Sara tipsade mig i kommentarsfältet om
UR-programmet Låna för livet. Ett program lite
som Lyxfällan, men utan det märkliga begreppet "ihopbakslån". Jag ska utveckla lite.
Grundidén var att simulera utmaningar
för några människor. Vad händer med deras privatekonomi om
bolåneräntan höjs eller jobbskatteavdraget sänks? Det blir
kärvare, men går det att parera? När människor på stan får
frågan om sina marginaler låter nästan alla som att precis här
går gränsen. Höjs bensinpriset, skatten eller dagisavgiften går
allt åt skogen. Och det gör det såklart inte. Ingen skulle svälta
om räkningarna steg med en tusenlapp. Här visas detta praktiskt.
Det är fiktiva exempel, men personerna
finns på riktigt och det känns ändå mer på riktigt än många
andra program. Jag förstår att poängen med ekonomiprogram som
Lyxfällan och Tonårsbossen är att de ska ha ett pedagogiskt och
begripligt upplägg som inte går över huvudet på för många
tittare. Problemet är att det blir larvigt när man tilltalar vuxna
(deltagare och tittare) som om de vore barn. Fattar man inte att
intäkterna måste överstiga utgifterna kommer man ändå inte fatta
råden man får. Då kvittar det att man ”tydliggör” detta genom
att hälla ut tusen liter Coca-Cola i en bassäng eller skriva
kronofogdeskulderna i fyra meter höga siffror.
Därför gillar jag UR-programmet bättre. Det
är privatekonomi för vuxna. Fast jag undrar lite hur de valt ut
deltagarna. Vore jag kvinna skulle jag nog störa mig på bilden av
att mannen tjänar och kvinnan spenderar. Men kanske stämmer den ofta,
jag vet inte. En av kvinnorna i programmet berättar att planering är
tråkigt, hon vill att alla inköp ska vara spontana. Och hon lever som
hon lär! En annan är arbetslös, men förstår nästan inte frågan
vad hon har för ansvar för ekonomin. Hon ska ju sköta hemmet och
sitt eget utseende, resten får mannen sköta – välkommen till
1800-talet...