning) kommer kläderna därefter att vara helt
luktfria. Jag vet inte hur länge ett plagg klarar utan en riktig
maskintvätt, men nog har jag kört 20-30 pass innan "riktig" tvätt i tvättmaskin. Och –
innan invändningen kommer – det är inget fel på mitt luktsinne,
det här funkar!
Med detta sagt, jag tränar inte på
gym utan bara utomhus, och jag skulle inte ställa upp i ett lopp
utan nytvättade kläder. Inte utan andra heller, men så är jag
inte dansk.