Du blir vad du heter

Varumärken är viktiga för dem som tycker sig göra något bra och har minst en säljbar produkt. Något som ska sticka ut och vara lätt att komma ihåg, funka som webbadress och vara sökbart på internet. Kort och slagkraftigt, samtidigt lätt att förknippa med dess ägare, och helst inte ge en negativ eller pinsam känsla.

Efter en titt på börsen undrar jag om det bara är jag som tänker så. Ett exempel på dumt namn är H&M. Här har vi i princip alla fel i min lista ovan. Första Hennes-butiken startade 1947. På den tiden brydde man sig inte så mycket om sökbarhet på internet, och det säger sig självt att ”hennes” inte går att söka på. 1968 köpte man upp Mauritz Widforss och bytte namn till Hennes & Mauritz. Genast har vi två namnproblem:

1. Ska det vara Hennes & Mauritz eller Hennes och Mauritz?
2. Hur stavas Mauritz?

Tvåan kan tyckas självklar, men större börshajar än jag har gjort det slarvfelet.

1974 byter man namn till H&M och genast har vi ännu fler kombinationer: H&M, H & M och HM att lägga till de tidigare Hennes & Mauritz, Hennes&Mauritz och de ”güntherska” felstavningsvarianterna Hennes & Maurits och Hennes&Maurits.

Nu är ändå H&M ett inkört varumärke som troligen inte drabbas så hårt av förvirringen. Mindre företag har större behov av unik särart. T ex har vi företag som valt latinska namn, som Opus, Dignita, Capio och Catella. Sök på dessa i sökmotorer och sociala medier och du skall finna... nästan vad som helst!

Bildsökningsresultat av "Opus"

Det sistnämnda får mig att tänka på ytterligare ett (eller rättare sagt två) företag som nyttjat det latinska konceptet, men dragit det ett steg till: Catena och Catena Media. Catena betyder kedja på latin och trots att namnet annars mest för tankarna till inkontinensskydd har alltså inte mindre än två av varandra oberoende bolag på Stockholmsbörsen valt detta namn!

Och så har vi andra företagsnamn som betyder något helt annat, som Bahnhof, Bulten och Cherry. Och företaget Litium som inte ens jobbar med litium! Det är lite som om en möbeltillverkare skulle kalla sig Brödbolaget. Sedan har vi företag med ortsnamn, som Kopparbergs och Trelleborg. Och för all del även Nokia, för att nämna ännu en gammal stöveltillverkare som hamnat snett i tillvaron.

Har ni enskilda firmor får ni kalla dem vad ni vill, men kan vi enas om att börsbolag, vars investerare ska försöka hålla reda på nyhetsflödet från och med nu kallar sig något begripligt, lättstavat och unikt?

För galna spartips

Den som följer bloggen kanske tycker att jag verkar gränslös i mitt snålande, men det är jag inte. För att bevisa det tänkte jag därför ge några exempel på spartips jag inte skulle ge eftersom jag anser dem dåliga, oetiska eller helt jävla galna.

Käka gratis frukost

En del affärer, ofta byggvaruhus, bjuder potentiella kunder på frukost. Alltså skulle jag kunna knalla iväg en eller flera gånger i veckan och låta mig bjudas på frukost kl 7-9 under den falska förespeglingen att jag tänkt handla varor med en högre marginal än jag lyckas äta för. Men det gör jag inte, det är alldeles för tidigt.

Tajma in butikernas matdemonstrationer

”There's no such thing as a free lunch”, sägs det, men större matbutiker bjuder ofta på en smakbit av en produkt de vill göra lite extra reklam för. Ofta får man bara en lite pappassiett, men så fort demonstratrisen går iväg kan man ju gå tillbaka och stjälpa ner 5-6 portioner i varukorgen som man sedan går runt i butiken och mumsar på.

