Dumsnål

Huruvida ordet snål har en negativ klang kan diskuteras, men uppgraderar man till dumsnål är nog alla överens. Förutsatt att man förstår vad det byter alltså. Ordböckerna anser att dumsnål är ”snål på ett oändamålsenligt sätt”, alltså att snåla på ett sätt som resulterar i att det i slutändan blir dyrare. Men en googling visar att många förväxlar det med att vara egoistiskt ogenerös och snål bara med andras pengar.

Fast många som använder ordet dumsnål tycks egentligen mena ”att snåla på sånt jag inte skulle göra”. Till exempel hittar jag en som säger att det är dumsnålt att spara 80 procent av lönen och aldrig unna sig nöjen. Det kan tyckas lite torftigt, men huruvida det är dumt beror såklart på varför man gör det. Fast den reaktionen är knappast unik, det är alltid poppis att klistra negativa epitet på andras beteende, så har man liksom vunnit diskussionen. Åtminstone i sina egna ögon och det verkar vara det viktiga.

En människa på Flashback sparkar in alla fördomsdörrar jag har när det gäller Flashback, genom att fråga om det är dumsnålt att köpa dopingpreparat från USA. Tydligen är kvaliteten där bättre, men då löper han risken att få sina piller stoppade i tullen. På det skulle jag svara att det varken är snålt eller dumsnålt, det är bara dumt. Och kriminellt.

I politiken är dumsnål ett användbart skällsord. Åtminstone de två senaste finansministrarna har kallats dumsnåla både nu och då, av motståndare som tycker att de sparar på fel saker. Och i reklamsammanhang verkar dumsnål användas för att säga: ”Det här kanske inte verkar billigt, men det är det, så tänk inte efter utan köp bara – KÖP!!”

Så det är inte bara privatpersoner som verkar osäkra på ordets mening, och en hyfsat stor dagstidning har rubriken: "Att vara dumsnål kan kosta mer än det smakar!" Det inte bara kan, det är själva definitionen, puckon!

Man kanske skulle börja presentera sig som dumsnål och se hur folk reagerar. Jag har aldrig träffat någon som säger sig vara det. Å andra sidan har jag knappt träffat någon som säger sig vara dum, och den gruppen är ändå betydande. Äh, jag tror att jag kör vidare med ”snål”. Visst kunde jag säga sparsam eller ekonomisk istället, men det känns så mesigt. Nästan lite... snålt.

På botten av sejdeln?

Jag var sugen på att köpa in Kopparbergs redan vid 250 kr. Nu står aktien i 218 kr och har tappat en tredjedel av sitt värde från i somras medan alla tänkbara index stigit. Jag sitter fortfarande med fingret på knappen, men undrar när botten är nådd. Aktien fyrdubblade sitt värde från januari 2015 till juli 2016 och alla tycktes älska bolaget som hade lyckats med konststycket att få inskränkta britter att dricka sötsliskig cider och blev rikligt belönade.

Sedan bestämde sig Storbritannien för att lämna EU, pundet föll och Kopparbergsaktien hängde med ner. Många har klivit på tåget sedan i somras, men med undantag för ett par uppstudsar har det fortsatt nedåt. På bara ett par dagar har nu företaget rapporterat halverad vinst, tidningen Aktiespararen har slängt ut aktien från portföljen, SvD Börsplus tror på ”fler jobbiga överraskningar” och spår att valutaeffekterna kommer att fortsätta att tynga ner åtminstone ett kvartal till.

Men nu ska vi inte deppa ihop. För helåret 2016 steg vinsten, om än marginellt, och utdelningen höjs från 4,40 till 5,90 kr. Den senaste månaden har pundet stärkts gentemot kronan och förr eller senare ska väl brittiska politiker lyda folket och gå ur EU på riktigt. Jag är rätt säker på att detta på sikt kommer att stärka deras köpkraft, att EU även fortsättningsvis kommer att vilja göra affärer med Storbritannien och förhandla fram vettiga avtal, samt att britterna kommer sitta och såsa på puben i framtiden med.

Man ska köpa när det gör som ondast, sägs det. Kanske är det dags nu när man får 3 för 2. Eller borde man vänta på en ännu bättre deal?

Mona Sahlin, kapitel 57

”Det är inte de höga inkomsterna som gör dig rik, utan de små utgifterna.” Ingen har exemplifierat detta tydligare än Mona Sahlin.

Hon har ju begått många brott och ännu fler dumheter genom åren. Det finns ingen poäng med att dra upp dem alla, men noterar att pengar är ett genomgående tema. Allt från missade dagisavgifter och tv-licens till stora skatteskulder, via bilskatter och p-avgifter. Och så har vi ”lånet” av kontokortet som hade resulterat i uppsägning på samtliga riktiga arbetsplatser. Många arbetsgivare hade nog följt upp med en polisanmälan också.

