Sportdryck

När jag springer uppemot två timmar eller längre vill jag gärna fylla på med lite kolhydrater innan kroppen får "soppatorsk". Sportdryck kostar runt 25 kronor/liter. Den innehåller i princip vatten, smakextrakt, socker och salt. Och lite magnesium eftersom det påstås ha kramphämmande egenskaper.

Det där borde man väl kunna göra själv? Jajamensan, betydligt billigare, och alla ingredienser finns i matbutiken. Det här behövs för 65 cl hembrygd:

Druvsocker, 2 msk

Salt, en nypa (se bild)

Citron

Vatten

Det här är exakt en nypa

Häll druvsocker och salt i botten av flaskan. Sedan blandar man i citronextrakt och vatten till angenäm styrka och smak, som Taube hade sagt.

Fördelen förutom priset är att den inte blir så sötsliskig som köpesvarianter tenderar att bli även om man blandar den svagt (alla som druckit det färgade vatten Stockholm Marathon serverar vid sjutton vätskekontroller vet vad jag menar). Jag älskar socker och sötsaker, men om man under 3-4 timmar inte äter eller dricker något annat än sportdryck blir det vidrigt sliskigt i munnen efter ett tag. Så jag föredrar faktiskt mitt hemblandade.

Men jag har ett fullgott alternativ: nyponsoppa. Särskilt bra varm eller ljummen under vinterhalvåret. Där går jag ännu längre i hemgjordheten, genom att plocka råvaran direkt från skogen. Jag skulle gärna göra det med den andra också, men det är så himla ont om citroner häromkring.

Pengar kontra kapital

I senaste avsnittet av podden Prata pengar (nr 64) kom man in på ett intressant ämne, skillnaden på pengar och kapital, där man valde att kalla investeringar för kapital, till skillnad från konsumtion som jag antar var ”pengar” i ekvationen. Många begrepp nu, men det hela handlar alltså om skillnaden på pengar och pengar.

Jag tänker på hur olika jag själv värderar pengar beroende på ursprung och förekomst. Hittar jag en tia på gatan blir jag glad, vinner jag en hundring på poker blir jag möjligen ännu gladare, men om aktieportföljen stiger med en tusenlapp ser jag det i stort sett som plus minus noll. Samma sak vid förluster, räknar mataffärens kassapersonal fel på en tia och jag upptäcker det först när jag kommit hem blir jag surare än om min aktiepost tappar 1000 kr i värde.

Richard Thaler är en amerikansk ekonom och beteendevetare med en teori han kallar ”mental accounting” som handlar om att vi värderar pengar olika beroende på hur vi fått dem. Vi är helt enkelt olika rädda om dem. Vidare värderar människor utgifter olika utifrån olika kategorier. Dessa skiljer sig mellan människor, vilket får en persons ekonomiska beslut att verka rationellt för någon annan, medan en tredje tycker att beteendet är helt vrickat.

För man skulle ju t ex kunna tro att alla människor vid sämre tider först börjar att skära i de mest onödiga utgifterna, men så logiska är vi inte. Det logiska sättet att se på pengar borde förresten vara att en tusenlapp alltid är en tusenlapp och värd lika mycket oavsett om man tjänat den på arbete, vadslagning eller sparat in den på att inte konsumera.

Pengarna behöver inte ens komma från olika källor för att vår logik ska svikta. En tusenlapp i intjänad nettolön är värd lika mycket som en tusenlapp i skatteåterbäring och bägge kommer från att vi jobbat. Ändå ser vi gärna återbäringen som ”gratispengar” att bränna iväg lite mer lättvindigt än den rena nettolönen.

Blev det här logiskt? Freud påstås ha sagt att ”ibland är en cigarr bara en cigarr”. Vad jag vill ha sagt är att det inte stämmer, den är en utgift också.

Soprumsfynd

Jag har funderat på att köpa ett sånt där platt dammsugarmunstycke i säkert tio år. Jag vågar inte riktigt säga märke för då gör jag säkert reklam för någon kopia som snott idén, men jag menar ett sånt här:

Men det hinner jag glömma mellan dammsugningarna. Mitt klumpiga munstycke funkar ju även om det inte når riktigt överallt, och ett nytt kostar ju en tvåhundring... Men nu har jag fått hjälp av slumpen. Jag ramlade nämligen på ett i soprummet, gratis. Ett fel, en filtduk hade trillat av, vilket förmodligen har fått ägaren att köpa nytt.

Går det inte att köpa en ny duk? Jodå, det finns ett reservkit för 55 spänn, men jag tänkte att det borde funka med vilken filt som helst, trasa, wettexduk... Jag hittade ett överblivet halkskydd från Ikea som jag kunde nalla ett par kvadratcentimeter ifrån och limma dit.