Lajva uteliggare

Jag fick en gång läsa i en recension att jag såg ut som en uteliggare, så det borde vara en smal sak att fejka ett... osunt intresse för uteliv genom att klä mig lite lagom skrynkligt och skitigt. Varför? För att få tillgång till Stadsmissionens kaffe och mackor och vid behov lite mat på ett soppkök.

Stjäla toapapper från offentliga toaletter

Ibland tvingas man ju betala en slant för att gå på toa, men på affärer och restauranger är det vanligen gratis. Skulle man då plocka med sig toapapper, pappershanddukar eller till och med tvål blir det ren vinst. Men nej, jag fortsätter att betala 95 kr per bal för Willys lagom sträva Eldoradopapper.

Köpa varor/tjänster för Trisslottsbonus

Trisslotter är ett av de vanligaste sätten att locka kunder. Problemet för affärsidkarna är att värdet på en Trisslott oftast reduceras med inte mindre än 100 procent i samband med skrapning, men värderaset upphäver inte Konsumentköp- eller Konsumenttjänstlagen. Alltså kan man binda sitt elpris eller köpa ett abonnemang, ta trisslotten och därefter backa ur affären. Det är bara väldigt bökigt, men vinner man hundratusen på lotten är det värt det.

Prova-på-prenumerationer av tidningar

Ännu ett sätt att locka kunder är att ge dem exempelvis två nummer av en tidning gratis innan man köper den. Efteråt följer en utvärdering som enkelt uttryckt går ut på att bli jagad via mejl och telefon, men det kostar inga pengar att be dem dra åt helv... tacka nej. Det finns massor av tidningar där ute, så har man breda intresseområden kan man läsa gratis pappersnyheter flera gånger i veckan livet ut.

Vara med i Facebooktävlingar

Genom att dela en bild på Facebook får man chansen att vinna en telefon. Enda kruxet är att chansen till vinst är mindre än chansen att vinna tio miljoner på en lottsedel, så väntevärdet för de fem minuter det tar att vara med är två öre, alltså 24 öre i timmen. Jag ser inga etiska problem här, men jag vill tjäna mer när jag jobbar.

Det här var bara några exempel på sånt jag inte gör för pengar, men det finns fler. Jag skulle aldrig jobba som telefonförsäljare, råna gamla tanter eller lura på folk dyra PPM-fonder och kalla mig ”pensionsrådgivare”. Vissa dagar känner jag mig nästan normal.

Upphovsrätt och upphovsfel

FI-ledaren Victoria Kawesa har polisanmälts för att i sitt föredrag under en genuskonferens ha plagierat en annan doktorand utan tillåtelse eller källhänvisning. Innan hon ens hann ljuga ihop en ”ursäkt” framkom att hon gjort det förut.

En tjuv

Hon kanske umgås i fel kretsar. 2003 skrev Kawesas kollega Gudrun Schyman av en två år gammal krönika och sålde som sin egen till några skånska tidningar. När Schyman konfronterades med stölden var hon irriterad över att Kristianstadsbladets ledarredaktion inte kontrollerade hennes text mot nätet före publiceringen. I Schymans värld var problemet alltså inte att hon stulit någon annans arbete utan att uppdragsgivaren inte hann upptäcka stölden innan den blev offentlig.

En tjuv till

En text är en produkt på samma sätt som en klocka eller båtmotor. Att stjäla andras arbete är både förbjudet och riktigt, riktigt fult. Detta gäller faktiskt oavsett om man tjänar pengar på det, om upphovsmakaren förlorar pengar eller anseende, till och med ifall ingen någonsin upptäcker stölden.

Jag antar att dessa banditer, åtminstone inför sig själva, rättfärdigar sitt beteende med att ändamålet helgar medlen. Det gör det inte.

Storbankerna, när dammet lagt sig

För ungefär en vecka sedan rapporterade alla fyra svenska storbanker sitt första kvartal. Kort resumé i datumordning:

Swedbank

Bra rapport, rörelseresultatet tre procent bättre än väntat. Aktien tappade rejält på rapporten, men då hade den å andra sidan hoppat upp dubbelt så mycket dagen innan.