1997 bildade Sahlin bolag, där hon som ensam anställd skulle åka runt och hålla föredrag. Första året gick det dåligt, andra året ännu sämre. Men det hindrade inte Sahlin, som var van vid bra betalt utan prestationskrav, från att ta ut en sexsiffrig månadslön. Efter två år försattes företaget i likvidation. Den här typen av bolag, som i princip inte har några utgifter, eller åtminstone inte borde ha det innan det finns en kassa att ta dem ifrån, borde ju vara nästan osänkbara, men Sahlin har alltid en växel till.

I samband med att hon (för första gången någonsin?) erkände ett brott, att hon skrivit osanna intyg till sin ”livvakt” framkom att hon har en skuld hos Kronofogden på 363360 kr (20/2, antagligen ännu högre nu fem dagar senare). Det är långt ifrån fogdepremiär för henne, vilket är riktigt konstigt. Inte bara för att hon jobbat med politik, där trovärdighet är hårdvaluta. Jag tänker inte heller på hennes klassiska citat om att det är häftigt att betala skatt.

Nej, jag tänker strikt ekonomiskt. 2015 tjänade hon 2677419 kr brutto, betalade 767381 kr i skatt och borde i det läget ha haft nästan två miljoner på kontot. Så var är de pengarna? Uppenbarligen inte kvar där eftersom hon nu inte ens kan betala en sjättedel av detta, en skuld som naturligtvis inte kommit som en chock för en kvinna som tillbringat hela sitt liv i politiken och tidigare varit regeringens småföretagarexpert.

Sahlin blev riksdagsledamot 1982 och har ända sedan dess haft topplöner de flesta av oss bara kan drömma om. Men det kvittar tydligen, inkomsterna verkar kunna vara nästan hur höga som helst utan att det räcker till ifall man är tillräckligt omdömeslös. Det är därför höginkomsttagare som Mona Sahlin har tomt på kontot medan låginkomsttagare är rika.

Jobba bort dötiden

Den drabbar oss varje dag i varierande dos – dötiden. När vi står i kö, sitter i telefonkö, pendlar eller väntar på människor som inte håller tiden. Ibland är den ofrånkomlig, vi kan inte teleportera oss från punkt A till punkt B. Ibland är den helt onödig, som när åtta kunder på raken på apoteket först inväntar att deras nummer ska ropas upp. När så sker reser de sig upp, går långsamt fram till kassan och börjar fumla fram det id-kort de vet kommer efterfrågas, eftersom det varit samma rutin vid de senaste hundra besöken.

Men alldeles oavsett är det vår tid som tickar iväg, så bör man försöka att göra något vettigt med den. Pendlar man 45 minuter till jobbet innebär det 1,5 timme per dag, 2700 timmar om året, så då gäller det verkligen att utnyttja tiden effektivt. Tre minuter i en kassakö är mer oförarglig, men inte desto mindre går den att använda.

För mig är tricket att alltid planera för mer dötid än vad som är rimligt, för det är ju sällan det blir mindre. Därför har jag alltid med mig en mp3-spelare laddad med poddar, och inte sällan en bok även när jag inte tror mig få användning för den. Vidare ser jag till att alltid kunna skriva. Där funkar mobil eller laptop, men jag kör old school – papper och penna.

Dessa hjälpmedel tar varierande plats. Mp3-spelaren väger några gram, en pocketbok lite mer, ett kollegieblock ännu mer. Hjärnan väger hela 1,5 kilo, men är i gengäld alltid med. Nästan i alla fall. En minut i en hiss eller i en kö, telefon- eller fysisk, kan åtminstone resultera i ett uppslag till blogginlägg om jag ger mig tusan på att inte slösa bort tiden.

Förutom att få mer gjort på kortare tid minskar det den stress och framförallt irritation som blir resultatet av outnyttjad tid som tickar bort. Även om ekonomi främst kopplas ihop med pengar är tiden det enda vi med säkerhet vet kommer att ta slut. Slösa inte bort den på att vänta.

”Det ska inte vara så lätt”

Jag har en släkting som brukar använda detta uttryck. Jag vet inte exakt vad han menar, men eftersom det här är min blogg förbehåller jag mig rätten att stjäla hela uttrycket, göra det till mitt och därmed definiera betydelsen.

Att curla sina barn är inget nytt, men den nya trenden verkar vara att curla sig själv. Ingenting får vara jobbigt, påfrestande, smutsigt, för kallt eller för varmt. Ja, Sverige sägs ju vara landet lagom, så det är kanske inte så konstigt.

För flera år sedan noterade jag att väldigt mycket tv-reklam handlar om mediciner mot vanliga förkylningar. Det är nässprayer, droppar, tabletter och vätskor. En mot nästäppa, en annan mot rinnsnuva osv. Är jag ensam om att veta att det inte finns någon bot mot förkylning? Det är möjligt att en del av de här preparaten lindrar lite, men varför inte bara snyta sig, dricka något varmt och vänta?

Vidare lämnas allt mer jobb bort, vanliga hushållssysslor. Enkla jobb som att byta däck eller putsa fönster, som till rätt nyligen var självklara att göra själv är nu nästan lika självklara att lämna bort till proffs. Visst går det snabbare för yrkesmän (eller -kvinnor) att byta däck, putsa fönster, tapetsera eller städa, men det är ytterst tveksamt om det lönar sig ekonomiskt att inte göra det själv. Däckbyte har jag räknat på tidigare.

