Jag trodde att jag var bra på att
anpassa mig. Jag funkar i sociala sammanhang och på arbetsplatser.
Jag kan vanligtvis hålla tyst i rätt situationer. En gång
anpassade jag mig till ett boende utan el och rinnande vatten.
Visserligen bara i några månader under den varmaste och ljusaste
delen av året (tills jag dragit in el och vatten), men jag känner
många som hellre hade tagit in på hotell än levt utan elström och
tvättat sig i sjön, ens ett par dagar.
Men pengar är en annan sak. Många har
vittnat om hur lätt det är att anpassa sig till högre inkomster.
Är man fattig student går man +/-0, sedan gör man karriär, lönen
går uppåt i skov och vips så har man ökat på sina utgifter så
att de matchar och så går man ändå +/-0.
Jag hoppade aldrig på det tåget. Jag
sparade min veckopeng som barn. Jag sparade pengar från mina
sommarjobb, och senare ”riktiga” jobb. Ett tag gick jag på
a-kassa och jag sparade pengar då med. Mina inkomster har gått upp
och ner, men jag fortsätter att konsumera bara när jag finner behov
av något, inte för att det finns pengar.
Det här är tydligen ovanligt, och
lite provocerande. När Jonas Birgersson rattade Framfab, men trots
framgångarna klädde sig i en välanvänd orange fleecetröja och
bodde i sitt gamla studentrum blev han mer ifrågasatt än
konkurrenter som levde i lyx. Varför? I vissa fall verkar jante slå
åt alla håll.
Jag vet inte om det tyder på god eller
bristande anpassningsförmåga att inte handla upp lönekontot
oavsett storlek. I ärlighetens namn skiter jag i vilket, så då är
den kanske inget vidare. Men beredskapen är god.