+0,91 procent sedan rapporten, +24,69 procent på ett år.

Handelsbanken

Lite dåligt räntenetto, i övrigt en bra rapport, men aktien föll initialt. Uttalandet ”Kommer att ske en kapitalkalibrering”, skulle kunna tolkas som att det blir en extrautdelning, men med denna snudd på Löfvenska tydlighet är det omöjligt att veta. Någon höjd rekommendation, men ingen verkar tro att det finns någon större uppsida.

+2,53 procent sedan rapporten, +17,38 procent på ett år.

SEB

Stark rapport av nye vd:n Johan Torgeby (och hur jag än letar lyckas jag inte ta reda på om han är släkt med löparen Markus Torgeby, men dialekter tyder inte på något närmare släktskap) med ett rörelseresultat som var nästan tio procent eller en halv miljard bättre än väntat.

+4,26 procent sedan rapporten, +40,92 procent på ett år.

Nordea

Aningen bättre resultat och lägre kreditförluster än väntat. Vd upprepade tankar på att flytta huvudkontoret till Danmark eller Finland, vilket gillas av marknaden. Börsens reaktion var till en början ganska ljum, men efter ett par köprekar dagen därpå tog det fart uppåt.

+6,93 procent sedan rapporten, +48,65 procent på ett år.

Med undantag för Nordea tycker jag att rapporterna fick ett onödigt svalt mottagande, men jag antar att det ska ses i ljuset mot att det gått bra ett tag och att fler än jag tänker att börsen kanske behöver återhämta sig (rasa) snart.

Jag har SEB sedan länge och i den mån man ska sitta med storbanksaktier nu tycker jag att det är den bästa. Den har visserligen högst P/E-tal och har spöat index sedan i höstas, men resultatet var bra, innebar få frågetecken och jag uppskattar deras företagsinriktning jämfört med främst Handelsbanken och Swedbank. Skulle bostadspriserna sjunka nu vill jag inte vara delägare i en massa privatkrediter.

Nordea, den tyngsta banken, har varit ett bättre val historiskt, men nu är det mycket som hänger i luften där. Flyttar de huvudkontoret och fortsätter trampa på är det säkert en fin investering över tid, men det återstår att se. Lite så tänker jag.

Bara en kaffe?

Fåglarna kvittrar och det är gott att sätta sig med en kopp kaffe i vårsolens glans. Jag ska inte försöka ta det ifrån någon, men här kommer ett räkneexempel.

Det billigaste kaffet på 7-Eleven kostar 20 kr. Vanligt automatkaffe utan tilltugg. Dricker man två sådana muggar i veckan i tio år har man plöjt ner 20760 kr. Sparar man pengarna och räknar med ytterligare c:a 10000 kr i avkastning (8 procent på årsbasis) har man efter tio år runt 30000 kr i kapital istället.

Fortsätt i tio år till så är värdet tack vare ränta-på-räntaeffekten drygt tredubblat (41520 kr i kaffekostnad och över 50000 kr i förlorad ränta). Och återigen, då snackar vi kaffe för 20 kr två gånger i veckan. Byt ut mot latte och släng in en bulle så har vi dubblat utgiften (fika för 40 kr två gånger i veckan=60000 kr efter tio år eller 190000 kr efter tjugo år).

7-Eleven är ändå en av de billigaste butikerna. Pressbyrån är väl på samma nivå, men åtminstone i Stockholm behöver man inte leta länge för att hitta ett kafé som tar en femtiolapp eller mer per kopp. En bulle eller en liten bit paj kostar ännu mer och vips så är vi uppe i tresiffrigt på ett enda besök. Och det är inte precis tomt på deras uteserveringar.

Eventuellt har jag sabbat dina fikastunder nu så att kaffet får en bitter eftersmak, men ha förtröstan så ska vi lösa det.