Som nytt igen, räknar kallt med att det håller i många år. I princip gratis förutom att reparationen tog mig tio minuter, men lyckligtvis råkade jag ha det. I Lars Molins film Zoombie (den borde alla se förresten!) fiskar huvudpersonen, något han inte gjort på många år fastän han tycker att det är kul. När en annan fiskare frågar varför han dröjt så länge säger han att han inte har haft tid och får svaret: ”Inte haft tid?! Tid är ju det enda vi har!”

Tänkvärt, tycker jag. Nu ska jag dammsuga.

Pengar vid sidlinjen

För snart ett år sedan skrev jag om att jag hade mycket pengar oinvesterade. Då kunde jag konstatera att min tajming att likvidera i april 2015 varit perfekt och att jag tjänat mycket pengar på att inte hänga med börsen ner.

Nu är läget ett annat med drygt 20 procents uppgång i SIXPRX det senaste året. Med facit i hand borde jag ha gått all-in i samband med att jag skrev texten förra året, men varken jag eller någon annan hade facit. Det har vi inte nu heller, ingen vet vart börsen ska. Det enda vi vet är att det gått ytterligare ett år utan börskrasch, om man inte ser den lilla brisen 2015 som krasch.

Trots detta är jag inte lika likvid nu som då. Delvis för att jag är rädd att missa uppgångar, men också för att jag ligger tyngre i råvaror som inte borde tappa lika mycket som börsen vid en bredare nedgång, eller helst inte alls.

Jag har inga problem att ligga likvid eftersom jag är övertygad om att det är bättre att missa ett bra köp än att trampa i klaveret på riktigt. De som tvångsmässigt måste handla aktier för lönen den 25:e och hävdar att man alltid måste vara fullinvesterad eftersom det inte går att tajma börsen... Jag säger inte att de har fel. De tänker bara helt galet ;-).

Hemskolning i ekonomi

Sedan 2011 är det av någon märklig anledning inte tillåtet att hemskola sina barn i Sverige. Det spelar alltså ingen roll vad de lär sig och om man följer läroplanen till punkt och pricka, det är förbjudet i alla fall.

Fast ibland undrar jag om föräldrar missförstått förbudet och utgått ifrån att man inte får lära sina barn någonting hemma. En del unga människor verkar helt oförmögna att ta hand om sig själva, laga mat, betala räkningar och hålla ordning på sin ekonomi. Man behöver inte kolla på Ung & Bortskämd (gör inte det, man kan få hjärtsvikt för mindre!) för att se handlingsförlamade ungdomar. Så sent som förra veckan skrev jag om en 31-åring som inte trodde att det gick att leva på 22650kr/månad.

Privatekonomi fanns inte på schemat när jag gick i skolan heller. Det föll mellan stolarna, då som nu. Därför är jag otroligt tacksam att jag hade föräldrar som lärde mig bli vuxen och ekonomiskt sinnad. Jag tycker uppriktigt synd om dem som inte fått detta med sig hemifrån och min absoluta känsla är att den gruppen blir större för varje dag.

Egentligen är det ju inga konstigheter. Jag lärde mig att hushålla med pengar, först med veckopeng, sedan månadspeng och slutligen studiebidrag. Vid sidan av detta fick jag möjlighet att jobba ihop pengar, genom att klippa gräsmattan och sånt.

Och så fick jag lära mig att laga mat. Det kändes också självklart, men jag känner massor med vuxna människor som inte kan laga mat från grunden utan möjligen hälla ihop halvfabrikat. I övrigt är de dömda till att leva på färdigmat och hämtpizza. Om de inte har en sambo som kan laga mat, men då är de ju ändå inte självständiga vuxna.

Sedan såg mina föräldrar till att ge mig vad jag skulle kalla för ett allmänt ekonomitänk. Att budgetera, att inte springa iväg och handla på första ”bästa” ställe och betala för mycket. Allt det här borde man ju lära sig på skolans lektioner i matematik, hemkunskap och samhällskunskap, men bevisligen funkar det inte så.

Mina föräldrar tyckte aldrig att de räckte till. Så tycker nog de flesta föräldrar som gör allt de kan för att lyckas med barnuppfostran. Det är barn till dem som aldrig tror sig göra fel man ska vara rädd för.

Var går gränsen för en startup?

Innan IT-kraschen var ”IT” det magiska ordet som betydde att ”här är något som är så bra att det inte ens behöver förklaras”. Kunde man dessutom koppla ihop det med ”bredband” var man definitivt hemma.

Nu pratas det mycket om ”startups”, särskilt vid börsintroduktioner, och ibland känns det bara som en omskrivning för IT-boomens dotcom-bolag. Och alla hakar på. Varenda tidningen är full av startupnyheter. Näringsdepartementet har en ”startupansvarig” som talar lyriskt om att ”startups skapar jobb, välfärd och nästa generations storföretag”. Jag börjar bli allergisk mot själva ordet. Om någon har en bra affärsidé – förklara och sälj den istället för att klistra på en trendig etikett med otydligt innehåll.