Svensken orkar inte ens träna själv. Definitivt inte utomhus, där finns det ju väder – usch! Då återstår gymmet, och väl där anlitas en ”personlig tränare” som får berätta hur man ska träna och stå bredvid och heja på. Jag vill inte helt döma ut PT-fenomenet, men om någon för tio år sedan hade berättat för mig om denna yrkesgrupp hade jag kallat det för en riktigt dålig affärsidé.

Vi kunde ju gå och handla istället för att ta bilen. Det kan vi inte längre. Många orkar inte ens ta bilen längre utan beställer maten hem till dörren. Antingen färdigmat eller matkassar med färdiga recept.

Jag skulle kunna fortsätta att rabbla exempel, men jag orkar inte så i så fall gör jag nog som några av mina bloggkollegor och tar in en gästbloggare ;-).

En riktig spaning måste ändå avslutas med några ord om framtiden. Förmodligen blir vi ännu slöare och orkar göra ännu mindre själva. Vad finns det för investeringsmöjligheter i detta? Jag tror stenhårt på läxläsning, deklarationshjälp eller varför inte hemkockar som kommer hem och lagar middagsmaten, diskar och tar med sig soporna på vägen ut. Pengar är tydligen inget problem längre, bara vi slipper anstränga oss, tänka eller ens böja oss ner.

Kompetensen sitter i uttalet

Det statliga utbildningsföretaget Lernia har tagit fram en ny rikssvenska som ska “ge en mer representativ bild av hur Sverige låter 2017”. Rent praktiskt är det ett hopkok av brytningar och dialekter. Exakt ingen pratar så, och den som till äventyrs hade gjort det skulle – rent objektivt – framstå som helt sjuk i huvudet. Lyssna själva:

Men även om så vore, själva idén med rikssvenska är inte att den ska vara ett genomsnitt av brytningar och talfel utan att den ska förstås av alla. Hur lätt är en telefonröst av denna typ att förstå för en gammal människa med nedsatt hörsel? Eller för en nyanländ invandrare som vill lära sig svenska?

”Kompetens sitter inte i uttalet”. Jag förstår hur de tänker. Bara för att man har ett annat modersmål som gör att vissa ljud inte kommer lika naturligt betyder det inte att personen är korkad. Men där jag lever, i verkligheten, är talspråket en del av personligheten. En person som pratar Stockholmsslang som Jerry Williams eller bryter som drottning Silvia kommer inte att framstå som Nobelpristagare, det kan inga statliga påbud ändra på.

När Lernia inte hittar på nya riksnormer är de ett statsägt bemanningsföretag som också har till uppgift att lära invandrare att prata svenska genom SFI-utbildning. Hur bra går det? Självklart finns ingen statistik på det, men det hade knappast gått sämre om Lernia lagt sin energi på detta istället för att leka fram ett nytt språk som absolut ingen har behov av och ingen har efterfrågat.

Jag har gjort mitt yttersta för att ta reda på vad ”den nya rikssvenskan” har kostat, men denna uppgift talas det tyst om. Eller rättare sagt, inte alls. Men varenda krona är en för mycket.

Volvo Cars

Strax innan jul började det glunkas om att Volvo Cars är på väg att börsnoteras, när några stora institutioner klev in i bolaget. Sedan dess har bolaget gett ut nya A-aktier och beslutat att ansluta dem till Euroclear. Till synes verkar allt göras som förberedelser för en notering på Stockholmsbörsen.

Jag vet inte vad de ska där och göra, men det kan finnas flera skäl till det, de flesta väldigt ekonomiska. Det märkliga tycker jag är alla människor som tror stenhårt på bolaget och nästan oberoende av villkor är beredda att skyffla in sina pengar.

Så här ser jag på saken. Volvo PV var en fantastisk bil. Volvo Duett möjligen ännu bättre. Amazonen var en snygg modell, men alla som kört Amazon vet att den inte precis låg som ett strykjärn på vägen. Volvo 140, 240 och möjligen 740 hade också sina poänger även om Volvo Personvagnar – i mitt tycke – vid det laget hade börjat tappa det.

Genom historien har bilmärken gått från älskade till hatade och tvärtom. Ta bara hur synen på japanska bilar ändrats från att de först började bli vanliga i Sverige och ansågs vara billigt skräp. GM har väl gått i motsatt riktning, från toppkvalité till överprisad smörja. Volvo har åtminstone från 90-talet och framåt varit ett ganska dyrt bilmärke mest känt för sin höga bränsleförbrukning. Inte särskilt snygga, inte ett premiummärke, inte... någonting.

Jag kan absolut tänka mig att hoppa på en introduktion i Volvo Cars eller äga aktier en längre tid ifall priset känns rätt, men jag skulle inte tälta utanför börsen för att komma först i kön, det kan jag säga redan nu.