Har du en kaffebryggare hemma, så sätt dig på den egna balkongen. Eller ta med en termos så kan du dricka det vartsomhelst – parkbänk, brygga, skogsglänta... Hembryggt kaffe kostar 50 öre per kopp, en hembakad semla 1,25 kr. Denna fika två gånger i veckan i tio år kostar dig... Äh, skit i vad det kostar, det här måste man ha råd med!

Och ungdomar! Om ni undrar över det där framför koppen, den vita, fyrkantiga grejen med en röd plastpinne... Man kan säga att det är en slags föregångare till laptopen.

Om restskatten svider...

Jag har följt Teslas utveckling på håll, och detsamma gäller för dess vd Elon Musk. Jag är försiktigt imponerad av hans framfart, både med Tesla och hans rymdplaner. Framförallt tror jag att vi vanliga dödliga har svårt att förstå betydelsen av personer som Musk och Richard Branson som startar och driver koncerner som gett världen tiotusentals arbetstillfällen.

Och inte nog med det. Häromdagen framkom att Musk betalade femhundranittiotre miljoner dollar (drygt fem miljarder kronor) i skatt förra året. Vore jag en kvällstidning skulle jag nu försöka göra denna siffra begriplig genom att räkna om den till daghemsplatser eller höftledsoperationer, men jag nöjer mig med att konstatera att det är en jävla massa pengar!

Ändå drabbas världsentreprenörer och riskkapitalister av spott och spe, hat och hot. En del av dem må ha storhetsvansinne, dryg attityd eller vad ni vill, men fatta hur tråkig världen hade varit utan företagsgenier. Och det här är alltså Elon Musks privata skatt. Lägg därtill hur mycket hans företag skattar, och alla anställda...

Så om årets restskatt svider, betänk att Elon betalar fem miljarder mer. Men okej, han har ju råd... det rika svinet :-).

Följ drömmen

Jag blev tipsad i kommentarsfältet att lyssna på Felix ”PewDiePie” Kjellbergs Sommarprogram för att få lite insikt i hur ”kidsen” tänker kring dataspel. Hörvärt, han hade fler intressanta funderingar än jag hade räknat med.

För den som till äventyrs har ännu mindre koll än jag slog han igenom genom att lägga upp filmer på sitt dataspelande på Youtube. Till slut hade han miljontals visningar av varje film och nu har han 55 miljoner prenumeranter (sist jag kollade hade jag 3). Mycket av programmet handlade om karriär, hur han hamnat där han är idag. Jag antar att han har ett rätt slipat PR-tänk. Ändå betonade han flera gånger att han alltid prioriterar glädjen och gör det han tycker är kul. Sedan kan det bli långa arbetsdagar, men det gör inget så länge man jobbar med det man helst vill göra.

Samma dag lyssnade jag av helt andra skäl på en intervju med en annan Felix, med efternamnet S:t Clair Renard som i första hand är fotograf, men nog skulle kunna kallas ”mångsysslare” (innan ordet blev liktydigt med arbetslös lallare som ställt upp i en eller flera dokusåpor). För många är han nog den läspande fotografen i Snowroller.

Trots att det skiljer ett par generationer mellan honom och PewDiePie hade intervjun många beröringspunkter med Sommarpratet, och det är befriande att höra en 72-åring fundera över vad han ska bli när han blir stor. Bl a säger han: ”Gillar jag hästar, gillar jag att hålla på och klappa hästar och fixa med hästar, då ska jag hålla på med hästar och sedan hitta någon som betalar mig för det.” (Från 17 minuter, för den som dumt nog inte tar sig tid att se hela filmen.)

Det är ett väldigt bra råd! Under många år började jag – som de flesta – från andra hållet, med att hitta saker att tjäna pengar på, och sedan försöka få det till ett trivsamt liv, istället för att utgå ifrån vad som är kul och sedan försöka tjäna pengar på det. För som Felix säger i intervjun: ”Livet är väldigt kort. Sen är man död väldigt länge.”