En startup är ”ett företag som har startats ganska nyligen och som har tagit sin idé till en affärsplan och en produkt”. Kan man i så fall inte bara kalla det för ”nystartade företag”? Och vad innebär ”ganska nyligen”? Jag förstår det som nya idéer i nystartade, kapitalsvaga företag. Det senaste mediala exemplet är Snap, med appen Snapchat, som sattes på börsen till ett värde på arton miljarder! Att kalla det för startup är lite som att kalla Warren Buffett för en hungrig börskomet. Ändå görs det.

Ironiskt nog känns det som att startup egentligen ofta är motsatsen till vad namnet anger. De är istället idéer som stött på motstånd varpå ägarna känner att de först som sist måste se till att få ut lite pengar, medan tid är. Men det är klart, att marknadsföra rörelsen som ”cashout” skulle nog sänka intresset.

Här är mitt kylskåp

Jag har tidigare snackat matkostnader och berättat att en dryg tjuga per dag för mig räcker till frukost, lunch, middag och mellanmål. Eftersom det är mindre än en tredjedel av existensminimum inser jag att det anses antingen som magi eller helt ovärdigt (eller både och). För ett tag sedan fick jag en uppmaning i kommentarsfältet att ge exempel på matvaror jag handlar regelbundet. Bra idé, här kommer det!

Frukt & grönt

Eftersom jag är laktovegetarian antar jag att detta är den viktigaste tårtbiten i min kostcirkel. Gul lök, champinjoner, stjälkselleri, citron och någon annan form av frukt finns alltid hemma hos mig. Annat man ofta hittar är brysselkål, paprika, vitkål, potatis, morötter, rödbetor, squash, aubergine och chili.

Allt detta är färskt, men frysen är i princip alltid laddad med spenat och broccoli, eftersom jag tycker att det är enklast i fryst form. Billigast också. Apropå billigt finns också alltid blåbär i min frys, hemplockade och därför helt gratis. Ofta också vinbär, rabarber och hemgjord sylt och äppelmos, förutsatt att jag fått tag i det gratis.

Jag går till stor del på pris när det gäller frukt och grönt. Många priser varierar beroende på säsong och då anpassar jag mig efter det. Jag vill t ex ha frukt hemma, men om det blir apelsiner, äpplen eller bananer beror på vad som var billigast.

Övriga kylvaror

Mjölk och ost har jag också alltid och köper gärna till reducerat pris pga kort datum. Blir det mer än jag gör av med går det utmärkt att frysa. Ostinköpen är nästan helt prisstyrda. Den bör inte vara för stark (ingen risk, stark ost är alltid dyrare) och jag betalar aldrig över 40 kr/kilo. Margarin till bakning och någon bredbar variant till smörgås. Senap och ketchup har jag också alltid hemma eftersom de är bra smakförstärkare, särskilt senap.

Torrvaror

Den här kategorin har praktiskt taget obegränsad hållbarhet, så jag köper största möjliga förpackningar till lägsta tänkbara pris, när så erbjuds. Därför har jag alltid pasta, ris, bulgur, matvete, mathavre, kikärtor, gula ärtor, röda linser, buljongtärningar och strösocker.

Några grejer som inte håller i evighet är havregryn, grahamsgryn och rågflingor, men jag har det alltid hemma. Och vetemjöl, rågmjöl och majsstärkelse, som jag inte skulle vilja köpa för flera år eftersom jag är rädd för mjölbaggar, men vetemjöl köper jag gärna i femkilospåsar eftersom det går åt.

Bröd

Billigaste knäckebrödet är Wasa Husman, och som av en ren slump är det detta jag köper. Mjukt bröd blir det ofta ett stort, billigt och grovt till frysen. Jag försöker baka själv också, men det blir nästan onödigt gott och det är inte alltid utrymmet finns i min ”viktbudget”.

Övrigt

Matolja går det åt en del i mitt hushåll. Billigast tänkbara, vilket oftast är raps. Och så har jag alltid några burkar krossade tomater, vilket för övrigt är enda konserven jag köper. I kryddhyllan är jag helt fantasilös och skulle nästan klara mig med salt och grovmalen svartpeppar. Försöker ändå variera mig lite med mynta, paprikapulver, citronpeppar och basilika. Och timjan till ärtsoppa, som för 1,35 kr/portion är det billigaste jag äter.

Jag vet inte hur stelt och enformigt det här låter (och kan inte säga att jag bryr mig så länge jag känner att jag äter nyttigt, gott och billigt), men jag upplever mig som rätt flexibel. Även om jag har inköpslista med mig till butiken är jag alltid beredd att improvisera kring erbjudanden och extrapriser.